Och i morgon är det som vanligt efter en onsdag torsdag!

Måndagen den 21 november 2011

 Grumpy old men

Påståendet om gamla gubbar alltid blir sura har ingen något att invända mot. Men få undrar varför. Just därför ska jag förklara lite om min självinsikt kring alla sarkasmer jag sprider omkring mig.

Att jag drabbats av självinsikter är inte konstigt. Jag har läst mina inlägg på denna sida och sett hur sarkasmer och cynismer sprider sig som pesten i varje mening. Kanske gäller flera av dessa konstateranden flera andra sura gubbar som är irriterade på allt i deras omvärldsbild. Kanske finns det ännu fler orsaker till gnälligheterna. Kanske är det så att vi gamla i stort sett har det mycket bra. Statistiskt sett betyder det att har gubben Olsson ena foten på spisens stekplatta med full fart och den andra i frösaboxa, då har han det i genomsnitt ganska bra! Hur nu denna statistiska akrobatövning skulle se ut???

Allt kan beskrivas i en rad av nyckelord. Här kommer några av dem med sina fotnötter.

1.           Har levt länge och blivit avundsjuk

Jag är avundsjuk på alla som blev rika, lyckligt gifta och lyckades få en yrkeskarriär som gjorde dem åtråvärda på arbetsmarknaden! Därför är jag djävligt sur!

2.          Har levt länge och skaffat mycken kunskap

Efter ett långt liv har det värdelösa skolvetandet utökats med en massa nyttiga fakta. När man funderar på dessa högst blandade kunskaper, som några kallar allmänbildning, inser man även hur olika våra medmänniskor behandlas av dem som har makten. Vi lever i en värld där alla högt pratar om allas lika värde. Men dagligen och stundligen ser jag bevis på att mycket få människor lever som de lär, trots att de flesta anser sig följa de religiösa värderingarna. Girighet, frosseri, likgiltighet och högmod får de flesta människor att glömma det lilla ordet empati i handling, när samma människor väl kommer ihåg ordet i sina orala meningslösa spyor. Därför blir jag så djävla sur!

3.          Har levt länge och gjort många misstag (=Erfarenhet)

Efter inträdet i det förnedrande tillståndet pensionär, har plötsligt alla mina erfarenheter blivit värdelösa. Att just dessa erfarenheter skulle förhindra att de unga att upprepa mina misstag vet jag. Jag upprepade massor av mina föräldrars misstag då jag inte lyssnade på dem. Detta är otroligt förnedrande. Det blir sedan inte bättre av att man kan konstatera upprepningseffekten av historiens klassiska misstag som kostat miljontals människoliv. Därför blir jag dagligen djävligt förbannad!

4.          Har levt länge och lärt mig sortera information

Genom öron och ögon trycks information dagligen ut genom tidningar, radio och tv. Information kallas det, nyheter kallas det, allmänbildning kallas det. Men det kan bara kallas för dessa benämningar, då subjektiva skribenter alltid bara berättar om sin version av sanningen. Om det inte är en ren och skär lögn som presenteras som den ultimata sanningen. Men objektiviteten är död i dagens samhälle, då varje nyhetspresentation har ett syfte att skapa rätt opinion och rätt åsikter. Och allt som talar emot denna opinionsbildning stoppas sorgfälligt under täcket i vårt mediala samhälle. Samtidigt pratar hela samhället om transparens! Ugh, vit hövding talar med dubbla tungor! Detta gör mig djävligt förbannad!

5.          Har levt länge och nått en aktningsvärd ålder

Vi lever i ett samhälle som är åldersfixerat. Det vet varje arbetslös femtioåring som ser en tjugotvååring ta jobbet han ville ha. Det vet varje nybliven pensionär, som dagligen förnedras med usel vård och en inflationsurholkad pension. Det vet varje sjuk äldre person som vårdas av plåstersjukvården som sköter symptom utan att undersöka orsaker. Det vet varje handikappad och förtidspensionerad som odugligförklarats precis som pensionärerna av ett cyniskt samhälle. Detta gör mig så djävla ilsken att jag rodnar.

Och sedan undrar ni varför vi gamla gubbar alltid är så sura!

Ursäkter idag förutsätter att problemet är borta?

Idag ska talmannen be misshandlade fosterhemsbarn om ursäkt. Alla de fosterhemsbarn som utnyttjades och misshandlades ska äntligen få sin ursäkt. Dock inte den förväntade ersättningen för den förnedring de utsatts för till mångas besvikelse, precis som om alla smärtor skulle ha ett enhetspris.

I radion ondgjorde sig Leo Koskinen över att det var talmannen och inte kungen eller statsministern som uttalade de efterlängtade orden. Reportaget i radions etta gjorde om hela frågan till en historisk symbolfråga.

