Kjells gamla cynismer skrivna under 2008
Vill du kika på någon av mina andra sidor, klicka på länkarna nedan!
Pennornas förstasida Presentation av Kjell
Skrivarverkstaden Några noveller
Kjells Blogg Kjells Blogg Arkiv 2007
Kjells Blogg Arkiv 2008 Kjells Blogg Arkiv 2009
Lördagen den 27 december 2008
Hörde på radion ett antal proffstyckare med Yrsa Stenius i spetsen debattera bloggens etiska grund tillsammans med Blondinbella. Eller snarare var kärnfrågan bristen på etik i detta nya medium, där både skribenter och ord haglar utan närmare ifrågasättande och utan ens en grundläggande språklig kunskap. Här kan vem som helst uttrycka sig erbarmligt och tycka vad som helst utan att minsta skydd finns för de omtalade.
Det mest intressanta var Yrsas konstaterande att det enda som kan hindra ett yttrande, när det är för sent, är en civilrättslig process. Ett lakoniskt pekfinger åt de utpekades brist på rättsskydd i denna spacade rymd med naivt och imbecillt tyckande.
För skojs skull gick jag in på Blondibellas hemsida och överraskades av en rikemansdotters naiva inställning till livet som bara handlar om festande och kläder, eller outfits och partys som hon väljer att kalla det. Världen utanför har denna verbala dam inte en aning om, verkar det som! Hur kan denna hemsida ha blivit Sveriges mest besökta hemsida? Det säger mer om läsarna än om Blondinbella!
Ok, jag erkänner! Det finns undantag som bloggsprider sina åsikter och försöker granska vårt samhälle och dess allt mer spridda fria ord.
Men en fråga behandlades inte. Vi har i vårt underbara land Yttrandefrihet som en grundläggande rättighet. Den ska vi vara mycket rädd om, men inte till vilket pris som helst.
Var fanns de juridiska experterna i denna diskussion utan mål? När till och med bloggdrottningen hade tagit med sig ett teve-team från TV400, som skulle dokumentera hennes dag, dyker ett antal besvärliga frågor upp.
Varför rider man så på sitt kändisskap, att denna viktiga debatt underordnas ett kommande tv-program om en människa som är känd för att vara känd?
Det är bara att gratulera till detta tydligen inkomstbringande sätt att hantera sitt tvivelaktiga kändisskap. Det gäller att suga på karamellen så länge det finns något att suga på.
Men fortfarande står bloggvärldens yttrandefrihet mot gammelmedias tryckfrihet. Gammelmedia som styrs av olika ägare, som givetvis även styr innehållet! Och bloggvärlden där inget styr, inte ens grundläggande kunskap, då naivt och enögt tyckande dominerar utan att fakta granskats. Eller att man överhuvudtaget försökt att se andra sidans argument, när man skjuter från höften utan att sikta!
Det är hög tid för våra rättsvårdande myndigheter att granska vår yttrandefrihet. Inskränkningar behövs inte. Vi har ju redan en avlyssnande regering i och med FRA-lagen. Men det är dags att börja kontrollera under vilka lagrum denna företeelse kan hamna, då övertrampen redan har börjat komma.
Representanterna för den offentliga svenska ankdammen har redan fått fiskarna varma i blogg efter blogg. Men när detta internetmedia börjar ställa ut privatpersoner i skyltfönsterna, då är det redan för sent att kontrollera lagstiftningen som ska skydda den enskilda medborgaren för elakt förtal och ogrundade beskyllningar.
Kanske är det dags att utse någon ansvarig för varje grundlöst uttalande, på samma sätt som de flesta tidningarna gör. Varje hemsida ska ha en ansvarig utgivare som kan anmälas. Ingen får skriva något utan att en ansvarig skribent kan nås för ett eventuellt åtal.
Då först kanske bloggvärlden blir rumsren och då först får det fria ordet verklig betydelse!
Torsdagen den 25 december 2008
Ambivalens, för mig, är ordet som står för att tycka en sak och agera på ett helt annat sätt. Det är dessutom ordet som bara talar om andra människor som ambivalenta.
Den mer officiella betydelsen handlar och dubbla motstridiga känslor. För mig står ordet för den konstiga effekt som uppstår när man pratar om en sak och agerar efter en helt annan åsikt.
Här kommer våra makthavare på en naturlig första plats i detta uppenbara missbruk, när man i retoriken pratar om något, som låter mycket positivt. Sedan arbetar man efter en helt dold agenda, där verkligheten kommer ifatt och man agerar efter en pragmatisk förutsättning som inte alltid gynnar medborgaren. Däremot tycks det ofta gynna dem själva!
Jag själv är givetvis mycket noggrann med att tänka och agera på samma sätt och har inte den minsta antydan till denna negativa egenskap, som kan kallas brist på konsekvens. Min övertygelse om min neutrala hållning och empatiska inställning har aldrig ifrågasatts.
Men nu måste jag ifrågasätta mig själv.
Det hela började en dag när jag tände eld i kakelugnen. En enda vedklabbe startade tankeprocessen. Det var en rejäl ek-klabbe, fyr-kantig och stenhård. Första tanken handlade om värmeinnehållet i denna gamla relik. Kanske skulle den brinna så sakta att det knappt blir någon värme.
När jag sedan studerade den begynnande härden av värme och småpinnarnas förgängelse föll blicken på den svedda ekbiten. Den är fyrkantig, mörkbrun och kanske femton centimeter i de kvadratiska måtten. Det hade börjat glöda i en hörna, men den brann fortfarande inte.
Då började tankar om min egen ambivalens snurra runt. Första frågan var den enklaste. Varifrån kommer denna bit, som uppenbarligen suttit i ett hus någonstans?
Tankar försökte följa vedens väg tillbaka i tiden och hamnade på rivningen av ett gammalt torp. Det vill säga demoleringen av en lada som tillhörde ett moderniserat boende på landsbygden. Sannolikt var de rivna byggnaderna mycket gamla. Belägg finns för de senaste tvåhundra åren, men den okända historien för detta klockslag är helt obekant. Det innebär att tidpunkten för byggnationen och avsikten med denna byggnad är totalt okänd.
Och se, nu bankade den nya självinsikten i mitt huvud. Här sitter jag och försöker få värme i huset utan stormförbrukning av elektricitet och samtidigt tycker jag det är synd att vi river vår historia och låter den falla i total glömska. Jag både värnar om historiens bevarande och eldar upp den.
Jag står här med insikten om en egen utstuderad ambivalens!
Precis samma som dagligen förevisas i EU-parlamentet!
Fastän där brukar man en annan teknik. Man låter informationen flöda och skryter med sin demokratiska läggning som inte döljer ett enda ord.
Men vad får vi veta? En evig text med snygga formuleringar som inte säger något annat än att floskelfabriken har en mycket hög produktivitet.
Fördrag skrivs med massor av diffusa mål. Fördrag utvecklas till nya korrigerade fördrag, som detaljstyrs i avtal med vackra skrivningar om avsikterna. Avtalen går vidare till diskussioner om tillämpningarna och invändningarna går vidare till europadomstolen som har tolkningsföreträde till alla gemensamma avtal. Och så småningom leder allt till någon form av beslut som sedan inte följs av den ifrågasättande nationen!
Det luktar katten-på-råttan-leken med ordet som verktyg och en never ending story där man hela tiden plötsligt befinner sig på ruta ett återigen!
Ambivalens är ett underbart ord!
Fredagen den 12 december 2008
Shopping
Det har alltid varit dyrt med mat. Och billigare blir det inte när producenterna smyger på oss helfabrikat som ska vara tidsbesparande för trötta och utslitna dubbelarbetande familjemedlemmar.
Smaklöst är det, men massor med tid sparas när barnen börjar skrika på föräldrarna att nu är jag skithungrig.
Givetvis säljs varenda tidsbesparande rätt in med massor av reklam som självklart pekar på tidsvinster och visar bilder på glada ungar som petar i sig de smaklösa bitarna. Men tyvärr hyllar dessa producenter tesen att tid är pengar. Samma slantar som de nu håvar in från lurade konsumenter. Förtjänsten är i livsmedelsindustrin fickor innan du har hunnit smaka på tidsvinsten du trodde att du skulle få.
Det är ännu dyrare om sedan man faller för reklamlockropen på allt som man måste äga. I synnerhet som habegär och lust lever i en evig konflikt med innehållet i börsen. Reklamen för den nya nödvändigheten i alla hushåll slåss med plånbokens ständigt sinande inne-håll.
Livsmedelsbutikernas strategiska varuplacering gör shoppingen allt svårare, när de dagliga nödvändigheterna ska inhandlas.
Tacka vet jag den flydda tiden när jag var liten. Man gick fram till disken med sin lapp och läste upp vad man skulle ha och personalen plockade fram efter hand det som behövdes. Då fanns inte ens ordet impulsköp.
Men tiderna har förändrats.
Numera ska man plocka själv och då gäller det att få folk att plocka mer än de behöver. Allt för den goda vinstens skull.
Sambon skriker från köket.
– Kör ner till ICA och köp en liter mjölk. Den är helt slut.
Redan det där pysandet från skjutdörrarna borde varnat dig och väckt en naturlig misstänksamhet. Liksom den där traven med röda plastkorgar.
Men som vanligt går du på varenda taktisk säljfint. Ett inbjudande pysande släpper in dig i värmen eller svalkan en het sommardag och det första du ser är travarna med lediga och tomma korgar.
Varför står de där?
Du ska ju bara ha en liter mjölk!
Givetvis!
Det är ju mycket behändigare att bära den oformliga och kalla och hala mjölkpaketen i en korg.
Men givetvis finns det fler svar på denna till synes enkla fråga om varför man behöver något att bära varorna i. Eller varan, som det borde vara i mitt fall!
Svaret heter impulsköp. Det vet alla, men få inser det innan det är för sent. Så även jag!
Mjölk måste alla ha, därför placeras det längst in i butiken. Jag har gått in i affären för att mjölken där hemma är slut.
Men för att få tag i mjölken måsta man passera alla andra varor, som givetvis försetts med lockskyltar. Och varenda skylt talar om hur billigt det är.
Extrapris!! Hur definieras egentligen ordet EXTRAPRIS, när man dagen efter ser exakt samma vara till ett betydligt lägre ordinarie pris!
Halva priset!! Varningsflagg hissas! Kolla förpackningsdatum på denna produkt om den ska ätas. Detta är garanterat något som affären vill bli av med snabbt!
Trettio procent på riktpriset!! Jaha, och? Är standardpriset höjt eller är det en ny produkt som ska hårdlanseras och skapa nya behov hos oss konsumenter.
Tag två till priset av en!! Detta lockrop är alltid lika skumt. Varför ge bort en? Tänk själv! Om det är en bra produkt som behöver man inte ge bort något, eller hur? Antagligen är produkten värdelös och osäljbar och måste därför bort från hyllan.
Brödet brukar man glömma att köpa, så det placeras vid ingången. Perfekt, den där lingonlimpan ser god ut och så är det extrapris idag. Jag kan ju alltid stoppa den i frysen.
Brödhyllan i frysen var full, så det var bara att hoppas att det skulle
hålla sig tills det att den påbörjade limpan var uppäten.
Under vägen till mejeriprodukternas lysrörsförsedda kyldisk passerar du sedan frysdiskarnas lockrop.
– Aha, extrapris på Scans köttbullar. Hunden älskar dem och han ska ju också ha lite gott. Jag tror att jag tar ett paket.
Givetvis fanns det köttbullar hemma. En öppnad och två paket i frysen.
Delikatessdiskens snålvattenframkallande dofter flyger förföriskt emot mig. En doft övertrumfar alla andra delikatesser. Den varma välkryddade aromen från nygrillade revben som snurrar i automatgrillen.
– Det skulle vara gott till filmen i kväll i tevesoffan. Jag köper några stycken.
Tyvärr glömde jag revbenen denna kväll i kylen, då min sambo hade helt
andra planer för kvällens mathållning. Därför tryckte jag in dem i den
överfyllda kylen. Dessa varma delikatesser som så förföriskt spred sin
väldoft i matkassen.
– En sådan där flaska ketchup tar jag, det var ju billigt.
Vi hade tre oöppnade flaskor hemma i skafferiet!
– Marmeladen är säkert snart slut. Och så är det extrapris. Det gör ju inget då det finns plats i kylen.
Det fanns fyra oöppnade burkar!
– Jag tror att det var bara tre ägg kvar.
Tänker jag och tar ett paket med arton ägg i kyldisken mitt emot mjölkdisken.
Det fanns arton plus tre ägg på olika ställen i kylen! Så jag hade nästan rätt!
– Lite morötter och sallad är ju alltid nyttigt att ha hemma.
Fick sedan slänga två halvruttna och kvarglömda salladshuvuden när jag
kom hem och hittade en oöppnad plastpåse med de gula rötterna!
Sedan ser jag i korgen.
– Det får räcka nu. Jag skulle ju bara ha mjölk!
