2012

Onsdagen den 8 februari 2012

Fredrik, du glömde något!

I går väckte Reinfeldt en björn som sovit över i idet under snart tre år. Det kom som ett brev på posten (om nu detta verk fortfarande finns) när vårt statsöverhuvud presenterade sin åsikt att samtliga gubbar och gummor måste fortsätta att arbeta. Enligt illasinnade och vassa tungor ska det nu bildas bemanningsföretag av vår åldringsvård. Alla där har ju trots allt en gnutta arbetsförmåga kvar. Men björnen som försovit sig var sossarna som vaknade och LO som vaknade. Alla de som vill tidigarelägga pensionen och alla de som vill höja arbetslöshetsersättningen gnuggade yrvaket ögonen och upphov sina röster. ”Men, vad säger du, Fredrik? Inte kan vi väl höja pensionsåldern”!  Naivisterna som drömmer om välfärdsförbättringar utan att pengarna finns, vaknade och lämnade in en yrvaken och ogenomtänkt protest!

 

Men, Fredrik, du tappade tråden totalt. När du bara pratar om höjda pensionsåldrar, så menar du egentligen inte att vi ska arbeta längre om vi vill. Du menar att vi måste arbeta längre om det ska finnas slantar kvar till försörjning av den ökande andelen av den svenska befolkningen som är arbetslösa och den ständigt ökande andelen gubbar och gummor i plus nittio-gruppen. Du pratar helt enkelt om den svenska välfärdens underfinansiering efter sossarnas brandskattning av de en gång enorma pensionsfonderna.

Din tanke att fler ska kunna arbeta längre är ju lovvärd i detta sammanhang om det inte handlade om en offerverksamhet av gamla med bara små kvarvarande rester av arbetsförmåga.

Transfereringen av kostnaden för arbetslösa funkar ju inte längre, då det inte sparar så mycket att flytta ansvaret för denna grupp från arbetslöshetsförsäkringen till kommunernas socialförsäkringssystem. Den arbetande andelen kommer snart inte att kunna försörja gruppen i utanförskap längre efter dina skattesänkningar och nu ser du att transfereringssystemet kommer att braka ihop om några år. Räknar du med tio eller tjugo år, Fredrik?

 

Och ditt retoriska recept blir helt enkelt att fler ska tvingas arbeta längre! Men då har du fullkomligt ignorerat det enkla faktum att vår främsta exportartikel är arbetstillfällen. Och utan arbetstillfällen och med en snabbt växande befolkning så håller din expansiva retorik inte ihop. Antalet arbetssökande ökar, andelen arbetande minskar och antalet pensionärer ökar. Taskigt va, Fredrik? Att få något kvar i Moder Sveas allt tunnare börs blir bara svårare. Då räcker det inte att komma ut med en mycket tunn retorik, där man bara pratar om en isolerad fråga utan att ens fundera på en genomförbar totallösning. Du kan inte prata om fler i arbete utan att tala om hur vi ska behålla fler arbetstillfällen på svensk mark.

Om du aldrig pratar om hur vi ska behålla jobben i Sverige, kan du aldrig prata om hur fler ska kunna arbeta. Du måste begränsa möjligheterna för utländska bemanningsföretag, du måste hjälpa tillverkande företag i Sverige till överlevnad, du måste skapa fler arbetstillfällen, du måste minska importen av produkter och komponenter som kan tillverkas i Sverige, du måst helt enkelt skita i Maasricht och göra något för svenskarna. Sedan kanske vi kan prata om höjda pensionsåldrar.

Eller ska vi alla bli politiker, den enda ickeproduktiva expanderande branschen i Sverige. Det kan du väl inte mena, Fredrik? Alla dina medlöpande underhuggare och din icke fungerande opposition ska ju trots allt ha betalt och denna kostnad kan väl inte ökas hejdlöst utan andra insatser än att sjuttiofemåringar ska bemanna våra nybyggen och sjukhus tillsammans med polacker, somalier och letter!

Förresten, kommer din nya adelsgrupp i form av avdankade och omöjliga politiker att få behålla sina privilegier med livslång pension från dagen då de lämnar riksdagen? Det måste te sig oerhört provokativt mot sjuttiofemåringen som tvingas mura väggar i tiogradig kyla för att kunna med skatten betala andras pension.

 

Tisdagen den 7 februari 2012

Lastbilar fyllda med floskler

Den svenska transportnäringen har problem. I ett inslag i radions morgonnyheter berättades om det internationella slaget om de svenska transporterna. Svenska chaufförer utkonkurreras av utländska bemanningsföretag. Diesel stjäls från parkerade lastbilar och lasterna dräneras på värdefullt gods. Det finns till och med specialbilar som bara ägnar sig åt denna verksamhet. Svenskregistrerade bilar utflaggas till EU:s låglöneländer. Och de svenska aktörerna gnäller resultatlöst åt myndigheternas flathet! I sann Maasricht-anda exporteras arbetstillfällen med andra ord samtidigt som dörren har öppnats för den organiserade kriminaliteten.

 

Givetvis tar regeringen detta på högsta allvar och har tillsatt en transportutredning. Och lika givetvis tar polisen detta på högsta allvar och gör skrivbordsutredningar av anmälda brott.

Tar på största allvar! Denna ständigt upprepade floskel, som bara kan betyda att ”vi har noterat problemet, men det står för närvarande utanför vår kontroll och vi kan därför inte vidta effektiva åtgärder inom överskådlig tid”!

 

Tänk att EU-regelverket så tydligt i en bransch påverkar ett lands inre trygghetssystem. Tänk att samtidigt en regering skriker efter arbetskraftsinvandring och hyllar den fria europeiska inre arbetskraftsmarknaden. Har inte regeringen först och främst en skyldighet att skydda de svenska medborgarnas välfärd, vilket i enlighet med Alliansen Arbetslinje borde innebära att man gör allt för att skydda svenska arbetstillfällen i Sverige och se till att dessa finns för svenskarna? Nu verkar det mest som man hyllar Fan och Gud i samma mening!

De svenska lastbilschaufförerna måste börja tvivla på EU-idén, när med regelverkets goda minne man tillåter bulgariska bemanningsföretag ta över rattandet av svenska lastbilar för en tusenlapp i månaden. Att sedan dessa importchaufförer tvingas att ägna sig åt brottslighet för att bara kunna överleva i det svenska högkostnadssamhället blir en självklar följd samtidigt som de svenska rattarna blir arbetslösa.

 

Och detta är bara ett exempel på hur Maasrichtavtalet har blivit ett Damoklessvärd för regeringen. Att både tillåta fri rörlighet av arbetskraften och därmed acceptera följderna som en rusande arbetslöshet har blivit en ideologisk heltokig strategi. I detta hänseende finns det ingen skillnad mellan vänster och höger i svensk politik, vilket är mycket underligt. Samtidigt som politikens företrädare förutspår arbetskraftsbrist av rena statsfinansiella skäl är det mycket underligt att man samtidigt ser denna export av arbetstillfällen utan minsta oro. Arbetslinjen har blivit en tydlig strategi för mindre åt arbetslösa och mer till de som arbetar. Men strategin glömmer att tala om var dessa arbeten finns och glömmer att man samtidigt exporterar massvis med arbeten i sann, underdånig och trogen EU-anda.

Det finns i princip bara en lösning. Handelshinder! Hinder som gör det omöjligt att utföra skattefritt lönearbete på svensk mark. Det måste bli olagligt för utländska bemanningsföretag att tillsätta utländsk arbetskraft på svenska arbetsplatser oavsett det handlar om en ratt, en städhink eller en svarv. Detta förslag är givetvis helt i strid med EU:s regelverk, men om den svenska välfärden ska skyddas i framtiden, måste regeringen hävda sin rätt mot Brusselelefanternas framfart i den svenska välfärdens porslinsbutik och bara tillåta skattebelagda arbeten på svensk mark!

Och den klolösa tigern LO håller käft om detta faktum och gnäller i stället om omöjliga fackliga tvångsanslutningar av utländska arbetsgivare???

 

Måndagen den 6 februari 2012

Tro och underkastelse

Man ska inte misshaga gudarna, för då kan det gå riktigt illa!

Man ska inte misshaga ledaren, för då kan det gå riktigt illa!

Två enkla och belysande fraser som klargör hur enstaka människor lurar sina undersåtar till slavisk lydnad. Två sätt att trycka ner människor genom att skapa rädsla eller skräck, underkastelse och blind lydnad. Två metoder som har till avsikt att förhindra individens självständighet och stoppa det fria tänkandet och framför allt förhindra spridning av frihetens ord.

 

Och där står vi alla med en inrotad och blind lydnad! Gudskelov är det fritt i Sverige att uttala en avvikande mening. Men det bara bevisar att Sverige och för den delen övriga Skandinavien inte har ett styrelseskick som domineras av en Gud eller en ledare. Här tillämpas i stället romarnas ledningsprincip om ”bröd och skådespel till folket, så håller de käften”! Och om vi mot förmodan skulle upphöja våra stämmor i protest, blir det bara ur ledarnas synpunkt som en diskret harkling som helt kan ignoreras. Dessutom har för säkerhets skull våra ledare inga bestämda uppfattningar om någonting, då det kan störa undersåtarnas trohet.

I större delen av den övriga världen dominerar annars dessa två metoder till styrning av folket. Antingen är det en eller flera gudar, vars jordiska företrädare hotar den olydige med evig förbannelse, eller så är det den totale sekulariserade diktatorn, som hotar den olydige med avrättning. Total religiös underkastelse eller hot om fysiskt våld. Det spelar sedan ingen roll om det är mullorna i Iran eller de frireligiösa ledarna i USA. Principen är densamma för den religiösa underkastelsen. Och det spelar inte heller någon roll om ledaren heter Adolf Hitler i det raserade Tredje Riket, Bashar al-Assad i Syrien eller den evigt utsedde Kim i den demokratiska (sic!) republiken Nordkorea. Några av våldets stater, där ett liv bara värderas efter förmågan till en gratis arbetsprestation åt staten och givetvis total underkastelse till ledargarnityrets nycker.

Många är bevisen sedan på hur gränserna mellan pragmatismens verklighet och den fiktiva religiösa underkastelsen har suddats ut. Många diktatorer använder religionen som ett verktyg för att framtvinga den totala underkastelsen. Se bara hur Saddam Hussein genom sitt Bath-parti använde dagligen Koranens medmänskliga teser för ett högst personligt syfte. Vad hade hänt om inte det frireligiösa och giriga USA sneglat lystet på Iraks oljerikedomar? Se bara på kvinnoförtryckets Premiere Leage, där SaudiArabien leder med åtskilliga poäng. Här håller frikyrkopastorerna i USA käften så länge shejkernas olja flödar fritt till USA. Snacka om ambivalens när den jordiska girigheten får dominera över himlarikets imaginära fröjder!

 

Men faktum kvarstår. Vi undersåtar ska underkasta oss våra ledare oavsett de är religiösa eller diktatoriska, oavsett vi kan drabbas av hot om våld eller eviga förbannelser, oavsett våra åsikter får framföras eller inte, oavsett våra ledare lyssnar eller ignorerar våra röster, oavsett våldet riktas mot otrogna på andra sidan gränsen eller mot oppositionella undersåtar inom landets egna gränser.

Oavsett vilket blir det som torparen sade, när godset fick en ny, enligt ryktet mycket empatisk rättare: Jag ger fan i vem som förtrycker mig, för förtryckt det kommer jag alltid att bli!

 

Och oavsett vilket, har jag nu begått dödssynden att likställa diktaturen med religionernas jordiska organisationer. Undrar om jag nu drabbas av en evig förbannelse?

 

Grekland mot konkurs?

Kattrakandet fortsätter och ingen vill ge sig. Långivarna kräver genomförda åtgärder av åtstramning innan nya lån kan utbetalas och Greklands politiker vägrar av rädsla för förlorat väljarstöd eller till och med lokala våldsamma demonstrationer.

Dagligen kommer nya rapporter om den förestående konkursen och katastrofmöten per videolänkar mellan EU:s ledarskikt och den grekiska politiska ledningen. Ett tydligt Moment 22 har uppstått och alla positioner är låsta.

Men varför har denna situation uppstått? Allt tycks peka på att den Europeiska Unionen har blivit ett administrativt monster som till varje pris ska öka sin politiska och ekonomiska makt över medlemsstaterna, samtidigt som Brussel-elefanterna vill utöka sin geografiska makt. Samma elefanter som utan minsta hänsyn bröt de överenskomna divergenskraven för medlemskap. Det är tyvärr bara att konstatera att den lovvärda tanken om en fredens union håller sakta på att bli en monetär union som ska centralisera alla makt och förminska de nationella parlamentens egna beslutanderättigheter.

Euron har blivit en dödgrävarvaluta för hela Medelhavsområdet, när skattemoralen är obefintlig och korruptionen dominerar de lokala parlamenten.

Grekland närmar sig konkursens brant med rasande hastighet och har blivit ett utmärkt exempel på hur man finansierat statens välfärd med lånade medel då principen att ingen ska betala skatt genomsyrar hela samhället som trots bristen på skatteintäkter ska ha samma välfärd som övriga EU. Grekland blir beviset på hur helt olika politiska system aldrig kan inordnas under ett ekonomiskt trygghetsparaply. Greken kan omöjligen få samma välfärdssystem, genom att betala några få procent i skatt, som Sverige som brandskattar sina medborgare på omkring 70% av bruttoinkomsten.

Att så olika länder skulle kunna inordnas i Euron, ter sig idag som helt omöjligt. Dock är detta en fråga som Euro-ivrarna försöker dölja i den offentliga debatten. Det fullkomligt naiva Euro-projektet är dömt att avlida inom en snar framtid, då alternativet inte kommer att få stöd i någon medlemsnation. Ett alternativ som självklart bara kan inbära en helt gemensam finanspolitik med gemensamma skattesatser och en gemensam statsfinansiering. Detta skulle bli döden åt fredsprojektet EU.

Det är därför hög tid att skrota Euro-projektet och erkänna dess misslyckande. Skrota samtidigt Maasricht-avtalet som rivit nödvändiga nationsgränser och återför EU-projektet till den handels- och fredsunion som var den ursprungliga tanken.
Man kan ju undra varför Portugal, Irland och baltstaterna nästan lyckats eliminera sina ekonomiska kriser men inte Grekland som bara skriker efter mer bidrag efter att ha mer eller mindre lurat till sig ett medlemskap i unionen. Är det inte beviset på att så olika nationer inte ska tillåtas ingå i ett ekonomiskt samarbete, vare sig med gemensam valuta eller med lån från övriga medborgare som aldrig kommer att kunna betalas?

Varför ska jag med min skatt betala grekens välfärd bara för att han inte vill betala skatt?

 

Söndagen den 5 februari 2012

Barns rättigheter (innan de blev barn!)

Familje- och åldringsminister Maria Larsson var gårdagens gäst i ettans lördagsintervju. Men denna floskelveteran gjorde mig inte ett dugg klokare. Hon lade fram en tydligt medveten självbild av att vara den flummiga politikertyp som inte har några bestämda åsikter om någonting och påpekade ständigt att det var antingen en regeringsfråga under beredning eller en fråga för en intern partidiskussion!

Men hennes villrådighet lyste igenom en fråga som borde intressera fler. Kvinnor som opererar sig över till att bli män vill tydligen ha kvar förmågan att bli gravida (underligt nog!) En majoritet inom KD vill att dessa personer ska tvångssteriliseras, medan en tydlig majoritet utanför KD förespråkar tydligt ett förbud mot tvångssterilisering. Detta är ingen enkel fråga, då en flytande könsgräns orsakar massor med problem ur både religiös och juridisk synpunkt och det inte bara i Sverige!

Konstigt nog är det ingen som diskuterar varför vi skaffar barn. Bara att det ska vara en grundlagskyddad rättighet som om det inte går av fysiska eller praktiska skäl, ska ordnas på artificiell väg via provrör eller surrogatmammor. Men det lilla ordet varför får aldrig diskuteras.

 

Men varför? Jag är envis och ställer åter frågan varför? Det är kontroversiellt och föga politiskt korrekt, men jag måste få lov att beröra frågan och ställa den, trots att jag inte har ett enda svar.

Är det för att kvinnan har en instinkt att befolka jorden? Är det för att trygga ålderdomens ensamhet och försörjning? I Sverige? Jo, jag tackar, landet där alla förväntar sig att staten ska ta hand om allt! Eller är det bara en naturlig följd av skönt sex, där mannen inte inser de livslånga följderna av en kort stunds lycka? Kanske det är plikttrohet mot en regering som efterlyser arbetskraft om tjugo år? I så fall, var är då plikttroheten mot den miljöförstörelse som en överbefolkad jord garanterat kommer att drabbas av!

När det nu finns möjligheter för alla att skaffa barn, borde kanske fler börja tänka på hur det påverkar vår omgivning och våra levnadsvillkor.

Det kostar nämligen. Både ekonomiskt och miljömässigt.

Först och främst är det inte billigt att få ett barn flygfärdigt. Föräldrarnas nettoinkomst kommer att dräneras väsentligt under de kommande tjugo åren. Der är leksaker, blöjor, mat, mobiltelefonkostnader, Internet med häftiga datorer, resor, utbildningskostnader, kläder, nöjen och ännu mer mat. Sedan kommer samhällets kostnader med barnbidrag, studiebidrag, utbildning med skollokaler och lärare och givetvis försörjning då många utbildningar inte ger jobb och kommer aldrig att ge någon anställning. Och då har jag knappast berört frågan att vi uppfostrar våra barn till att bli konsumister i en värld där människan i övertalighet gör allt för att utplåna livsförutsättningarna för sig själva.

Och där sitter sedan vi gamla och undrar om vårt tillskott till jordens överbefolkning hade en vettig mening eller bara var en aningslös och insiktsbristande handling som grundades på ett historiskt inlärt beteende?