Tänk var fel det kan bli!

Ska man övergå till att diskutera vilka historiska felgrepp som man ska be om ursäkt för och vem som ska uttala officiellt de då nödvändiga orden?

Nej och åter nej! De tragiska felgreppen i fosterhemsfrågorna har funnits i alla tider. I flera hundra år var det vår kyrka som uteslöt människor från gemenskapen bara för att de var födda på fel sätt. Sedan kom änglamakerskorna och försökte tjäna pengar på dessa barn, när de första tecknen kom på ett socialt medvetande i samhället, samtidigt som kyrkans dömande makt eliminerades steg för steg. Hilda i Helsingborg dömdes till döden för sin åtta barnamord och dessa oönskade barn blev därefter en lönsam handelsvara för kriminella fosterföräldrar som önskade barnasex och gratis arbetskraft.

Och en ursäkt för dessa enorma politiska missgrepp skulle lösa alla problem. Det är precis som om dessa avarter för oönskade barn är en företeelse som riskerar att bli glömd. Det skulle ju förutsätta att problemet har eliminerats av våra politiker. Men har det skett? Är alla barn från trasiga hem trygga i sin uppväxt idag? Är de oönskade barnen garanterade en bra uppväxt? Man kan ju undra när man hör att fosterhemshemföräldrar har adopterat eller tagit hand om upp till tio barn till ett pris av tjugotusen till trettiotusen per barn i månaden. Ett hundratjugotusen svenska skattefria kronor i månaden till en kvinna och en man som ska ge tio trasiga barn en trygg uppväxt? Det formligen osar girighet mer än empati för barn utan trygghet. Fungerar det? Ja, för ett socialkontor är det en bekväm lösning på skattebetalarnas bekostnad, men hur går det för barnen? Var tog deras rätt vägen?

Så mina kära politiker! Att krypa fram under en sten och be om ursäkt för gångna misstag är ingen lösning om problemet finns kvar. Och det finns bevisligen kvar! Och detta faktum ber ingen om ursäkt för!

Det är hög tid att sluta med pudelpolitiken och börja införa verkstad i stället. Det är dags att börja göra något som gör skillnad för de utsatta och sluta med väljarfjäskeriet med ursäkter för föregångarnas misstag. I synnerhet som alla politiker fortsätter att göra samma fel som de historiska och utdöda maktmissbrukarna!

Det enda som egentligen har skett är att vi fått en massa nya ignoranta kostymer uppblandat med en lång rad naiva klänningar.

Söndagen den 20 november 2011

Vattenfall: Hej Villaägare!

Jag fick ett brev i veckan. Ett av många reklambrev som lades i högen för återvinning, men nyfikenheten tog tillbaka kuvertet och jag öppnade brevet.

”Hej Villaägare!” står det hurtfriskt och lagom undergivet och förhoppningsfullt som inledning.

Inledningsfrasen fick mig sedan att hoppa till.

”Elen är troligtvis en av de större fasta utgifterna för din villa.”

Jaha, Vattenfall, hymla inte. Det visste ni. Varför låtsas, Magnus Holm, chef för privatmarknaden? Undrar varför ni vet det? Kan det bero på att ni som den största aktören i Sverige och dessutom med kontakter rakt in i vår styrande och lagstiftande församling har drivit fram ett system som låter kalla eluppvärmda Sverige betala för övervinster och indirekt skattesänkningar till den lilla grupp som har arbete.

Mitt behov av leveranser från två hål i väggen kommer via en lokal distributör från bland andra Vattenfall. De tre storas gäng med hål i huvudet (om man bortser från den ensamma och ständigt aktiva girighetscellen!) har med regeringens goda minne har skapat en utsugning som saknar motstycke i den svenska historien om man bortser från Karl XII:s nödmynt i början av sjuttonhundratalet för att bekosta ett krig som var dömt att förloras och bara gjorde den fattiga befolkningen ännu fattigare.

Och nu kommer brevet med erbjudanden som bjuder på lite återbäring på alla statsgodkända straffbefriade stölder som redan gjorts, bara för att sno tillbaka den lilla vinst som min lokala distributör tar för sin överlevnads skull.

Som sagt girighetscellen somnar aldrig hos elproducenterna! Jag tror jag avstår från att låta girigheten bli leverantör till mig trots att jag vet att energileveranserna aldrig kommer att kunna ursprungsgaranteras.

(Och Svenska Kraftnät fortsätter att inte kommentera sin brandskattning av den södra befolkningshalvan av de svenska undersåtarna, bara för att kunna garantera Vattenfalls och NordPools höjningar av energipriserna genom att vi konsumenter betalar för EU:s låtsaskrav på exportledningar!)