Kassakön är lång, det är bara att vänta. Vid kassorna vet jag att nästa geniala grepp i marknadsföringen finns. Man har inrättat ett kassakösystem med nummerlappar, så man kan röra sig fritt under väntan på turen att betala. Godis, tidningar och DVD-filmer och CD-musik, allt förpackat i färgglada fodral och allt försett med lockande extraprisskyltar. Allt med andra ord som gjort för impulsköp när man står och väntar på att signalen ska rulla fram just ditt könummer.
Nästan alla plockar en kvällstidning och börjar bläddra sakta i väntan på sin tur i kassan. Och nästan lika många plockar lite av det där billiga godiset.
Jag glömmer givetvis min analys över strategiskt placerade varor och hittar först plockgodis till bara 6,95 för varje hekto. Det blev nästan ett halvt kilo när jag sedan kollade kvittot. Nästan 35 spänn för ett midjeförstorande impulsköp!
– En film tills i kväll för att slippa att slötitta på det tråkiga standardinnehållet på kabelkanalerna. Bara 99,50, vilket fynd.
Filmen jag valde gick samma kväll på en av filmkanalerna!
Och en kvällstidning.
Det var läst på tre minuter och tjugotvå sekunder och inte ett enda ord gav någon annan eftertanke än ”gamla nyheter och nya sensationsfrosserier”.
Jag räddades från fler idiotiska handlingar av signalen från kassan och mitt nummer på displayen.
Det blev min tur att få nöjet att betala. Trehundratjugosju och femtio för en liter mjölk.
Känn dig totalblåst, Olsson!
Torsdagen den 4 december 2008
I dagarna har vi hört radions reportage om polisens arbete.
Statistik över gjorda insatser har blivit viktiga. Så viktiga att enskilda polisgrupper beordras att göra jobbet utan att sätta fast någon. På det sättet hinner man med fler insatser och förbättrar därmed statistiken väsentligt. Det handlade om alkoholtester eller blås som polisen själv kallar det.
Jag måste vara korkad som trodde att denna åtgärd var till för att öka trafiksäkerheten och få bort det olagliga drickandet i samband med bilkörning.
Det är första gången jag hör något om ett arbete där antalet försök att uträtta något är viktigare än resultatet. Om vi förstås bortser från Arbetsmarknadsverkets patetiska försök att åstadkomma något som bara talar om hur bra man är!
1,2 miljoner blåsningar ska vi bilister bestås med, utan att ett enda verkligt försök att stoppa rattfyllerister görs.
Undrar vad som blir nästa medborgarbluff?
50000 stycken gjorda besök på inbrottsplatser med order att ingen tjuv får fångas? (Eller besök där inbrott inte anmälts!)
200 stycken genomförda mordutredningar med instruktionen att inte söka någon misstänkt?
75000 stycken genomförda hastighetskontroller i rusningstrafik, där bilarna står stilla. (I stället för att lösa upp knutarna!)
50000 nerlagda utredningar på grund av bristande bevisning = ej sökta bevis!
Nej, förlåt, den sista formen finns redan!
Nej, kära polismyndigheter, det är nog dags att kasta bort statistikmålen och ersätta dem med resultatmål i stället. Och börja jobba med brottsligheten.
Samtliga utbildade poliser ska tjänstgöra minst 75% av sin betalda tid på fältet.
Samtliga utbildade polisers resultat ska mätas i antal fastlagda domar, oavsett de gjort allt själv eller de deltagit i ett arbetsteam. Och inget annat fiktivt som inte har med medborgarens laglydnad att göra.
I det privata näringslivet betalas bara för utfört arbete, inte för fiktiva drönarjobb som endast bättrar på en värdelös statistik.
Och jag som trodde att polisen var till för att haffa buset, oavsett det handlar om en som kört för fort och för full eller mördaren som står över liket med blodig kniv.
Jag måste vara totalblåst!
Fredagen den 27 november 2008
Överallt klottras det idag.
Måla en samhällsyta vit och snabbt kommer det något som vissa anser
förskönande. Blaffor målas i form av klotter med spritpennor och sprayfärg.
Finns det en fri yta måste vissa individer märka den med sina signaturer.
Överallt hittar den, som är observant, klottret. Det finns på offentliga
byggnader, det finns på våra samhällsnyttiga fordon, det finns på affischer,
det finns i bibliotekets böcker. Kan någon förklara för mig varför det
finns. Det skulle vara riktigt intressant att höra från en av dessa som
kallar sig graffity-konstnärer, varför de gör det. Och då inte bara
acceptera förklaringen att det är ”coolt”.
Dessutom har det kommit en ny form av miljöförstörelse i form av små
affischer och klistermärken som gör reklam för alla våldsamma
syndikalistiska föreningar, illa formulerade budskap som framförs i mycket
aggressiva ord.
En gång försökte några kommuner göra klotterplank för dessa fanatiska
budbärare och obstinata samhällsförstörare med sina färgburkar, spritpennor
och självhäftande budskap, men si det hjälpte föga. När detta plank var
fyllt så återgick man till sina vanliga platser och återfyllde ytorna när
klotter-sanerarna gjort sitt jobb.
Vi har även ett annat sorts klotterplank. Ett plank fullt med aningslösa
verbaliteter. En Potemkim-kuliss
av ord som sköljer över oss utan att vi alltid kan värja oss.
Då tänker jag inte på politikernas förmåga att i sina givna intervjuer och
debatter undvika att beröra verkligheten bakom den förskönande retorik vi
dagligen bestås med. Bara den är värd en hel roman om dessa lögnares sätt
att hantera oss idiotförklarade väljare. Dessa Helgeandholmsinnevånare som
silar mygg och sväljer kameler för att sedan i många vackra ord berömma
silens kvaliteter.
Nej, det är massmedias sätt att underhålla och informera.
Reality-såporna skapar en helt verklighetsfrämmande bild i form av billig
teve-produktion, där deltagarna bara har två egenskaper, dels en totalt
innehållslös verbalitet och dels en önskan att bli kända.
För mig tycks denna företeelse endast vara en form av bildmässigt
klotter tillsammans med en ljudkuliss av tom och infantil dialog. Sedan
spelar det ingen roll om det handlar om matlagning, hemma-snickeri eller
offentligt samlag. Dessa så kallade underhållningsprogram har två saker
gemensamt. Det är dels upprepningseffekten, då alla kanaler med självaktning
måste kopiera konkurrentens lyckade satsning och dels priset då alla utom
kamerateam och programledning medverkande ställer upp gratis för att nå
kändisstatus. Och kvällspressen fyller sedan på med insidereportage om
deltagarna och hjälper till med upphöjningen till kvasikändis. Snacka om
bildmässigt och verbalt klotter utan innehåll!
Nu har jag upptäckt ett nytt klotterplank. Ett plank för vuxna som saknar
brädor, färg och skrivytor. En örats klotterplank. Men det är lite
annorlunda och har sedan många år blivit helt legitimt. Ett hela tiden vitt
plank där vem som helst kan slänga sina spyor. Varje morgon är det skinande
vitt och den gamla skiten är borttorkad!
Rösternas klotterplank har Sveriges Radio sänt i många år. När man är hemma
och lyssnar förstrött på denna verbala smörja, där en skicklig journalist
ska hålla sig helt neutral till dessa i många fall extrema och avvikande
åsikter. Journalisten och programledaren har bara en funktion. Han eller hon
ska genom motfrågor slussa in den orala skiten på det politiskt korrekta
spåret, men till slut landar oftast samtalet på en nästan underhållande nivå
där både journalisten och uppringaren är mycket irriterade, då ingen ger sig
en millimeter från sin uppfattning.
Om någon mot förmodan undrar vad det är för ett program, så ska jag berätta
att jag talar om
Ring P1.
Här ska de bästa journalisterna hos Sveriges Radio försöka agera, när svadan
från medborgarna tar sig enorma uttryck. Dessa spyor om allt i samhällets
kringelikrokar tycks aldrig ta slut.
Det mest kännetecknande för detta program är viljan hos våra medborgare att
bli hörda. Alltid upprepas argument och problemställning flera gånger i en
ständigt flödande diarré i verbal form.
Åsikten
i den brännande frågan är sällan genomtänkt utan oftast en enögd och
onyanserad hållning till ett samhällsproblem eller kanske en brinnande
kritik till något som är bra..
Här kommer de extremt religiösa och talar om att förbjuda Darwins
Evolutionsteori i skolorna. Här kommer böghatarna och skriker på
lagstiftning och direkt kommer de homosexuella med sina motargument. Här hör
du skarp och välförtjänt kritik mot sysselsättningsverken i form av
Livsmedelsverket, Försvaret, Arbetsmarknadsverket, Försäkrings-kassan. Och
glöm inte alla som är invandrarkritiska, främlingsfientliga och bara
kritiska mot politikernas sätt att hantera invandringen. Du kan även få höra
påståenden om livsetikens problem och då skriker man på lagstiftning, som i
dödshjälpsfrågan.
Och de stackars radiojournalisterna gör allt för att dölja sina personliga
åsikter, men lyckas sällan.
Nej, försök att ändra detta klotterplank i form av insändarprogram i
direktsändning till något mer konstruktivt. Jag är så innerligt trött på
alla dessa som begåvats med mundiarré och låter munnen gå innan hjärnan
kopplats på! Om inte något händer, ska jag uppfinna ett radiofilter, som
växlar program så snart ett ord upprepats mer än två gånger! Om nu inte
redan telefonisten kan filtrera bort den värsta skiten inne dessa
verbalmarodörer når studions mikrofoner och högtalare.
Och så gnäller vi över några småkillar som springer runt med sina
sprayburkar om nätterna!
Onsdagen den 19 november 2008
När det gäller KULTUR, är det en sak jag inte förstår. De svenska kulturarbetarna har presenterat något de kallar en skuggutredning. Det är en blåkopia på den statliga utredningen som skulle utröna hur det är ställt med den svenska finkulturen. Men skuggutredningen är en mycket tam blåkopia med sin enögda syn på saken. En lång rad mer eller mindre inkomstbefriade representanter för dessa skrån utryckte med en intelligent verbalitet sina åsikter i en lång rad intervjuer.
Men allt jag hörde kändes mycket urvattnat. Som en överspädd buljong!
När allt koncentrerades ner till en essens, kvarstod bara en sak. Samtliga kulturarbetare skrek på mer statliga pengar. Vi vill ha…. Vi ska vara garanterade….. Vi måste få mer resurser…. Vi måste tvinga fler att konsumera våra prestationer…..
Vi har såvitt jag förstår en överproduktion på kulturarbetare. Oavsett de kallar sig konstnärer, skådespelare eller artister. I Lena Adelsons värld är det bara hockeylirare och fotbollsspelare som tjänar tillräckligt för att slippa kräva staten på mer pengar. De kostar dessutom inga utbildningspengar.
Och så kultureliten i Stockholm förstås, som redan har fasta anställningar hos de statligt understödda institutionerna.
Men resten har problem! Det finns helt enkelt inte rum på den svenska kartan med denna överproduktion av finkultur, som nästan helt saknar betalande mottagare!
Ska denna sektor klara sig utan stöd, måste de tänka om. Var finns kunderna? Vem kan vi locka så att vi kan försörja oss? Vilka grupper i samhället besöker aldrig en modernistisk konstutställning eller ser på den riktig smala teaterföreställningen? Vad vill dessa grupper ha för underhållning?
Kort sagt, vilket kulturutbud är det som kan ge retur på gjorda investeringar i överproduktion av utövare?
Undrar om någon över huvud taget ställt sig den frågan i den smala finkulturens finaste finrum?
Så varför gnälla? Det finns ju omskolning till andra jobb som inte finns!
Men det köps inte av denna kulturmaffia.
Först får alla dessa drömmare en statligt subventionerad utbildning. Sedan kan de inte göra något för att försörja sig. Då skriker de på samhällslön.
Jag tycker också att det inte skulle vara dumt med först betald utbildning utan försörjningsmöjligheter och sedan en furstlig statlig garantilön.
Men är detta vad vi kulturkonsumenter vill med vårt kulturliv, eller önskar vi ett kulturutbud som kan stå på egna ben.
Överallt hör jag röster!
Inom näringslivet, inom samhällsektorn, inom finanssektorn, inom kulturlivet hörs dessa vilda anarkister protestera.
”Det kan jag inte göra, för det är jag inte utbildad till!”
Är det ett sådant Sverige vi vill ha? Att människor vägrar att försörja sig bara för att utbildningen syftade till något som det inte går att tjäna pengar på. Och sedan skriker på pengar utan motprestationskrav.
Om det är så, kan någon skicka mig sökblanketter till Konstfack, Dramatens elevskola och några musikhögskolor och författarutbildningar. Jag är visserligen 63 fyllda, men skulle se fram emot en furstlig pension utan problem. Gärna då i nivå med de statliga företagens generaldirektörslöner i mångmiljonklassen, som dessa makthavare får utan motprestationskrav!
Tisdagen den 11 november 2008
Så i fortsättning ska jag erkänna min dumhet och kanske lära mig något nytt. Men när jag funderar över enfaldighetens mångfasetterade nyanser så kanske det blir helt fel i andras ögon. Vem vill bli kallad korkad?
Att vara enfaldig är för de flesta epitetet du får när du säger att du inte förstått. Men är inte detta ett bevis på klokhet? Att du visar att du vill lära dig något eller att du vill ha ett uttalande förtydligat.