 

Fredagen den 3 februari 2012

Morden i Malmö

Så avslöjades det igår. Den sista avrättningen bestods en invandrare med arabiskt klingande namn. Hur var det med de andra avrättningarna? Ja, en i alla fall var även en invandrare. Men det politiskt korrekta samhället döljer detta faktum. Det är inte politiskt korrekt att peka ut en invandrargrupp, det är inte tillräckligt neutralt att prata om att en invandrargrupps interna utanförskapsgrupp står för så stor andel av den grövsta brottsligheten.

Polisen pratade livligt igår om att allmänheten måste ta sitt ansvar och börja berätta om sina iakttagelser, så att denna epidemi av dödsskjutningar kan stoppas. Men vem vågar? Efter att misstänkta till grov brottslighet släpps direkt medan ett stackars vittne tvingas sitta i timtal i förhör och till och med tvingas se en hånleende brottsling promenera förbi och ut i friheten, när förundersökningen lagts ner innan alla vittnesuppgifter tecknats ner.

 

Om hypotesen stämmer att grov brottslighet har sin bästa grogrund i invandrartäta områden som Rosengård och Seved i Malmö, i Södertälje, i Rinkeby, i Göteborgs Hammarkullen, då är det hög tid att sluta kalla en öppen diskussion för rasistisk. Vi måste ta tag i denna ruttna tendens och öppet diskutera problemet. Det går inte att bara skylla på kulturskillnader, när kvinnoförtryck och hedersmord bara fortsätter. Det är inte acceptabelt att skylla på krigssyndrom, när ungdomar skjuter varandra bara för att de blivit skymfade. Och framför allt ska man inte skylla på högre arbetslöshet eller på sämre skolor i invandrartäta områden, bara för att språkförbistringen ställer ungdomar offside i livets början i det nya landet.

Det är tydligt att den ökade invandringen med påföljande anhöriginvandring orsakar en mängd problem, som det inte är politiskt korrekt att tala öppet om. Att stoppa in tio till tolv personer i en lägenhet dimensionerad för tre till fyra ger per automatik en rad problem. Våtutrymmen blir överbelastade och möglar och ruttnar, ohyra får sin behagliga förökningsmiljö och de politiskt korrekta skriker på fastighetsägarnas girighet, men ingen vågar ens öppna truten och påpeka att det bor för många här! Trängseln får unga pojkar att leva på gatan och snart blir skolan oviktig när ungdomsbrottslighet ger den lockande lyxen som det fattiga och trånga invandrarhemmet inte kan ge. Sedan när dessa pojkar kommer över ett skjutvapen, då får man den efterlängtade respekten, då man i språkförbistringens tecken förväxlar orden respekt och rädsla.

Samtidigt är det bara att titta på hur arbetsmarknaden (Se gårdagens inslag!) funkar. Kort sagt den funkar INTE! I synnerhet inte för alla de invandrare som kommer hit med dåliga språkkunskaper eller som i många fall analfabeter.

Alla dessa faktorer blir sedan den integration som inte blev. Det blev i stället en segregation.

Och det får vi inte säga högt, för då är vi rasister!

Men SD-Jimmy måste se utvecklingen med ett nöjt leende, när invandrargrupper börjar utrota varandra med pistoler i hand. Samtidigt jäser det bland alla de invandrare som med glädje blivit svenskar, alla de som bor granne med den nya brottsligheten!

 

Torsdagen den 2 februari 2012

Elmaffian slår till!

Är det inte konstigt hur allt upprepar sig? Några dagar med ishavskyla och då slår monopolisterna till. Plötsligt stannar fyra kärnkraftsreaktorer för översyn och reparationer. Plötsligt är vattenmagasinen tomma. Plötsligt är det vindstilla och vindkraften lämnar inte en kilowattimme. Och som en plötslig följd rusar elpriserna, inte av sig själv utan för att giriga direktörer och Anders Borg bestämt så.

Är det inte konstigt hur allt upprepar sig?

Undrar hur många i det elberoende Sverige som fryser idag? Undrar hur många elberoende industrier, som tvingas stänga eller tillverka med förlust idag? Bara för att några naiva politiker utlovade bättre konsumentpriser genom ökad konkurrens för ett tiotal år sedan.

 

Ekonomisk teknokrati

Vad händer med Sverige? Varför försvinner arbetstillfälle efter arbetstillfälle?

För att kunna konsumera mera, så gör varje medborgare allt för att få mer i nettolön, konsumerbara slantar. Detta stöds av Alliansens Arbetslinje, som genom skattesänkningar och kraftiga försämringar för dem som inte kan jobbar mot lön, så leds de arbetande medborgarna till ännu mer konsumtion. Ökar sedan inte konsumtionen tillräckligt, så tar våra regeringar till andra medel eller nya innovativa inkomstgrepp som främst drabbar högskatteprodukter som elenergi och bildrivmedel. De återtar skattelättnaderna genom dessas produkters kombination av nödvändighet och dubbel eller trippelbeskattning.

Den ekonomiska teknokratin har tagit över snart helt och hållet den gamla statsskatteprincipen. Vi går från statlig skatt till omsättningsskatter och punktskatter. Samtidigt försvinner jobben, de jobb som skulle underhålla en Arbetslinje! Ordet Arbetslinje används frikostigt i den politiska retoriken, som en grundprincip för ett välmående lands nationalekonomi, samtidigt som arbetsmarknaden totalt krymper och allt färre människor behövs för att få hjulen att snurra. Och samtidigt skriker de politiskt korrekta på större arbetskraftsinvandring utan att det finns arbete för dessa stackars invandrare som luras hit till ett liv av bidrag!

Mediabranschen använder mer och mer material från läsarna. Läsarbilder får illustrera händelser, läsarinsändare ersätter dyra kolumnister. Och om produktionen blir billigare då man kan sparka fotografer och journalister. Och blir det bättre? Knappast. Mediokra texter utspädda med mediokra bilder lär knappast rädda de mest mediokra tidningarna!

Industrin använder mer och mer robotar. Varje monotont arbete har idag ersatts med en maskin. Gott och väl! Men var tog alla dessa arbetstillfällen vägen? Vi har exporterat jobben men inte människorna som gjorde dessa jobb!

Industrin importerar alltfler komponenter från lågprisländerna Indien och Kina och de utrangerade maskiner tack vare denna operation säljs till kineserna. Massor med kunniga människor har blivit arbetslösa trots att Arbetslinjen ropar ut sitt idealsamhälle på Stockholms Innerstads Barrikader. En Arbetslinje som har glömt att snart alla industrijobb exporterats på grund av för dyra lönekostnader och för dyra energikostnader som båda orsakats av det politiska etablissemanget.

Överproduktion finns dock kvar på ett område. Vi utbildar för många akademiker, som går mot en säker och garanterad underförsörjning. Vi utbildar massor med bibliotekarier trots biblioteksdöden, vi utbildar massor med arkeologer trots att inga pengar finns till utgrävningar, vi utbildar genusforskare, vi utbildar psykologer och filosofer, vi utbildar litteraturvetare, vi utbildar massor med unga människor till yrken som inte finns. De är redan predestinerade till att bli universitetslärare! Framtiden för universiteten borde ligga i utbildning av fler läkare och fler advokater med tanke på vår åldrande befolkning och arbetslöshetens grogrund för den grova kriminaliteten.

Nu har samhället kommit på lösningen och de offentliga institutionerna projektanställer studenter från våra universitet till underlöner. Bra, men ändå mycket dåligt! Bra, för att man får jobbet gjort i våra landsting, men dåligt då dessa uppdrag tar jobben från arbetslösa fullutbildade akademiker.

Det är bara inom statliga och kommunala institutioner som den ekonomiska teknokratin skapar arbeten efter principen fler möten, mer information och cirkulerande rapportflöden. Man sysselsätter helt enkelt varandra och skapar på detta sätt fler arbetstillfällen.

 

Det är bara att konstatera att den ekonomiska teknokratin har totalt tagit över samhället under namnet Arbetslinjen som både blåa och röda politiker hyllar. Och de flesta gröna idealisterna har till och med accepterat Arbetslinjen, men bara lite grann!

Blir det fler arbetstillfällen genom att man skriker Arbetslinjen allt oftare? Knappast, men det låter ju bra, eller hur, Anders Borg och Stefan Löfven?

 

 

Onsdagen den 1 februari 2012

Dödsstraffets införande i Sverige?

Och så var det dags igen. Ytterligare en person har avrättats i Malmö! Inte ens de tvåhundra extrainsatta poliserna kunde förhindra detta dåd, om nu någon var naiv nog att tro det.

Var är det som pågår? Handlar allt om en kursändring i den yrkesbrottsliga världen eller är det ungdomar i utanförskap som på detta sätt bevisar sin manlighet för att bli upptagna bland proffsen? Oavsett orsakerna försöker samhället som vanligt att med plåsterverksamhet lindra effekterna att denna sjuka tendens. Tvåhundra extra poliser kanske avlastar de redan hårt belastade malmöpoliserna, men sannolikt kommer denna polisförstärkning inte att plocka bort några skjutvapen från Malmös gator. Och så länge det finns ett enda handeldvapen kvar så riskerar vi nya mord, då den kriminella världen tydligen har för avsikt att utrota varandra och fler till!

I det politiskt korrekta klimatet vi har i rättstaten Sverige, är det dessutom mycket svårt att plocka bort illegala vapen från gatorna.

Som så ofta förr leder den personliga integriteten på poäng mot kriminaliteten. Du får inte kamerabevaka, då det riskerar att avslöja brottslighet. Du får inte som polis muddra en person om inte starka brottsmisstankar föreligger. Du vågar inte anmäla misstanke om brott, då ofta brottslingen klarar sig från påföljder och risken för repressalier blir uppenbar. Busets personliga integritetsskydd har blivit så starkt att ännu färre fälls för sin brottsliga verksamhet.

Och vad gör Beatrice Ask & Co? De pratar!

”Hua mig, vad hemskt! Det som sker i Malmö. Vi måste göra något men har inte en aning om vad. Vi kan ju inte göra några ingrepp i den personliga integriteten och vi kan ju inte förbjuda vapen. Och förresten är de flesta mördarna försedda med insmugglade vapen och dessa kommer vi ändå inte åt tack vare Maasrichtfördragets texter om fri rörlighet över gränserna.”

 

Nej, mina kära lagvrängare och politiker. Det är dags att införa lättnader för vårt rättsväsende och göra det enklare att låsa in förövarna och förhoppningsvis tappa bort nyckeln.

Rättsstaten har blivit ett säkert skydd för den grövsta kriminaliteten och polisen kan numera bara lägga ner förundersökningarna, då alla skyddar alla i detta sammanhang.

Därför, släpp namnen på misstänkta för grov brottslighet till pressen, låt polisen jaga och trötta ut alla misstänkta, visitera alla dagligen som finns i kretsen kring dessa gängmord och alla dessa personrån. Låt domstolarna fälla fler på indicier och framför allt gör all grov brottslighet något som kommer att tillåta polisen att trakassera samtliga misstänkta.

Ok, nu svor jag i kyrkan. Rättstatens princip att alla misstänkta för brott är oskyldiga till dess att misstanken blir en realitet bortom allt rimligt tvivel. Och då får man inte trakassera buset, de hade ju en taskig barndom och har därför rätten till att ostört arbeta med sina projekt!

Men vi måste hitta nya vägar till det tryggare samhället. Vårt samhälle ska vara tryggt för samtliga laglydiga medborgare, men aldrig för den kriminella världen.

I Sverige har det blivit tvärtom! Den skenheliga personliga integriteten skyddar brottslingar, rättstatens grundprinciper tar hand om och vårdar de kriminella i stället för att lagföra, polisen sätter rekord i nerlagda förundersökningar, då avförda ärenden blivit ett mått på deras effektivitet, domstolarna frikänner misstänkt skyldiga då advokaterna alltid hittar ”rimligt tvivel” till skuld. Och vi andra ser med fasa på hur rättstatens innevånare får allt sämre skydd mot dessa grupper som lever på att olagligt tillskansa sig liv och medel från den laglydiga delen av befolkningen.

 

Och jag som naivt trodde att polis och rättsväsende var till för att skydda mig mot skurkarna! I synnerhet alla de skurkar som har återinfört dödsstraffet!

 

Måndagen den 30 januari 2012

Skära elefanter

Nu såg jag skära elefanter, trots att jag nästan är absolutist och kan räkna in de okörbara timmarna på ena handens tumme. Jag såg spöken mitt på ljusa dagen eller snarare hörde dem, då de gled ut ur radions högtalare för en stund sedan.

Det var ett inslag om färgen rosa i radions etta. En kvinnlig antropolog och genusvetare (förstås!) ger idag ut en bok om färgen rosa och fick massor med radiotid för att sätta tummen i ögat på våra fördomar. Och pekfingret hos denna feministdam fladdrade hela tiden mot våra förmodade och välgrundade fördomar mot färgen som ska anses vara abonnerad av bögar och flickbabisar.

Tanja Bergkvist, var är du? Kan inte du med din knivskarpa analysförmåga kommentera denna författares och vetenskapskvinnas försök att göra vetenskap av sina fördomar! Trots att din vetenskap är matematik så kämpar du för allas vår rätt att inte vara militanta feminister.

Min respekt för denna accepterade vetenskapsform på våra universitet är inte stor. Och jag vill inte bli påtvingad dessa fördomsfulla lärdomsteser, när de presenteras som vetenskapliga fakta utan minsta respekt för andras åsikter. Allt jag hörde i programmet var framförandet av bevisbara fakta som enbart grundade sig på ett tendensiöst tyckande och intervjuer med de rosa älskarna. Socialantropologen och genusforskaren Fanny Ambjörnsson heter damen som fick gratis massor med reklam för sin nya bok ”Rosa, den farliga färgen.”

Det är inte konstigt att den vanligaste bilfärgen är grå och de flesta väljer en grå vinterjacka. Vitt, grått och svart skapar ju sällan kontroverser. Vi är ju så rädda för att bli stämplade av de högljudda minoriteterna för att vara fördomsfulla, varför de starka färgerna väljs bort. Det kan ju betyda att någon för mig helt okänd fördom annonseras ut till omvärlden av mitt klädval. Vad betyder babyblått och vad signalerar marinblått? Kan jag använda rosa inslag i min halsduk utan att någon klassar mig som homosexuell och vågar jag klä mig i en gräsgrön jacka utan att alla ser mig som centerpartist?

Är det inte konstigt hur dessa kvasivetenskaper förstärker våra fördomar och att våra universitet ständigt öppnar för nya vetenskaper i humaniora som gör det vetenskapligt korrekt att riva broar mellan människor genom att i sina avhandlingar ständigt skriva om skillnader mellan människor och därmed permanenta fördomar!

I snart ett decennium har ultrafeministerna försökt döda många kvinnors längtan efter att få vara kvinna, just det som vi män åtrår mest av allt! Och snart skäms vi alla för att vi bejakar våra känslor och många vågar snart inte vara sitt eget unika jag, bara för att aparta vetenskapsmän eller snarare kvinnor försöker göra oss alla grå i den grå politiskt korrekta världen med grå slipsar och grådaskiga människor som vandrar mellan grå betonglador eller kör i sina grå bilar.

Nu ska jag gå ut med hunden i min marinblå skidjacka med blodröda och solgula inslag. Och min synliga ben är insvepta i skitiga jeans med några gamla färgfläckar. Undrar vad det signalerar till omgivningen och vilka okända fördomar jag har, som väljer dessa färger. Eller är det så enkelt att det beror på att just den jackan hänger i hallen och jag har ingen annan och jag ids inte att byta till rena jeans!

 

Ropen på hjälp

Dagligen hör vi alla rop. Förtvivlade rop som skriker ut sin rädsla för död eller ett raserat liv. Paniska skrik inför omvärldens alla hot.

Men hur många hör alla dessa rop?

De behöver inte vara så uppenbara som vid Tyska Ambassadens ockupation, när en tjänsteman skrek: ”Hilfe!” i direktsändning. Det är inte bara skriket av fruktan för döden som den drunknande använder för att påkalla omgivningens uppmärksamhet. Det är inte endast den kvidande dödsångesten som hörs svagt från den käres sista stund på jorden.

Vi hör dessa rop dagligen.

I Ring P1, där medborgarna fruktar vad som kommer efter dagens urholkade demokrati eller om vården kommer att finnas den dag de behöver den. Finns det en ambulans, när jag plötsligt blir dödssjuk och behöver transport till närmaste akutmottagning?

I tidningens insändarsida när välfärden försämras samtidigt som vissa plockar för sig av den skenbara minskningen. Blir det kvar något till min pension? Eller kommer jag att hamna i en människofientlig fattigvård när det är dags?

I den politiska debatten, där politikerna käbblar om diminutiva miljömål, medan miljöförstöringen alltmer hotar våra framtida liv. Kommer det att finnas andningsbar luft för mina barnbarn? Kommer det att finnas mat till alla när jordens befolkning om några år kommer att överstiga 15 miljarder?

På tidningarnas ledarsidor, där världens konflikter mellan folk beskrivs som svallande hot mot vår ankdamms spegelblanka vattenyta. Kommer det muslimska hotet att utplåna vår kristna civilisation? Kommer EU:s katastrofala ekonomi att tömma mitt skafferi? Blir EU:s nästa fördrag ett hot mot vår självständiga demokrati?

 

Vi skriker nästan alla på hjälp! Vi är rädda. Alla är rädda för något. Det som hotar mig själv eller mina ägodelar, det som i konspirationsteorier kommer att hota mina barnbarn, det som kan riva ner min livssituation, det som kanske kommer att beröva mig mitt välstånd.

Allt handlar om att permanenta den egna situationen och ständigt förbättra den. Då får inget hota och inget rasera mitt personliga välstånd. Då skriker jag egoistiskt högt på hjälp. Sedan spelar det ingen roll om det handlar om min dödsskräck eller risken för att förlora något i min personliga lilla livsscen. Nästan alla rop på hjälp handlar ju om den egoistiska känslan av att förlora något. Och då ska ingen i den egoistiska rättsvisans namn få behålla samma jordiska ägodel. Vare sig om det handlar om makt, rikedom eller ägodelar.

Är det inte konstigt hur många rop på hjälp bara handlar om avundsjuka, girighet och frosseri.