Lördagen den 19 november 2011

Shia-muslimer och Ulf Nilson

Ulf Nilson har anmälts för hets mot folkgrupp för sin krönika i Expressen on Irans shia-muslimska hatkampanj mot Israel. Den smarte Ulf tog till det annars så vanliga greppet att generalisera, vilket retade upp den politiskt korrekta reportern Martin Wicklin i dagens program Medierna. Ulf pratade nämligen om blodtörstiga shiamuslimer som skulle använda atombomben för att utplåna Israel från jordens yta, vilket både ledde till anmälning och till Wicklins angrepp på Ulf.

Jag förstår inte Martins upprördhet. Den retorik som läcker ut från det slutna Teheran talar ju sitt tydliga språk. Och nu när Iran står på gränsen till att ha funktionsdugliga atomvapen, måste väl någon våga prata om många människors farhågor inför ett eventuellt kärnvapenkrig som skulle garanterat utlösas av en sådan händelse. Och då tar Ulf Nilson till greppet att generalisera om shiamuslimernas hat mot judar, vilket inte är sant till hundra procent. Men faktiskt räcker det att det är sant till femtioen procent om nu Iran skulle vara ett demokratiskt land, vilket det givetvis inte är.

Generaliseringen är viktig om budskapen ska gå fram till så många som möjligt. Det har i alla tider varit ett verktyg för alla världens journalister. Inte f-n skriver de politiskt korrekta journalisterna om moderaten som inte vill ha skattesänkningar lika lite som samma person skriver om sossen som vill ha fler skatter. Precis som att alla muslimer inte är shiamuslimer och alla shiamuslimer inte är hyllare av våld för att sprida sin version av islam. Man måste generalisera för att kunna beskriva verkligheten på ett någorlunda kortfattat och begripligt sätt. Dessutom handlar det om hierarkier, där ledargarnityret med sin trogna innersta krets följs av trogna undersåtar och även de som har tvivel men inte vågar eller kan sätta sig upp mot ledningen. Här är generaliseringen nödvändig trots att ingen fanatism med ett land i sina händer har total kontroll över samtliga undersåtars sinnen, bara över deras kroppar! Att nu Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör, vare sig tar Ulf i försvar eller anklagar honom för rasism i programmet Medierna kan bara tolkas som om Expressens krönikörer har en väl vårdad och hyllad åsiktsfrihet. Det är upplysande att någon vågar peka öppet finger åt världens värsta fanatiker och även sätta ut deras verktyg religionen i skyltfönstret. I Teheran är det shiamuslimernas konstiga patriarkat som låser in kvinnorna och hotar varje jude. Förhoppningsvis är det inte de shia-muslimska kvinnorna och inte samtliga män. Någon måste väl kunna tänka själv även om de enrollerats genom tvång till en sekteristisk religion.

Det är skönt att läsa Ulfs krönikor. Det är befriande att någon vågar ha en åsikt som inte är politiskt korrekt. Den fria utpekande journalistiken salig i åminnelse är ju nästan en utdöd profession. I det politiskt korrekta Sverige vågar allt färre mediaanställda sticka nålen i i arschlet på de fula grisarna som styr vårt samhälle för enbart egen vinnings skull vare sig det handlar om svenska direktörer eller politiker eller deras motsvarigheter i främmande länder. Därför Ulf, stå på dig. Vi mediakonsumenter behöver fler som vågar använda sarkasmerna och den sakliga rapporteringen i symbios som inte alltid är politiskt korrekt.

Jag håller inte alltid med dig men kommer alltid att stå bakom din rätt att uttrycka dina åsikter!

Vägen från enstaka händelse till dolt vanligen förekommande

Carema Care har skakat om Sveriges präktighet. Slutsatsen är enkel. Vi är inte bäst på allt och i varje buske döljer sig ett girigt ansikte.

Men misslyckandet handlar inte bara om vinstbegär och dåliga upphandlingar. Felgreppen begås inte bara av dessa dollarcowboys som behandlar våra gamla som åldriga kor på prärien. Det handlar även om den officiella retoriken, som försöker leda bort fokus från fruktansvärda felgrepp som har sin grund i politiska undermåliga beslut.

Reinfeldt pratade lite löst om enstaka händelser och tyckte att allt var generellt bra.

Maria Larsson himlade med ögon och tyckte att det var hemskt och utlovade förbättringar samtidigt som hon ansåg att det var inte hennes ansvar utan kommunernas upphandlingsansvar.

