Evas Betraktelser
Evas Betraktelser är en av många sidor på Pennornas hemsida.
För att få veta mer om Eva klicka på
Evas betraktelser
Våga
pröva dina vingar…
.
När jag sitter i trygghet på en varm inglasad balkong – men med öppna väggar - tillsammans med min älskade livskamrat tittar jag, som ofta, på den rent pastorala utsikten. Dalen, fälten och backarna mot Gröstorp.
Det blåser mycket svagt utanför, men är fruktansvärt hett och torrt.
Rakt över gatan ligger hyreshus med 3 våningar. De är långt ifrån hamnen, men på en takås finns något/någon.
Vid ett av husets ventilationsrör på taket ligger något luddigt. Vid ett annat står något luddigt, långbent.
Jag förstår att det är trutungar.
En är död, en lever. Ett av syskonen har inte klarat hettan på taket. Ett av dem har, av en eller annan anledning, överlevt och kämpar för att klara det fortsättningsvis också.
Men den bara står där. Tittar åt olika håll då och då, men står kvar.
Var är mamma? Kommer ingen med mat?
Jag blir förtvivlad. VAR är mamman? Nere vid hamnen och lever gott?
Men kom hem då för tusan och ta hand om den av dina ungar som lever.
Inget händer – annat än att solen går ner.
Nästa morgon. Samma scenario.
Den lilla trutungen står ensam, men plötsligt seglar vuxna trutar in över takåsen.
”Äntligen”, tänker jag. Äntligen får ungen mat.
Men, nej.
De bara verkar reta ungen. Ingen stannar på taket. Det var nog ingen mamma.
Trutungen börjar vandra mellan de fyra olika ventilationsrören.
Fram-och-tillbaka.
Framåt eftermiddagen står den på ’ruta ett’ men börjar vifta lite försiktigt på vingarna.
Ett prövande litet fladder uppåt – ett nedåt. Det är så rörande så jag vill bara gråta.
Den vandrar mellan ventilationsrören. Fram och tillbaka. Och viftar prövande igen.
Jag försöker påverka den med tankekraft.
”Våga pröva dina vingar! Det värsta som kan hända är inte att du faller rakt ner. Det värsta är att stanna kvar och inte ha prövat”, vill jag förmedla.
Lilla trutunge. Jag har ju inga vingar, men jag hoppade, när det var nödvändigt, utan fallskärm från 10.000 meter. Bildligt talat.
Det gick bra. Länge gick det väldigt bra. Sedan kan det hända att du hamnar i någons klor som utnyttjar och vingklipper dig.
Men även det går att ta sig ur. Frigör dig från giriga hökar! Låt vingarna växa och flyg igen. Det gjorde jag.
Våga pröva dina vingar…
… och lita på vinden som bär!
Eva Evedius
Ordets makt
Ända sedan jag först upptäckte ordet har jag fascinerats av det.
Jag lärde mig redan i femårsåldern att läsa på något ’autodidakt’ vis.
Redan kort tid efter att jag börjat första klass i dåtidens småskola och uttråkad led mig igenom lektionerna när mina klasskamrater stakade sig igenom ’ABC…’ började jag plocka ihop bokstäver till egna ord för att få tiden att gå.
När jag senare hade skrivläxor blev jag frustrerad över att inte få skriva vad jag ville utan måste skriva bokstäver – sida upp och sida ner.
Stort A – litet a. Stort B – litet b…
Dessutom skulle det vara vackert skrivet och många, många tårar droppade ner på min skrivboks sida när det inte blev så vackert som jag ville. Eftersom vi inte hade råd att köpa nytt ’suddgummi’ när jag tappat det som skolan tillhandahöll varje termin blev det också många hål i bokens sidor där jag försökt sudda ut fula bokstäver med blött pekfinger.
Det drev tydligen ändå inte fram något trauma inför skrivandet.
Inte heller för ordet som sådant.
Både i tal och skrift kan jag bli irriterande mångordig och all tänkbar träning till disciplin där har varit svår – för att inte säga bortkastad.
Ord som skadar – ord som helar
Orden har - oavsett de är många eller få – förmåga utöver allt annat att förändra tillstånd, förstöra, såra och bryta ner. De har också förmågan att hela, trösta och bygga upp.
De kan hetsa till ohyggliga missdåd, och de kan ge styrka för att övervinna till synes omöjliga hinder.
Ord har en oöverskådligt stor makt.
Makt att förstöra och förgöra. Makt att göra gott, att trösta, uppmuntra och läka.
Ett förfluget ord
När man i affekt eller obetänksamhet slänger ur sig ord kan man krossa hjärtan, förgöra vänskap och skapa ångest. Det må så vara att man är frustrerad och ångestfylld själv. Det bästa i sådana sammanhang är att försöka ’bita ihop’ och dra sig ur situationen tills man har hunnit lugna ner sig själv. Men det är lättare sagt än gjort.