Men realiteten kvarstår. Majoriteten av ropen på hjälp handlar om en äkta rädsla och det är åtskilliga som framstår som tydliga vädjanden till omvärldens människor: ”Nu klarar jag mig inte längre, jag behöver hjälp nu! Och inte i morgon eller i övermorgon för då finns jag inte längre!”

 

Söndagen den 29 januari 2012

Deckaren som underhållning

Det är inte fint att läsa deckare. Ändå gör jag det! Man behöver inte och ska inte förneka sina böjelser. Även om finkulturisterna envist fortsätter att förorda sina massproducerade diskbänksrealistiska romaner med knark, sprit och äktenskapliga gräl, så tänker jag avvika och fortsätta läsa mina favoriter i deckarnas värld.

 

Jag undrar varför jag alltid har föredragit att läsa en hederlig deckare. Först och främst är det väl bara att erkänna mordets skönlitterära värde som kittlare av sinnet när det förbjudna händer och en historia sakta nystas upp av en självklart mycket intelligent problemlösare oavsett det är en fotograf i Sala, en privatdeckare i London eller en sunkig polis i Ystad.

Men det som gör mig till storkonsument av deckare är den enkla kronologin som aldrig förvirrar mitt begränsade intellekt. Allt som händer i en deckare utgår från två tidpunkter. Givetvis är den första tidpunkten för avdagatagandet av offret och den andra är deckarens kronologiska sökande efter fakta kring vad som hände. Vissa författare komplicerar sedan allt genom att mörda så vilt och så ofta att antalet misstänkta mördare begränsas hårt genom att persongalleriet reduceras snabbt till en enda mördare.

Men det är sällan mordet som skapar min dyrkan till denna form att litteratur. Det är författartekniken som gör deckaren till en analytisk betraktare av gänget omkring den avlidna personen. Tillsammans med deckaren blir du betraktare av ett skeende mellan människor, som både plockar fram karaktärer och miljöer. Du ser de mänskliga bristerna och du tillåts vara med när en för dig främmande miljö med sina speciella karaktärer försöker dölja sina avvikelser från normen för mänskligt beteende. Och även om du vet från första sidan att deckaren kommer att lösa ett brott, så är du åskådare på första parkett till hela det drama som följer på ett grovt brott.

Sedan finns det ett element av nytt vetande, även om samtliga deckare är rena fiktioner. Brittiska och amerikanska författare sätter nämligen källforskningen högt. Det är inte bara Fritjof Nilsson Piraten som hyllar sannolikheten i sina berättelser men vill alltid lustmörda sanningen. Till exempel har jag nyligen läst Elisabeth George´s ”Med svek i sinnet” och fått en bra bild av den muslimska familjens verklighet som en ganska isolerad invandrarfamilj i ett främmande land. Hon är en amerikansk författare som bor långa tider i England där samtliga hennes böcker om Inspector Lynley och kriminalassistenten Havers utspelar sig. Det som kännetecknar denna eminenta författarinna är sättet att koncentrera sig på konflikterna och händelserna kring och efter brottet. Mordet blir en bisak, som inte ens behandlas utförligt i ”Med svek i sinnet”.

En reflektion bara: Varför blir alltid filmversionerna så platta? Filmad efter NN:s roman står det ofta i förtexterna, men om du läst boken blir du totalt förvirrad. Filmmanuset bara plockar ut de blodiga mordet och sedan en totalrensad och ofta en patetisk och ointressant jakt på en mördare. Känslorna försvinner, miljöerna blir intetsägande, karaktärerna blir bara en klädhängare för de förväntade klädedräkterna och dialogen tappar nästan alltid all humor och all ironi.

 

Tyvärr är den svenska deckareliten för dålig på källforskning, varför många svenska deckare blir platta aktionsdramer med för mycket blod och för lite målande beskrivningar av miljöer och karaktärer och alltid en patetisk nödlösning på sensmoralen som finns i de flesta deckarna. Dessutom saknar de den brittiska traditionen att blanda in ironier, humor och karaktärernas sätt att tänka och känna. Ända sedan Charles Dickens dagar har Conan Doyle, Saywers, Christie, Rankin och många fler kombinerat välutmålade karaktärer med humor och fasansfulla händelser till en för mig välsmakande gryta i litterär form.

Sedan spelar det väldigt liten roll att de femhundra sidorna mynnar ut i en lång rad frågor som inte besvaras som i ”Med svek i sinnet”!

 

Lördagen den 28 januari 2012

Tanke om oförmågan att tänka

Jag sitter framför datorn och tänker. Ensam sitter jag och tänker på ensamheten. Den som både är rofylld och ångestskapande. Och just nu, vilket är det? Jag vet inte! Det är en känsla som växlar sekundsnabbt utan minsta logik. Är det inte underligt när logiken kastas i soptunnan och en smygande känsla tar över tankeverksamheten.

 

Känslor återför tankarna till den logiska och känslokalla närvaron. Alla funderingar fastnar i tre ord, känsla, tal och avsikt. ”Jag känner” blir ”jag säger” blir ”jag menar”! De tre verben visar sig nu ha massor med synonymer. Jag undrar varför. Kan det bero på att det jag kände var inte det jag sade? Eller jag sade det jag kände , men det kunde även betyda något helt annat!

Funderingen dök upp då eftertankens skuld fick mig att rodna i ensamheten. Jag gjorde bort mig häromdagen. En mening flög ut ur munnen. Den var klart oövertänkt, då det jag menade blev en sak och hur det lät blev en helt annan sak. Språkets grova tillyxningar lämnar tolkningsföreträdet till mottagaren och just denna mottagare valde att tolka meningen på ett helt annat sätt än det jag avsåg.

 

Du hörde vad jag sade men förstod du det? Jag tror att du hörde vad jag sade, men hörde du vad jag egentligen menade?

Sedan sade jag det jag sade för att jag avsåg något. Märkte du det? Eller trodde du att jag sade något helt annat eller menade något annat? Eller ditt svar, handlade det om något helt annat?

Två skilda horisonter ger olika känslor som ingen kunde omsätta i ord och ingen förstod något.

Som en pingpongboll flyger repliker över nätet till andra sidan. Varje gång den passerar nätet ändrar den sin färg och betydelse. Repliker som så fint heter kommunikation ökar bristen på kommunikation och plötsligt står två människor och pratar om helt olika saker, när avsikt och känslor inte klarar av att beskrivas i ord.

Och huvudsatserna vandrar vidare, bisatser adderas och adjektiv läggs till. Språket animeras mellan två människor som till slut inte förstår varandra alls. Två främlingar står och byter ord. Var och en på sitt tungomål som är främmande för den andre! Tankar som skapas i känslor byts till ord som inte berättar.

 

Känner du igen dig? Överallt ser vi detta fenomen när känslor blandas med avsikter som sedan uttrycks i ord. Konflikternas diplomatiska pingpong-spel hittar vi överallt, i politiken, i arbetslivet och i kärleksförhållandet. Ordens förmåga att både förklara och förvirra, ordens kraft att både ljuta lugnande olja på upprörda vågor eller skapa eskalerade konflikter genom nya ord med dubbla betydelser. Alltid har både avsikter och känslor blandats in i denna kompott.

Och sedan sitter vi där förtvivlade och undrar vad fan menade han! Eller vad fan var det jag sade egentligen?

 

Fredagen den 27 januari 2012

Arbetslagstiftningens död

(Kaliber borde få Guldspaden i år)

Radions Kaliber skjuter ofta med lösammunition, men nu blev det en fullträff, en femetta, när de undersökte arbetsmarknadens urholkningar av den goda gamla anställningstryggheten.

Våra arbetsgivare har hittat flera sätt att krypa undan de uppenbart fyrkantiga trygghetsavtalen för anställda. Om nu någon tror att det handlar om privata näringslivet är det helt fel. Det visade sig att våra kommuner, landsting och statliga företag är föregångare på detta område. Man har med mycket enkla medel börjat eliminera den fasta anställningen eller det som benämns officiellt tillsvidareanställning.

 

Först börjar man med att dribbla med anställningsformen. Projektanställning blir så småningom en tidsbegränsad anställning som så småningom blir en ny tidsbegränsad anställning. När sedan det nya begreppet inLASning närmar sig så upphör plötsligt behovet av den anställde, som sparkas med omgående verkan efter att under många år bevisat företagets behov av just denna tjänst! Objektifieringen av anställda blir därmed en verklighet och visar hur lagstiftning och avtal är totalt verkningslösa. Att låta den anställdes kontrakt automatiskt övergå i en tillsvidareanställning är numera en generell ickeåtgärd.

Konstigt att LO inte bryr sig. Eller de andra som skryter med sin empati för sina fackmedlemmar!

 

Då kontaktar man sitt bemanningsföretag och övergår till att hyra in den anställde, som mycket ofta är just den som sparkades. Man sparar arbete för HR-avdelningen och man slipper arbetsgivaransvaret för den tidigare anställde och kan därför säga upp avtalet när som helst. Konstigt nog är vårdsektorn föregångare av denna metod att skriva bort den gamla anställningstryggheten och konstigt nog håller LO tyst.

Undrar om Löfven kommer att kämpa för denna urholkning av LO:s eller de andras gamla ouppdaterade regelverk.

 

Men då bemanningsföretagens dåliga moral har skapat en oönskad debatt, har företagen nu hittat en ny form för att slippa allt mänskligt ansvar för sina slavar. Man sparkar dem och kräver att de skaffar ett F-skattebevis och köper sedan tjänsterna från den nya ensamföretagaren. Antagligen pressar man även priset så att den nya företagaren inte har råd att vare sig vara sjuk eller ta semester. Samhället har nämligen sett till att trygghetslagarna inte gäller företagare, då sedan det gamla sossesamhället alla direktör är omåttligt rika. Dessa behöver därför ingen sjukersättning och ingen arbetslöshetskassa!

Tänk om LO och Unionen skulle stoppa denna utarmning av arbetslivets villkor och undrar vad Stefan Löfven tänker göra när han blir ledare för Svenska Arbetar Partiet, det parti som tiden lämnade bakom sig!

Det som sker är en enorm omsvängning i den svenska arbetsmarknaden. Ekonomi och effektivitet har gjort människan till en ren handelsvara som bara köps vid behov. Följden blir att färre får en utkomst som svarar mot normen för välfärd. Trygghetslagarna finns men är helt verkningslösa när bemanningsföretagen tar över anställningsbehovet och även öppnat dörren för arbetskraftsimport till lägre kostnad. Det nya syndromet att tvinga anställda att öppna osäkra företag och skaffa ett F-skattebevis ger tjänsteköparna, d v s de svenska företagen, oanade möjligheter att helt skriva bort de sista resterna av den svenska arbetslagstiftningen.

Det är därför på tiden att någon ser över de lagar vi har i Sverige för att trygga en enskildes försörjning. Först och främst måste arbetsorganisationerna avtala om gränser för när man ska tillåtas att först gå till bemanningsföretagen och sedan gå över till att tvinga anställda att bli företagare. Dessutom måste näringsdepartementet se över lagstiftningen och riktlinjer för de egna företagen. Det måste finnas etiska regler och en skarp lagstiftning som sätter gränser.

Eller vill regeringen att vi helt släpper arbetsgivarna fria från LAS och andra regelverk som gäller den anställde. Vad får vi då? En arbetsmarknad i total anarki med mängder av korttidsarbetslöshet och underliga sjukskrivningar då ingen trygghet finns längre för vård av sjuka barn, den nödvändiga ledigheten eller den gamla lagstadgade semestern. Regering har ju tillsammans med arbetsgivarföreningar och arbetstagarorganisationer godkänt denna tendens att urholka arbetstryggheten. Och det var väl inte meningen. Effekten blir ju så småningom att skatteintäkterna måste gå till dessa anställda som aldrig fick en chans genom detta trixande av anställningsformer och köpande av arbetskraftsbehov!

Om inte Kaliber får Guldspaden för detta skarpa nålstick på en ickefungerande arbetsmarknad, så vet inte jag vad som borde ge en belöning för grävande journalistik.

Torsdagen den 26 januari 2012

En cynism om S:s äkta maka LO

Jag fick riktigt på tafsen för min önskan om skilsmässa mellan LO och S.

En gång i tiden behövde de livegna trälarna en stark företrädare för att kunna överleva slitet för de höga herrarna och på den minimala lönen. Ur detta antika syndrom växte arbetarrörelsen fram parallellt med industrialismens inträde. De nya direktörerna tog nämligen med sig sättet att behandla statarna in i fabrikerna. Och Landsorganisationen var född redan 1898 under beskydd av det blivande Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Och en stark maktfaktor blev verklighet under de närmaste decennierna.

 

Men med makten följde maktmissbruk. Betongsossen föddes, den som utåt verkade som den borne idealisten men i hemlighet tillskansade sig fördel efter fördel. Alla i min ålder kommer ihåg transportarbetarbossen som lät medlemmarna betala hans solskenssemestrar i Medelhavets ö-värld. Och efter det har LO:s s-märkta ledare utmärkt sig i en oändlig rad när de stått i kö till vår gemensamma syltburk.

 

Som organisation genomförde dock LO en lång rad rättvisereformer som tillsammans med sossarnas reformer skapade den svenska välfärden fram till omkring 1970. Sedan dess har LO bara varit den främsta orsaken till den generat höga inflationspolitiken, som i en rasande takt drivit på exporten av arbetstillfällen. Först åkte varven till Sydkorea och Tekoindustrin till Portugal och Irland för vidare befordran till Indien. Sedan tog Japan över vår stolta elektronikindustri. Idag har vi säljkontor kvar från vissa industrier och där sitter välavlönade direktörer och svamlar om Added value-principen, som endast ger ett gäng säljare försörjning.

Samtidigt skriker LO efter medlemmar, det som en gång var en plikt. Protesterade du som arbetare och inte ville bli medlem, blev du ändå tvångsmedlem i detta fackförbund. Dessutom blev du automatiskt medlem i Socialdemokraterna. Det ingick nämligen i medlemsavgiften och var dessutom ett stöd till LO:s politiska huvudman. Det är något man inte får glömma när idag Carin Jämtin pratar om Sveriges Största ArbetarParti i antalet medlemmar. Hur många av de etthundratusen medlemmarna röstar på S och hur många är medlemmar i S genom sitt fack?

Men det militanta LO fortsätter att gå på i ullstrumporna. Även om det formella medlemskapet i S är borttaget, så stöds Socialdemokraterna med åtskilliga miljoner varje år från alla de företag man tillskansat sig genom medlemspengar. Konstigt nog nämner man inget om detta på sin hemsida trots att man äger försäkringsbolag, fonder, byggföretag och har stora aktieintressen i flera stora svenska börsbolag.

Det militanta LO har, sedan en stor del av den tillverkande industrin försvunnit, börjat med att jaga de nya företagarnas firmor. Om de inte anslutit sig till LO:s maktsfär genom hängavtal, har de satts i blockad. Och det har skett efter principen att alla direktörer är onda och tjänar för mycket. I Saltsjöbaden stoppades ett kommunalt bygge bara för att de importerade arbetarna inte hade svenska avtal, men de svenska arbetslösa byggjobbarna brydde man sig inte ett skit om. I Göteborg tvingade man en salladsbar till konkurs då den ensamanställde direktrisen inte insåg nyttan med att göda LO:s lokala företrädare. Listan på företag som tvingats till avtal utan nytta eller nedläggning kan sedan göras oändligt lång. Den ideologiska principen från tidigt nittonhundratal har blivit viktigare än dagens förutsättningar för att driva ett företag och skapa nya arbetstillfällen.

Och om direktörer och företagsägare inte lyder, tar LO till tvångsmedel i sann demokratisk anda. Vems demokrati blir det då?

Och om arbetstagarna inte blir medlemmar, då tvingar LO dem till medlemskap genom att hävda nödvändigheten för alla arbetare att vara lojala och solidariska. Vems solidaritet avser man då?

 

Därför anser jag att LO medverkar till sossekatastrofen. Om S vill vara ett modernt parti, måste de bryta alla förbindelser med den förlegade Landsorganisationen och plocka bort alla LO:s företrädare i Verkställande utskottet. Detta syndrom som LO representerar idag är både förlegat och mycket antikt.

Därför är en skilsmässa på sin naturliga plats. S måste börja arbeta för en ny politik och en hållbar ideologi som för Sverige in i framtiden. LO ska arbeta för sina kvarvarande medlemmar som det anstår en facklig organisation genom frivilliga medlemskap och ett gott arbete för rättvisa löner och bra arbetsvillkor utan att tvinga bort de få arbetstillfällen vi har kvar.

 

Och just därför tror jag inte på Stefan Löfven som statsministerkandidat 2014, som dessutom saknar otroligt nog riksdagsplats! Han representerar dessutom en förnedrande och militant klasspolitik som inte borde få plats i svensk politik. Men kanske Fredrik & Co njuter i hemlighet, då majoriteten av de svenska medborgarna väl känner till detta faktum?

 

VU klar med valet av ny S-ledare

”Enligt den socialdemokratiska tidningen Västerbottens Folkblad är VU överens om att Socialdemokraternas nya partiledare blir IF Metallbasen Stefan Löfven.”

Jaha, och det läckte ut innan det diktatoriska beslutet tagits i partistyrelsen.

Att samtidigt deklarera att under nästa kongress ska ny ledare väljas på ett mer demokratiskt sätt blev bara ett patetiskt sätt att fortsätta med sitt maktfullkomliga styrelseskick samtidigt som Jämtin & Co flaggar för en framtida demokrati.

Stefan Löfven? Ett bra val? Knappast! Åter har VU och partistyrelsen gjort ett val som leder tankarna bakåt till sötebrödsdagarna. Att välja en fackordförande är ett enormt svaghetsgrepp där hela VU klamrar sig fast i en storhetstid, då man lyckats formulera en politik där rikets ledning gått hand i hand med de lätt definierbara arbetarna. Men detta syndrom är och förblir historia idag!

