Min mormors vita duk ligger på bordet, som jag också har prytt med vita ljus i nysilverstakarna.

De har mamma ärvt från sin mormor. Jag fick både dem och duken i konfirmationspresent av min mamma.

Det är väl den enda present jag har fått av henne. Som jag kan komma ihåg i alla fall. För se´n stack hon till Monaco med den där snubben hon träffade.

Det gjorde att pappa levde upp igen. Rätade på ryggen, blev glad och skämtsam. Yngre på nå´t sätt och träffade Kristina så småningom. Han tyckte att det var kanon att mamma stack Han kunde i alla fall aldrig tillfredsställa hennes behov.

Av lyx, alltså.

Hur det var med de andra behoven vet jag ju inte.

Jag har i alla fall inga syskon.

Kristina är schyst.

Finglasen i kristall har jag fått av henne. De är också framdukade. Tillsammans med karaffen som hör till. I den har jag hällt över rödvinet som jag köpte idag. Det ser liksom finare ut på det sättet.

Jag vet inte varför jag fick den här kristallen av Kristina, egentligen. Men hon sa att jag skulle ha nå´t vackert när jag flyttade till ettan. Förr eller senare skulle jag bjuda hem någon tjej och då skulle den tjejen inte behöva dricka vin ur kaffemuggar. Och när jag nu ändå hade så fin duk och fina stakar.

Fast själv tycker jag ju egentligen mest om öl.

Men nu ser det riktigt flott ut, tycker jag.

Ljuslågorna ser ut som små blixtar i all kristall och skålen med kycklingsallad står klar att ställa mitt på bordet.

Den hör förresten ihop med grejorna från Kristina.

Jag ska bara ställa fram tallrikar också, så blir här ett mottagande tjusigare än mamma kan ana.

Hon blev ju så fin av sig när hon flyttade till Monaco, så jag dög väl aldrig riktigt åt henne. Fast det gjorde jag inte innan heller.

Hon ville nog egentligen aldrig ha några barn. Var ju tvungen att gifta sig, som det hette. Jag liksom bara fanns där, men det var pappa som tog hand om mig. Om man säger.

Och mormor förstås.

Hon gillade aldrig snubben i Monaco. Hon brydde sig inte om pengar och krafs, som hon sa.

Men nu ska mamma komma till mig.

För första gången på mer än tio år ska vi ses.

Det känns lite nervöst, men jag ska bjuda på fin middag så att hon får se att jag kan. Jag duger jävlar i mig till henne. Så det så!

Jag ligger inte så långt efter Monaco.

Fin sallad, fint vin.

Tror jag i alla fall.

Det kostade 67 kronor på Systemet och de sa att det går bra till kyckling.

Finast av allt är i alla fall dukningen. Den måste hon bli glad över.

Och stolt.

Hennes mammas och mormors grejor. Jag har skött dem fint.

Allt är helt och snyggt.

Duken är kanske lite skrynklig, men den har ju legat snyggt och fint i byrån i alla år.

Egentligen vet jag inte varför hon hörde av sig så plötsligt och skulle komma hit.

Ringde och skällde om pappa och Kristina.

Om att han inte hade haft vett att se till att jag skaffat ordentlig utbildning och ordentligt jobb.

Va´ då ordentligt jobb? Inte för att jag vet vad parkarbetare gör i Monaco, men här gör vi i alla fall ett jävla fint och ordentligt jobb!

Ingenting i sta´n skulle se bra ut om inte vi jobbade i ur och skur. Och utbildningen var grundlig, minst sagt. Vi är naturkonstnärer, vi som jobbar med sta´ns parker och uteplatser. Vi skapar det människor mår bra av. Och jag trivs och mår bra själv också. Kan man ha det bättre?

Nää, mamma. Du ska se att du kan vara stolt över mig. Jag har undrat så mycket. Längtat efter en mamma.

Jag häller upp lite vin i glasen. Det ser säkert välkomnande ut.

Första glaset.

Andra…

Hopps…nu ringer det på dörren.

Jävlar! Glaset välter.

Tur att jag inte hade hunnit hälla i så mycket. Det blev ingen stor fläck.