Exemplifieringen var bedövande tragisk och framtvingade socialchefer till offentligheten som bara stod och rapade: ”Jag kan inte kommentera enstaka fall på grund av sekretesslagen!”

Och så här ser kedjan ut.

Högst står landet ledare och säger att det handlar om enstaka fall, trots att han borde veta att vi har ett grundläggande principfel i upphandlingskraven. Eller är han totalt okunnig om hur illa LOU-lagen fungerar? Och varför sade han inte som Leif GW Persson skulle ha sagt: ”Vi har kanske ett stort mörkertal och måste därför undersöka hur upphandlingarna går till och täppa igen möjligheterna till ohemula vinster genom kvalitetssänkningar!”

Under den dominante alfahannen står en kvinnlig minister och stammar om ansvarsgränser trots att hela vårdsektorns ramverk är ett ministeransvar. Det håller inte att både underkänna och fria sig själv från ansvar. Det är patetiskt, Maria, att som högst ansvariga både klaga på vården och meddela att du inget tänker göra!

Sist har vi kommunernas ansvariga, de socialchefer som säger att de följer LOU men kan inte kommentera (=erkänna!) uppenbara brister i upphandlad vård. Och samtliga säger samma sak: ”Vi ska förbättra oss men vi kan inte kommentera det enskilda fallet på grund av sekretesslagen!”

Tänk så bekvämt det kan vara i politiken, när en lag skyddar en offentlig förövare från ansvarsutkrävande.

Är det inte konstigt? Så fort något funkar och går mycket bra, då står politikerna på rad för att få rosor för sina insatser. Då är de plötsligt ansvariga för allt och oftast är det fler än en enda som vill ha en klapp på axeln och massor med beröm. Men när det snett eller rent åt helvete, då plötsligt finns det inte en enda ansvarig i soppan av felbeslut. "Sköt dig själv och skit i andra" har blivit "Beröm dig själv och skjut på andra!"

En minimerar problemet, en frisäger sig och en jamar patetiskt om en sekretesslag. Men ingen vågar prata om det politiska grundfelet att missa kravet på en verklig grundkvalitet, som innehåller tillräckliga resurser med rätt kompetens inklusive de reserver som denna typ av verksamhet alltid måste ha tillgång till.

Mycket underligt då samtliga ansvariga kvider genant om icke uppfyllda kvalitetskrav. Tänk så konstigt det kan bli när man gömmer sig bakom det nya politiska flumordet Kvalitet!

Fredagen den 18 november 2011

Ministervälde?

Avgångna ministrar sitter i en drömsits. Så länge de inte har ett nytt jobb uppbär de full statsrådspension. Ulrika Messing tjänar miljoner och listan på bortröstade statsråd kan dessutom förlängas med Morgan Johansson, Ylva Johansson, Leif Pagrodsky, Littorin med flera. Nu tycker Thomas Bodström att det är hög tid att begränsningsregler införs. Han själv tjänade för mycket så han inte fick någon arbetsfri pension. Surt sa räven som nu hostar lite avundsjukt!

Men visst har den gode Thomas rätt. Varför ska regering och riksdag ha särregler för ledamöterna när de sparkas ut från Helgeandsholmens gräddfiler? Varför ska inte samma regelverk gälla riksdagsledamöter och regeringars taburettinnehavare som alla andra arbetslösa. Stöd en tid sedan utförsäkring och socialbidrag om de inte skaffar ett nytt jobb. Dessa personer ska ju vara högst kompetenta för jobb och ska därför inte tära på samhällets knappa medel.

Eller hemska tanke, de kanske inte är kompetenta för något jobb och måste därför ha ett rikligt stöd efter sina eminenta insatser för det svenska samhället?

Arbetslinjen och jobbtillgången

Arbetslinjen har nu i fem år trummats in i medborgarnas medvetande. Alliansen har hela tiden hävdat att bidragslinjen är förkastlig och just därför ska arbete premieras genom lägre skatter än de som drabbar bidragstagarna. Samtidigt försämras villkoren för samtliga i utanförskapsgruppen, då dessa är en belastning för samhället.

I princip är den så kallade arbetslinjen en korrekt politisk inriktning, men i bakgrunden skymtar något annat. En politisk agenda som bara syftar till en bra placering i världsmästerskapet i nationalekonomi och en duperande propaganda som döljer fakta, då politiker avsiktligt eller av okunskap bara behandlar en fråga i taget.

Den svenska modellen genom det inflationstryck LO-förbunden sätter på ekonomin tvingar många företag att exportera mängder av sysselsättningstillfällen. Nu pratar man om lönehöjningar i trakten av 3,5%, vilket innebär en kostnadshöjning för arbetad timme med omkring 5%. Om man bortser från antalet försvunna tjänster, så är den enda förtjänsten med dessa lönehöjningar den ökade statliga intäkten genom skatter och moms, då varorna stiger med minst fem % samtidigt som arbetsintäktens nettoeffekt bara är omkring 1,5 till 2 %.