För Socialdemokraternas egen skull och med en förhoppning om en stark framtida opposition borde VU i stället avsiktligt valt bort alla kandidater med facklig bakgrund. Man måste som ett modernt politiskt parti frigöra sig från detta intima äktenskap med en rörelse som mer eller mindre spelat ut sin roll i det svenska moderna samhället. Framförallt borde LO frigöra sig från det politiska beroendet precis som arbetsgivarorganisationerna. De senaste årens förhandlingar kring löner och villkor har kännetecknats av ett alltmer fjärmande från de politiska bindningarna, men S och LO håller envist fast i de äktenskapliga bojorna.

Till all lycka eller olycka kommer vi nu få en politisk debatt som försätter Alliansen i en säker maktposition. Inget hot härifrån mot Alliansens maktfullkomlighet. Det borgerliga blocket kan nu lugnt sätta sig på taburetterna och utan ansträngning invänta valet 2014. Vi kommer att se exakt samma retorik från S som under de gångna två valrörelserna under Sahlins och Perssons ledning. Juholt fick inte ens chansen att leda en valrörelse då han föll på egenodlade grästuvor.

Nu återstår bara för S att Alliansen gör bort sig på ett monumentalt sätt. Det är enda chansen till att väljarna ska hoppa över stängslet till S och Stefan och därmed lägga grunden till ett regeringsskifte 2014!

 

En föränderlig värld

Radiolyssnande belyser ibland föränderlighetens effekter. Men ibland går tankarna i baklås. Var det här vi ville ha av den så kallade utvecklingen?

I går intervjuades en sjuksköterska, som beskrev sin förändring. Hon utbildade sig till yrket för att hon brann för att med personlig touch ta hand om behövande människor. Idag springer hon ensam från akut plåsteråtgärd till nästa plåsteråtgärd i åldringsvården, men har aldrig tid till den där personliga stunden som gör så stor skillnad för vårdtagaren. Ensam i långa pass med ibland upp till 36 åldringar, ensam med nya tidsstjälande administrativa åtgärder och ensam med sig själv har tiden för både henne och hennes yrkesval blivit något som bara ska försvinna så fort som möjligt till lägsta möjliga kostnad. Människan har blivit en ekonomisk betungande faktor i ett teknokratiskt samhälle utan medmänsklig värme.

Efter vårdreportaget kom ett inslag om mobiltelefonens användande. I detta land har vi idag 12 miljoner abonnemang och varje telefon sänder i snitt 160 SMS i månaden. Tänkvärda siffror, eller hur! I synnerhet som en stor majoritet endast använder telefonen till sitt ursprungliga ändamål. Det måste ju betyda att en stor kundkrets till mobiloperatörerna sänder mer än 500 SMS per person i månaden. Det förklarar gatans beteende. Man möter sällan någon under tjugofem som promenerar ensam och möter din blick med ett leende. Nej, ensamma ungdomar går alltid försjunkna i sin apparat med febrilt trummande tummar för att tala om att just nu går de just där för hela sin vänkrets. Socialt umgänge sker numera alltmer med teknikens hjälp.

Två belysande exempel på hur vår omvärld har förändrats. Vårt sociala beteende har förändrats. Människan i fysisk form får allt mindre plats i verkligheten och ersätts med teknik. Arbeten försvinner, då tekniken ersätter i rationaliseringens namn. Umgänget i fysisk form försvinner och ersätts med teknikens sociala medier. Tankar och reflektioner flyger digitalt och ersätter den numera alltmer antika formen "mun till mun". Omtanke och medmänsklighet får inte plats längre i vårt allt snabbare och dyrare samhälle, där individens utrymme för medmänsklig kontakt förminskas för alla.

Var det detta vi ville ha? Vi som kommer ihåg sköterskan som pratade med sina patienter, vi som kommer ihåg att samtalet mellan människor skedde över en kopp kaffe eller med en lur i handen, vi som kommer ihåg att tempot på arbetet var så lågt att du hann med att lära känna dina arbetskamrater, vi som kommer ihåg ungdomsåren när vi satt tio stycken i ett pojkrum och diskuterade våra drömmar i timtals. Så kom inte och säg att tekniken bara underlättar vardagen för människan, den stjälper även en hel del!

 

Tisdag den 24 januari 2012

Lustmord på underhållningsbranschen

Nu tror alla läsare att jag ska skriva om deckare, men inte!

Nej, det handlar om ett relativt nytt fenomen, som drabbar flera av våra underhållningsformer. Vetenskapen har tydligen ont om nya områden att forska i. Dessutom flödar våra universitet av olika nya varianter av utbildningar till yrken utan framtida försörjningsmöjligheter. Därför beviljas forskningsanslag till rena meningslösheter. Akademiska wannabees har en enorm innovationsförmåga att hitta nya objekt som kanske kan leda till udda försörjningsmöjligheter genom konstruerade specialistområden som då självklart ska locka nya elever till det akademiska ekorrhjulet.

 

I gårdagens Vetenskapsradion: Forum presenterades ett exempel på denna tendens när en konstvetare som heter Annika Gunnarsson fick utförligt presentera sin avhandling om favoritfiguren Alfons Åberg. Ja, ni läste rätt. En docent (blivande?) har disputerat  på ämnet Alfons Åberg! Barnens favorit som direkt upplevelse ska i framtiden åtföljas av en instruktionsbok för föräldrarna, så att både barn och föräldrar ska kunna följa bruksanvisningens enda rätta tolkning. Måtte Gunilla Bergström protestera högt och mana vetenskapens kvasiforskare till eftertanke. Universiteten får inte bli en åsiktsverkstad för alla de som utbildar sig till ickeyrken.

Vi behöver ingen bruksanvisning till våra personliga upplevelser och barnen behöver definitivt inte skrivas på näsan om de råkar uppleva något annat än Gunnarssons vetenskapliga tolkning av Alfons öden och äventyr.

 

Litteraturens forskare och kritiker har ofta samma syndrom, då dessa yrkeskårer består av en majoritet av högutbildade kvinnor som dödar läsintresset hos många konsumenter. Deras djuplodande analyser får oss att tappa intresset för många bra romaner samtidigt som de själva helt tappat intresset för den litteratur som massorna tycker om. Det tycks inte vara fint nog att analysera kioskvältarnas författare, även om flera av dessa är mediokra skribenter. Därför borde samhällets kulturbidrag minskas till denna verksamhet och i stället gå till produktion av ännu mer kultur i alla former. Varje människas upplevelse är unik och behöver ingen bruksanvisning skriven av en kvasivetenskapsman med ett självpåtaget tolkningsföreträde.

Dock ska nämnas att kritikerbranschen har undantag som Maria Edström och Louise Epstein vars åsikter alltid lockar till lyssnande när de yttrar sig om enstaka företeelser i tsunamin av kulturyttringar.

 

Förresten ett stort grattis till Gunilla Bergström och Alfons Åberg. 40 år av glada ungar är bevisligen en kvittens på att barnens upplevelser inte behöver obegripliga bruksanvisningar!

 

 

Måndagen den 23 januari 2012

Valets dilemma

SAP står utan ledare, sedan den gamle unge Juholt lämnade tjänsten i lördags. SAP:s verkställande utskott har sedan dess suttit i ständiga möten för att enligt olika versioner diskutera valproceduren, extra kongress eller inte och tänkbara namn. Givetvis slår som vanligt alla tänkbara ifrån sig. Och lika givetvis har spekulationerna i media börjat med frågor till eventuella tronföljare med på förhand givna svar i klassisk sossetradition. ”Inte jag inte!”

 

Under gårdagen startade en ny diskussion en en professor i nationalekonomi om en kommande tronföljare. En äkta gräsrot eller en välutbildad akademiker? Trots att många sossar i generationer fötts in i rörelsen och arbetat sig upp till den politiska ledningen genom LO:s hierarkiska system med arbetsplatsombud – distriktsordförande – LO-ledning – S-ledningen, så väcks nu en debatt om nödvändigheten av högskoleutbildning för att bli politiska ledare i ett parti som SAP.

Hur är det? Kanske murare Hansson och lantbruksarbetare Sträng, som blev en hyllad statsminister och en aktad och rådig finansminister, gråter tårar i sin röda himmel över denna underliga diskussion i vårt alltmer akademiserade samhälle.

Vad vill vi gräsrötter egentligen ha för ett sorts samhälle?

Ett samhälle (uppbyggt av sossar!) som ställer bokkunskaper mot livserfarenhet, som låter spontana talare med massor av verklighetens historier tävla  mot akademiskt tränade retoriker, ett samhälle där de livserfarna utan universitetsår pekar på och erkänner gångna misstag medan akademikerns analytiska bokträning kommer fram till samma slutsatser genom studier av historien.

 

Därför blir denna debatt underlig. Man kan inte ställa en livserfarenhet mot akademiska studier. Skillnaden är inte stor, det är egentligen bara sättet att uttrycka ett problem som skiljer sig.

Vill S undvika Juholtare ska man välja en lågmäld advokat som aldrig erkänner ett problem och aldrig tar ställning. Då blir det naturliga valet Bodström och han vill inte!

Vill man ha en teamleader, som vågar släppa loss sitt team, då gäller det att välja Mona S eller Carin J, då kvinnor är bevisligen duktigare på att framhålla teamets prestationer framför sina egna, men de vill inte!

Vill man ha en teoretiker som lägger S-kursen in i framtiden, då kanske professorn i statsvetenskap skulle vara ett bra val, men är en insnöad professor en bra ledare?

Vill man sedan ha en kombination av dessa tre egenskaper då blir det ett problem. VU består av ett gäng karriärpolitiker men ingen har alla dessa egenskaper.

Vanja säger nu många, varför inte Vanja?  Men med största sannolikhet vill denna skarpa dam inte ansöka om skilsmässa mellan S och LO, vilket torde vara en nödvändighet för bådas överlevnad i en snar framtid.

Och finns det någon utanför VU, så är antagligen denne för okänd, då tronföljaren måste dessutom vara medial på alla sätt!

Carin Jämtin och VU har ett stort problem. De ska inom de närmaste dagarna fastställa både procedur och kandidater med rätt egenskaper. Blir det bara i sann konsensus åter den minst dålige eller kommer Vu att presentera en sensationell kandidat bland de övriga makthungriga.

Mitt stalltips är göteborgaren Leif Padgrotsky, en mångkunnig och erfaren politiker även om man kan misstänka ett visst Napoleon-komplex!

 

Söndagen den 22 januari 2012

Och så avgick han

Juholt lämnade uppdraget med buller och bång. Han erkände misstagen och medgav därför sin andel i de låga opinionssiffrorna. Underligt nog talade denne självgode socialdemokrat att misstagens andel i förlustsiffrorna får framtida forskning utreda. Det är att framhäva sin egen person långt över verklighetens tio månader av realiteter. Håkan, i historiens perspektiv är och förblir du en snart glömd parentes och du kommer bara att bli ihågkommen för att du avgick på grund av en serie grodor och klavertramp.

Sedan fick media skulden för avgången. I studio tre ondgjorde sig journalisterna Marita Ulvskog och Göran Greider över medias roll i abdikationen. Den ena före detta och den andre chefredaktör för ett av de få S-bladen. Det var medias fel alltihop, tyckte de båda s-politikerna patetiskt nog. Kan en mental blindhet bli tydligare? Ska media sluta rapportera om alla de misstag som gjorts, eller handlar det om att en socialdemokrats göranden och låtanden står högt över medias intresse och ska därför behandlas med överdriven respekt och alla klavertramp ska sopas under matten? Ibland undrar man hur politiker tänker. Gör man bort sig i politiken då blir det garanterat en större nyhet än den andefattiga och verkningslösa sakpolitiken som alltmer blir grå kosmetika i media. En nyhet ska informera och förmedla kunskap. Men den ska även underhålla! Och bättre underhållning än politiker som ständigt gör bort sig får man leta efter!

Men Marita och Göran, den största orsaken till krisen torde vara bristen på ny ideologi, bristen på politisk bra retorik och det krampaktiga taget i gamla konceptet med kroppsarbetare i centrum som målgrupp som behöver  skydd mot onda och giriga direktörer! Om ni inte har märkt det, kan jag berätta att vi har ett annat Sverige idag!

 

(S)jälvmordskursen  kunde inte leda till något annat!

Ett parti som låter den store hövdingen tala om allt som är fel i dagspolitiken och glömmer att tala om hur man ska rätta till vissa av Alliansens uppenbara misstag. Gnället har blivit en socialdemokratisk sjukdom. S-retorik utan minsta alternativförslag till regeringens åtgärder har blivit som en tärande s-diagnosiserad epidemi utan verkningsfull medicin.

Ett parti som tror att de är statsbärande trots att siffrorna talar om något helt annat!

Ett parti som jäser av självgodhet och har glömt ordet ödmjukhet. Och jämlikhet! Och frihet! Och broderskap!

Ett parti med inbyggda falanger som slåss i media genom läckage och knivhugg i varandras ryggar.

Ett parti vars ledning tycks vara mest intresserad av att sko sig själva med både makt och ekonomiska fördelar.

Ett parti som lever kvar i industrialismens tidevarv, då de verkligen var ett statsbärande arbetarparti som gjorde skillnad för en förtryckt arbetarklass.

Därför är Håkan Juholts avgång sedan länge väntad. S har blivit ett parti som vrider sig i svälten på ideer. Som alltid gör man då det enklaste, man offrar en bonde och tror att ett under då ska ske. Håkan Juholt blev offerbonden på VU-mötet. Givetvis har flödet av grodor hjälpt till, men partiet har tappat både sin ideologi och sin aktiva politik, där ideologi går hand i hand med en febril verkstadsaktivitet.

Så leta nu fram en ledare med karisma och goda ledaregenskaper, formulera en ideologi som kan föra Sverige in i framtiden och ersätt den tomma retoriken med skarpa förslag som tvingar regeringen till förbättringar i vårt samhälle. Då först får vi en opposition värd namnet. Ska demokratin i Sverige bli värd namnet så måste vi ha en stark opposition som tvingar regeringen att stå på tå. Dagens mesiga knapptryckardemokrati måste nämligen bort och då behövs en stark socialdemokrati som kan hota en Alliansseger 2014!

 

Och så var vi skattebetalare där igen! Ytterligare en avdankad politiker som vi tvingas betala för. En till som ska ha en furstlig pension till dödsdagar på vår bekostnad, en till som själv (läs riksdagen) har skrivit bort regelverket på arbetsmarknaden, just det regelverk som alla vi undersåtar tvingas att följa på samhällets politiska väg till fattigdom. Ytterligare en som går från arbete till den nya privilegierade frälseklassen som numera bara saknar någon form av bevis på sin klass i stil med sköldarna i Riddarsalen.

 

Lördagen den 21 januari 2012

Vargen kommer

Idag kom den sensationella nyheten att rester av en skjuten varg har hittats, det vill säga bara ett GPS-halsband. Och åter igen skriker de båda sidorna i denna konflikt: Vargen kommer!

Men precis som pojken i sagan betyder denna korta huvudsats två helt olika saker. Stureplansmaffian skriker att nu måste vi på något sätt skaffa fler vargar, men inte här! Samerna skriker samma sak och fortsätter att argumentera för sin hävdvunna rätt att låta renarna renbeta den statliga marken och skjuta av varje rovdjur som behöver kött för sin överlevnad.

Gärna varg, men inte i min skog, säger sedan jägarna i övriga Sverige.

Stackars miljöministern Lena Ek som ska klara av att kombinera alla dessa åsikter. EU:s direktiv säger att man ska värna om artrikedomen, naturvännerna vill ha fler vargar men säger inte var, de boende i vargdistrikten är rädda för vargen och tror sig veta att barn och husdjur är hotade och tätorternas befolkningar ser nu att deras favoritströvområden kanske kommer att befolkas av nya rovdjur.

Tänk att en enda art kan väcka så många känslor, en enda djurart som inte hotat en enda människa på flera hundra år. Ett enda djur som under åtskilliga tusen år har varit en naturlig del i naturens kretslopp.

"Vargen kommer" har blivit en mångtydig fras!

Juholtaren från Oskarshamn

En Juholtare har blivit ett oövertänkt uttalande som görs av en officiell person. Och dessa haglar i dagarnas S-kris som inte är ett mediadrev utan snarare en självförvållad kompott av inkompetent ledarskap. Först väljer man ledare på ett nästan diktatoriskt sätt. När detta visade sig vara ett missgrepp, så går alla ut och förklarar sitt helhjärtade stöd för den valde. Konstigt att man officiellt inte vågar tala om klavertrampen.

Så även igår när Carin Jämtin uttalade den blivande klassiska frasen: Vi i VU har fullt förtroende för Håkan Juholt!

Bevisligen är detta ett nytt klavertramp då lika bevisligen minst tre distrikts ombud i VU hade krävt Juholts avgång. Ordet "vi" blir ett mycket luddigt ord som Carin inte vågade förklara! Eller var det bara en dimridå inför dagens stora händelse och "det fulla förtroendet" handlade bara om en lyckospark till den sparkade ledarens fortsatta karriärresa!

Och idag aviseras presskonferens och ett kungörande från Oskarshamn. Håkan kommer att pensionera sig med full riksdagspension och anmäla sig till Arbetsförmedlingen och ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, dock med reservationen att arbetsgivare med löneförslag under tvåhundratusen i månaden göre sig inget besvär! Precis som företrädaren Mona!

Och maktcirkusen fortsätter med nya samma gamla namn, men med samma gamla bedagade skämt. Precis som Povel Ramel sjöng en gång: Vi har hört den förut!

 

Fredagen den 20 januari 2012

4.5 procent

Jaha, och det är vad Livsmedel kräver i årets löneförhandlingar. Inte en enda notis har jag sett om följderna. I synnerhet det faktum att detta är precis vad jag menar med LO:s inflationsdrivande politik.

Detta är enligt mig följderna för det svenska samhället: Vartenda butiksanställd vill har mer i plånboken. Det är självklart, men få diskuterar effekterna. Hur många kronor ger 4,5 procent i total lönehöjning en genomsnittlig butiksanställd och hur mycket driver denna höjning på inflationen? Ja, kanske det ger någon hundralapp i månaden, men den ska ställas mot inflationens snabba och dolda fördyring av alla livets nödvändigheter.