Men tyvärr är begreppen dumhet och enfaldighet invektiv för den som anser sig stå överst på intelligenslistan.
Det fick mig att fundera på dessa ord.
Det finns olika typer av dumhet.
Dumhet är för mig inget annat än en brist på kunskap. Och vem kan allt? Ingen! Alltså är alla dumma!
Och det innefattar ju även den stora grupp som inte har talang eller förmåga att lära sig. Med det har vi klarat av det mesta inom detta mångfasetterade område!
Det flesta kunskaperna erhålls bara genom hårt arbete och mycket övning. Det förpliktigar! Den som kan något mer än andra måste vara ödmjuk och förmedla sina kunskaper på ett belevat sätt.
Annars blir det andra bullar av, nämligen enfaldighetens bisarra effekter!
Enfaldigheten står först i kön, då det handlar om den människa som inte vill förstå och inte ens försöker att förstå genom att fråga. Här kan du fånga in alla enögda politiker som vägrar att se den andra sidans argument för en förändring. Du hittar även massor med bekanta i din omgivning som låtsas förstå, men har inte fattat ett enda dugg!
Därmed borde genom enkla beteendeförändringar enfaldigheten vara lätt att utrota.
Då återstår bara den suraste av alla sura citroner, nämligen ignoransen.
Ignoransen är den mest omänskliga dumheten som uppenbarar sig hos dem som anser sig stå över alla andra medmänniskor. Denna enfaldiga ignorans hittar du överallt hos den maktelitistiska gruppen som skor sig på dem som redan är nere för räkning. Här hittar du sjukvårdspolitikerna, arbetsmarknadspolitikerna med minister Littorin i spetsen, bolagsdirektörerna, rättsväsendets politiker och många andra ledande befattningshavare. En sak har alla dessa gemensamt. De gör allt för att behålla sin maktposition, en sits som medför möjligheter till ekonomiska och sociala fördelar på medborgarnas bekostnad.
Och då är enfaldighetens ignorans en bra rustning som försvar mot ifrågasättande!
Måndagen den 10 november 2008
Med vår nutida datumhysteri har en rad nya egenheter tagit
plats i vårt samhälle. Vi jäktar och tänker dagligen på vilket datum det är
idag. Och inte sällan upptäcker den tänkande att den tänkta dagen redan har
passerat med ett antal dagar.
Vi glömmer kort sagt att leva i nuet och tänker hela
tiden på morgondagen, varför både dagen och gårdagen passerar utan att vi
märker det.
Denna hysteriska jakt på datum har livsmedelsverket
anammat och ser till att varje leverantör av mat stämplar sina varor med
förpackningsdag, bakningsdag och bästföredag.
Detta har fått många lustiga följder.
Till exempel vita bönor i tomatsås som stoppats ner i en
väl försluten plåtburk har ett bäst före datum som ligger kanske ett år
framåt i tiden. Och då har man givetvis inte en aning om hur länge dessa
helkonserver håller. En helkonserv håller i åtskilliga år. Kanske flera år
längre än stämpelfärgen som visar bästföredatum!
Brödet bakas dag 1, ligger i butiken dag 2 och är för
sent att äta dag 3 med denna överhöghetens termologi.
De frysta grönsakerna lider av samma syndrom. De klarar
sig i frysen i flera år, men ska förtäras inom två månader. Dessa kalla
produkters märkning har dock en fördel. Vi kan se hur länge de legat i
butikens frysdisk!
Detta har fått till följd att vi slänger mat i massor. Enligt en tidningsnotis slänger svensken etthundra kilo fullt duglig mat varje år!
Bara för att vi tror att det är skadligt att äta något som livsmedelsverket
bestämt är oätligt enligt en konturlös varaktighetsprincip som en
skrivbordsteoretiker hittat på.
Men kära vänner,
bäst före
är inte det samma som
sämst efter.
Se bara på köttfärs-skandalen med omstämplade datum på nya förpackningar med
något äldre malet kött. En kunnig kock och styckare tyckte det var skandal
att slänga ”utgånget” malet kött som var fullt dugligt för våra färsbiffar.
Men har myndigheterna bestämt något så kan det ju inte vara fel och därmed
tvingades denne hedersman att slänga allt utgånget kött i bingen. Inte en
enda anställd fick möjligheten att använda det fullt dugliga köttet.
Myndigheterna hade ju bestämt att det var odugligt!
Var tog den gamla metoden med att lukta på maten vägen?
Förr i tiden kontrollerade man maten genom att sniffa sig till surhet och
begynnande förruttnelse. Men svenskens näsa har tydligen degenererats, då vi
hellre tror på ett datum på mjölkpaketet än tror på den egna näsans förmåga
att känna igen sur mjölk!
Ibland kan man undra hur dessa verk för undersysselsatta
tänker. Hur ofta har man sagt i maktens korridorer: Vi måste gå ut med något
så att människor vet att vi finns!
Livsmedelsverkets pressreleaser är ju välkända.
”6 – 8 brödskivor om dagen!”
Men det gäller inte längre då de lydiga och
underdåniga blev feta!
”Kött orsakar tarmcancer!”
Men bara om det är rått och konsumeras fler än
fyra dagar i veckan, förklarade två kvinnliga representanter för verket i
efterhand.
”Det är nyttigt med ett till två glas vin!” Jaha, vad
menas egentligen, när du inte får dricka före bilkörning eller före
18-årsdagen. Och hur ofta får man ta dessa par i glas? Dagligen eller en
gång i timmen eller två gånger i veckan. Återigen har livsmedelsverkets
trampat i klaveret, när man inte definierar vad man håller på med. Tydligen
har man glömt tidsaspekten och blandat ihop orden inte skadligt och nyttigt!
Men referera till vetenskapen det kan man och det gjorde man ospecifierat i
detta fall!
Vägverkets plottrande med hastighetsgränserna kan inte ha undgått någon. Och efter några veckor så talar man om hur många liv som sparats i trafiken genom denna åtgärd.
Men inte en enda statistikuppgift om hur trafiken skördat sina offer. Jag antar att man borde ha plockat bort alla offer från statistiken som inte har med hastighetsgränsen att göra! Singelolyckor, ihjälkörda cyklister och fotgängare, olyckor skapade av rattfyllerister.
Men si, det tror jag inte!
Nästan samtliga trafikoffer hade dödats oavsett vilken
hastighetsgräns olyckssträckan hade haft!
För några dagar sedan kom den ultimata jakten på
bästföreprodukter. Konsumentverket har bestämt att våra reflexer inte bör
användas mer än två år. Sedan är de inte säkra längre. Jag försöker rådbråka
min hjärna och förstå detta revolutionerande påstående.
Av helt förklarliga skäl blir inte glaspärlorna gamla och
inte heller bindemedlet som tillsammans med en tygbit eller en plastremsa
utgör en reflex.
Visst blir glas gammalt, protesterar
givetvis någon nu!
Se
bara på en barockspegel från sextonhundratalet
med
glasröta. Fullt med svarta oreflekterande fläckar!
Men så gamla reflexer finns inte ännu! Men med
konsumentombudsmannens resonemang kanske dessa reflexer med glasröta snart
uppenbarar sig. Tiden talar emot reflexerna som snart funnits i femtio år!
Sedan borde det vara självklart att en smutsig och sliten
reflex inte gör samma jobb som en ny och frisk. Men det vet varje tänkande
medborgare utan att vi behöver lagstiftning och pekpinnar!
Vad är det som dessa skrivbordsteoretiker och
statistiknissar vet, som vi dumma medborgare inte har lyckats förstå?
Onsdagen den 22 oktober 2008
Idag har det hänt! Nåja, det var ju att ta i!
Jag har själv sett till att något blivit förverkligat. Min första roman har blivit publicerad. Rågbrödet är placerad på internetförlaget Vulkans hemsida och kan köpas både som nerladdningsversion och som pocketbok. Nu är det bara att vänta och se. Hur blir läsarnas reaktioner och kommer några slantar att landa i min börs?
You never know!
En lång och både rolig och smärtsam process är avslutad. Berikande och underhållande källforskning har gett mig massor med överskottsinformation. Omskrivningar och ändringar har utvecklat min berättarstil. Svårformulerade passager har fått hopplöshetens tårar att rinna ner för kinderna. Design av ett omslag har bränt massor med arbetstimmar. Men nu är det färdigt och jag kan ägna mig åt nästa projekt.
Varför skrev jag Rågbrödet? Ursprunget är en novell om människans ilska som berörde en av mig mycket respekterad läsare. Jag fick den korta recensionen att den novellen borde vara en roman. Och så blev det! Jag skrev snabbt en massa sidor, skrev om, ändrade, formulerade om, redigerade, lade till, forskade fram fakta. Och sedan satte jag mig nöjd efter flera års arbete med 140 stycken tät-skrivna A4-sidor i datorn. Nu är det bara att få ett förlag att inse hur bra jag är.
Men den insikten ersattes snabbt av en ny självinsikt. Manus efter manus returnerades med följebrev. Frasen "Den får inte plats i vår utgivning!" upprepades gång på gång utan närmare förklaringar. Min fantasi målade upp ett antal oskrivna svar.
Och så läste jag i Expressen om Linda Skugges stora projekt, internetförlaget Vulkan. Det stora chansen uppenbarade sig.
Nu återstår det bara sanningens ögonblick.
Är mitt förstlingsverk så dåligt att inget förlag vågar satsa på mig eller är det bara så att jag inte får plats i förlagens definition av skönlitteraturens mainstreamfåra?
Svaret kommer kanske nu!
Måndagen den 20 oktober 2008
Ett spontant inlägg i debatten om människans del i
miljöförstöringen
Innan sjuttonhundratalets tankesmedjor började hitta
naturens grundstenar i form av våra atomstora grundämnen pratade man allmänt
bland både vetenskapsmän och kyrkans män om de fyra elementen. Och
alkemisterna sökte, letade och försökte framställa tidens mest attraktiva
metall. Luft, jord, eld och vatten var dessa en gång så aktuella grundämnen
som all vår omgivning bestod av. Sedan dessa grundforskningens första dagar
har vetenskapen sökt allt mindre byggstenar och dessutom kunnat påvisa
existensen av i tur och ordning atomen, elektronen, protonen och kvarken.
I dagens debatt om miljön likställer man miljö med
begreppet miljöförstöring och människans påverkan på vår omgivning. Aldrig
talar man om vår positiva känsla för vår natur. Det handlar bara om
miljöförstöring.
Dessutom talar man bara om en sak i taget. Ingen tycks
fundera över vad som egentligen händer med människans livsvillkor på moder
jord.
För närvarande pratar man bara om koldioxid. För femton
år sedan handlade allt om ozonhålet och freoner. Och så blåser massmedia upp
enstaka händelser om kemiska olyckor.
Men hur är det i övrigt? Vad är miljö? Varför talar man
om bara en företeelse i taget?
Miljön är vår omgivning som ger livsbetingelser för en
allt större befolkning på vår jord. Livsbetingelser som ger livsrum för en
minskande flora och en fauna där allt mer är utrotningshotat. Och denna
miljö består förenklat av de fyra elementen, luft, jord, vatten och eld.
Elden ger värme och förnyar naturens egna förmåga att
hålla igång kretsloppet och den biologiska mångfalden.
Luften innehåller koldioxid till jordens alla växter och
syre till alla djur.
Jorden ger näring till allt levande i ett ständigt
förnyande kretslopp.
Rent vatten är dessutom den stora förutsättningen för
både klimatet och allt levande.
Detta är sammantaget vår miljö som fungerar i en mycket
delikat balans.
Tyvärr började människan rubba denna balans genom
industrialismens intåg. I stället för att leva i symbios med naturen började
då människan att skapa förutsättningar för att utnyttja och exploatera
naturen. Detta gav visserligen så småningom ökat välstånd för de få som
levde i industrialismens samhällen, men hur var det för den övriga världen?
Vad är det största hotet egentligen? Är det den globala
nedsmutsningen eller är det något annat?
Med dagens propaganda tycks politikerna satt dagordningen
och bestämt att nu handlar det om koldioxiden.
Är det så enkelt? Eller tror politikerna att vi väljare
inte har förmågan att tänka själva?
Den största miljöfaran som jag ser det, är
nittonhundratalets befolkningsexplosion. Människan har ingen naturlig fiende
om man bortser från människans mänskliga fiende nummer ett, nämligen
maktfullkomligheten. Denna egenskap ser till att med jämna mellanrum
reducera vår befolkning. Så cyniskt nog gör dessa krigslorder något som
ligger på miljöns plussida.
Människans andra stora hot är givetvis den egna
sexualiteten som orsakar nya och allt större generationer som föds till en
allt mindre kaka att dela på.
Men på den katastrofalt stora minussidan ligger
definitivt problemet med behovet av rättvisa för alla levande människor. I
alla fall om samtliga ska ha västvärldens höga levnadsstandard utan att
bättre miljöteknik uppfinns.
Här kommer definitivt de fyra elementen fram.
