Myran

Ånej, mig lurar han inte!

Muttrande för sig själv vände hon sig demonstrativt över på andra sidan, grävde ner ansiktet i kudden och drog med ett bestämt tag täcket ända upp till ögonbrynen.

Hon kurade ihop sig i den varma, mörka grottan och njöt av vetskapen om att det var lördag. Inget jobb väntade. Inga plikter. Inga tider att passa.

Hon kunde dra sig i sängvärmen så länge hon ville och bara njuta av känslan av en helt blank dag utan måsten framför sig.

Det vill säga, försöka njuta. Om han nu äntligen kunde begripa att hon inte tänkte låta honom lura sig igen.

Minnet av hur han redan förstört fyra underbara, lata morgnar retade upp henne ännu mer. Förra helgen. Och helgen dessförinnan!

Både lördagen och söndagen hade han ruskat om henne redan klockan fem på morgonen entusiastiskt ropande:

- Han har kommit! Nu har han kommit! Nu är det dags - du ska äntligen få möta honom! Du måste skynda dig upp, annars blir det för sent!

Den första gången hade hon sett det nästan som en kuriositet. Hennes på äldre dagar nyfunna kärlek, som av naturen var morgonpigg, såg fram emot det.

Mötet i ottan med den sällsamme. Den skygge. Han hade upplevt det många gånger och kunde aldrig få nog.

Han hade blivit näst intill stum av bestörtning över att hon aldrig hade upplevt det och satt sig i sinnet att det skulle ske! Och visst. Om det nu beredde honom en sådan glädje.

Själv kunde hon nog tänka sig att klara sig utan...

Ja, hade hon överlevt utan denna upplevelse i över 50 år redan, så skulle det nog gå bra i fortsättningen också.

Visserligen talades det vackert om denna lilla varelse, men innebar det att man måste skrämma sömnen ur kroppen redan klockan fem på morgonen så kunde hon nog faktiskt klara sig utan!

Ändå hade hon krigat mot sömnbehovet, kämpat sig upp och vacklat iväg bredvid honom för det sällsamma mötet fyra morgnar redan. Och vad hade hänt? Absolut ingenting!

Jo, visst hade det förstås hänt en del ovana saker. Det hade varit rätt mysigt att traska tillsammans i den nyvakna morgonen, där endast naturens egna ljud omgav en.

När väl den dåsiga morgonlättjan lämnat kroppen.

Men tanken på att hon kunde ha fått sova i minst fyra timmar till hade inte riktigt lämnat henne. Och när fenomenet inte infann sig, kände hon sig lurad.

Ovanför täckgrottan hörde hon nu honom igen:

-Jag lovar dig, han har kommit. Jag har hört honom, så nu måste vi iväg. Du måste upp nu! Annars blir det för sent. Han stannar inte länge.

Hon försökte förtränga den ivriga, vädjande, pådrivande - och kärleksfulla rösten, men lyckades inte.

Han ville ju egentligen så väl, fast han begrep inte hur onödigt väl! Han hade ännu inte lärt känna henne tillräckligt för att förstå, att när hon sa, att hon var morgontrött, så menade hon verkligen m o r g o n t r ö t t.

Hans uppfattning om morgontrött var att man kunde ställa väckning lediga dagar klockan halv åtta istället för halv sex!

Väckning! En ledig dag!

- Ånej, mig lurar du inte! Inte nu igen, muttrade hon där inifrån. Gå du ut och träffa honom själv. Och kom in igen vid nio och berätta var han finns. Då kan jag möjligen tänka på att gå dit.

En ny demonstrativ vändning i sängen skulle övertyga honom om att samtalet, från hennes sida, var att betrakta som avslutat.

- OK, sov du älskling, hörde hon genom duntaket, men jag går i alla fall en sväng för det är en alldeles speciell upplevelse. Och jag hade så gärna velat dela den med dig.

Hon hör kärleken, men också längtan och besvikelsen i hans röst.

Och hon känner med ens att nu betyder den där lediga morgonen, som gör det möjligt att ligga och dra sig, ingenting längre.

Nu betyder det ingenting att hon lurats upp flera morgnar tidigare.

Vad då lurats? Skulle det vara att bli lurad att få uppleva flera extra timmar med varandra? Att få nya minnen att dela?

Hon brottar sig ut ur täckgrottan och kliver hastigt upp ur sängen. Lite för hastigt, för hon grips ett tag av yrsel och vacklar till.

Men bara för ett ögonblick. För han tar henne om axlarna, håller henne en stund intill sig och yrseln släpper. Hon klär sig. Det är en varm morgon och hon är snabbt färdig. Den sedvanliga morgonritualen får vänta tills de kommer hem igen. Nu gäller det att snabbt komma ut.

De lämnar huset och går ner till dalen. Stadens ljud finns inte. Inte heller människans. Bara naturens. Med sin hand i hans går hon i det tysta.

De säger ingenting. Inte förrän ett, för henne, helt nytt ljud hörs. Ett märkligt ljud. Det knabbrar och tjattrar och gnider. Så visslar det till. Så tjattrar, smattrar och knabbrar det igen. Och visslar.

- Hör du? Viskväser han. - Hör du honom nu då?

- Det där!? viskväser hon tillbaka.- Det där kan väl inte vara han? Det låter inte ens som någon fågelsång!

- Nej, säger hennes älskade. Nej, det är inte fågelsång. Det är Näktergalen!

Den alldeles speciella, den unika, den skygga, den kortvariga gästen.

Nu har du äntligen fått träffa honom!

Och hon konstaterar inom sig att nu vet hon att det hon alltid trott är en alldeles speciellt skön, över allting annat överlägsen, romantisk fågelsång, egentligen inte alls är så mycket av fågelsång. Den är mer en upplevelse. Och hon vet också, att den här gången lurar han henne inte. Näktergalen har kommit!

Eva Evedius, Stickgatan 7 B, 271 42 YSTAD

0411-197 69, 070 646 81 43