Den 8 december 2007

Va säjer du?

En retorisk fråga, som de flesta hört efter ett sensationellt påstående.

Ett frågande tonfall och ett mycket imponerat och undrande ordval.

–        Va säjer du?

Denna enkla fråga har i mina öron nyanserats till oigenkännlighet av dagens unga nyhetsjournalister i SR:s P1 och används dagligen i våra samhällssändningar.

Samma tonfall och samma fråga.

–        Doktorand Hallongren, vad säger du?

–        Politiker Plommongren, vad tycker du?

–        Direktör Lingongren, vad anser du?

Ibland med små förändringar, men alltid samma grundfråga.

Tillägget, som fulländar denna intrikata fråga, är väldigt ofta:

–        Om det?

Då har ofta journalisten inlett med en eller två korta huvudsatser i påståendeform för att ange vilket ämne som ska avhandlas.

Och intervjuoffret sätter igång med sitt helt fria föredrag enligt en totalt subjektiv modell och släpper därmed loss sin helt okritiska och narcissistiska hållning.

Offer och offer?

Det finns aldrig några intervjuoffer i denna typ av intervjuer. Det handlar alltid om brännande ämnen och personer utrustade med verbala diarréer i en både belysande och klart subjektiv anda inför en alltid underdånig journalist.

Följdfrågorna är så enkla att de bara markerar journalistens närvaro!

Huvudpersonerna, som man sätter igång med en enda enkel fråga, som inte ens behöver vara specificerad. Precis som bilens startnyckel.

Vrid om nyckeln bråkdelen av en sekund. Sedan morrar och brummar motorn så länge det finns drivmedel.

Men varför?

Är dagens journalister inte pålästa, eller är de helt enkelt så lata att de inte orkar läsa på ämnet?

Är det enklare att låta någon kunnig narcissist berätta och belysa en aning än att penetrera och belysa ämnet från mer än en ståndpunkt? Är det därför kommer inga specifika frågor, inga kontroversiella frågor, inga frågor som vänder på kuttingen och ser ämnet från den andra sidan? Varje mynt har en avers och en travers och den korrekt petige upptäcker då att myntet har dessutom en kant.

Eller håller vårt svenska språks förflackning på att undergräva möjligheterna till välformulerade frågor som gräver lite djupare i frågan och ställer intervjuoffret i försvarsställning?

Eller är detta vad journalisthögskolorna lär ut?

Låt den intervjuade säga vad hon eller han vill i ämnet så klarar vi oss alltid från radionämndens granskningar.

Och vi får de där sökta minuterna för att fylla kvartifem-ekots etthundrafyrtiosju sekunder som avsatts för ämnet.

En mycket platt och okontroversiell radiointervju, där journalisten undviker varje risk för en felaktig fråga. En fråga, som kanske får offret att tänka efter en stund och sedan lämna det där svaret som blir stora nyheter.

Nej, jag vill se mer av de gamla skjutjärnsjournalisternas kunskaper, som kunde inleda med en brännande fråga för att sedan avkräva svar på en rad mycket genanta och svårbesvarade följdfrågor.

 

Är det så illa, eller har jag inte fattat varför några unga journalister i P1 kan i en fyra-minuters intervju upprepa frågan tre till fyra gånger:

–        Va säjer du om det?