Det är en fråga om att ’bita sig själv i tungan’. Att ’tänka först och tala sedan’.
Tyvärr äger jag ingen av dessa egenskaper.
Självklart måste man få framföra sin mening, tveksamhet eller sitt råd, men det är dags att göra det först när man har hunnit lugna ner sig. Genomtänkta, kloka råd och lugnt framförande av meningar bör inte kunna skada. Vare sig den som drabbas eller den som framför dem.
Även ord sagda i kärlek och omtanke kan såra den som drabbas av dem, om de framförs på fel sätt. Det är inte vad man säger utan hur man säger det som har betydelse.
Att skada – och att skadas
Ordens betydelse – och hur de framförs – fängslar mig mycket. Deras makt att förgöra eller förlösa, att rasera eller bygga upp är en av mina drivkrafter i skrivandet.
Ändå är det egentligen i det sammanhanget det talade ordet jag tänker på. Det som kastas ut i ögonblicket. Det som inte går att ta tillbaka. Inte går att läsa och begrunda. Det som slår som en slägga i maggropen och sticker rakt in i själen som en syl.
Det som skapar förtvivlan eller tillit, hat eller kärlek, sorg eller glädje beroende på hur man använder det.
Ibland kanske det behövs bestämda ord, raka budskap och kraftfulla besked. Även då är det bäst om orden kan sägas för att klargöra en åsikt, kritik eller avvikande mening utan affekt och utan intention att såra mottagaren.
Det vill jag skriva om en annan gång.
Till dess, tänk på vad ni säger.
Använd ordet med respekt och ödmjukhet i vilket sammanhang det än må vara och
vem det än är riktat mot.
Ord har en oerhörd makt.
Duns
Duns, Duns
Utanför mitt öppna fönster
fäller äppelträdet sin frukt
med dova dunsar på gräsmattan
Trädet fäller långa skuggor
när det möter ljuset
från den lågt stående solen
Skymningen faller allt tidigare
och påminner om det väntande
mörkret och vemodet
September fäller sin persienn
mot ljuset av sommaren
och ljuset inom mig
- ”Nej, säger jag. NEJ!”
- Vi ska gå in tillsammans alla, säger han.
- Nej! NEJ! Liv och jag ska gå in för oss själva. Ni har redan varit där. Innan vi hann hit. Nu ska vi först få vara själva där inne!
Aldrig har jag väl vågat vara så bestämd. Men de andra ställde upp för mig.
Vi kommer in till dig.
Du är så fin. Ser lugn ut.
Men inte så fin, som jag vet att du vill vara,
Begravningsentreprenören har inte gjort ditt hår som du vill ha det.
Ditt vackra silvergrå hår.
Varför ligger du där? Du var inte alls gammal. Bara 75 och helt frisk. Tills du tog influensa -vaccinet.
Jag smeker dig över håret samtidigt som jag rättar till det som jag vet att du vill ha det.
Jag passar på att berätta för dig att det ord som vi inte hittade i Melodikrysset förra lördagen var det vi trodde att det kunde vara.
Smeker ditt hår en sista gång.
Jag lägger en blomma från ditt älskade sommarhus hos dig
Det är bara april än, men tomten där nere i Skåne var full av vårblommor.
Dock inte Förgätmigej. Dina älsklingsblommor. Liv brukade alltid plocka dem till Mors Dag.
Nu har vi beställt ett knippe från en blomsterhandel.
Nu går Liv fram och smeker dig. Lägger Förgätmigejen hos dig. Och ett brev. Jag vet inte vad hon har skrivit i det. Har aldrig fått veta heller. Men du vet.
Sedan lägger hon en lång tofs av sitt hår, som hon har klippt av och bundit om med ett rosa hårband..
Nu kommer de andra in.
Hampus lägger en fin, oval, platt sten vid dina händer.
Då brister det för mig.
Dina händer ligger så fint över ditt mellangärde. Och då uppmärksammar jag igen dina naglar.
Vi hade aldrig mycket pengar, men du var alltid väldigt mån om att vara prydlig och väl skött. Ren och fin.
Du skötte alltid dina naglar. De var så vackra. Ovala, väl formade, väl filade och väl målade. Oftast i genomskinligt nagellack, men lika ofta i rosa.
Där ligger du nu. Håret har jag smekt till lite mer som du vill ha det.
Naglarna hade du själv ordnat med. Inte för att du visste att du skulle dö. Du var ju helt frisk enligt hälsokontrollen.Utan för att du alltid har varit så noga med dem.
De är så vackra. Du är så vacker.
Du är genomlyst av skönhet, min älskade mamma.
Jag saknar dig så oerhört.
Men jag pratar med dig varje dag och det finns nog ingen som kan representera skönhet såsom du. Ända inifrån din omtanke om alla – och ut till dina naglar.