Luftens
innehåll är vital för allt levande. Denna balans har ju skapat
förutsättningarna för livet på jorden. Detta innebär att vi måste på något
sätt hålla kontroll på att koldioxiden inte ökar, vare sig genom
jättevulkanexplosioner eller för många människor eller bilar. Andra giftiga
gaser måste dessutom kontrolleras så att innehållshalten i vår atmosfär inte
blir för stor. Här kan vulkaniska aktiviteter mätas så att
svaveldioxidhalten inte blir skadlig för människan. Vi måste se till att
jordens fyrbeningar inte blir för många, då bland annat kornas utsläpp av
metan sammanlagt ligger i samma storleksordning som samtliga jordens fordons
utsläpp av koldioxid och tungmetaller.
Så ni politiker, den globala uppvärmningen handlar inte
bara om koldioxid!
Elden
bidrar givetvis också till luftens balans av gaser. Den förbrukar syre och
avger kol-dioxid. Men detta element bidrar även till florans kretslopp genom
dessa ”miljöförstörande” skogsbränder. Bränder som bara är miljöstörande för
människan, inte för naturen. Men all kontrollerad eld i människans tjänst är
per definition negativ för den delikata balansen i lufthavet som omger
jorden. Det är bara en eld som människan inte kan kontrollera och en eld som
är klart negativ för människans livsvillkor. Det är givetvis de vulkaniska
aktiviteterna, där ett enda jätteutbrott kan på egen hand skapa en nästan
global istid.
Jorden
består av den näringsrika myllan som genererar mat till allt levande och
alla mineraler som skapar vårt tekniska välstånd. När har vi överutnyttjat
möjligheterna till att gro växter till mat och när har vi tömt ut resurserna
av mineraler som ger grundämnen till all teknisk produktion?
Återigen går det undan och de krympande resurserna ska
räcka till allt fler konsumenter. Det är dags att börja spara!
Vattnet
då? Till sista måste vi tala om
vattnet, det sista av de fyra elementen. En oändlig resurs i ett aldrig
avslutat kretslopp kan inte ta slut.
Men??
Hur är det med kvaliteten?
Och hur används jordklotets färskvatten?
Uppvärmningen av jordklotets atmosfär får garanterat till
resultat att mer vatten kommer att bindas i luften samtidigt som allt vatten
som varit fruset till is i tiotusentals år kommer att smälta. Grundvattnet
sjunker då allt mer går åt till människobehovet av färskt och friskt vatten.
Och hela resan som vattnet gör blir en fasa för människans förmåga till
överlevnad. Massor med vatten överallt utom där det behövs. Havet kommer att
stiga, floder översvämmas av störtregn, jordens humusskikt spolas bort av
häftiga regn, grundvattnet spolas bort i alla nya vattenklosetter och inget
är drickbart.
Nå, har jag skrivit en domedagsprofetia?
Nej, det har jag inte. Jag bara pekar på riskerna och ser
en möjlighet bakom varje risk. Det viktigaste är att ta till vara på varje
möjlighet till att skapa levnadsvillkor för varje född människa. Dessutom
bör människans instinkt att ständigt föröka sig dämpas så att vi inte blir
för många för ett drägligt liv på jordklotets yta. Hur? Har inte en aning
hur man dämpar sexbehovet och hur man tar bort kvinnans önskan att ha många
barn.
Men i grunden handlar det om att ta bort de egoistiska
möjligheterna till att samla i ladorna när andra ska betala detta överdrivna
samlande av ekonomisk makt. Man måste med politiska medel styra bort all
makt från enskilda människor till en folkets globala makt där den enskilda
människan kommer i fokus och får sin rättvisa andel av jordens resurser.
Naivt?
Ja, enormt naivt men jag tror personligen att det är enda
chansen för jordklotets överlevnad. Vi behöver en global styrning med
grundregler för överlevnadsvillkoren. En global regering med en klarsynt
blandning av kommunistiska idéer och en marknadsekonomi där ingen tillåts
att roffa åt sig mer än ett visst maximibelopp. Skulle det vara så djävla
svårt egentligen?
Men det finns hinder för en sådan naiv lösning!
Det första hindret är människans inneboende längtan efter
makt och pengar. En omättlig åtrå efter något bättre än den närmaste
grannens status. Detta skapar en ständig jakt efter mer ekonomiska medel.
Det andra hindret är religionen, vars jordiska herrar med
brutalt våld försöker ta över makten över alla med en annan religion. Det
enda positiva med detta oöverstigliga hinder är att det håller nere antalet
människor med behov av vatten och mat.
Det tredje hindret är tiden. Hur länge håller jordens
resurser stånd mot vår överkonsumtion egentligen och hur snabbt måste vi
agera?
Det fjärde hindret är nationsgränserna som givetvis ingen
nationalist vill riva. Hinder som skapar murar mellan folk, både fysiska och
imaginära. Ett grundkrav för att vi ska klara kommande generationer är att
vi blir ett folk och en nation. Annars kommer det inte att gå!
Onsdagen den 15 oktober 2008
Sverige är ett underbart land. Finns det något annat land där man leker med orden så mycket utan att egentligen mena det orden uttrycker?
Idag har det varit partiledardebatt och den ena sidan pratar om jobbpolitik och den andra om arbetsmarknadspolitik. Båda får det att låta som två helt olika begrepp. I min ordlista är det exakt samma sak! Mellan dessa två ord kom visserligen en häftig diskussion som bara handlade om skattesatser.
Och det är samma politiker som döpt om den gamla arbetslöshetsersättningen till omställningsbidrag! I deras ögon heter det dessutom numera investering, ett ord som förr var satsning!
I går kom domen i Arbogamålet. Tyskan fick en i mina ögon rolig och motsägelsefull dom. Livstids fängelse varpå livstids utvisning från Sverige ska följa. Hur ska en sådan dom kunna verkställas om orden verkligen står för sin ursprungliga mening?
För någon dag sedan kom Livsmedelsverket nya direktiv för nyckelhålsmärkning av bröd, vilket skulle medföra att i stort sett man bakar bröd utan mjöl!
Vi lever med andra ord i ett samhälle utan verkligt innehåll med hjälp av de nya ordens retorik och gamla ords betydelse.
Måndagen den 13 oktober 2008
Floskelfabriken
Vi har i Sverige fått en ny verksamhet. En mycket stor bransch och en enorm yrkeskår med ordet som främsta vapen. Mängder med välutbildade personer som alltid flyttas fram i rampljuset då de har en obetalbar egenskap. De har förmågan att prata utan att säga något. De har egenskapen att svara på en besvärlig fråga med några intetsägande nykonstruerade floskler.
De kallas för informatörer. Och de finns överallt med lite olika titlar. Partisekreterare inom politiken, informationsdirektörer hos de stora bolagen, ledarskribenter hos de stora drakarna, webbansvariga hos samtliga, pressattacheer och talespersoner hos alla övriga institutioner utan ekonomiska resurser.
De har alla en sak gemensamt. De är mycket duktiga på menlösa formuleringar och får hutlöst betalt för att slänga ut dessa smaklösa och avgnagda köttben till alla som vill veta något. Dessutom har de förmågan att neutralisera intelligenta frågor när deras arbetsgivare har hamnat i trångmål. Det är nämligen alltid så att när arbetsgivaren har gjort bort sig på det ena eller andra sättet, då kallar man ut floskel-experten som ska rädda situationen med några lämpliga fraser utan innehåll.
Vi har alla hört Slingerman hos Moderaterna som får täcka skiten med väldoft när någon minister slängt ut för många oförsvarbara verbaliteter. Precis som vi lyssnat till de andra partiernas partisekreterare, när de tvingats ställföreträda för ordförande, ministern eller någon annan med tanklöst agerande. Eller hur, Mona (S), Marita U tvingades att skyla över dina oöverlagda uttalanden om att Lasse Illröd inte får vara med och leka i en planerad sandlåda.
Det senaste om floskelfabrikens produktion hörde jag nyligen i Radions P1, när en av de stora partiledardebatterna timat och den skulle analyseras. Tydligen hade man totalt tröttnat på innehållets standardfloskler och analyserade i stället vilka nya ord som användes. Till exempel hade Mona (S) ändrat från ”nu ska vi satsa på..” till ”nu ska vi investera i…”
Så kan det gå när politikerna inser att även den interna floskelfabriken måste få nyinvesteringar.
Men det värsta jag har läst kom i brevlådan förra söndagen. Det var ett gratisex av tidningen SD-Kuriren, som är Sverigedemokraternas husorgan. Här har man löst alla problem på enklaste sätt med hjälp av den egna floskelfabriken. Man beskriver integrationsproblemens effekter och underförstått försvinner alla dessa om man röstar i nästa val på SD. Men inte ett enda ord om hur man löser den beskrivna småpyromanernas verksamhet i Malmö och Göteborg och inte den minsta antydan om vad man ska göra med alla som inte är svenskar sedan minst tre generationer. Man ska säga nej till medlemskap i EU samtidigt som Turkiet ska förvägras medlemskap.
Det är lätt att vara floskelideolog, när man slipper att ta beslut om hur ett problem ska lösas. Se bara på miljönaivisterna som nu blir allt mer pragmatiska när de känner lukten från maktens korridorer närma sig och de har eklaterat sin förlovning med sossarnas Mona. Steg för steg har de närmat sig politikens mittfåra och varenda naiv inställning till enskilda frågor blir allt mer verklighetsnära.
Så kommer det även att ske med dessa främlingshatare i SD som har ett mycket stort stöd från många i det svenska samhället, där det är viktigare med empati för invandrare och brottslingar än att ta hand om alla de svenskar som slås ut från välfärdssamhället.
Man kan ju fråga sig. När blev det viktigare att låta skattemedel gå till invandrare än att ta hand om skola, sjukvård och våra gamla? Då bäddar man väl för dessa invandrarkritiska element. Ett stort och inflytelserikt gäng med alla schatteringar från integrationskritiska till rashatare.
Men flosklerna består. SD fortsätter med sina hatiska utspel, direktörerna skickar fram sina informatörer med tunna ursäkter för sina misslyckande, politiken ställer talesmännen i presskonferenserna med obesvarade frågor och ensidiga förklaringar, press och media fortsätter att granska floskelfabrikerna men bara så långt deras arbetsgivare tillåter dem.
Och över allt i hopa står de religiösa samfundens prästerskap och säger Halleluja eller Allah Akba när de inget annat kan säga! De har ju ingen floskelfabrik, de kan ju bara citera bibeln eller koranen. Och det blir nästan alltid floskler när dessa korta citat rycks ur sitt sammanhang.
Nu gäller det!
Vi tänkande medborgare måste fundera över vad flosklerna egentligen
menade eller vad de inte sade!
Lördagen den 11 oktober 2008
En bank eller ett finansiellt institut är ett företag som förvaltar spararnas pengar genom att låna ut dem till en högre kostnad. Skillnaden mellan spararnas återbäring och priset på utlåningen får företaget i pengabranschen att leva gott. Och alltid ställdes det höga krav på riskvärderingen om någon skulle beviljas en bra kredit.
Men det var för länge sedan.
Nu är det en helt annan verklighet, där innovationsförmågan skapar ständigt nya metoder att öka omsättningen på penningflödet. Detta genererar ett omsättningstal som sedan ger feta bonusar till pengaflödets makthavare. Den klassiska metoden att öka omsättningen har då varit att samtidigt öka risktagandet.
På trettiotalet hände det på Wall Street. I Sverige hände det nittioett med den dåvarande statligt ägda Nordbanken och nu har det hänt igen.
I Sverige nittioett pumpade regeringen in 80 miljarder varav 65 gick direkt till Nordbankens svarta hål. Allt började med att regeringen i mitten av åttiotalet lättade på regelverket för utlåning och släppte taket för belåning av fastigheter. Detta ledde snabbt under några år till en överbelåning utan någon form av riskbedömning och sedan till en krasch när botten gick ur bostadsmarknaden.
Är det inte exakt det samma som nu hänt på Wall Street?
Girigheten har en gång planterats i det mänskliga sinnet och ständigt gror det nya skott. En egenskap som drabbar dem som inte har medel men ändå tvingas att betala.
Pengar luktar inte, säger ett åldrigt och osant uttryck. Girigheten existerar och de makthungriga som begåvats med detta luktsinne följer slaviskt doftspåret av pengarna och den makt pengarna besitter. Med en bitter eftersmak ser vi, som ska betala, hur dessa makthungriga designar specialprogram för att pengarna ska hamna i just deras fickor. Pengar som inte tillhör dem utan de som betalade. Pengar som dessutom aldrig funnits.
Vi vanliga får som vanligt bära oket att städa upp efter dessa vandaler i vårt globala ekonomiska system när allt gick åt pipan och dessa Wall Street-grisar slafsat i sig det mesta och resten försvann i det svarta hålet genom dåliga placeringar med för höga risker. Risker så höga att dessa pengar var förlorade i samma ögonblick som de placerades i lån med mer eller mindre total avsaknad av återbetalningsmöjligheter.
Hur kan det komma sig att man tillåter ett system med en konstant summa pengar och en stabil inflation, där man skapar nya fiktiva finansiella medel genom att sälja sina utlåningar som vilken kundfordran som helst?
Detta är ju den klassiska grunden till denna globala kris. Man har genom att använda sina utlåningar som säkerhet bara lånat upp mer och mer pengar av andra banker.