Detta nollsummespel missgynnar nationalstaten som numera nästan bara exporterar arbetstillfällen och har börjat importera billigare arbetskraft med följd att allt fler svenskar tvingas bli bidragstagare i Arbetslinjens Sverige.

Samtidigt gör regeringen andra missgrepp i girighetens tecken och skyller på den svajande EU-flaggans direktiv. Regionindelningen av statligt ägda Svenska Kraftnät har skapat mycket försvårade förutsättningar att driva tillverkning i Södra Sverige. I stället för att lägga en fast avgift låter man energibehovet styra den redan godtyckliga prissättningen på elenergi, vilket nu i kallare tider leder ohemula påslag på en nödvändig tillverkningsresurs. Att detta slår ut stora delar av tillverkningsindustrin är en självklarhet för alla utom för Reinfeldt, Borg och Hatt. Arbetslinjen blir åter kontraproduktiv och ter sig som en bidragslinje i det längre perspektivet, samtidigt som Juholt & Co fortsätter att jama med i Alliansens Arbetslinjeprincip med skattesänkningar och de dolda försämringarna för företag med verksamhet inom Sveriges gränser.

Snacka om ett spektakulärt nollsummespel som bara syftar till att permanenta Alliansens maktdominans, ett Monopol som skapar förutsättningar för ett nytt fattigsverige, då Drottninggatans höghus alltid landar i regeringens Hatt.

Var finns det parti som vågar lägga fram en ny ekonomisk nationalmodell som dammar av de progressiva skatterna till att finansiera ett rättvist Sverige där företagen får möjligheter att utvecklas med ökat antal arbetstillfällen och färre medmänniskor i utanförskap.

Vi kan inte slå oss för bröstet och säga att vi är bäst på demokrati, när svenska medborgare fryser för att de inte har råd att betala elräkningen eller som enda alternativ svälter för att de inte ska frysa.

Varför gör den akademiska världen inget? De som är så intresserade av att skriva avhandlingar om icke-ämnen. Tänk om en blivande ekonomiprofessor kunde undersöka hur välfärden påverkas av statens laborerande med skattesatser och elpriser och fri stigande lönesättning. Tänk om någon ville titta på hur sambandet mellan statens åtgärder och medborgarens välfärd fungerar. Den politiska retoriken behandlar ju varje fråga enskilt och vill inte diskutera sambanden i samhällets ekonomi. Undrar varför? Kanske beror det på inkompetens. Hatt diskuterar energipolitiken men har inte en aning om den svenska modellens påverkan på medborgarnas baskonsumtion. Hägglund pratar vitt och brett om den privata vårdsektorns fördelar men glömmer hur elpriserna påverkar de möjliga vinsterna. Och Borg ser bara på de kronor som ramlar ner i moder Sveas börs och glömmer var de kommer ifrån. Eller? Det är kanske medvetet utsugande av de som tvingas betala?

Det enda som är rätt i Arbetslinjen, är att ju fler som arbetar desto fler kan njuta av den svenska välfärden, men fortfarande utesluts de nyfattiga som arbetslösa, sjuka och gamla.

Torsdagen den 17 november 2011

Att hälla vatten på gåsen, Håkan?

Kritiken mot Håkan Juholt tar aldrig slut och ropen på avgång skallar. Kvar på barrikaderna står de sista trognaste och uttalar sitt förtroende trots alla fakta i kritiken mot en demagog som anser sig aldrig ha fel och som blandar friskt mellan partiets och egna åsikter i alla politiska frågor. Att kritisera Håkan har tydliggjort frasen att hälla vatten på gåsen!

Men detta är ett vanligt politiskt syndrom. I går var det Anna-Karin Hatt som tydligt trampade i klaveret (se gårdagens inlägg). I går kom dessutom den oerhörda nyheten att Alliansen partier stjäl texter från varandra, när Moderaterna ordagrant snodde formuleringarna från en KDS-utredning och Fredrik Reinfeldt raljerade om att de var ju överens.

Oavsett vem som talar och vem som skriver är avsikten mycket tydlig med politikernas offentliga retorik.

Den ska först och främst tilltala läsare eller lyssnare så mycket att förtroendet stärks och i bästa fall några väljare vinns. Att säkra den egna positionen är prio ett för varje politiker. Därför håller samtliga Alliansmedlemmar käft när privatiseringen med Carema Care gick snett. De uppenbara missarnas taktik är enkelt att tig ihjäl skiten!

