Vem var Trulsa?

Det doftar så gott av kaprifol.

Jag har alltid tyckt så mycket om just den doften och nu när kvällarna börjar bli lite mörkare, men luften ändå fortfarande är så varm, känns det som inne i min go´a mormors varma famn precis innan jag skulle somna.

Kaprifolen har vita fingerliknande blommor som lyser mot sina mörkt gröna blad där de klänger upp över muren längs trottoaren. Tänk, att det mitt inne i sta´n  kan finnas något sådant. Det känns som i en saga.

Nu är jag mormor själv, och går här och känner den varma, doftande famnen från när jag var liten.

Alldeles i gathörnet, där muren som är överväxt av kaprifol svänger, står en bänk. Jag sätter mig ner för att vila en stund. Njuter av mörkret och doften. Stadens brus kan bara anas i bakgrunden.

Varför känns det som om någon tittar på mig? Jag vänder mig om och kikar uppåt muren.

Det första jag ser är ett par kanelbruna ögon i ett rätt så smutsigt ansikte. Ögonvitorna lyser runt det bruna som om de fångat månens sken. Att ögonen är glada kan jag se, och fulla av bus.

Runt det smutsiga ansiktet kan jag se ett svart,  bråkigt hår. Det ser ut som vildhästars manar när de flyger i farten över den fria stäppen.

 

Nu händer något. Vita tänder lyser i en brett leende mun och det börjar röra sig bland kaprifolen på muren.

Ner till mig på bänken hoppar en flicka, kanske i 10-årsåldern.

-         Hej!

-         Hej. Men lilla tösabit. Vad i all världen gör du här ute så sent? Var är din mamma eller pappa?

-         Å, lite här och lite där.

-         Lite här och lite där? Var bor du?

-         Å, det är också lite här och lite där.

-         Vad heter du?

-         Trulsa.

Flickan har en klänning som gör mig orolig. Den ser ut som om den vore sydd av en gammal säck. Ingen plastsäck förstås, utan riktigt gammal jutesäck. Sådan som man hade mjöl och säd och ved i förr. Hon har inga skor, men hon har tjocka guldringar i öronsnibbarna.

Hon skiner som solen själv i det smutsiga ansiktet och rösten liksom sjunger när hon frågar

-         Kan du känna doften av kaprifolens blommor?

-         Javisst, det var därför jag satte mig ner för att vila och njuta ett tag. Men nu blev jag bekymrad för dig.

-         Du behöver inte bekymra dig för mig. När kaprifolen slutat blomma flyttar jag till ett annat ställe.

-         Vilket ställe då? Hur bor du egentligen?

-         Där det känns bäst.

-         Men, var äter du? Var sover du?

-         Där det känns bäst, har jag ju sagt.

-         Men så kan man inte leva.

-         Jag kan. Jag ska visa dig. Nästa gång vi ses är det kanske när du sätter dig för att vila en stund i svampskogen i höst. Eller kanske när du plockar mossa till julkrubban.

– Och då är jag kanske där.

– Jag klarar mig alltid. Bor i stad ibland och skog ibland.

– Där det känns bäst.

 

Och så tar hon ett skutt ifrån bänken. Upp på muren och in bland kaprifolen. Just när hon tar sats för att hoppa ner från muren tycker jag mig under kjolfållen se en svans med en tofs som virvlar som vildhästarnas svansar, när de galopperar iväg över den fria stäppen.

 

Jag reser mig från bänken och går hemåt. Har jag slumrat till och drömt?

Funderar över min upplevelse och bestämmer mig för att glömma alltihop.

Eller ska jag kanske ändå berätta för barnbarnen någon dag och fråga dem vad de tror?

Vem var Trulsa egentligen?

 

 

Eva Evedius 2005-06-07