Och till slut har denna rundvandring av fiktiva slantar kommit till vägs ände. Värdet på utlåningen bara försvann! Krav på återbetalning började komma till alla som inte hade några medel! Lån sades upp! Konkurserna började komma! Fordringarna såldes och krav på återbetalning blev ännu starkare med följd att konkurserna blev fler. Katten på råttan på repet och så vidare.
Ett monetärt moment 22 har uppstått och regeringar börjar agera! Genom inpumpning av ännu mera pengar som med expressfart försvinner i de svarta hålen, då världen största banker återförsäkrat den dåliga utlåningen genom lån hos konkurrenterna över hela jordklotet.
Med andra ord har en global ekonomisk kris uppstått genom ovarsamt hanterande av utlåningen.
Och nu ska någon betala slöseriet.
Är det någon som undrar vem?
Torsdagen den 25 september 2008
Enkelt, eller hur?
Nej, det är det verkligen inte. Den enda uppgiften tycks inte vara svår. Om man bortser från det snåriga juridiska träsket som dessa uniformer måste klafsa i varje dag utan tillräckliga resurser.
Innan en skyldig presenteras för rättsväsendet ska polisen både klara av bevisbördan och rättssäkerheten.
Varje dag stiftas det nya lagar som givetvis vårt medborgarskyddande garde ska kunna för att ha möjlighet att stävja brott mot denna nya lag.
Men varje dag stiftas det även lagar som inte kommer att följas, lagar som förbjuder något som polis aldrig kommer att göra något åt. T.ex. är det förbjudet att utan tillstånd smälla fyrverkeripjäser eller skjuta av vapen i tättbebyggt område. Med de som älskar smällare är nästan undantagslöst under femton, så här har vi en lag som är totalt meningslös. Detta gäller även massor med andra lagar.
Brottsligheten består huvudsakligen av tre delar, som ibland även går ihop.
Två frågor?
Vilken mördare är psykiskt normal? Svaret medför frågan varför har vi straff för mord?
Varför kan inte mördaren avtjäna sitt straff efter friskförklaring?
Sedan kommer egendomsbrotten som alltid landar i skrivbordslådan under beteckningen ”förundersökning nerlagd p g a bristande bevisning.” Om inte polisen ramlar över en skyldig tjuv med bevisen i baksätet på den stulna bilen. Och då landar kanske den skyldige efter lång och kostsam process i fängelse en månad för ytterligare en gratis semester.
Sist kommer bedrägerierna och de ekonomiska brotten. Här kommer polisens totala offsideställning i dagen. Är brottet för litet skiter man i det. Är det stort tillräckligt så lagför man med samma resultat i alla fall.
Antingen döms den skyldige och åläggs att betala tillbaka, men i dessa fall med fällande domar saknar den skyldige alla möjligheter till återbetalning. Se bara på LaReine-mannen och Posener som bara försvann från lagens långa armar.
Eller så sitter de åtalade så högt att skickliga jurister ordnar med ett frikännande trots att de åtalade bevisligen är skyldiga. Det finns gott om politiker och bolagsdirektörer som skott sig på anställda, skattebetalare och aktieägare utan deras medgivande. Men de frias alltid av rättssystemet.
Och riksdebaclet Van der Kwast sitter lika ofta med Svarte Petterkorten kvar på handen när röken efter den massmediala rättegången som kostar miljoner lägger sig. Exempel på detta systematiska friande av brottslingar är Skandiadirektörerna och de direktörer i PK-banken som en gång blev rika och skapade en ekonomisk Sverigekris genom att vara frikostiga med utlåningen.
I detta sammanhang väljer jag att inte namnge de politiker som utnyttjar systemet för egen vinning, men de obekräftade historierna är många med dubbla uttag av reseersättningar, obetalda p-böter, dubbla löner från riksdag och privat verksamhet.
Och alla dessa kriminella har en sak gemensamt. Alla hävdar lagstiftningen kring den svenska rättssäkerheten och blånekar till varje åtalspunkt. Enligt rättssäkerhetssystemet ska domstolen bevisa att brott begåtts och detta ska vara ställt utom allt rimligt tvivel.
För femtio år sedan tilläts ingen brottslighet! Men nu är det annorlunda!
Nu ska allt centraliseras och vara ekonomiskt lönsamt. Hur nu det kan vara lönsamt att fria de flesta brottslingarna, när dessa går ut från domstolen direkt till ännu grövre brottslighet?
Detta medför att de centralt placerade tingsrätterna är så överbelastade att de inte ens märker att de utser rättsbiträde som sitter i fängelse. Det inträffade nyligen när LaReine-mannen utsågs till biträde samtidigt som han avtjänade ett fängelsestraff.
Idag hatar de flesta polisen som med allt mindre resurser ska stävja den ständigt ökande brottsligheten när de får lov att göra det. När naiva Reclaim-theStreet-fanatiker krossade allt i deras väg hade polisen order att inte ingripa.
Brottsligheten kryper allt längre ner i åren och idag använder gängen tolvåriga målvakter som i stort sett bara har en uppgift. De ska åka fast så att de straffmyndiga kan komma undan. När polisen sedan vet vem som är de skyldiga, så får de knappast förhöra innan någon brännvinsadvokat krupit ur sitt hål och inväntar möjligheten att debitera samhället massor med pengar.
Sedan ska dessa stackars uniformer skydda rättssäkerheten!
Då är det underförstått att det handlar om de misstänkta som ska få en rättsäker behandling oavsett de är skyldiga eller oskyldiga. Och det är ju självklart.
I debattartikel efter debattartikel talas det om dessa stackars oskyldiga som utsätts för polisens brutalitet. Men det glöms en sak i denna verbala debatt. Man talar aldrig om den stackars unge killen är skyldig till att ha slagit ner en pensionär med nyuttagen pension eller en jämnårig med veckopengen på fickan. Eller ännu värre en ny häftig mobiltelefon!
Offrens rättssäkerhet talas det nämligen aldrig om. Av flera skäl. Dels läks ju de fysiska skadorna om pensionären hinner leva en längre tid efter detta trauma. Dels så har de ju råd, den stackars kriminelle hade ju inga pengar och bara en gammal mobil. Och den jämnårige med veckopengen har ju rika föräldrar.
Lagstiftarna tycks mer arbeta med rättsäkerheten ur brottslingens synpunkt, men de utsattas trauman och förluster tycks inte vara lika intressant.
När ska vi se ett samhälle som försöker utveckla skyddet för den laglydige medborgaren? Jag vill se lägre bevisgrad för att polisen ska få möjlighet att tillsammans med domstolarnas uppfylla varje rättssystem tre huvudmål med lagstiftningen.
Lagen ska ge rimligt straff vid bevisat brott. Straffet ska också fördubblas andra och tredje gången den kriminelle fälls för samma brott oavsett det handlar om fortkörning eller mord.
Straffets första mål ska vara den
avskräckande egenskapen för upprepningar.
Lagen ska inte ha en hämnande funktion, men däremot ska den se till att alla laglydiga skyddas mot dessa brottslingars verk. I synnerhet för de brott som ska ge frihetsberövande straff.
Straffets andra mål är att skydda
samhället från dessa grövre brott.
Lagen ska även tillse att straffet har en avskräckande effekt för andra som frestas till samma brott. Men då måste också lagstiftarna tänka efter innan nya lagar skrivs in i boken. För att en lag ska bli tillräckligt avskräckande måste den vara tillämpbar.
Straffet ska ha avskräckande effekt
för dem som ännu inte begått just detta brott.
Om inte något positivt händer med skyddet av medborgarna, så har vi snart en brottets anarki. Vi är på god väg redan och ser dagligen hur många brott genomförs opåtalade. Samtidigt sjunker svenskens förtroende för rättsväsendet. Över nittio procent har tappat tron på polis och domstolar enligt en läsarundersökning i Expressen!
Det handlar om två saker.
Dels måste polisen få tillräckliga resurser för att kunna stävja även småbrotten. Att dessa leder undantagslöst till den grövre brottsligheten vet ju alla utom lagstiftarna!
Dels måste rättssäkerheten balanseras så att medborgaren skyddas och den skyldige straffas utan att teknikaliteter får den skyldige friad vid rättegången. Hur många gånger har vi inte sett hur grova brottslingar går ut från rättssalen fri som fågeln och den enda som är kvar är vittnen och utsatta som ska förhöras och ställa sina krav för sveda, värk och ekonomiska förluster.
Är det så här vi vill ha det?
Eller ska vi kräva ett bättre rättsskydd för våra medborgare?
Tisdagen den 9 september 2008
Nu har vi fått en ny debatt i vågorna efter Arbogamorden och FRA-debatten. Alla i branschen har delats in i två läger.
Och SAO har fått ett nytt ord till nästa upplaga: GAMMELMEDIA.
Det är givetvis företrädarna för förespråkarna för Internet och Bloggosfären som har myntat detta uttryck som ska åskådliggöra hur moderna de själva är.
Därmed är de båda grupperna definierade!
I ena ringhörnan står de som hyllar och arbetar med Gammelmedia i form av etablerade tv-kanaler, dagspress på papper och radions nyhetsförmedling.
I andra hörnan står de som hyllar den oinskränkta bloggosfären.
Den ena världen hanterar enligt egen utsago enbart fakta på etisk grundval, men vid lite grävande journalistik verkar det som om Mammons lagar råder i bakgrunden inför detta nya hot.
Den andra världens tillskyndare skiter i både fakta och etik. En värld, där även den okunniga och ignoranta får skriva och klistra in bilder utan minsta kunskap förutom den självklara datorkunskapen.
Den ena medievärlden har etiska regler. Branschen har upprättat egna etiska regler, som bestämmer vad som inte får publiceras. Man publicerar aldrig en bild på en död människa. Man låter aldrig någon förtala en annan människa utan att låta den förtalade komma till tals. Man skyddar alltid identiteterna till personer som har drabbats av en tragisk händelse eller anhållits i samband med grov brottslighet.
Sådana banaliteter bryr man sig inte om på bloggsidorna och dessa leksaksjournalister publicerar vad de vill utan minsta urskiljning!
Detta anser denna världs tillskyndare är en självklar rätt. Allt ska delges varenda läsare utan minsta censur.
Men man kan misstänka att dessa etiska regler hanteras som ett informationsfilter i Gammelmedia och döljer fakta som de ramlat över och stoppat undan. (Som i FRA-debatten!)
Till exempel saknar jag väsentliga frågor i Gammelmedias rapportering. Var finns frågorna som inte ställdes?
Ingen journalist har, så vitt jag
vet, frågat ansvariga regeringsledamöter om vilka möjligheter som finns
efter denna lags verkställande.
Kan FRA
lagenligt i framtiden kontrollera alla svenska medborgares telefon- och
Internettrafik?
Alla frågor, som ställdes, besvarades med vilka intentioner som ska finnas med lagen och att ingen ”vit” medborgare ska någonsin avlyssnas. Det ska enbart handla om brott och spioneri!
Den andra världen är totalt regellös och totalt utan empati för den enskilda människan. I vårt moderna samhälle har alla möjligheten att leka journalist och lägga ut sina egna länkar till texter och bilder utan att minsta faktakontroll gjorts eller några hänsyn tagits till etiken i att publicera.
Och allt står oemotsagt om man bortser från vissa kommentarer från knappt skrivkunniga ungdomar!
Att lägga ut länkar till blodiga bilder av döda kända personer handlar bara om en sak. Ett enda stort vädjande till allmänheten att dessa uppfödare av svenskens hyena-mentalitet ska bli kända och rika.
Många undringar kommer upp i hjärnan när radiodebatten sprutar ut ur högtalarna. Ett åsikts-skval utan mål tycks det vara, där var och en enkelt glider undan kärnfrågan utan att försöka diskutera kärnproblemet.
Min uppfattning är enkel. Vi har i Sverige en grundlagsskyddad yttrandefrihet som inte ska tas bort. Det är grundbulten i vårt demokratiska samhälle! Alla massmedia utnyttjar denna frihet.
Men detta innebär också att vilken lögn som helst kommer att finnas på nätet och skillnaden mellan lögn och sanning kommer att suddas ut. Detta är mycket negativt och kommer att gynna den som vill ta kontroll över sina medmänniskor med hjälp att mycket svarta subjektiva sanningar, eller rena lögner om ni så vill.
Men det finns en positiv sida av denna form av publiceringar.
Gammelmedias filtrering av fakta, som styrs av mediaföretagens ägare, kommer att bli totalt verkningslös. Fakta kommer att publiceras oavsett Bonnierkoncernens eller Arbetarpressens ägare LO genom politiska påtryckningar väljer att inte publicera. Detta gäller givetvis även SVT och andra luftsända ord och bildmedia, som genom ägarnas försorg utelämnar sökta fakta då reportrarna inte vågar eller orkar gå emot givna instruktioner. En ”handledning” som garanterat innebär ett uppenbart faktafilter.
Det fria ordets bloggosfär skulle innebära att Gammelmedias maktelitistiska sanningsfilter skulle sluta att fungera, då alla fakta skulle kunna hittas på nätet, även om åtskilliga lögner skulle flöda och ogrundade spekulationer skulle delges internetläsarna. Med andra ord skulle den dolda självcensuren diskvalificera sig själv!
