Eva Evedius, f. 1944 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I ‘Stamp-Emmas’ stuga, nere vid älven i Lycksele, fann jag orden. Året var 1950.

Jag var 6 år och storasyster i en TBC-familj. Vi var mycket fattiga och utstötta.

Stugan var kall, vattenhinken i köket hade isskorpa på morgonen. Pappa var på sanatorium och vi i stugan levde på saltströmming – i bästa fall.

Den enda glädjen fanns i tidningarna på det allmänna utedasset. Som toalettpapper förstås. Det fanns roliga bilder där och jag smög med mig tidningssidor in till min säng.

Pigge och Gnidde väckte mitt intresse för att räkna ut vad bokstäverna betydde.

Min mamma har berättat att jag satt upp i sängen en kväll och läste högt.

Hur jag hade kunnat få till det, var en gåta – och är  fortfarande det.

Sedan dess har jag läst. Och skrivit.  Den som tycker om att läsa behöver aldrig känna sig ensam. Och den som tycker om att skriva har alltid en möjlighet att ge utlopp för sorg och glädje, även om inte en enda människa finns för att lyssna – eller läsa.

Själv läser jag helst romaner i många delar. Släkthistorier. Irländska författare är mina favoriter. Jag skriver själv en enda ostrukturerad kompott. Noveller, kåserier, dikter, och på frilansbasis artiklar och reportage för olika tidningar. Allt efter ’dagsform’.

Just nu är min målsättning att genomföra de två romaner som jag har börjat på parallellt.

En om något som nu snart är glömt: Att växa upp med TBC i Sverige på 40-50-talet.

Den andra om att vara adoptivmamma, med allt vad det innebär. Vi får se hur det går.

Vad som med säkerhet i alla fall består är att utan något att läsa känner jag mig vilsen och utan min penna känner jag mig vanmäktig.

Eva Evedius