Om man antar att Livsmedel får igenom sitt krav, blir kostnadshöjningen för arbetsgivarna omkring sju procent när de övriga påslagen lagts till. Om man sedan antar att konsumentpriset består till hälften av lönekostnader kommer matkostnaderna att kosta omkring 3,5 procent mer. Med andra ord får vi en inflation på omkring 3,5% för denna sektor som är över EU:s mål för inflationen i medlemsstaterna. Divergenskraven saknar tydligen betydelse när LO:s förbund skriker på mer. Sannolikt betyder detta ekorrhjul att köpkraften påverkas minimalt medan inflationen gör Sverige till ett ännu sämre exportland om man bortser från exporten av arbetstillfällen.

Och sedan hostar regeringen om att näringslivets parter kan göra vad de vill, så länge denna inflationsdrivande sandlåda inte blir samhällsomstörtande. Hostningarna från ledande håll visar hur alla politiska åtgärder inte går att särkoppla, då allt hänger ihop som ler och långhalm. Det här är inte mitt bord, som Fingal Olsson sade, låter hemskt illa när ledande politiker kopplar retoriskt bort ansvaret för vissa områden, som när man skiljer på Näringslivets regelverk från EU:s divergenskrav!

Det är bara att stillsamt konstatera att den enda inkomstökning som ger en garanterat ökad köpkraft är den som är större än alla andras och självklart ska den landa i min plånbok!

 

Torsdagen den 19 januari 2012 kl 14.30

S i VU-möte

Dagens mediarubriker är självklara, S har kris och VU ska sammanträda i dagarna två! Och allt handlar om Håkan Juholt. Bristande förtroende, klantiga uttalanden utan att ha kollat med partiets experter och talskrivare, sjunkande opinionssiffror! Listan kan göras lång på partiets tillkortakommanden mitt i LO:s inflationsdrivande lönekravsförhandlingar och Vanjas vacklande mellan förtroende och icke förtroende för Juholt och allt däremellan. Resterna av den unika politiken har försvunnit i skuggorna av Juholts offentliga problem med både språk och handlingar, sedan Alliansen stulit flera av S-retorikens grundsärdrag.

Oppositionens granskande kraft håller på att bli en ensidig granskning av en person. Inte ens Mona Sahlin kollades så intensivt in i minsta dräktsöm och den självsäkre GP gjorde aldrig minsta fel, i alla fall enligt honom själv!

Håller politiken på att kantra från en ideologisk och pragmatisk diskussion till en typisk amerikansk personkultur? Då måste vi väljare och gräsrötter betacka oss för den utvecklingen. Politikens innehåll måste vara kärnan i den offentliga debatten.

För att vår konsensusdemokrati inte ska reduceras till en anonym knapptryckardemokrati måste samtliga ledare kunna uppträda på ett förtroendefullt sätt och vara ytterst konsekventa med sina åsikter. Efter gårdagens patetiska partiledardebatt, där flosklerna haglade och bara informerade de närmast sörjande om vad som står i partiprogrammen, är det hög tid att våga måla framtidsvisioner och våga prata om vad dagens skatteintäkter räcker till. Men det vågar man inte, då det blivit viktigare att hålla kvar väljarstödet än att prata om dagens verklighet samtidigt som man visar att man tror på framtiden. Man vågar inte definiera vad som är välfärd, man vågar inte prata om vad invandringen kostar, man vågar inte prata om punktskatternas nödvändighet för skattesänkningar, man vågar inte nämna något om den i deccennier misslyckade arbetsmarknadspolitiken, man vågar inte diskutera hur verklighetens vårdkris ska lösas, man törs inte prata om vilket territoriellt försvar vi ska ha, man vågar inte prata om den bristande respekten man har för invandrare, arbetslösa, sjuka och pensionärer. Inte fan blir arbetslösheten mindre för att Arbetsförmedlingen får 3 miljarder extra under detta år om man bortser från alla nyanställda och verkningslösa konsulter! Och det är bara ett exempel på dagens verklighet i politikens tunna retoriksoppa!

Samtliga partiers partiledarretorik under gårdagen handlade bara om hur man vinner röster. Inga obehagliga sanningar hördes, inga dyra framtidsvisioner utmålades, inga ord om dagens besvärligheter sades (om man bortser från SD-Jimmys kommissionslösning på det skapade muslimska problemet).

 

Och då är det lätt att media fokuserar på ledargarnityret och deras klavertramp, när dessa ledare pratar i över fyra timmar om ingenting!

Nu gäller allt Socialdemokratins överlevnad som en maktfaktor och då även om dess diktatoriskt valde ledares överlevnad som statsministerkandidat.

Vår demokrati bygger på en stark och granskande opposition och en stark och handlingskraftig regering. Om inte detta funkar, riskerar vi hamna i en etikettdemokrati utan egentligt värde för medborgarna!

Det ska bli mycket spännande att se hur VU löser den uppkomna situationen!

 

Handelsblockad mot Iran

Och Borg hurrar

Nu blir det problem. Man har på ett internationellt plan aviserat en handelsblockad mot Iran, världens näststörsta exportör av olja och gas. Motdraget av denna stentuffa regim var att hota med en stängning av Hormuzsundet. Allt detta ståhej bara för att Irans ledning precis som NordKoreas har bestämt sig för att välja kärnvapenstillverkning i stället för att lägga pengarna på befolkningens välstånd.

Iran har blivit en av alla dessa diktaturer som kommit helt på kant med världssamfundet. Det är ett stort och rikt land med enorma naturresurser av olja, gas och olika mineralfyndigheter. Men det är även ett land med en religiös ledning som hatar Israel utan minsta diplomatiska döljande. Och det har inte minskat sedan plötsligt vetenskapsmännen inom kärnkraftssektor mördas en efter en och starka misstankar riktas mot israelitiska Mossad.

Man kan inte bortse från att den politiska rädslan i Iran har ökat, när världssamfundets representanter försöker tränga in den politiska ledningen i en hörna och ställa krav som kränker den nationella suveräniteten. Därför blir Irans motdrag en militär stängning av Hormuz-sundet, ett effektivt motdrag som stryper världens behov av olja och gas. Givetvis agerar det oljeberoende USA direkt och skickar dit  kärnvapenbestyckade marina enheter. Detta är ett klassiskt sätt att starta en väpnad konflikt. De två trätande står mitt emot varandra och skriker ut hotelser med gevärspiporna riktade mot antagonisten. Verbaliteterna eskalerar till dess att någon plötsligt verkställer sina hot och i säkert skydd beordrar ledarna sina undersåtar till aktion.

I fallet Iran vs Världssamfundet blir bilen plötsligt ett lyxmedel för transporter. En kännbar oljekris står för dörren om konflikten övergår till handling. Bensin och olja kommer kanske att bli oköpbara för många medan i SVerige sitter Anders Borg på regeringskanslit och hurrar. Bilen och framför allt lastbilen är nödvändig för det svenska samhället och bara för att samhället ska kunna rulla vidare, kommer Anders att dra in extra miljarder i energiskatter till statens kassakista och vi svenska undersåtar dras oförskyllt in i en väpnad konflikt någon annanstans på detta sårade klot. Över sextio procent av bensinpriset är ju skatt i vår isolerade ankdamm.

 

Konstigt nog och precis som vanligt är det några som sitter någonstans i världen och jublar tyst över väpnade konflikter i världen. Konstigt nog blir människoliv värdelösa när de stora elefanterna börjar dansa med vapen i tassarna!

 

Onsdagen den 18 januari 2012

SM i floskelkastning

Så har jag lyssnat på partiledardebatten, delvis. Jag orkade helt enkelt inte lyss till hela denna upprepningssvada!

Och vad nytt? Inget! Det enda som var nytt var några röster. Fridolin, Juholt och Sjöstedt blev nya röster men innehållet var ett mångupprepat eko från forna tider.

 

Alliansens partier pratade som vanligt om jobben och hävdade sin Arbetslinje utan att med minsta ord beröra var jobben finns. Givetvis höll man mycket tyst om alla exporterade arbetstillfällen, då det ger billigare produkter till de svenskar som kan handla vilt med alla skattelättnader. De övriga skiter man i, så länge det finns det nya fattigsverige som man kan pungslå! Det gäller ju att bibehålla pallplatsen i Världsmästerskapet i Nationalekonomi!

Oppositionens partier pratade som vanligt om allt som kan förbättra Sveriges situation. Satsningar på jobb här och satsningar på jobb där, mer till miljön och mer till skola, vård och omsorg. Men inte ens skuggan av ett ord om hur det ska betalas. Eller är det gratis om ingen ska betala?

I övrigt var allt som vanligt. Mängder med frågor men inte ett enda svar på en fråga. Massor med ren floskelretorik som bara verkade vara ordagranna citat från de egna partiprogrammen.

Det enda som avvek var Jonas Sjöstedts deklaration att nu är Vänstern det ledande Miljöpartiet. En allvarlig retorisk kullerbytta då några större finansierade miljösatsningar inte har synts. CenterAnnie var visserligen inte mycket sämre, men detta gamla landsbygdsparti är bara en skugga av sin forna storhet i dessa frågor när de är så makthungriga att de måste ingå i denna tama konsensusregering, där en ekonomi i balans styr över varje behövlig utgift!

Ok, det fanns även en annan avvikelse från förväntningarna. Juholt gjorde inte bort sig!

 

Tisdagen den 17 januari 2012

Reklam, den nya religionen

Två till tre gånger i veckan kommer det högvis med reklam. Massor med erbjudande berättar att jag kan tjäna 50 spänn eller spara 2000. Men samtliga glömmer att berätta tvånget över att göra ett minst tiotalt så stort utlägg. Enligt min fattiga plånbok och min påvra ordlista har jag vare sig tjänat eller sparat någon slant, jag har bara fått en marginell rabatt.

 

I söndagens pappersskörd utmärkte sig en tidningsliknande broschyr som heter Kropp & Själ. Bra, något att läsa, tänkte jag och började läsa. Men det tog inte många sekunder innan jag insåg att detta var ett rent reklamblad för hälsokost med överdrivna artiklar om botade människor och kändisar som blivit av med sina besvär (Undrar hur mycket det kostade för reklambladet?)

Det är inte lite som dessa produkter kan bota. Inkontinens, artros, artrit, förstorad prostata, fetma, bristande koncentrationsförmåga, värk, erektionsproblem och så alla dessa kinesiska måbättre-produkter. Förbättringarna bevisades genom artiklar om botade personer och deras egna lovord. En blev till och med bättre i ryggen av att käka nypon! Trots att antydningarna i artiklarna hela tiden arbetade mot ordet frisk så använde de rena annonserna försiktigtvis ordet lindring av besvären. Men hela tiden utlovades ett friskt och aktivt liv. Dina besvär kommer att försvinna bara du handlar! Men det fanns inget som förhindrade döden!

Undrar varför man kallar skiten för hälsokost när man hela tiden leder produkten till bevis för dess läkande effekter? Är det Läkemedelsverket som förbjuder att kalla dessa produkter för läkemedel? Eller är det så enkelt att det inte är läkemedel trots alla påstådda läkande effekter? Eller kanske är det helt enkelt bara båg som förlitar sig på plausebo-effekter?

Två saker har alla dessa överflödiga produkter i denna reklam gemensamt. Ingen rekommenderas av en legitimerad läkare och nästan alla innehåller ett ämne med påhittat namn för att ge en vetenskaplig känsla dock utan att referera till den vetenskapliga institution som upptäckt den verksamma substansen av helt självklara skäl. Ok, det finns en gemensam faktor till. Allt är mycket dyrt och någon tjänar enormt mycket utan att anstränga sig!

Sammanfattningsvis är det lätt att konstatera att den nya tillfredsställelesen sitter i ett lyckopiller som ersätter en bra kost som så många glömt hur man tillagar.

Detta var bara ett exempel bland alla reklampapper från livsmedelsbranschen, elektronikbranschen, köksinredningsfirmor, lokala reklamblad, bilfirmor, postordergrossister för småprylar med kinaursprung. Tydligen lönar det sig med reklam!

Kan detta bero på människans sinne. Vi behöver något att tro på och hela tiden letar vi efter nya altare att böja på knäna inför i vår helsekulariserade ankdamm. Och det blev för så många sökare återupprepade besök i konsumismens reklamfyllda helgedom!

 

 

Söndagen den 15 januari 2012

Att vara pensionär i dagens samhälle

Vem vill bli gammal? Ingen! Men är inte ordet ”gammal” en underlig värdering som helt ligger i betraktarens ögon. Det lärde jag mig som nybliven körkortsägare, när jag jobbade som chaufför.

I en trappuppgång där en leverans skulle göras, mötte jag en liten pojke, kanske fem år ”gammal”.

”Kan farbror tala om vad klockan är?” Jag kände mig plötsligt mycket gammal trots att i mitt undermedvetna satt detta artiga tilltal djupt. Man sade helt enkelt tant och farbror till alla obekanta som var äldre! Men trots detta kände jag mig ytterst gammal innan jag tittade på klockan och lämnade en tidsuppgift. Jag nöjde mig inte med detta utan ställde någon fråga, vad det nu var. Det kommer jag inte ihåg, då jag hör uppifrån trapphuset en kvinnlig röst. ”Emil, du får inte prata med främmande gubbar!” Med mina arton och ett halvt år tog den repliken kål på en hel dag!

Och vad har hänt sedan dess? Nu när jag uppnått en aktningsvärd ålder av 67 år. Jo, att bli gammal i omvärldens ögon har många nyanser. Dessa ögon som är så olika. Det skiljer från individ till individ. Och så har du alla dessa olika formeringar av grupper som intar en generell syn på ålderssymptomen. Just därför väljer jag idag att titta på begreppet gammal ur en rad egenskaper i stället. Och blandar friskt mellan den friska pensionärens och den vårdbehövande gamlingens behov.

Respekt är ett underligt begrepp vars innebörd skiftar så oerhört. De offentliga institutionerna har helt tappat sin respekt för denna inproduktiva skara. Vården för gamla köps in till lägsta pris varför lägsta möjliga omfattning och sämsta minimikvalitet blir en naturlig följd. Politikerna försämrar dessutom genom att utesluta pensionärerna från nya reformers fördelar och deras verk gör allt för att förhindra de gamlas utnyttjande av deras tjänster och ger sedan en totalt verkningslös pensionärsrabatt för att visa en minimal respekt för denna utsatta grupp. Och allt visar tydligt på en bristande respekt för alla de som byggt upp det svenska välståndet.

Men det finns ett ljus i allt mörker. En klart lysande sol i detta skymningsland. Jag har aldrig mött någon under trettio som visat sin avsky mot pensionärerna, Tvärtom visar de både vördnad, respekt och artighet mot alla dem som lyckats nå fullvuxen ålder trots samhället ignorans! Heder åt dagens ungdom som drabbats så hårt av den konsumistiska omvärlden.

Ekonomiska förutsättningar blir starkt försämrade den dag då man pensionerar sig. Den med medelinkomst ser sina intäkter minst halveras. Har sedan livspartnern behagat avlida under de första åren som pensionär då inträffar något underligt. Man går från en behaglig försörjning utan lyx till en klassisk fattigdomsfas i livet. Här drabbas kvinnor  med långa perioder av barnaskötsel och ofta med mycket låga livsinkomster. Då blir pensionen riktig usel. Det är inte ovanligt att många av dessa ska överleva på ett netto av omkring femtusen i månaden vilket blir extra hårt och otroligt nedvärderande för dessas livsinsatser. När hyra, tv-licens, telefon är betalda blir det inte många kronor över till månadens mat. Och skulle sedan sjukdom med medicineringsbehov uppenbara sig, då händer det alltför ofta har denna utsatta kvinna inte ens har råd att lösa ut den livsuppehållande medicinen. Och det bryr sig ingen politiker om, trots att det skulle vara lätt att ge gratis medicin till just denna grupp!

Att sedan köpkraften för hela pensionärsgruppen minskar stadigt genom punktskatter och inflation har även det politiska etablissemanget ignorerat. Skattesänkningarna, som är i övrigt mycket bra, gäller inte bland andra pensionärerna. Detta medför givetvis att en ökad inflation drabbar då de okompenserade äldre som tvingas vända på varje slant ännu mer för att få det att gå ihop. Detta är inte bara ignorans från politiskt håll utan en stark markering mot de gamla att de inte har minsta värde längre utan borde dö så fort som möjligt!

Jodå, det kommer nu en pensionshöjning som påvisar att detta påstående är fel. Den är enorm då efter skatt den räcker till ett paket värktabletter. Snacka om rättvis kompensation till dem som slitit ett helt liv!

Vårdsektorns bristande respekt för gamla har jag redan berört. Det konstiga är att det handlar inte bara om ekonomi. Ibland skymtas en barock inställning till denna grupps överutnyttjande av vården. Att vi under ett långt liv varit en tillgång till samhället är glömt när kroppen börjar protestera och sinnet visar utmattningstendenser. Höfter tar slut och behöver reservdelar, hjärnans elektriska kopplingspunkter börjar ärga och en begynnande demens får minnet att blekna. Kort sagt ålder innebär att man behöver sakkunnig vård. Men nerdragningar och centralisering gör alltmer vård helt otillgänglig trots att man pratar om att göra vårdsektorn mer tillgänglig för vårdtagarna. Det är inte lätt för åldringen att tvingas åka tjugo mil för ett läkarbesök eller för vård. Detta rationaliseringsvansinne måste medföra extra kostnader för alla som utan närservice inte kan vårdas i hemmet eller på hemmet utan måste läggas  in i dyra sjukhussängar.

Terapi är nyckelordet för alla gamla. De ska knyppla eller svarva snusdosor för att få en meningsfull ålderdom. Klarar någon inte dessa terapiverksamheter, då parkeras denne framför dumburkens rörliga bilder och tvingas se på tv-rutan utan att kunna ändra till någon intressant kanal. Det är skönt att kunna själv bestämma vad som är min terapi, men hur länge kan jag göra det innan jag tvingas in i åldringsvårdens standardiserade underhållning för att fördriva resten av min tid på jorden. Varför förutsätter alla att vi behöver terapi i någon form, när så många av oss har så mycket att dela med oss av. Vi är en enorm samhällsresurs som skulle kunna dela med oss av alla våra livserfarenheter till en mycket låg kostnad. Eller???