Men vad gör man?
Begränsa yttrandefriheten? Lagstifta om etik? Införa juridiskt ansvar för alla publicister på samtliga medier?
Att hitta en acceptabel lösning tycks vara omöjligt. Men likt Columbi ägg finns nog lösningen någonstans.
Dock kvarstår problemet med att hitta sanningar oavsett hur detta mediala problem resulterar i en tillämplig lagstiftning som kompletterar vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Det ser vi dagligen i den politiska debatten. En vänstersanning och en högersanning, två subjektiva sanningar möts utan att någon avfärdas som en bevisad lögn. Av den enkla anledningen att i politiken besvaras aldrig en besvärlig fråga!
Där står vi massmediakonsumenter som åsnan mellan hötapparna!
Tisdagen den 26 augusti 2008
OS i Peking eller Beijing är äntligen slut och våra publika massmediakanaler letar febrilt efter något annat att fylla kanalerna med. Detta får mig att tänka tillbaka på de gångna två veckorna med tjugofyra timmars sändning i radio och teve. Mellan sportbilder och radioreferat har tiden fyllts ut med mediokra intervjuer.
Tar vi svenskar en medalj så kommer garanterat den ultimata frågan:
– Hur känns det?
Som om den nyblivne medaljören inte skulle vara lycklig att äntligen efter långt och hårt slit nå sina drömmars mål.
Blir det ingen medalj så kommer en helt annan fråga:
– Hur känns det?
Som om förloraren inte skulle vara till tårar grymt besviken efter många års träning för att nå idrottsvärldens topp.
Expressen lyckades även att betygssätta ursäkterna för förlorade medaljer. De bedömde svaren de själv tvingat fram och sedan formulerat på sitt eget knapphändiga språk.
Därför är det med största skadeglädje jag noterade att journalisternas grodor är inte sämre än utövarnas ibland ordkarga svar.
Här kommer några exempel från Peking.
–
Sagt i samband med en handbollsmatch för damer. Jag tror att det var i referatet av matchen mot de ryska damerna och kommentaren handlade om storförlusten mot Ungern.”Tjejerna försökte då spela gåhandboll, men det gick inte!”
Så det gick inte för dem!
–
Natalie Larsson lyckades komma till final i Skeet. Reportern hade då pratat med coach Dickson och refererade detta samtal:”Natalie har inga problem med att ladda om!”
Gud bevare mig för en skytt i världsklass som skulle ha problem med att ladda om (bössan)!
–
Sagt om Jan Brinks häst Briard under dressyrkvalet:”Briard börjar bli gammal. Det syns på småfelen har gör. Han har varit med i 3 OS och ett flertal VM. Nu har han börjat betäcka ston och tycker kanske att det är roligare. Och det är det kanske också?”
Jaha, SR-reporter, hur har du det med ditt eget sexliv, eftersom du inte vet vad som är roligast?
– På teven gjordes allt för att höja spänningen inför finalen på 100 m frisim.
”Civic har världsrekordet, Crocker har OS-rekordet och Phelps har bana 5!
Vilken jämförelse av stjärnornas innehav!
– På tal om diskussionen om direktsändningar som egentligen var bandade, sade Hans Chrunack vid avsaknaden av Tessan vid start till finalen 50 m frisim:
”Hennes baddräkt har kanske gått sönder?”
Precis som om han visste! Den hade ju gått sönder. Det var kanske en bandad sändning!
– Och så var det den svenske stavhopparen som tufft och självsäkert står över höjd efter höjd. Han går in på 5,55.
”Det blir nog tufft, hans årsbästa är mellan 5,70 och 5,72.”
Med andra ord är det 5,71! Varför inte säga detta?
– Och så var det semifinal i basket mellan Grekland och Argentina. Time out och reportrarna diskuterade. Grekland låg under med två eller tre poäng med bara någon minut kvar på matchen.
”Vad ska Grekland göra?”
Det salomoniska svaret lät inte vänta på sig:
”Göra mål!”
Tänk på hur många onödiga frågor som ställts under detta OS, där det givna svaret aldrig uttalas! Därför var det skönt att höra denna snabba replik.
Slutsatsen kan bara bli en. Då jag enbart sporadiskt följt OS i massmedia är dessa noteringar antagligen bara en bråkdel av alla felsägningar och oavsiktliga roligheter som spolat ut ur högtalarna i gamla Svedala. Därför, ni sportjournalister, sluta att göra er roliga på utövarnas bekostnad! Ni är redan rätt så roliga själva utan att avse det! Dessutom är denna floskelfabrik som sport-
journalisterna arbetar i fylld med oavsiktlig humor!
Tisdagen den 5 augusti 2008
Så var sommaren slut för denna gång. Storm med horisontellt regn och kanske fjorton grader varmt. Det kallar inte jag för sommar i alla fall.
Och snart sänds programmet Sommar för sista gången från det politiskt så korrekta Sveriges Radio.
En lång rad av semikändisar och riktiga kändisar har ostört fått lov att öppna näbben. Detta har givetvis både fått svensken att lyss noggrant och stänga radion, beroende på vilken typ av svada som strömmat ut ur högtalarna. Navelskådandet från 2006 har kommit tillbaka och väldigt få har haft något intressant att berätta.
Dock lyser en stjärna på SR:s grå himmel med sommarpratare. Det var chefen för Skansenakvariet Jonas Wahlström som avvek från alla de övriga jag lyckats lyssna på. Jonas berättarkonst om alla de episoder han varit med om fick mig att tänka på andra storberättare som Tage Danielsson, Piraten och krönikören i Expressen och Kvällsposten Staffan Wictorin. Personer som kan vända en vardagshistoria till stor underhållning. Det var en befrielse att äntligen få nöjet att klistra örat vid högtalaren efter många år av underhållningstorka och höra historier om Björnrunkaren, Hans Alfredsson och alla de andra Jonas mött på Skansen.
Hans historia om Djurskyddsverket var dessutom mer underhållande än samhällskritisk. Sådana underfundiga pekpinnar, där den totalt överflödige byråkraten häcklas, älskar jag!
En gång i tiden stod alla goda berättare i studioväntrummet och väntade på att få framföra sina anekdoter och småberättelser och vi lyssnare hade bara en åsikt. Kan inte musiken ta slut så att vi får höra mera.
Men tiderna har förändrats.
Numera är socialpornografin i massmedia mycket viktigare. De flesta rapar upp sina levnadsstories om mamma som var alkoholist och pappa en gorilla och tänk så synd det var om mig. Torftiga berättelser som bara säger en sak. Kändisarna har haft det lika besvärligt som oss andra doldisar.
Dessutom verkar det som om juryn som väljer dessa sommarpratare måste vara förbannat totalt politiskt korrekta. Gracerna måste fördelas jämnt mellan alla kategorier. Se bara på fördelningen.
Ett modelejon, en höjdare från politikens värld och en från näringslivets topp. En flata och en bög, en kvinnlig toppartist och en manlig givetvis. En heminredare och en kock. Ock så vidare påfyllt med några okända som utmärkt sig på olika sätt. Eller inte utmärkt sig alls!
Spridningen är tydligare viktigare än förmågan till att underhålla. Flera gånger denna sommar har jag stängt eller förstrött lyssnat till musikvalet. Eller så har radion enbart agerat ljudtapet utan att jag hört ett enda ord.
Nästa sommar måste ni i SR: ledning kolla om radioprataren har förmågan att underhålla, eller finns det inte några berättare längre i ett allt gråare och korrektare Sverige.
Nej, fram med dem som vågar bjuda på sig själv och törs roa med lite självdistans.
Söndagen den 20 juli 2008
Reklam eller information? Är det samma sak eller är det två helt skilda företeelser?
I radion bröts programmet med Kjell-Albin Abrahamsson. Dock var denne intelligente gentleman snabb och påpekade att det handlade om information och inte om reklam i detta garanterat reklamfria media. I detta media pratar man nämligen om programinformation, inte om reklam för kommande begivenheter.
Ok, Kjell-Albin, jag köper din förklaring eller var det en illa dold ursäkt för att du tvingas avstå från programtid för denna information, som inte kallas reklam.
Detta får mig att undra. Vad är skillnaden mellan reklam och information? Om man bortser från reklammakarnas vilja att ge impulser till onödiga köp. Tyvärr för SR är det ingen skillnad. Reklam är ett samlande begrepp som berättar att nu finns det en ny produkt. Och den är tillgänglig för just dig. SR:s programinformation säger exakt samma sak. Nu är ett nytt program tillgängligt för just dig och nu måste du lyssna.
Det finns egentligen bara två skillnader mellan reklamkanalernas braskande och färgglada reklam och SR:s torra programinformation.
Skillnad ett är:
SR:s produkter har du redan av tvång betalat för, medan den andra annonsören måste sälja för att överleva.
Skillnad två är:
De betalande annonsörerna i reklamkanalerna betalar dyrt för att få avbryta programmet med sitt budskap. Det behöver inte SR, som dessutom försöker hålla sig till programpauserna med sin reklam, förlåt, information!
Så glöm aldrig att benämna företeelserna för vad de verkligen är. Och lägg inte nya betydelser i ord för att framstå som bättre än den illa sedda omgivningen.
Lördagen den 24 maj 2008
Maktens dubbelmoral.Nu börjar Anders Borg att fundera på att sälja Svenska Spel, men bara delar av denna monopoljätte. Lotterier och andra mindre lokala spelföreteelser. Detta efter den lyckade försäljningen av Vin & Sprit.
För mig betyder det att de miljardgenererande delarna ska vara kvar i statlig ägo.
Men bara en bråkdel av alkoholskatterna går till alkoholisterna.
Systembolaget ska behållas trots att det bevisligen missköts och miljonvinsterna rullar in till fester, direktörspensioner, mutor och advokater. Och det blir gott om pengar över som betalas in till statskassan.
Nästan inget går till spelmissbrukarna, som får leva sina dagar med miljonskulder. Och nästan varje vecka kommer nya statliga möjligheter till de spelberoende från Svenska Spel.
Alla privata alternativ förbjuds, då de är skadliga för spelarna! Tydligen betydligt mer skadliga än våra statliga erbjudanden om spel, eftersom de totalförbjuds.
Hur den barnrika glesbygdsfamiljen ska klara sig utan allmänna samfärdsmedel och bil sägs det däremot inget om.
Det är uppenbart för varje självständigt tänkande människa att dessa statliga intäktsmonopol bara handlar om en sak. Att tjäna pengar och rycka så mycket som möjligt från våra allt fattigare medborgare.
Det är visserligen inte fult i mina ögon att tjäna pengar. Men i Jantelagens Sverige måste makthavarna till varje pris förklara vikten av dessa monopol. Dessa lögner i dubbelmoralens tecken får varje tänkande människa att undra vad som står på.
Varför inte erkänna att det bara handlar om att få in pengar till vårt dyra och slösaktiga offentliga samhälle?
Söndagen den 11 maj 2008
Svarta bruna gula och vita
Sverige börjar bli ett mångkulturellt samhälle. Det är vad vi syftar till, säger våra makthavare med en politiskt korrekt emphas.
Och invandrare strömmar in över våra gränser.
Alla, som har skyddsbehov, ska kunna söka en fristad i Sverige, säger vår lika politiskt korrekte invandrarminister.
Och ännu fler flödar över den diminutiva gränsen från våra främlingsrestriktiva grannländer.
Kunna söka, säger hon. Det innebär inte med säkerhet att dessa frihetstörstande människor automatiskt får fritt uppehälle i ett till bristningsgränsen överbelastat och demokratiskt samhälle. Men ett rikligt överlevnadsbidrag får de till dess att beslut tagits.
Och direkt kommer invändningarna, som göder Sverigedemokraterna med ännu fler röster. Invändningar som kommer från rädda medborgare. De som känner sin egen välfärd hotad.
Dock använder man mera logiska förklaringar till sin avoghet till nysvenskarna. Motivationer som dessutom är sanna.
Vi svenskar, som inte har en fungerande skola för våra egna ungar, hur ska vi ha råd att lära alla nya medborgare grunden till vistelsen här, nämligen svenska?
Vi svenskar som inte ens har råd till att ta hand om åldringarna, var hittar vi pengarna till dessa nysvenskar som givetvis tar med alla gamla släktingar?
Vi svenskar som har massor med psykologer och socialarbetare som pratar med varandra och sedan saknar en funkande psykvård, hur ska vi ha råd att ta hand om importerade krigspsykoser.
Vi svenskar, som frikänner varenda svensk bolagsdirektör och rikspolitiker med fingrarna i syltburken och varenda storvuxen pojkspoling som tycker att kickboxning är ett bra sätt att bli av med sina kompisar, hur ska vi ha råd att ta hand om all invandrad brottslighet?
Men egentligen skymtar det en annan sak.
Mitt egna personliga välstånd krymper, när en allt större del av den offentliga kakan går till nyanländna blivande svenskar.
Invandring har nästan alltid förekommit. Vallonerna kom på sextonhundratalet, finnar flyttade till Finnmarken på sjuttonhundratalet, Zigenarna rullade in sina vagnar under artonhundratalet och under mitten av föregående århundrande kom judarna, som flydde nazisterna.