I andra hand kommer partiets maktposition. Och då givetvis partiets plats i regering, en plats som gör skillnad för samtliga maktspelare. Fastnar någon i bälgen efter ett klavertramp, då gäller det att snabbt och effektivt skyffla ut missfostret via en diskret bakdörr.

Först i tredje hand kommer medborgarnas väl och ve fram, vilket med nuvarande regering med stöd av sossarna betyder en speciell rangordning. Först de som har slantar på banken, sedan de som har arbete och sist efter ett stort tomrum kommer sjuka, arbetslösa och pensionärer.

H C Andersens Flickan med svavelstickorna har åter blivit aktuell och våra styrande fortsätter att vara gäss under duggregnet!

Onsdagen den 16 november 2011

Anna-Karin Hatt har inte hatten på?

Denna naiva dam som är energiminister uttalade sig om Svenska Kraftnäts nätverksindelning nu på morgonen. Hon tyckte att det var självklart att skåningarna ska betala för nya ledningar till Danmark och hon tyckte även att det var självklart att skåningar och smålänningar ska betala mer för elen trots att Oskarshamn ligger i Småland och trots att damen själv är född i Småland. Och inga ändringar planeras av rena rättvisekrav. Det är ju krav från EU, denna underliga konstruktion där en grupp konsumenter ska tvingas att betala för de fördyringar som uppstår i samband med export med hänvisning till EU:s frihandelsavtal. En mycket patetisk nödlögn, Anna-Karin!

Hoppas att Anna-Karin har hatten på i hackspettsskogen!  Detta resonemang är ju lika korkat som om SJ:s biljettpriser skulle varje stund relateras till underhållskostnaderna på en speciell tågsträcka. Tänk bara vad som skulle ske om SJ tvingades att ta ut hela kostnaden för Bottniabanan på de resenärer som åker här. Då skulle tågen garanterat gå tomma längs Norrlandskusten.

Att EU skulle tvinga Sverige att skapa resurser för att möjliggöra export av elenergi är ren lögn, förbannad dikt och komplett skitsnack. Om Sverige inte vill sälja elenergi på grund av att svenskarna behöver själv denna energitillgång är det inte ett brott mot frihandelsavtalet. Har jag inget att sälja så hjälper väl inget frihandelsavtal som faktiskt och underligt nog kräver både en villig säljare och en köpstark kund.

Men girigheten gör nu att man trampar på trogna medborgare för att dra in mer pengar till statskassan. Och hålet efter skattesänkningarna ska ju fyllas. Att de som inte fick några skattesänkningar därmed trycks ner ett snäpp till mot den förnedrande fattigdomen, spelar ju ingen roll. Merparten är ju ändå så gamla att de på rent nazistiskt sätt borde utrotas. Den gruppen kostar ju bara pengar.

Var finns empatin idag? Var tog den vägen när lite extra slantar till de redan rika är viktigare än livskvaliteten för utanförskapsgruppen? Hur fan tänker ni, alla ni i Alliansen och alla de sossar som instämde och godkände dessa reformer som leder till ett nytt fattigsverige?

Har det blivit viktigare att tjäna pengar på exporten än att sörja för välfärden? Är retorikens goda löften att alla ska med bara ett bankande på tomma trummor, medan verkstaden jobbar efter en helt annan agenda?

Allt handlar om att dra in mer slantar oavsett det rör energipolitiken, vården eller övrig infrastruktur. Våra ledare skiter i vem som tvingas betala så länge slantarna rinner in oavsett det handlar om att skinna vinsterna från de privata företag som tagit över delar av den offentliga verksamheten eller om det handlar om verksamheter i egen regi.

Patetiskt, Reinfeldt, Borg och Anna-Karin Hatt!

Tisdagen den 15 november 2011

Vad var det jag sade!! Elmaffian slog till igen!!

”Brist på blåst i Danmark har fått elpriset i södra Sverige att stiga. Reformen med fyra olika prisområden som infördes den 1 november har lett till att prisskillnaden har ökat. Det rörliga elpriset är nu cirka 30 öre högre per kilowattimme i södra Götaland än i Norrland.