Maten är ett annat fördomsfullt kapitel. Är man av maskulint kön, förutsätts det att man inte kan laga mat trots att denna kunskapsbrist var ännu mer vanlig under vår föregående generation. Men tro mig, dagens sjuttioåriga män kan faktiskt laga lite mat. Överhuvudtaget är maten ett speciellt kapitel, då man allmänt anser att pensionärer äter för lite och mycket fel. För mycket kaffe och för lite grönsaker, för små portioner och för få rätter. Men efter ett långt liv med vällagad husmanskost måste det ju bli en chock för kroppen när den institutionaliserade tvingas nöja sig med centralkökens halvkalla standardmat på billiga råvaror och utan kryddor som slängs upp på en tallrik och i bästa fall mikrovärms.

 

Det är fan att bli gammal, så njut medan ni kan, säger den sure gubben! Ni kommer förhoppningsvis även bli gamla.

 

Lördagen den 14 januari 2012

Inflation och tillväxt

Finansdepartementet hävdar att inflation och tillväxt inte är samma sak. Deras definition säger att inflation är prishöjningen på ett definierat konsumentsortiment medan tillväxten handlar om näringslivets totala tillväxt inklusive prishöjningar. Det skulle betyda att inflationen bara drabbar privatkonsumenten medan en förväntad tillväxt är skatteunderlag för ett inteckningsbart utrymme för statens utgiftsökningar.

Jag väljer att likställa tillväxt med inflation och anser att talet om tillväxt är bara ett bortdribblande av väljarnas insikter i de offentliga utgiftsökningarna. Åter igen avtecknar sig en dold agenda, då samtliga kostnadsökningar även drabbar offentlig verksamhet.

Inflationen består till över nittio procent av kostnadsökningar för samtliga företag, verk och privata konsumenter. Löneökningar, som ska ge den önskade ökade köpkraften är den största delen. Att sedan skatteökningar i form av punktskatter drabbar både privatkonsumtion och många näringar glöms ofta bort i den offentliga diskussionen. Här lyser energiskatterna i neon, då den drabbar elintensiv industri och hela transportnäringen mycket hårt. Till sist har vi den nästan obetydliga andelen höjningar av råvarupriserna som även de är kopplade till löneökningar.

 

Politiker pratar ofta om löneökningarnas ökade köpkraft. Detta lismande tal till väljarna innehåller en mycket falsk innehållsdeklaration. Dels pratar man generellt och räknar in varor från branscher med mycket låga importpriser och dels glömmer man att renodla inflationstalen till de dagligvaror och tjänster som är nödvändiga för samtliga medborgare. Hur vore det om Borg skulle redovisa prishöjningen på en standardiserad matkasse under de senaste sex åren? Jag dristar mig till att påstå att under denna tid har inflationen för maten varit totalt 10%. Har köpkraften ökat med tio procent för samtliga under denna tid, Anders? Ja, kanske för en majoritet av dem som har heltidsarbete inom offentlig verksamhet och det privata näringslivet. De övriga tvingas av Anders Borg att suga på sillstjärten! Långtidssjuka, arbetslösa och pensionärer har under Alliansregeringen inte fått en enda krona i kompensation för alla de skattesänkningar den arbetande befolkningen har fått. Skattesänkningar som tillsammans med löneökningarna starkt ökat köpkraften vilket i sin tur skapat en för hög inflation.

Men säg det till den sjuka pensionären som sett sin stillastående pension minska kraftigt i köpkraft, när han eller hon inte har pengar att lösa ut den livsförlängande medicinen på det numera allt dyrare apoteken.

 

Därför!

Måste vi ha en inflation eller tillväxt eller inflation om landets finanser är i ordning och regeringen inte slösar ut mer än vad som kommer in? Om det är yttre faktorer som påverkar, då måste vår regering se till att alla medborgare har exakt samma köpkraftsutveckling, även arbetslösa, även pensionärer, även långtidssjuka, även ensamstående föräldrar. Och då måste även regeringen tillse att ingen roffar åt sig som till exempel tjuvsnyltande politiker! Jag nämner inga namn för då blir Juholt & Co förbannade.

Till syvende och sist är ju tillväxt bara Anders Borgs drömmar om fler kronor till statskassan även om dessa har motsvarande mindre värde!

 

Fredagen den 13 januari 2012

Ondskans axelmakter

Vilka länder George Bush avsåg efter nine/eleven kommer jag inte ihåg, men sannolikt var det även då bland andra Iran och NordKorea. I sann republikansk anda skriker de nya presidentkandidaterna  nu på bombning av Irans anrikningsanläggningar av uran. Samtidigt håller hela västvärldens politiker mycket tyst om NordKoreas nya ärvda maktsfär och det pågående förtrycket av den egna befolkningen i Syrien. I Irak jäser det under den skenbara demokratiska ytan mellan shia och sunnimuslimer. Och bättre är det inte har det inte blivit i Pakistan och Afghanistan sedan väst drar tillbaka både militärt och ekonomiskt stöd.

Den typiska västdemokratin med alla sina brister har lång väg att gå innan den kan introduceras i dessa länder. Vad är det storpolitikerna i väst sysslar med? Handlar allt bara om att säkra dessa länders exportprodukter som till exempel oljan och extremt billiga barntillverkade produkter?

Alltmer tycks den arabiska våren med upproren i Tunisien, Egypten och Libyen ha falnat och sekulariseringen av politiken kom av sig, när maktstriden hamnar mellan olika muslimska sekter. NordKorea med sin sedan tre generationer ärvda kommunism har redan deklarerat sitt sedan länge väluppbyggda USA-hat och lär fortsätta på sin aggressiva linje i utrikespolitiken trots att landet behöver varenda sekin för att bygga välstånd i stället för att förstärka sin militära styrka.

Inget av dessa länder lär bli demokratiska i något avseende så länge väst skramlar med bomber och gevär. Tränger du in ett infångat vilddjur i en hörna, så kommer motanfallet utan minsta förvarning, även om försvaret bara visar sig i ord! Det gäller det tragiska ledargarnityret i Pyongyang, det gäller de västutbildade ledarna i Teheran och Damaskus och det kommer att gälla de nya ledarna i Nordafrika.

 

Inget av de uppräknade länderna har demokrati enligt vår definition. Har vi själva egentligen en äkta demokrati och därmed rätten att slå oss för bröstet och agera världssamvete? Vi pekar väldigt ofta på frånvaron av kvinnans frihet i den muslimska världen och tror naivt att frigörelsen ska ske genom borttagning av enstaka diktatorer när den religiösa kulturen är så djupt rotad. Samtidigt glömmer vi att kvinnans frigörelse i västvärlden har pågått i hundra år och har fortfarande inte nått sina självklara mål.

 

Vart vill jag komma med denna spretiga deklaration? Jo, de militära interventionerna har redan bevisat sin styrka när det gäller att ta livet av enstaka misshagliga ledare, men landet har ändå kvar sin inbyggda konflikt oavsett det beror på maktstrider mellan regionala klaner eller muslimska grupper. Så är det i både Tripoli och i Bagdad och så kommer det att bli i både Teheran och Pyongyang. Om vi ska slippa att behöva läsa i media om onödigt mördande, måste befolkningarna i dessa länder få tillgång till mat och utbildning. Om vi ska slippa ett muslimskt storkrig i Mellersta Östern och kanske i Nordafrika, så tvingas vi arbeta för att samtliga religiösa sekter får sin självklara plats i samhället samtidigt som det måste bli lika självklart att skilja mellan den pragmatiska dagspolitiken och den religiösa imaginära världen. Men det kommer att ta åtskilliga generationer innan ett sådant synsätt blir verklighet. Se bara hur de skenheliga republikanska presidentkandidaterna predikar både bombning av Teheran och månggifte, totalt abortförbud och lagliga förbud mot homosexualitet.

 

I Nordkorea är situationen helt annan. Den ärvda makten har i generationer predikat sitt hat mot just USA och hårdnackat motsatt sig varje fredstrevare. Denna förljugna propaganda har använts för att hålla ett helt folk i styr och använts så länge att det är ytterst svårt att backa. Lögnerna har upprepats så många gånger att det blivit en sanning helt i linje med pojken som skrek, vargen kommer!

Så kanske? I stället för vapenskrammel kanske hjälp till självhjälp skulle skapa ett bättre jordklot. Sälj mat i stället för gevär, låt u-landsbiståndet bestå av lärare och läkare i stället för militärt stöd.

Men det lär inte vapenlobbyisterna i USA och Ryssland acceptera, i alla fall inte så länge vi har ledare som tror mer på vapenmakt än kunskapsmakt!

Så är det i Damaskus, när militär sätts in mot demonstranter. Men vilken skillnad är det egentligen mellan polisinsatser mot våldsamma aktivistdemonstranter i Malmö och militärens övergrepp mot demonstranterna i Syrien, om man bortser från vapenval och respekt för de protesterande? Allt bygger ju på en maktens tro på att ledarna gör det enda rätta!

Men vägen är lång till detta utopiska mål och vi kommer aldrig att närma oss förrän makten slutar att peka med gevärspipor mot gräsrötterna!

 

 

Torsdagen den 12 januari 2012

Är renodlade debatter ett generalfel?

Dagens samhällsdebatt är otroligt enkelspårig. Nästan dagligen försöker jag påpeka hur enögda journalister och politiker är, när de kryper in i en vrå och säger att det här är inte mitt bord.

Man vågar inte prata om en svag skolas andel i ungdomsbrottsligheten.

Man törs inte diskutera invandrarnas belastning på det sociala välfärdssystemet som i sin tur medför en försämrad åldringsvård.

Man debatterar aldrig var de nya jobben finns när man i politikerkretsar skriker efter mer arbetskraft för att täcka spådda underskott i statens kassakista.

Man törs inte ens förklara begreppet tillväxt då det består till huvuddelen ren inflation i löner och prisökningar.

Man pratar ivrigt om närproducerat, miljöbilar, konsumentbojkotter av dåligt producerade importvaror men glömmer att en tredjedel av befolkningen inte har råd att leva miljövänligt enligt naiva miljöpartister och enligt Livsmedelsverkets rekommendationer, den tredjedel som är pensionärer, arbetslösa, långtidssjuka och ensamstående föräldrar.

Med ”man” menar jag då enbart regeringens statsråd och deras generaldirektörer för de statliga verken.

 

Allt har sina samband och det mesta inom den ekonomiska politiken bygger på att kombinera omöjligheten att balansera utgifter och inkomster. Våra politiker går på slak lina när de både ska behålla väljarstödet och vara politiskt korrekta. De tvingas ta ställning till alla giriga krav på statsmedel när samtliga medborgare pratar ivrigt för sin sjuka moster. Kanske är det just därför de aldrig vågar diskutera samhällsproblem ur ett bredare perspektiv. Det är ju knappast enkelt att tre ministrar ska kunna enas om den uppenbara kopplingen mellan skola, arbetstillfällen och ungdomsbrottslighet eller ens diskutera det samtidigt.

Min gamla käpphäst att varje fråga måste debatteras i sitt rätta sammanhang är idag en utopi, men vi måste tillåta att den offentliga debatten breddas. Knappast en enda fråga kan isoleras och plockas ut ur välfärdssamhällets komplicerade sammanhang.

Till exempel går det inte att ge ännu mer finansmedel till symfoniorkestrar och nationalscener utan att förklara att det betyder att någon annan sektor får sämre finanser. Dessutom är de som besöker dessa evenemang de som har bäst råd att betala den verkliga kostnaden!

 

Är det så enkelt att regeringen i Sverige tror att medborgarna är så korkade att de inte förstår mer än en förklaring i taget? Kanske beror det även på att den dolda agendan inte tål att förklaras!

 

 

Onsdagen den 11 januari 2012

Vad är humor?

Hej, hur mår du? Har du skrattat idag eller vaknade du med vardagsångesten för dagens vedermödor och lät omgående mungiporna falla ner på den lägsta och vanligaste platsen? Då är det hög tid att dra lite på smilbanden och då ska du inte läsa denna sarkasm.

 

Att bara ställa frågan är som att svära i kyrkan, då definitionen humor ligger mest i mottagarens sinne. Ända sedan SVT började med varudeklarationer på sina program har jag undrat över vem som bestämmer över betydelsen. Var är egentligen humor? Vårt public service företag klassade då vissa utsändningar som humorprogram. Tur var väl det, för när jag såg ett av dessa så hittade jag inte något som jag ens kunde småle åt. Möjligen drog jag lite på läpparna åt det patetiska innehållet innan jag skiftade kanal och gapskrattade åt en samhällsdebatt i andra kanalen.

Om man ska skärrskåda begreppet humor, måste man göra en torr och humorbefriad grovindelning i kategorier. Här kommer en kvasivetenskaplig subjektiv indelning av det vi flummigt kallar för humor:

Bajshumor är den humor som får treåringar att vrida sig av skratt till den milda grad att de kissar i blöjan, vilket genast leder till kompisarnas hånskratt. Denna form har spridit sig till vuxenvärlden och är i mina ögon så generande dålig att inga namn på företrädare ska nämnas. Då kanske Fredrik och Filip bli förnärmade!

Slapstickhumor är typisk amerikansk, då det nästan alltid handlar om att någon faller och slår sig rejält, medan hela omgivningen tycker att det var riktigt roligt. Om ni inte känner igen det, så är det bara att leta reda på och titta på något amerikanskt hemmavideoprogram, där amatörerna kan tjäna massor med dollar på att en familjemedlem slog sig fördärvad. En gång var det en konstart med företrädare som Charlie Chaplin och Harold Lloyd, men det har runnit mycket utspätt vatten i humorfloden sedan dess.

Verbal humor finns över hela världen och kännetecknas av en lek med ord. Den vänder allvarliga saker som bland mycket annat våra fördomar till skrattets befriande självinsikt. Här hittar du vitsen, här finns de stora som Hasse och Tage, Povel Ramel och flertalet av dagens standup-komiker och här hittar du författare som Mark Twain, Jonas Jonasson och Fritjof Nilsson Piraten. I denna grupp finns alla som får dig att skratta hejdlöst innan du inser att skämtet gällde just dina egna fördomar. Den bästa verbala humorn ger mycket bra underhållning för stunden men väcker besk eftersmak när du inser att den gällde även dig eller en företeelse i din närhet! Tage Danielssons monolog om Sanning och sannolikhet är ett mästarexempel på denna tes.

Lyteskomik roar många, men vad är det för roligt med förståndshandikappades lyten och skåningars dialekt. Detta har blivit en tradition i många nyårsrevyer som alltid i intrigen måste ha massor med denna form av låg bondkomik. Ibland kan den vara riktigt underhållande men för det mesta blir lyteskomiken patetisk och ett hån mot alla  med dessa normavvikelser i verkligheten.

Humor på andras bekostnad sker dagligen. Ett unisont skratt mot en närvarande följer direkt på denna förnedrande form att skrattframkallare. Tekniken används dessutom alltid mot kändisvärldens företrädare i satirprogrammen. När denna humor blir mer fantasi än verklighet, då gränsar många nedrigheter till möjligheter till åtal för förtal för kändisarna. Men då blir denne en dålig förlorare som inte tycker att kändisskapet ska innefatta offentlig häckling.

Ironier och sarkasmer förstås ofta inte av mottagaren medan avsändaren skrattar hårt åt sina skämt. Detta är en av mina många brister, då jag ofta försöker vara rolig och pratar utan att tänka. Är inte hjärnan påkopplad innan man försöker vara rolig, blir det mycket ofta fel och den utsatte har alltid lätt för att hålla sig för skratt.

Situationskomik är allt det som bara inträffade utan att det var meningen. Bilen som halkade in i i kommunens blomsterrabatt, politikern som gjorde bort sig genom att öppna munnen, jag själv när jag askar i kaffekoppen och hunden som börjar jaga sin egen svans. Det är en äkta humor, då den bara uppstår i vardagen och ger alla närvarande ett enda stort smile.

 

Men till slut måste nästan all humor få oss att skratta tillsammans. Bra humor är att skratta med någon, inte åt någon! Det är aldrig roligt att bli skrattad åt, men det är precis vad vi gör!

 

Tisdagen den 10 januari 2012

Skrattets helande effekt

Idag blir det ingen cynism. Jag lyckades inte bli arg och hörde eller såg inget som irriterade sinnet. Förmiddagen efter morgonens skogspromenad med hunden har tillbringats i soffan med en guppande mage och ett ständigt frustande skratt som förhindrat mig att svälja en enda klunk kaffe. Jag har nämligen läst ut julklappsboken. Det var en bisarr upplevelse att läsa Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. En rescension med Olssons ögon kan du läsa på hemsidans Lästipset!

 

Måndagen den 9 januari 2012

De borttappade

Det verkar alltmer som vi har tappat nästan en hel generation. Omkring tio procent av våra ungdomar står där utan vettiga försörjningsmöjligheter med värdelösa utbildningar och i många fall helt utan utbildning. Dessutom jobbar omkring sextio procent hos suspekta bemanningsföretag eller på omöjliga ställen som timanställda utan minsta försörjningsmöjlighet eller trygghet. Och allt som görs är pratas! Kommunpolitiker pratar om skolans dåliga ekonomiska förutsättningar, lärare pratar om dålig lön, riksdagens politiker pratar om föregåenderegeringars missgrepp, föräldrar pratar om telningarnas förlorade år och till slut pratar ungdomarna om indragna fritislokaler. Kort sagt, alla de som kunde gjort något i verkligheten, de pratar!

 

Samtidigt pågår en debatt om ungdomsvåld och pistolmorden i Malmö. Och samma människor pratar tillsammans med alla dessa proffstyckare. En oändlig svada om varför så mycket gick snett för så många. För något år sedan intervjuades en värsting. Han fick frågan om varför han alltid bar en skarpladdad pistol. ”Då får jag respekt”, blev det cyniska svaret. Ett svar som avslöjar så mycket om problemens art. Först ser man skolans bristfälliga undervisning. Här har vi en pojke som tycks tro att rädsla och respekt är samma ord och att våld löser alla problem. Han har definitivt aldrig blivit sedd och aldrig fått den hjälp han behövde de första åren i skolan för att kunna tillgodogöra sig den grundläggande utbildningen och sannolikt brydde sig ingen, inte politiker, inte lärare, inte föräldrar och inte fritidsledare om det nu fanns några. Det var inte svårt att inse att denne tonårspojke skulle komma att kosta samhället betydligt mer än vad en tillrättalagd utbildning skulle ha kostat de fyra första åren i skolan.