Och så har vi kommit till tvåtusentalet med alla sorters av flyktingar till Sverige.
De kommer i tusentals från Afrikas svält och stamkrig, Orientens religonskrig, Asiens nedvärderande maktkamper.
De flyr i tusental till landet som flödar av klafset av honung och vin och rymmer från sitt eget ansvar att ta hand om sitt land.
De, som kommer, har massor med pengar till att betala människosmugglarna, men inga pengar till en försörjning i Sverige. Då träder bidragssverige fram som räddare.
De, som kommer, flyr straff för sina kriminella aktiviteter i hemländerna. Bättre att komma till Sveriges semesterhem i form av svensk kriminalvård, än att bli av med huvudet i hemlandet.
De, som kommer, har redan en bidragsförsörjd och arbetslös släkting i Sverige. Och känner lyxen redan på vägen till det förlovade landet i norr.
Och så kommer även de som bygger för en framtid i det nya hemlandet.
Är jag rashatare eller bara främlingsfientlig?
Är jag bara rädd för att dela med mig av mitt välstånd?
Jag vet inte? Det enda jag vet är att det skulle bli oerhört trångt och otroligt fattigt om alla med skyddsbehov skulle komma till vårt land. Jag skulle gissa att en tredjedel av jordens befolkning lever under någon form av förtryck, svält eller brist på sjukvård. Och allt kan definieras som skyddsbehov.
Hur går det om alla dessa kommer?
För det första blir det alldeles förbannat trångt. Och för det andra blir det så in i helvetes fattigt. Men då kan vi ju vända biståndet och begära u-landshjälp från de nyrika länderna som Indien Indonesien Nigeria och Kina, vars flyktingar vi tog väl hand om.
Ett u-land blir vi självklart med denna politiskt korrekta inställning till alla som vill hit.
Kvällstidningarna är inte sena att rida på denna kontroversiella våg av självspelande nyhetspiano.
Det går inte en dag utan någon av våra kvällsdrakar har ett helsidesuppslag om någon som det är mycket synd om.
Är det inte missbildade eller svårt sjuka barn från Ukraina, så är det spädbarn som fötts i Indonesiska fängelser som måste ha en fristad i Sverige.
Eller så är det någon som hotas av fängelse eller halshuggning om de förvägras svenskt medborgarskap och tvingas att åka tillbaka till hemlandet.
Och rika pensionärer säger i intervjuer att det är en skam att ett så rikt land inte kan ta hand om NN, som presenteras noggrant i reportaget.
Har dessa inskränkta åldringar med massor av medkänsla tänkt på hur många barn runt om i världen som skulle behöva mat och sjukvård?
Kanske det handlar om fem eller tio miljoner underpriviligierade småttingar. Visst kan vårt samhälle ta hand om alla dessa barn.
Men vem ska betala?
Den rika pensionären kanske klarar att uppfostra och vårda ett eller två barn upp till en vuxen människa.
Men resten då?
Det mest tragiska är vårt bidragssystems dåliga kontroll. Försäkringskassan, A-kassorna och kommunernas Socialkontor tycks bara betala ut allt vad de kan. Detta leder till att en sjubarnsmamma med a-kassa, barnbidrag, bostadsbidrag och förtidspension kan åka hem och sedan få alla pengarna skickade hem till sitt egen personliga hemland, där bidragen om en tjugo eller tjugofem tusen spänn representerar en förmögenhet för alla grannar, som aldrig hade råd att fly till klafset i Norden.
Och detta betalar vi hederliga medborgare, som föddes med svenskt pass, genom världens högsta skatter.
Hur är det egentligen med brottsligheten? Den som begås av svenskar utan svenskt pass.
Ja, den sönderfaller i lite olika områden.
Den slaviska maffian har nu med stöd av Schengenavtalet fritt fram att begå stölder, skicka unga flickor till sexslavkontrakt, råna banker, smuggla knark och smuggla ut stöldgodset. Risken att åka fast är ju minimal då polisen mest sitter och skriver rapporter och statistik över begångna brott. Vardagsbrottsligheten har ju helt lämnats i garderoben. Inte ens en liten rapport skrivs numera över dessa bagateller som givit många pensionärer ett livslångt trauma.
Sedan har vi alla som under åratal inte beviljas en slutlig behandling av våra immigrations-myndigheter. Till slut återstår bara en sysselsättning, nämligen småbrottsligheten, som alltid leder till den grövre och mera lukrativa grova brotten. Vi har faktiskt en invandrarpolitik som utan tvivel leder till brottslighet. Men det vågar ingen tala om. Då är man inte politiskt korrekt.
De misslyckade brottslingarna eller med andra ord fångar med invandrarbakgrund har i alla fall sysselsättning och mat och uppehälle så länge strafftiden inte är avtjänad.
Den värsta kriminella gruppen utan medborgarskap är den som flytt hemlandet och hotande straff. I Sverige är ju straffen humana. I bästa fall får man en kortare tid av s k vård inom vår eminenta psyksjukvård och släpps sedan efter att ha duperat en inskränkt psykläkare. Nu är jag frisk.
Och sedan är man tillbaka i det allt djupare och växande träsket av våld, knark, ekonomisk brottslighet och allt annat som skrämmer oss som en gång föddes med svenska pass.
Jaha, var är de enkla lösningarna då? Finns de över huvud taget?
Empati måste vara en global egenskap först och främst. Alla människor har rätt att arbeta, yttra sig och leva under drägliga omständigheter i sitt hemland.
Med andra ord, maktfullkomligheten måste först och främst utrotas globalt. Hur fan nu det ska gå till?
Inte ens i vår svenska empatiska ankdamm har vi lyckats med detta, där bolagsdirektörerna, politikerna och brottslingar sätter sina egna ekonomiska villkor och kommer alltid undan med åtroffade medel som egentligen tillhör medborgarna.
Sedan kommer Alliansens höga mål, som en gång var sossemaffians ledord i alla val: Arbete åt alla.
Men hur i helvete ska detta kunna genomföras globalt. Det finns knappast arbete åt alla som föds till denna jämmerdal. Vi människor har knappast några naturliga fiender som kan hålla ner födelsetalen, varför arbetslöshet och svält torde för all framtid vara människans lott på jorden. Människan har redan ynglat av sig mer än var som är försvarbart ur globala resursers synpunkt. Svält för ännu fler står och lurar bakom dörren till den globala uppvärmningen.
Sist har vi yttrandefriheten, som är försvarad med näbbar och klor. Ända till dess att vår globala cyberrymd ger oss möjligheter att säga vad vi tycker om religionsförtryck och totalitära regimer. Då kommer regeringens kontrollanter och stänger ner webbhotellen. Så är det med denna frihet. Oavsett hur påkallat det är att diskutera rondellhundar och Burmas generaler.
Ja, inte är det mycket.
Tisdagen den 22 april 2008
Jag var ute i skogen i dag. Vårsolen var precis som vanligt. Det såg varmt ut men svalkan var lika genomträngande.
En femkilometerspromenad med en ivrigt dragande hund tvärs igenom naturens obanade mark. Tvärs över sanka marker och genom knoppande buskage. Över blockterrängens grusåsar för att sedan åter landa på en yta av dolda dypölar.
Det var precis då lade jag märke till en väsentlig skillnad mellan människa och hund. Våra rörelsemönster i obanad terräng är helt annorlunda. Mitt sätt att undvika vandringens problem skiljer sig stort från hundens kontroll av de fyra extremiterna.
Så fort det verkar vara surt eller dyigt, söker mina ögon efter stenar eller grästuvor som kan hålla mina två fötter torra. Skuttande som en maskletande koltrast hoppar jag mellan stenar och tuvor för att undvika lera och smuts på mina fina skor.
Hunden däremot ser inte så tydligt var bakfötterna hamnar och letar inte ens efter smutssäkra platser för framtassarna. Varje tass sätts noggrant ner mellanstenar och tuvor. Alltid söker min fyrbenta vän den lägsta punkten för en stabil fotisättning.
Min pälsklädda familjemedlem struntar totalt i om tassar blir smutsiga. Jag själv undviker varje risk för minsta smutsfläck på mina dojor.
Jaha, säger läsaren, vad har det för betydelse.
Intelligens, säger jag.
Djuret är ta mig fan mycket intelligentare än människan. De har inte bara fördelen av en stödpunkt i varje hörna, de har även en intelligentare inställning till skiten i vår omvärld.
Jag halkade ett par gånger och höll på att få bakkontakt med just den leran jag inte vill har på mina skor. Med en sista enorm ansträngning lyckades jag återfå kroppsbalansen och kunde fortsätta mitt trippande och hoppande.
Till slut försvann den ena av mina två stödpunkter, just den som i det ögonblicket bar upp alla mina kilon. Jag drattade helt enkelt på ändan i just den värsta gyttjan, den jag försökte undvika med mitt studsande på de synliga stenarna.
Hunden bara vände sig om och tittade undrande på mig. Jag såg frågan i hundens sorgsna och bedjande ögon. Hundar kan inte prata, men ibland säger kroppsspråket mer än talet.
– Hur djävla korkad är du egentligen? När ska du lära dig att det är bättre med lite skit på fötterna än hela kroppen nerkletad?
Det fanns inga logiska svar på den frågan. Det är bara att konstatera människans begränsade tankeförmåga.
I alla fall din, mr Olsson, säger givetvis nu den intelligente läsaren.
Sedan har du den intelligenta evolutionen.
Hunden är bara ett av alla våra varmblodiga däggdjur, som har bevarat sin värmande, kylande och vattenavstötande päls.
Vi människor har minskat denna skyddande beklädnad till ett par kritiska ställen som vi dessutom för säkerhets skull täcker med kläder. Det ena stället i alla fall. Sedan har vi börjat klä oss efter väderlek och temperatur. Och givetvis väljer vi alltid fel.
Vi fryser och svettas.
Vi blir genomvåta och förkylda.
Vi klär av oss och klär på oss.
Nästan aldrig är vi helt nöjda där vi går vid sidan om den pälsbeklädda och oberörda familjemedlemmen.
Som dessutom då och vänder sig om, när jag stönar och gnäller över svett eller kyla. Hunden tittar lite undrande på mig. Och det ser ut som han säger:
– Vad gnäller du för? Med alla dina konstiga kläder? När ska du förstå att det räcker med en bra päls.
Snacka om intelligenta djur, som vägrar att acceptera evolutionen och sannolikt undrar varför människan tycker att hon är så intelligent.
Jag tycker faktiskt att vi står för den koncentrerade dumheten i alla djurs evolution.
Och så slår vi oss för bröstet och tycker att vår hjärna är överlägsen alla andra djurs tankeförmåga bara för att vi uppfunnit hjulet och datorn.
Måndagen den 24 mars 2008
Näringsministern har talat
Maud Olofsson, vår näringsminister har slängt in ett rejält köttben till våra glesbygdsväljare. I flera radiosändningar har hon tagit upp tråden om dessa väljares besvärligheter.
I alla fall en av dem! Nämligen hotet att merparten av obygdernas bensinmackar ska läggas ner. Denna globala verksamhet, som
numera bara lönar sig i de större tätorterna och längs våra Europavägar, ska omstruktureras. Dvs de ska läggas ner. Men Mauddan tänker göra allt för att rädda kvar och säger lite försiktigt diplomatiskt att hon ska tala med branschen och be dem berätta om hur de ser på framtiden.Jaha, Mauddan, kommer det att stoppa servicenerdragningen till våra glesbygdsmänniskor? Eller ska du i sann sosse-anda förstatliga mackägarna?
Men innan du gör något, tänk efter lite grann. Och se hur dina egna företag tänker på glesbygdsproblematiken.
Telia påtvingar glesbygdernas innevånare ickefungerande teknik som ersättning när ledningarna blåser ner?
Vattenfall tar det lugnt med ersättningsledningar och underhåll i glesbygden och tar hutlöst betalt för att kunna investera i tysk kolkraft med ständiga elavbrott som följd?
Svenska Spel håvar in massor med stålar till statskassan och slänger en allmosa till spelmissbrukarna?
SJ och Banverket har inte resurser till att täcka den starka utvecklingen i trafiken och lägger ner de olönsamma linjerna i glesbygden?
Systembolaget bara säljer och säljer och vill förbjuda varje möjlighet att få snapsen på annat sätt. Sedan pratar Anitra om arbetet med alkoholismen?
Posten bara lägger ner. Inget de försöker göra, lönar sig?
Dina bolag tänker bara på pengarna som levereras in till statskassan och minst av allt på den lilla och svaga medborgaren. Om du kan din politiska historia, vet du att dessa företag skulle en gång prestera samhällsnytta. De då så ideologiska sossarna bestämde att dessa företag skulle finnas till för alla moder Sveas innevånare.
Därför, Maud Olofsson, städa först i ditt eget växthus innan du kastar stenen och jagar det privata näringslivet.
Torsdagen den 20 mars 2008
Dumhet och intelligens är varandras motsatser har jag alltid trott. Men en massa insikter har styrt om hjärnans uppfattning om dessa två ord.