Anledningen är låg vindkraftsproduktionen i Danmark, säger analytikern Jonas Melin på konsultfirman Markedskraft till SR:s Ekot.” (SDS 2011-11-15)

Girigbukarna låter skåningarna betala för både exporten och dyra exportledningar. Svenska Kraftnät och NordPool visar nu den egentliga avsikten med regionindelningen av det svenska högpänningsnätet. Man tvingar svenska konsumenter att betala, så att exporten ska kunna flöda fritt och därmed kunna höja energipriset ytterligare. Vi får ett påslag på både nätavgifterna och energikostnaden för att Nordpool ska kunna exportera ännu mer och därmed kunna höja energipriset ännu mer. Och näringsdepartementet håller käft!! Med nuvarande dubbelbeskattning ger ju denna brandskattning extra miljarder till moder Sveas plånbok, för att inte tala om hur många miljarder statsägda Vattenfall plockar in i ohemula vinster. Gränserna är ju lagda så att Vattenfalls kärnkraft ska landa i de billigare regionerna medan förbrukningen sker i huvudsak i Södra Sverige om inte energin exporteras.

Undrar när första fattigpensionären ska frysa ihjäl efter det att våra svekfulla politiker gjort deras dagliga behov av värme elberoende. Jag ser redan kvällstidningsrubriken vid första riktiga köldknäpp. ”Staten och elmaffian har mördat två åttioåringar!”

Dessutom visar notisen i Sydsvenskan hur värdelösa vindsnurrorna är. När vinterns högtryck parkerar sig över Skandinavien, blir det vindstilla och alla dessa miljöpartistiska miljösnurror stannar och vingarna står stilla som en varnagel över miljönaivismen! Givetvis precis som vanligt stoppar man delar av den svenska kärnkraften för att tillägna sig möjligheten att höja energipriset ytterligare ett snäpp. Nu var det en glömd dammsugare man skyller på. Eller var det en eldirektör som stoppade in dammsugaren i reaktorn för att kunna ge ett bidrag till argumentsfloden varför priserna åter ska höjas?

Girighetens fula ansikte skiner åter belåtet över det nya fattigsverige.

Måndagen den 14 november 2011

Sanningen och rättsstaten

Vid rättegångar sitter alltid de yrkeskriminella med ihopknipna läppar efter ihärdigt förnekande. De vet att rättsväsendets uppdrag är att bevisa brott bortom allt rimligt tvivel. Och många kan gå ut från rättegångssalen som fria medborgare på grund av polisens dåliga bevisning och livrädda vittnen.

Detta beteende har spridit sig till andra kretsar. Maktens företrädare tillämpar samma princip när de hängs ut i medias skyltfönster. ”Det hade jag inte en aning om” sade Juholt och gjorde ett kriminellt rättegångsförnekande till det påstådda snattandet ur statskassan. Carema Cares direktör gjorde samma sak, när han pratade om god vård och sade sedan om företagets prioriterande av vinst att ”det hade jag inte en aning om!” Och hur låter det nu i Alliansen, som bäddat för undansmygande av vinster samtidigt som dessa privata lycksökare nermonterar vår stolta vårdsektor. Inte ett ord, nej, Fredrik och Maria håller käft av rena ideologiska skäl, då den avsiktliga vinsten inte kan försvara rena vårdmissar.

Ända sedan Björn Rosengren gick på porrklubb på skattebetalarnas bekostnad har listan på den offentliga okunskapen gjorts evigt lång och maktens företrädare bara säger att det hade jag inte en aning om, när media önskar sanningen om ett feltramp på andras bekostnad. Till exempel glömmer ingen en viss GP som inte hade en aning om katastrofen i Thailand 2004. Tsunamin som dödade flera hundra svenska undersåtar till HSB Persson. ”Jag fick ingen information!”, var det tunna försvaret för en statsminister, som tydligen inte lyssnade på nyheterna och inte kontrollerade teves spektakulära bildsändningar denna julmorgon.

Undrar varför sanningen har blivit så brännhet att den aldrig kan erkännas, när media sätter stråkastarskenet på missgreppen? Att erkänna de bevisade felen i efterhand, är dessa ledare duktiga på i sann pudelanda. Men att medge den avsiktliga avsikten är alltid omöjligt. Det skulle vara att sätta punkt på en karriär då man samtidigt medger att man inte är värd andras förtroende.

Det är hög tid att samhället (det vill säga vi undersåtar!) sätter etiska krav på alla våra makthavare, så att alla små Berlusconisar kan elimineras från maktens elfenbenstorn och slängas ut till Arbetsförmedlingarnas förnedrande behandling. Men tyvärr blir det svårt när maktens män och kvinnor tillämpar de yrkeskriminellas förnekelseprincip!

Undrar? Hur stor är skillnaden mellan straffbara brott och låg moral när det gäller vanliga etiska regler som annars varje ”vanlig” medborgare tvingas följa? En hårfin gräns mellan samhällsmoral och kriminalitet, eller hur?

Söndagen den 13 november 2011

Carema Care, vinstmaskin eller vårdinstitution?