 

I dagens radio hade man en diskussion om skolan skulle bekostas direkt av regeringen eller bekostas av kommunerna. Skolpengens storlek bestämdes av en regering samtidigt som denna blev en enhetlig slant för varje elev. Sedan flyttades ansvaret över till kommunerna strax innan 90-talets ekonomiska kris som medförde att skattetransfereringar till kommunerna drogs ner. Och kommunerna hade bara ett ställe att dra ner kostnaderna på. Det var skolan, då socialtjänstlagen förbjöd andra nerdragningar. Och på många ställen blev denna nerdragning permanent, vilket idag har lett till en våldsam debatt om skolans grundfunktioner. Samtidigt hör vi att ingen har ansvar för detta utbildningsdebacle.

 

Vi har en modern demokrati i Sverige. I alla fall påstår politiker det! Då kan man undra varför alla dessa heliga kor inte får diskuteras. Alla bara pratar om mer i lön och bättre service från samhället, men få vågar diskutera hur det ska betalas. Det går inte längre att ensidigt förlita sig på tillväxt. Alltför ofta hör vi politiker prata om arbetskraftsbehov för att bekosta ökade krav från vårdsektorn och skolan. De flummar om ökad arbetskraftsinvandring men ingen vågar ens nämna var de ska arbeta. Tillväxtsamhället håller på att gå i konkurs när alltfler ska försörjas av allt färre och vem drabbar det?

Den som inte ser att det är vårdsektorn och skolan måste vara blind. Vi gamla betraktas numera som samhällets sopor och det får vi väl leva med de få år vi har kvar. Men ungdomens problem har blivit permanent. Välutbildade kommer ut i arbetslöshet, då de utbildat sig till yrken som inte finns. De utan läggning för teoretiska studier bryr man sig inte ens om. De betraktas redan i småskolan som förlorade! Samhället har inte råd längre att bry sig då vi redan under decennier exporterat det viktigaste vi har, nämligen arbetstillfällen inom industrin som skulle bekosta en bra välfärd. De enklare jobben har exporterats eller ersatts med robotar. Och ingen bryr sig, då det medfört att vi kan konsumera mer utan minsta tanke på de negativa sidorna. Den egna lönens konsumtionsförmåga har blivit viktigare än alla negativa sidor LO:s inflationspolitik medfört.

 

Var tog de praktiska utbildningarna vägen, som medför att vi måste importera byggnadsarbetare samtidigt som massor med ungdomar skriker efter jobb? Kanske beror det på att polska murare och snickare är billigare än de svenska som snart inte finns längre!

Var finns jobben för överproduktionen av bibliotekarier, skådespelare, konstnärer, musiker och övriga kulturarbetare, när man samtidigt drar ner på allt som medborgarna inte vill betala för?

Var är motiveringen för att starta företag, när det enda nya företag som överlever i Sverige idag är konsultfirmor med statliga och kommunala uppdrag?

Var finns arbetstryggheten när trygghetslagarna har blivit tuta-och-kör-lagar och utlandsägda bemanningsföretag har orsakat en total brist på respekt för den anställde för att kunna exportera vinsterna från det en gång så rika samhället?

Kort sagt, mina kära naivister i riksdagen, vi medborgare är inte dumma. Så våga öppet börja diskutera orsakssammanhangen i vår politiska demokratiska verklighet och våga diskutera att välfärden består inte bara av de alltmer urholkade rättigheterna utan även en lång rad av skyldigheter. Våga prata om hur en dålig skola orsakar kriminalitet och arbetslöshet. Våga prata om att arbetstillfällen är det vi behöver för att välfärden ska överleva, inte fler arbetslösa. Våga diskutera hur vi behåller jobben i Sverige med kanske sänkta löner och kanske även skapar nya jobb med lägre ingångslöner. Våga diskutera sambandet mellan tillväxt, inflation och en ökad  konsumtion. Våga informera om sambandet mellan lågprisimport och export av dyra svenska produkter och tjänster och hur dessa samband påverkar vår välfärd.

Kort sagt våga öppet diskutera den idag helt dolda politiska agendan med hur olika samhällsektorer är intimt beroende av varandra!

Då först kanske vi får både en bättre skola och en åldringsvård värd namnet. Och döp om två verk som inte lever upp till sina namn. Bort med namnet Kriminalvården på våra fängelser och döp om Arbetsförmedlingen som inte under snart en halv dekad förmedlat ett enda arbete!

 

Söndagen den 8 januari 2012

Nöjesprylen och nyttomaskinen

Jag är man! Därför har jag bil och har alltid haft en sedan veckan efter jag tog mitt körkort. Undrar hur stor del av min livsinkomst som har bränts på bilnnehav under de femtio år jag haft körkort?

Som en följd har jag nästan alltid kunnat delta i andra karlars samtalsämne nummer två. Alla män pratar nämligen om bilar och framhåller sin egen som det enda valbara märket och den bästa modellen.

Ibland undrar man hur bilköparen tänker? I synnerhet som alltfler kvinnor har en bil. Oftast då en småbil, som måste vara söt och ha rätt färg. Sedan bryr sig kvinnan inte om bilens finesser så länge det finns plats för en barnvagn och några kassar efter shoppingen. Konstigt nog finns detta alltid med i reklamen för dessa feminina småbilar och alltid är det en småvuxen man som stoppar in en hopvikt barnvagn och lastar tunga kassar.

Om vi bortser från denna lite fula generalisering av kvinnorna, vad är det som får oss att välja bilmärke och modell? Det har ju gått många år sedan vi bara hade småbilar med en enliters fyra på femtio hästar som drog dryga litern varje mil och utvecklingen har inte stått stilla. Familjebilen växte och motorerna blev både starkare och bättre, elektroniken stoppades in i bilen vilket omöjliggjorde hemmafixarens reparationer. Men fortfarande kan man skönja männens preferenser när bil ska skaffas. Och nästan alltid beror valet på vilken man det är som ska välja.

Statusjägaren köper alltid en bil med överlägsna prestanda. Har denne gott om slantar blir det en sportbil med massor av hästkrafter som aldrig får användas i det hastighetsbegränsade Sverige. Det är även viktigt med utseendet. Folk ska vända sig om på trottoaren för att beundra bilen där den puttrar fram på tomgång. Att bilen sedan bara har plats för hustru eller flickvän saknar betydelse. Det finns ju plats för några välfyllda kontokort i det minimala handskfacket och en tandborste i bagageutrymmet. Mer behövs ju inte för att stila och väcka omgivningens avundsjuka.

Pryljägaren söker finesserna hos den valda bilen. Rekordet var den unge man som installerade en tjugotusenkronors stereoanläggning i sin gamla Amazon som han köpt för tvåtusen kronor. Ingen tvekan om hans preferenser! Annars letar vi pryltokiga efter elektroniska finesser. I min bil finns det en färddator som talar om sträckan jag kört, hur stor genomsnittsförbrukningen är, hur många mil till jag kan köra på tankinnehållet, hur fort jag kör, hur långt bilen har gått, vad yttertemperaturen är. Den varnar för halka och den talar om att nu är det dags att tanka. Det är bara en sak med alla dessa finesser. Felvisningen är så stor att nyttan finns inte. Men trots detta var det en mycket viktig del i beslutsprocessen! Vi får inte heller glömma GPS, så att man inte kan köra vilse. Att GPS:en sedan leder dig till återvändsgator och till helt obekanta gator med samma namn som ditt resmål men på en annan ort, glömmer du liksom att du nästan bara använder bilen på samma välbekanta dagliga rutt till arbetet och lokalaffären. Men GPS måste du ha. Det kan ju vara bra att ha!

Familjefadern och villaägaren tittar på utrymmet. Det ska finnas plats för telningarna, hustrun och semesterbagaget. Underligt nog styrs bilvalet av den semesterresa som görs en gång om året. Och då gäller det att inte luras av reklamfilmerna i tv. Det är nämligen alltid mycket småväxta som fyller bilen till bredden i dessa korta filmer och verkligheten med storväxta svenskar gör det mycket trångt i dessa finessrika småbilar med alla möbleringsmöjligheter.

Miljövännen tittar bara på bränsleförbrukningen och drivmedelsalternativen. Det blir då alltid någon av småbilarna med hybriddrift till en kostnad av de största familjebilarna med en något sämre bensinmotor ur miljösynpunkt.

Men det finns ett undantag bland miljövännerna. Det är naturälskarna och jägarna, de som måste ut i markerna varje ledig stund. Då svensken är omåttligt lat måste bilen ta dem ända fram till naturmålet och då behövs en SUV, en fyrhjulsdriven traktor med personbilsprestanda både när det gäller teknik, bekvämlighet och utrymme och då får det kosta hur mycket som helst, både när det gäller miljöutsläpp och driftskostnader.

Förresten, är det bara jag som undrar varför SUVar har blivit förstavalet starkt följd av Porsches häftigaste modeller för Stockholms finansvalpar. Varför ska man ha en enorm fyrhjulsdriven bil med halvmeterstor markfrigång för att ta sig från Djurholmsvillan till kontoret i innerstaden? Kan det bero på att trottoarkanterna blivit högre i Stockholm? Eller handlar det om symbolvärdet?

 

En fråga som aldrig ställs är behöver vi verkligen en bil, när kunskaperna om bilens miljöförstörelse växer. En bil som till nittionio procent används för att transportera dig ensam till arbetet och att transportera hem en liter mjölk. Jag skulle tro att minst hälften av alla bilar vi har är helt onödiga, då affären finns på promenadavstånd och de flesta kör om massor med bussar på väg till arbetet bara för att tjäna tio minuter, något som sedan växer till två timmar i självdeklarationen.

Men det är ganska gott att ha en statussymbol på garageuppfarten, när andan faller på för en uppvisningsrundtur!

 

Fredagen den 6 januari 2012

Invandrarpolitik i verkligheten

Idag blev Jonas Sjöstedt nästan enhälligt vald som ordförande för Vänstern. I sitt inledningstal varnade han för Moderaternas kapitalism som orsakat massarbetslöshet i våra ungdomsgrupper. Samtidigt pläderar denna vänsterman för en frikostig invandrarpolitik hur nu det går ihop med arbetslösheten. För att travestera på Churchills berömda krigsuttalande, så verkar det som om aldrig har så många så mycket att tacka så få. Allt färre arbetande ska med vänsterpolitik försörja allt fler! Det är lätt att lova guld och gröna skogar, men som ateisten sade till pastorn, det är lätt att säga halleluja, men gör det!

Därför är det hög tid att titta lite närmare på invandrarpolitiken. Bara ordet Invandrare används mycket slarvigt i den offentliga debatten. En svepande generalisering får ordet att omfatta alla från ättlingar till 1600-talets vallonsmeder från Belgien och 1700-talets ättlingar till alla svältande finnar som kom till Värmland till dagens somalier och iranier som flyr våld och religiöst förtryck.

När blir man invandrare? Och vad är invandrare? En invandrare i min ordbok är en vuxen människa som för gott lämnat sitt land för ett nytt liv. Redan detta påstående kommer att orsaka diskussioner, då jag antyder att bland invandrarna finns det massor med rena lycksökare som lämnat omöjligheterna att bli rik i hemlandet. Invandrare är dessutom enligt mig första och andra generationen som erhållit svenskt medborgarskap och lämnat in sitt gamla pass!

Invandrare kan sedan delas upp i en mängd grupper. Asylsökande med flyktingskäl, anhöriginvandrare utan egentliga flyktingskäl, arbetskraftsinvandring, kriminella flyktingar och till sist den stora gruppen som har hört talas om den svenska välfärdsmodellen som tar hand om alla som är sjuka eller inte arbetar. De mest underliga är att nästan samtliga åker hem så fort de blivit svenskar. Hur har de råd och hur vågar de?

De politiskt korrekta Helgeandsholmsinnevånarna vill inte diskutera dessa nyansskillnader av helt förklarliga skäl. Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson tycker nämligen att detta är viktigt i vår invandrarpolitik och då blir det automatiskt okorrekt att prata om det. Låt oss därför titta lite närmare på varje grupp.

Asylsökande med flyktingskäl är den lättaste gruppen att hantera. De kommer från länder där de riskerar dödsstraff bara för att dessa tänkande människor råkar befinna sig i ett land där kritik mot regimen kan bestraffas med döden. Men det finns en skillnad! De som kommer är bara de som hade råd att betala resa, flyktingsmugglare och kanske massor med mutor under resan gång. Varför diskuteras aldrig alla de hjälpbehövande som tvingas stanna bara för att de inte har råd?

Anhöriginvandringen har blivit ett socialt problem. Varje gång ett specifikt fall tas upp i media, så tycker svensken att just denna människa ska få stanna. Men dessa naiva människor tänker sällan på den belastning denna anhöriginvandring medför på vårt sociala välfärdssystem. Ofta är det gamla mamma, åldriga pappa eller vårdbehövande syskon till dessa föräldrar till arbetslösa invandrare som vill ha pension, sjukvård och gratis boende utan att en enda krona betalts till vårt socialförsäkringssystem. Har vi råd till obegränsad anhöriginvandring så fort någon kan visa på anknytning? Självklart inte om de som jobbat ett helt liv och betalt skatt i Sverige ska få ett starkt försämrat liv som orsakats av för stor anhöriginvandring!

Arbetskraftinvandringen talas det vitt och brett för, men alltid ospecificerat. Alltid är det gubbar som Anders Borg och hans kommunala motsvarigheter som slänger sig med detta uttryck. Och det handlar alltid om att öka skatteunderlaget, precis som om fler invandrare skulle automatiskt ge större skatteintäkter. Att man kortsiktigt fyller arbetskraftsbehov med invandrarekompetens är kanske naturligt och bra, när läkare och bärplockare fyller ett behov på den svenska arbetsmarknaden, men man glömmer nästan alltid att vi har en halv miljon i arbetskraftsreserven redan i Sverige. Dessutom är majoriteten av samtliga invandrare helt utan yrkeskompetens och många är dessutom analfabeter, vilket knappast kan fylla några minimala hål i en tynande svenska arbetsmarknad.

Kriminella flyktingar finns inte enligt de politiska naivisterna i riksdagen. Det är bara Jimmy som hävdar att all grov brottslighet beror på invandringen. Sannolikt en stor överdrift, men Jimmy har delvis rätt. Det är bara att titta på namnen på alla inlåsta på Hall. Många av dessa har säkert flytt sina hemländer då det börjat brännas under fötterna och straffen är betydligt grymmare än i detta mesiga land där du får sitta av fyra år för ett överlagt mord om du förstås åker fast. I ett land med sharialagar blir du i stället av med handen för en stöld och med huvudet för varje mord. Detta är den svåraste gruppen att hantera då de alltid beviljas medborgarskap på en lång rad lögner och kan sällan kontrolleras då dessa oftast kommer från länder utan samarbete med Interpol.

Till sist har vi gruppen som finns men ändå inte. Det är knappast politiskt korrekt att prata om invandrare som bara kommer för att de vill ha ett behagligt liv utan minsta motprestation i landet lagom där alla blir försörjda på skattebetalarnas bekostnad. Och jämförelse med hemlandets förutsättningar blir de plötsligt mycket rika genom att bara utnyttja det svenska välfärdssystemet. Det är bara att titta på varifrån de kommer som under de sista åren blivit vårdtagare med anhöriga som personliga assistenter. Inte var det ursprungssvenskar i alla fall som lurade till sig åtskilliga miljoner!

Mycket av detta inlägg kommer de politiskt korrekta att betrakta som ett rasistiskt uttalande, men vi måste börja diskutera vad samhällets offentliga medel ska användas till innan den naiva svenska empatin för oss all mot en tragisk nationell konkurs. De flesta invandrarna acklimatiserar sig ganska snart och finner sig en roll i det svenska samhället som även omfattar en motvillig roll att betala skatt. Men vem betalar inte skatten motvilligt?

Låt därför Jimmy Åkesson framföra sin ensidiga kritik mot invandring av muslimer och låt diskussionen starta. Vi måste för att överleva som en relativt frisk nation ha en allmän debatt om hur skattemedlen ska användas och vi måste få veta hur pengarna används idag utan att till exempel invandrarkostnaderna göms bakom olika rubriker och olika departement. Regering och riksdag ska omgående sluta att prata om transparens om man fortsätter att dölja kostnader bara för att det kan starta en debatt om något som är för dyrt för det svenska välfärdssystemet!

Jag har försökt att hitta kostnaderna för invandringen, men misslyckades kapitalt. Några kostnader ligger i invandrarverkets budget, några under Arbetsförmedlingen, några i Försäkringskassan och mycket under kommunernas Socialförsäkringssystem. Men en samlad bild går inte att få. Det måste bero på att man är rädd för att visa totalkostnaden! Och det är lätt genom statsbudgetens transferingssystem att flytt pengarna mellan statliga verk och mellan staten och kommunerna och mellan staten och regionerna.

Så upp till diskussion! Hoppas att jag får på tafsen för mina starkt pragmatiska åsikter!

 

Onsdagen den 4 januari 2012

Statligt eller privat?

Med en kristallklar politisk agenda skriker många högt om alla privatiseringar av statliga företag. Men allt som hörs är en ideologisk debatt utan minsta sakinnehåll. Vänstern ropar på mer statsägande medan landets högerkrafter visar på statens bristande kompetens att driva företag. Men få analyserar varför vissa företag borde drivas med totalkontroll av staten medan andra mår bäst av att vara privata.

Och argumentet från privatiseringsivrarna i riksdagen att konkurrens ger lägre priser borde förbjudas, då i samtliga fall av privatiseringar har det blivit väsentligt dyrare för medborgarna och näringslivet.