I en glidande skala har vad vi betecknar som intelligens. Enligt forntida värderingar var intelligens något som hade med logiskt tänkande att göra. För att få högt värde skulle man kunna lösa matematiska problem och kunna se vilket håll ett bestämt kugghjul snurrade på om ett annat roterade på ett annat håll. Så småningom har man även, som eftergift till dem som saknar den logiska intelligensen, hittat på en rad ytterligare med olika sorters intelligenskvoter.
Den känslomässiga, den sociala, den kreativa, den… och så vidare. Det finns sist jag hörde fakta omkring sju olika sorters intelligensmätningar.
Det innebär ju att varje människa på något sätt kan hitta just sin intelligens, gudskelov. Och ingen är dum enligt åldriga normer.
Det vi i dagligt tal kallar dumhet är något helt utanför alla intelligensmätningar.
Den första är ju helt enkelt brist på kunskap. Och är jag dum bara för att jag inte lärt mig något. Jag bara undrar?
Den andra dumheten lyser klart som sommarsolen. Det är ignoransen som bestås många av våra medmänniskor. Gud bevare oss för den, även om vi dagligen drabbas. Här hittar du maktens lakejer som gömmer sig bakom regler och paragrafer.
Den tredje är den värsta. Brist på empati och respekt för andra människors värde och egendom. Här hittar du de giriga, de våldsamma och de maktlystna.
Så dumheten finns inte men finns ändå!
Och intelligens finns överallt även om många inte använder den förmåga de har bakom pannbenet!
Det mest befriande jag hört om dumheten är Pia Johanssons utlåtande om denna brist på förmåga att utnyttja sina resurser. Hon hade läst den någonstans och återberättade den i ett radioprogram.
”Jag är inte dum, jag bara har sådan otur när jag försöker tänka!”
Lördagen den 8 mars 2008
Skandalia
I går publicerades domen.
Det blev som vanligt när massmediala mål avslutas och kändisarna avslöjats med hela handen i syltburken.
En intervju med landets mest misslyckade åklagare, tillika en av de högst placerade juristerna tar till storsläggan för att slå ihjäl några kvalster. Men van der Kwast missade åter igen. Han missade grovt och sitter nu och slickar såren och attesterar dyra räkningar för ännu ett katastrofalt debacle.
En intervju med en av de åtalade, som uttryckte sin glädje över frikännandet och sin sorg över att ha blivit åtalad, när han var oskyldig som ett lamm.
Sedan när har en åtalad brottsling erkänt? När rättvisan och Kwasten ska bevisa skulden?
Jo en misslyckad brottsling!
Vad menar jag med det? Av alla dessa kriminella är det bara de som fastnar i rättvisans garn som åtalas. Sedan är det bara ett fåtal som åker in bakom stålblanka galler, då rättvisans makt inte klarade av sin uppgift att bevisa skulden. Alla de andra fortsätter att njuta av allt de så orättmätigt tillskansat sig. De som sätter sina egna villkor för sina egna behov.
Politiker, ekonomiska brottslingar och bolagsdirektörer bestämmer själva vad vi andra godtrogna och ärliga ska stoppa i deras redan överlastade plånböcker.
Hur kan det komma sig att Skandalias direktörer bara åtalas för en mycket diffus skattesmitning, när de alla redan skinnat bolaget och dess aktieägare på flera miljarder genom ännu diffusare bonusprogram som av en uppenbar anledning kallas Wealthbuilder. Vems vällevnad som avses är ju kristallklar.
Och hur i helvete kan samhället tillåta att dessa syltburksslickare slipper undan.
Går det dåligt för bolaget får de bonus på kostnadsminskningarna. Går det bra skinnar de vinsten genom ett kraftigt procentavtal på bruttovinsten.
Man får en känsla av att Kwasten inte hittar i lagboken. Skattesmitning och trolöshet mot huvudman, när miljarderna redan stoppats i tryggt förvar tillsammans med eventuella bevis. Ha!
Jag kallar det för grov stöld!
Nu har i alla fall bolaget försökt upprätta sitt dåliga rykte genom nytt namn, Skandalia blev If.
Om på svenska? Om vaddå?
Om
direktörers villkor? Om skinnade kunder? Om olyckan är framme? Om direktören åker fast? Om jag hade pengar?Vad hände egentligen?
Det enda resultatet av denna osande massmediastorm blev en liten fingertutt. Vår kände riksåklagare blev ett snäpp mer kändis, men bara för att vara den som återigen misslyckades. Från kändis till ökänd.
Och Pettersson och Spång drar sig tillbaka frikända och extra välbärgade.
Lördagen den 1 mars 2008
Syre
Syre är den livgivande gasen som gör vårt klot så unikt. Undrar hur många som tänker på att oxygen är detta grundämnes engel-ska beteckning.
Det handlar inte om konkurrensen mellan koldioxid och syre, som så ofta i miljöförstöringens massmediabrus.
Nej, det handlar om reklammakarnas försök att lura oss med diffusa budskap.
Nivea hårdlanserar en ny hudkräm. I tevens eviga reklampauser och i den färgglada veckopressen möts vi av effekterna av denna extremt verkningsfulla produkt.
Nivea Oxygen!
Eller var det en ansiktskräm. Huvudbudskapet är att krämen innehåller femton procent livgivande oxygen, något som kommer att ge din ansiktshy evigt liv. Som bevis visas en kanske tjugoårig fräsch tjej i närbild med glatt och brett leende, klängande på en orakad och lycklig man.
Femton procent?
När den fula gasen koldioxid som kemisk förening innehåller femtio procent syre och när den smutsiga statsluften innehåller tjugoen procent?
Och vår kropp som består av nittio procent vatten, vilket är en förening av hälften väte och hälften syre.
Dessutom kan man undra hur Nivea lyckas få gasen att stanna i burken? Eller försvinner gasen första gången burken öppnas?
Är detta ett tecken på reklammakarnas enorma okunnighet? Eller utnyttjar dessa fantasifulla säljare människans allt sämre allmänbildning och försöker lura oss att tro ett budskap med nya skruvade påståenden. Jag tror nämligen att de flesta organiska föreningar innehåller mer än femton procents syre.
13 februari 2008
Fågeldans
För någon dag sedan stod Thomas Östros och Anders Borg på var sin sida om SVT:s höga glasbord och kråmade sig, samtidigt som bedagade pajer kastades.
Det var som om två påfåglars parningslek kring en åtråvärd hona. Alla ljud och alla gester var de samma som förra gången och som förra gången. En som försvarade sitt nyvunna revir och en som försökte skrämma bort den stående innehavaren. Två av makthavarnas påfåglar som båda talar sanning och två som aldrig haft fel. Två fjäderfän som rapar upp samma gamla sanningar, trots att de är helt olika. Två som aldrig lyssnar på motståndaren och två som älskar sina egna röster. En som förlorat det mesta av sina fjädrar och en som ståtar med en extra lång skrud.
Spillkråkan som med ilskna trumvirvlar försökte slå hål på den självsäkra blåmesens kvittrande halländska. Inga svar, bara intrikata motfrågor eller påståenden som inte besvarades.
Någon sade en gång att politik är möjligheternas konst. Vem det var kommer jag inte ihåg. Undrar om någon i politikens kretsar vet?
Tänk om någon skulle överraska med att säga vad de verkligen tycker och berömma motståndaren för sina insikter.
Den 10 februari 2008
Kulturyttringar.
I går satt svenska folket och avnjöt SVT:s självspelande piano, en underhållning med musiktävling som främsta inslag. Ser någon det omöjliga i denna kvarleva från tevens barndom. Att tävla i populärmusik. Ser någon dessutom hur leken med underhållning från femtiotalet har blivit blodigt allvar.
Jag har slutat att se det och kunde sluta mig till att Amy Diamond och Christer Sjögren vann genom dagens tidningsrubriker. Ett underårigt popsnöre och en överårig dansbandkung. Är namnen tagna?
Det var för sju år sedan! Så jag har inte en aning om hur det lät i går kväll.
Men låt inte mig hindra alla dyrkare av denna massmediaballong, som ingen vågat punktera. Det är ju deras Min Melodi.
På hemväg från skogspromenaden köpte jag Expressen och som vanligt efter cirka tio minuter konstaterade jag som vanligt att det var en bortslängd tia. Precis som radions nyhetsjournalister skapas dessa skribenter nyheter på löpande band och icke nyheter blåses upp med allehanda tricks till flersidiga sensationer.
Varför berättar jag nu det? Jo, Melodifestivalen var dagens stora uppskrämda nyhet. Precis som den varit i veckor med skvaller om deltagarna. Hela åtta sidor med stora bilder och meningslösa texter.
Jag vet att i den svenska ankdammen svär jag i kyrkan. Det skiter jag i! Allt tycks handla om sjuka artister, dåliga förlorare, fyllefester efteråt och vem som polar med vem. Däremot hittade jag knappt en rad om den musikaliska kvaliteten. Av detta kan man ju lätt dra slutsatsen att den var det inte mycket att skriva om!
Nu ska varje lördagskväll fyllas med dessa meningslösheter och kallas för en Festival. Enligt min ordlista betyder detta substantiv en regelbundet återkommande händelse med festkaraktär.
Nåja, finalen är ju årlig och något som stöts och blöts varje vecka, är ju regelbundet återkommande.
Och kvällstidningarna har något att fylla sidorna med under månader.
Den 29 januari 2008 Evolution
Språket består av en massa komponenter som var och en sedan har olika former. Det första språket ser vi hos djuren. Kroppsspråket tillsammans med ljudmarkeringar får djuren att visa tydligt vad de vill. De markerar sitt revir, de talar om att de vill föröka sig, de demonstrerar sin äganderätt till maten. Allt gör de med olika ljud och med sitt kroppsspråk. Teckenspråket tillsammans med kroppsspråk och ljud måste därför vara människans första sätt att kommunicera.
Tänk er en samling håriga homo sapiens runt den flammande elden och en annan tvåbening kommer gående med en stor hjort på axeln
.– Uh,
säger en som sitter på huk vid elden och värmer sig. Hon eller kanske han pekar först på hjorten och sedan på sin mun.
Nästa gång råkar ordet bli
– Hit!
För att sedan formas om till
– Mat!
När detta gutturala ljud funkar
, kommer nästa och nästa och nästa ord.När substantiven blivit många är det dags att binda ihop dem med verb. Dessutom måste vissa substantiv definieras lite bättre och vägen för de första adjektiven står vidöppen.
Människan har ju av naturen alltid varit lat. Detta medförde givetvis att under århundraden ersattes sedan varje gest med ett ord. Och vips var det första språket var fött. Kroppsspråket användes bara till att förstärka det som sades. Följande årtusenden kom folkvandringarna och med allt mer spridda stammar fick vi en glidande förskjutning som gav oss helt olika språk
.Idag är språket en komplex kommunikationsmetod som har nyanserats till oigenkännlighet. Vi har tappat teckenspråket och ersatt det med en massa ljudtecken i form av bokstäver. Bokstäver som bildar det skrivna ordet. Tvåbeningen har lärt sig att skriva ner det han eller hon säger. Kroppsspråket används numera endast som förstärkning av orden. Om det inte handlar om stenåldershjärnan som omedvetet markerar en känsla. Våra bokstäver är ju inget annat än tecken för ljud som fångats upp under människans långa resa. Ursprungligen har många av dessa tecken haft en bildbetydelse, som blivit tecken för språkets olika ljud.
När vi som barn får alfabetet med alla sina ljud, börjar vi sätta samman dessa ljud i form av konstiga tecken till ord. Det är nu det livslånga lärandet börjar. Man ska fånga upp innebörden av alla dessa kombinationer av ljud och dessutom förstå innebörden av denna konstiga ljudkombination. Och sedan även kunna stava till ordet med rätt kombination av tecken.
Nutidsmänniskan har ett stort problem. Han eller hon vill kallas allmänbildad. Detta medför enligt alla konstiga måttstockar att man måste kunna fler än tretusen ord. Att kunna innebär att både klara av att skriva och uttala ordet och till och med förstå innebörden av denna bokstavskombination.
Sedan ska denna kunskap användas, precis som jag nu gör. Orden ska sammanfogas till ett förståeligt budskap, en mening. Det är nu det verkliga eldprovet kommer. En test att klara av detta njutningsfulla hjälpmedel att kunna kommunicera med andra människor. Vi ska skriva långa haranger, hålla föredrag och förmedla våra kunskaper.
Det är här någonstans som vår svenska skola totalt misslyckats. Detta misslyckande som tar sig uttryck i det nya sättet att kommunicera i tonåren och åren strax efter. Vi är tillbaka i stenålderns kanske första sätt att förmedla ett budskap
.– Uh, typ.
är ofta det välformulerade svaret, som kan betyda i stort sett vad som helst. Då gäller för den något mer insatte tolken att tyda kroppsspråk, situationen och tonfallet. Och göra en förståelig översättning.
Be en tonåring att förklara för dig hur en modern mobiltelefon funkar och du får en snabblektion genom en rad knapptryckningar som direkt ger önskat resultat.
Be sedan om en verbal förklaring till dessa manövreringar av tekniken och svaret blir garanterat:
– Uh! Typ!
Min hund förstår fyrtioåtta människoord och jag överdriver alltid
.