Vi måste tänka igenom vilka branscher som är så viktiga att de måste vara tillgängliga för alla medborgare och vilka som fritt kan släppas till marknadskrafterna.

 

Först har vi hybriderna, som elbranschen. Staten äger Svenska Kraftnät, som äger nätet för högspänningsdistribution och Vattenfall som har full kontroll över cirka fyrtio procent av all svensk elproduktion. Detta faktum har lett till att statens intresse för reglering av denna monopolmarknad är minimalt, då samtliga kostnadshöjningar för kunderna (som görs på mycket dimmiga grunder och har inte det minsta med produktionskostnader att göra!) genererar enorma skatteintäkter genom de dubbelbeskattningar som görs. Med de senaste nätavgifterna är det till och med trippelbeskattningar. Därför diskuterar regeringen varken prisregleringar eller mer privatiseringar. Och regeringen pratar om sin empati för medborgaren och ivrar förstås för Arbetslinjen samtidigt som elkostnaderna otvivelaktigt kommer att medföra stora problem och personalminskningar för tillverkande industri!

 

Bilprovningen är en effekt av lagstiftning för att vi ska ha en trafiksäker fordonspark. Men Bilprovningen lämnar ingen trafikgaranti för godkända fordon. Och nu blir denna bransch privatiserad. Följden är enkel att se. Vinst och avkastningskrav kommer att medföra en sannolik fördubbling av priserna och fortfarande utan garanti på testen. Dessutom kommer avkastningskraven som följer automatiskt med ökad konkurrens att medföra nerläggningar i glesbygderna. Hur kan miljövännerna i riksdagen acceptera att bilägaren i Vilhelmina ska köra trettio mil tur och retur för att fordonet ska få framföras på fjällstigarna? Därför blir denna privatisering dyrare för konsumenten och massor med fordonsägare tvingas köra ännu längre för att vara laglydig! Detta är en vansinnig privatisering utan minsta logiska förklaring!

 

Sjukvård och åldringsvård inhandlas vilt av kommuner och regioner med grumliga specifikationer och krav på god kvalitet. Allt med avsikten att sänka kostnaderna utan att sänka kvaliteten, vad nu det är. Privatiseringarna hade från början den goda avsikten att väl kompetenta medarbetare skulle öppna eget och bli entreprenörer. Detta skedde också i det dolda, men mediafokus landade på riskkapitalbolagen som började fiffla med vinster och sänka kvaliteten. LOU (Lagen om Offentlig Upphandling) har sina hål och öppnade dörren för dessa giriga företag. Att kommuner och regioner skulle inse att man får det man betalar för, var en nåd att stilla vädja om, när vård av människor har blivit något som ska utföras till lägsta möjliga pris. Det går inte att gömma sig bakom ordet Kvalitet, när man inte klarar av att speca det i upphandlingsunderlagen.

Här borde det gå att privatisera. Men då måste både kvalitetsbegreppet definieras och kontrollfunktioner av varje pågående kontrakt införas vare sig det är privat eller kommunal verksamhet. Hur nu det ska gå till? Definiera ordet Människovärde om ni kan, så ser ni hur lätt det är med Kvalitetsbegreppet.

 

Apoteken följer i spåren på vårdsektorn. Men vart leder denna privatisering till? Genom nya apotek och huvudvärkspiller i snart varenda affär har kundunderlaget per aktör reducerats dramatiskt. Och fler aktörer är på gång. Detta gör att många sjuka och gamla i glesbygderna måste hitta någon som kan hämta ut medicinen kanske tiotals mil bort. Inte nog med att många gamlingar inte ens har råd till medicinen utan nu ska de bekosta transporter på grund av att det gamla Apoteket tvingades lägga ner. Lönsamhetskravet nu gäller även Apoteket och har blivit ett överlevnadskrav för det forna statliga företaget. Undrar hur många gamla sjuklingar som kommer att avlida för att Apoteket ska överleva?

 

Skolan är en annan sektor som kommer att suga extra slantar från vår gemensamma kassa. Skolpengen har öppnat dörren för många bra friskolor. Men även för tvivelaktiga lycksökare, där vissa religionsföreträdare och idrottsrepresentanter framträder som rena Mammondyrkare som driver utbildning med hobbyinriktning. Dessutom ”stjäl” dessa friskolor elever från kommunala skolor varför många kommuner hamnat i ekonomiska bryderier med halvtomma skolor och övertalighet bland lärarkåren. Som lök på laxen tvingas varje skola anställa hemspråkslärare för varje invandrarelev utan svenskkunskaper. Det är inte svårt att inse att denna ”privatisering” kommer att orsaka en sämre grundutbildning, då samma resurs ska delas av ännu fler operatörer.

Därför borde man införa ett licenssystem för skoloperatörer som ska efter elevkontroll förnyas minst vartannat år. Och inga licenser ska beviljas om kommunens skolor har gott om plats för nya elever!

 

Varför fungerar infrastrukturbranscherna? Transportsidan funkar med andra operatörer även om det medfört att ännu fler järnvägslinjer läggs ner. Mediabranschen blev inte sämre när tv-monopolet släpptes. Men här hade globaliseringen ett finger med i spelet och monopol-tv:n skulle inte klarat av att hålla sin särställning. Telefonens trafik gick från koppartråd till eterburen kommunikation och då gick det inte längre att behålla Televerkets monopol. På det hela har allt gått bra med denna privatisering, även om Rosengren lurade svenska folket när Telia blev en folkaktie.

 

Kort sagt är privatiseringen av statliga företag en balansgång på slak lina mellan medborgarintressen och ekonomiska intressen för statens finanser. Först måste regeringen bestämma vilken nivå på samhällsservice vi ska ha. Inom vilka branscher ska samtliga medborgare ha rimlig tillgång till service till rimliga kostnader? Då blir det intressantare att ha ett Apotek och en läkarcentral i byn än ett Systembolag! Och ett litet Apotek blir då plötsligt mer aktuellt än inget och fyra konkurrerande Apotek i centralorten fem mil från byn!

Samtidigt kan man undra om inte bankernas lekstuga med våra pengar borde vara statligt ägd eller i alla fall hårdreglerad av statlig lagstiftning.

 

Tisdagen den 3 januari 2011

Religiösa diktaturer

I åratal har vi ojat oss över de arabländer som styrs stenhårt av mullorna. De länder där kvinnan har reducerats till en vacker inventarie och manlig ägodel som ingen annan man av kvinna född får ens se minsta skymt av hud. Lika länge har vi hört samma mullor utropa dödsdomar över alla kritiker och bistra öden till alla med en avvikande trostillhörighet. Så det kan gå när gudarnas jordiska företrädare plötsligt blir politiker!

 

I USA började idag primärvalen av en republikansk presidentkandidat. Man startar i Ohio, USA:s hellörade bibelbälte. Givetvis befinner sig SR på plats med initierade reportage och givetvis kom allt att handla om religion. Lika självklart framstår nu republikanerna i Ohio som religiösa galningar som ska bomba Iran och skänka mat till alla svältande i USA, men några sociala reformer det har de inte råd till i detta land där de mest självklara välfärdstjänsterna ska betalas kontant av de som har råd. Majoriteten av skatteslantarna ska ju gå till Pentagons militära operationer i sann republikansk anda.

”Det är Guds vilja att utrota muslimer och det är Guds vilja att vi skänker mat till dem som svälter här hemma!”

 

Till min förvåning tycks skillnaden mellan shariatrogna politiker i Teheran och republikanska politiker i Ohio vara försumbar. Att skilja mellan religion och politik är tydligen bara i sin linda. Det sekulariserade samhället med en total religionsfrihet tycks vara en utopi trots att de flesta rättsstaterna redan har infört religionernas etik och moral i sina lagstiftningar.

Eller, hemska tanke, använder vissa makthungriga bara religionen som ett verktyg för att uppnå sina karriärers piedestalnivåer och bönen som en stege upp i elfenbenstornet. Och under resans gång ber de tillsammans med sina presumtiva undersåtar. I Ohio kan det kanske då låta som följer: ”Gud, snälla Gud, hjälp oss att utrota alla muslimer och tysta alla demokrater. Amen!”

 

Finns det en Gud, säger agnostikern Olsson, så både avlivar han och skyddar han alla människobarn från allt ont med samma empatiska tilltro till människan oavsett det är en muslim i Teheran, en jude i Tel Aviv, en republikan i Ohio eller en pingstvän i Jönköping!

Så, snälla Gud, Allah, Shivha och Buddha, bevare mig från alla religiösa diktaturer när prelaterna drabbas av makthunger!

 

 

Måndagen den 2 januari 2012

Kriminalitet?

Kriminella är vi allihop, även du och även jag!

De kriminella kan indelas i två grupper, nämligen misslyckade och lyckade brottslingar. De misslyckade åkte fast och betalade böter eller satt av sina straff, medan de lyckade kom undan.

I dagens uppsjö av nättidningar hittade jag en notis om sex lyckade brottslingar i Malmö under 2011, de som dödade sex andra brottslingar och kom undan. Är det bra eller dåligt att den kriminella världen reducerar sig själv?

Både ja och nej!

Ja, bra för att det blir färre heltidskriminella för polisen att bevaka och om bevis faller ner i polisens fickor så kan några låsas in några få år.

Men ändå nej, då massor med resurser snos från polisens hastighetsövervakningar och det stipulerade antalet blåsningar.

Nu handlar kriminalitet inte bara om mord, även om kvällstidningar tycks ha den villfarelsen.

Knark handlar mycket brottslighet om, vad nu det är? Kaffe, sprit och cigaretter klassas som legala njutningsmedel, antagligen för dessa substanser genererar massor med skatteintäkter till regeringen och just därför ska underhållas som legala njutningar helt enligt regeringens tydliga dubbelmoral. Sedan blir det svårt, då innovationsförmågan är stor att hitta nya njutningar vid sidan om sex och det legala dagliga födointaget. Dagligen hittar duktiga kemister på nya njutningsmedel i en sådan takt att polisens narkotikaregister blir omodernt flera gånger i timmen!

Sedan handlar mycket kriminalitet om ekonomi. Här klarar sig alltid de redan rika, medan småtjuvarna i regel åker fast när de på ett olagligt sätt blivit rika och börjar konsumera trots att de borde veta att farbror polisen har ögonen på dem. Undrar hur det kommer sig att när farbror van der Kwast åtalar grova ekonomiska brottslingar, ogillas alltid åtalen då bevisen plötsligt är försvunna och massor med andra besuttna vittnar om de åtalades oförvitlighet.

Sist har vi alla egendomsbrott. De gamla svenska tjuvarna stjäl för att överleva och om de råkar åka fast på senhösten, blir det gratis semester från alla vinterumbäranden på statens bekostnad. Så var det ofta förr i alla fall. "hederliga" tjuvar såg till att åka fast i september och oktober.

Men en ny företeelse har drabbat svenssonegendomarna. Vi har även fått turiststölder, när ryssmaffian, balkantjuvar, balter och polacker med straffregister åker hit på semester och rånar gamlingar och gör villainbrott. Och polisen tittar på! De har inga möjligheter att klara denna invasion av tjuvar, då de sitter fast på sina kontor och försöker leta fram den senaste pistolmördaren genom inre spaning. De har just nu inga poliser ens till radarkontroller. Inte förrän majsolen värmer favoritplatserna för kameran i alla fall.

Tur för oss småkriminella. Det är med andra ord fritt fram att köra några kilometer för fort eller provsmaka lite grann i plockgodishyllan i ditt matvaruhus eller bara låtsasstanna vid stoppskylten. Och en gång om året ställer vi alla upp i SM i skattbrott och hurrar sedan för alla som kom undan bara det inte är en miljardär som slapp skatta för några hundra miljoner!

För kriminella det är vi allihop, även du och även jag!

 

Ett nytt år?

Nå, blir det ett nytt år med nya händelser och nya idiotiska uttalanden? Kommer jag att hitta utrymme för mina sarkasmer mot verklighetens maktkoncentrationer? Kommer hemsidan Pennorna att explodera i antalet besökare under 2012?

Nåja, det står skrivet i stjärnorna!

Men jag kommer att fortsätta att skriva. Så länge det finns liv i min hjärna och den inte förlorar konsten att ifrågasätta maktens plattityder, lika länge kommer ni att kunna läsa mina cynismer.

 

Men hur ska jag skriva? Ska jag fortsätta på den inslagna linjen att med lätta överdrifter och mycket cyniska kommentarer betrakta maktens verkligheter med en narrspegel och så ofta som möjligt vända på kuttingen för att se hur en åtgärd eller ett uttalande passar in i det övergripande sammanhanget? Eller ska jag klättra över staketet till den politiskt korrekta sidan utan att försöka väcka alla inskränkta svenskar som inte ser de uppenbara svagheterna i den Politiskt Korrekta Verkligheten?

Men det där sista vore väl inte Kjell Olsson? Nej och åter nej, jag fortsätter på den inslagna vägen även om den knastrande grusväg leder till överdrifter och lättare angrepp på maktföreträdarnas yrkesroller.

Vi måste lära oss att inse problemen om man ställer invandrarpolitiken mot välfärdspolitiken. Eller om man ställer arbetslöshetens och sjukvårdens behov mot ännu mer sänkta skatter. Eller om man jämför Trafikverkets mål med en privatiserad Bilprovnings verklighet.

Det är bara de cyniska kommentarerna som kan reta upp tillräckligt för att starta diskussioner som kanske leder till en balanserad politik i verkligheten. Och våra politiker kanske kan till och med läras att inte dölja sanningen bakom den vackra retoriken.

 

Vad kommer det att stå i de första årskrönikorna 2013?

Är det bara jag som undrar? Eller funderar även ni läsare på vad som kommer att hända under 2012? Här kommer några av mina rubrikförslag i den första årskrönikan 2013:

USA förklarade krig mot Iran!

Victoria och Daniel fick tvillingar. Problem med successionsordningen?

Inbördeskriget i Irak spred sig till Syrien och SaudiArabien! USA och EU ingrep lyckligtvis inte!

SJ och SR privatiserades! SVT ska dock fortsättningsvis vara statligt ägt.

EU bankrutt! Euron ersätts med Rupien!

Årets globala tvångsåtgärder för att sänka CO2-halten och delvis rädda miljön!

Köpkraften i pensioner, a-kassa och sjukersättningen sänktes med tretton procent.

Kina införde sin totalitära blandekonomi i EU!

Juholt avgick och ersattes med Sahlin och Persson i delat ledarskap!

Årets mord på diktatorer, en frihetskavalkad i bilder!

Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet lades ner!

Dramaten utan statsstöd och kulturministern avgick!

 

Så det kan bli när haspen inte är på och fantasin flödar fritt!

En God Fortsättning alla läsare!

 

 

Söndagen den 1 januari 2012

2012

Hej allesammans, här kommer jag!

Ser ni mig? Den lilla babyn med blöja och rosa rosett i håret som kommer tultande runt hörnet eller idioten som kommer med storken dinglande i en röd trasa i den långa näbben. Undrar ingen vem jag är? Jag brukar kallas för 2012 precis som de judiska lägerfångarna. Jag har bara ett nummer och precis som samma lägerfångar är min tid utmätt. Jag vet redan nu att jag kommer att bli 365 dagar gammal. Sedan kastas jag ut med badvattnet, när 2013 knackar på dörren. Ingen begravning, inga hedersbetygelser och en omedelbar glömska även om jag skulle fastna med skägget när jag smyger skamset ut genom bakdörren, samtidigt som alla ni står och hurrar och skålar för den senaste storkleveransen. Jag har på en enda sekund blivit historia som nästan försvunnit totalt som om någon tryckt på delete-knappen. Den gamla monopolradion kommer visserligen med alla sina årskrönikor där man ironiserar över mina bedrifter och mina misslyckanden och de största tidningarna och tv-kanalerna trampar efter i monolpolradions spår och kompletterar med bilder.

Är det inte konstigt hur människan vägrar att se tillbaka, glömmer att uppskatta nuet och drömmer om framtid som aldrig blir.

God Fortsättning på det nya året!

 

Lördagen den 31 december 2011

Sista Dagen 2011

Minut för minut räknar vi ner, något som går helt obemärkt resten av året trots att vi blir en minut äldre varje gång en ny siffra tickar fram.

Timme för timme närmar vi oss det där magiska klockslaget, nu när vi är inne på årets sista dag. Konstigt egentligen att vi aldrig bryr oss annars om nerräkning vare sig när det gäller timmar eller dagar. Utom dagen då räkningarna ska betalas och när födelsedagen närmar sig med hopp om de där dyra önskepresenterna vi aldrig själv har råd till.

Vi har ju idag slutat med att räkna dagarna till det trollbindande tolvslaget när ett nytt år startar.

 

Men innan alla de där löftena ropas ut över champagneglaset efter Nyårsklockorna, reflektera lite över året som gått. Blev det som du önskade? Gjorde du allt du bestämt dig för? Höll du dina nyårslöften från 2010?

Eller blev allt som vanligt? Du tog dagen som den kom och bara sade att det spelar ingen roll vad du gör, det blir som det blir i alla fall!

Det enda som är säkert är att 2012 är ett helt oskrivet kort eller en vit målarduk utan minsta färgklick. Det är bara du som kan fylla duken med färg eller skriva just din historia.

För det är precis som händer klockan tolv. Då blir allt som hände under 2011 historia, ett år av ljuvliga minnen från stunder av lycka och ett år av alla misslyckanden som bankar dig i skallen när du försöker glömma dem.

Allt som har hänt kan aldrig göras ogjort, allt som timat är för evigt historia. Och vad som händer i morgon vet du inget om. Du kan bara drömma, planera,  verkställa eller bara passivt invänta framtiden. Det är bara att välja! Det är ditt val och ingen annans. Visserligen kommer massor att bara hända utan att du har en chans att påverka, men resten kan du styra!

 

Alla läsare av mina cynismer, traska lugnt vidare in i nästa år i vetskap om att lite kan jag påverka och mycket händer bara för att det ska hända, både ont och gott. Njut av livet, slit vidare i livet ekorrhjul för att få någon dröm uppfylld, men framför allt fånga dagen (Carpe Diem)!

Jag önskar er trogna läsare ett Gott Nytt År 2012