Alliansen anser att staten inte ska hålla på med företagande. Politiker är helt enkelt olämpliga som företagsledare enligt en gammal mörkblå ideologi. Ändå får avdankade politiker vd-poster som avskedsbelöningar för att de inte gjort något, bara pratat under många år. Mycket underligt!

Och under sex år har stora delar av vårdsektorn privatiserats och ett utländskt företag har roffat åt sig stora delar till reapris. Det är Carema som under det senaste året skapat en nettovinst på 270 miljoner kronor. Eller var det Euro? Och många andra stolta företag har  försvunnit till riskkapitalbolag i skatteparadisen. Det är priset för den nedrustning av den offentliga sektorn med vårdsektorn i spetsen som sker över hela Sverige.

Åldringar tvingas sitta på fyllda blöjor i timmar, ambulanser är inte ambulanser utan liktransporter på grund av att ledningscentralerna inte bryr sig längre om rop på hjälp, sjukhusen drar ner så att de sjuka placeras på toaletter och i korridorer, och i glesbygden blir det allt färre som får vård i tid på grund av avsaknad av vinst i nerlagda vårdinstitutioner. Precis som i SJ sker aldrig något i rätt tid, men det skapar vinster!

Fredrik & Co har lyckats införa vikingarnas ättestupa igen. Kan man misstänka att Borgs rädsla för det ökande antalet åldringar är orsaken. Det kostar ju samhället massor med slantar att låta de gamla leva och ännu mer om de även ska få ett värdigt liv. Eller handlar det bara om den ideologiska privatiseringsidén som ska ge skatteintäkter och förhindra den antika sosseidén om förstatligande av stora delar av samhället? I så fall, varför tillåts vårdföretag flytta sina vinster till skatteparadis?

Det är bara att inse en sak. Våra vänsterpartister har rätt. Vissa delar av samhället måste vara statligt eller kommunalt ägda, då politikernas självbevarelsedrift framtvingar en vettig servicenivå, både hos SJ och i Vårdsektorn. Förlåt, det var inte helt sant. Vattenfall är ju statligt och sätter vinsten långt före servicen!

Men i stort sett gäller det att behålla väljarnas förtroende! Kärnverksamheten inom skola, sjukvård, åldringsvård, banker, gemensamägda infrastrukturer ska vara ägda av samhället, med andra av oss väljare.

Vi har nu under några år sett en lång rad före detta statsägda företag säljas till utlandsbaserade vinstmaskiner och vinstspekulationerna har bevisbart orsakat kraftigt sänkta servicenivåer.

Så nu har Alliansen skitit i det blå skåpet. När väl Juholt får rätt på sina ursäkter kring girighet och makthunger, så har grunden lagts för ett regeringsskifte 2014. Alliansen har trampat en gång för mycket på alla de som samhället skulle skydda enligt den svenska välfärdsmodellen. Det är inte hållbart att låta de redan utslagna betala vinsterna åt utländska företag och därmed hjälpa till att nermontera allt det som var välfärdstrygghet! Och den underliga ursäkten att man ska Kvalitetssäkra verksamheter håller inte, då kvalitet aldrig kan appliceras på människor vare sig vårdtagare eller enskilda anställda med ackordskrav på prestation hos vårdgivarna.

Inte illa pinkat, då detta har skrivits av en trogen borgerlig väljare under snart femtio år!

Fredagen den 11 november 2011

Konsumtion trots tomma plånböcker

När pengarna är slut i min plånbok, måste jag sluta handla. Är det ebb i kassan måste jag planera mina utgifter och se till att mina krediter kan amorteras i rätt takt.

Men detta gäller inte världens finansministrar, som måste låna för att kunna infria alla löften som de politiska kollegorna utlovat. Och detta kostar, vilket undersåtarna tvingas inse så småningom!

Greklands och Italiens obalanser i nationalbudgetarna har det nu tjatats om i oändlighet. Hittills har det enbart handlat om nationella kostnader som man lånat massor med slantar till. Hittills har man bara pratat om att stödja länder med skuldavskrivningar och fler dyra lån. Hur nu det går ihop?

Men få ord sägs om USA:s nationella skuld och knappast inte ett ord om bland andra Kinas insamlande av pengar från väst genom slavutnyttjande av en mycket fattig överbefolkning. Handelsbalansen är även en viktig komponent, när det gäller att sänka nationella budgetar!

Nu plötsligt kommer självutnämnda experter och pratar om den ultimata lösningen. De rika länderna ska konsumera mer och importera mer från problemländerna. En sade att man borde uppmana Kina och Norge att konsumera bort den snart globala ekonomikrisen och då kan Grekland och Italien kanske exportera sig ur krisen med brist på pengar. Och då kan kanske även USA komma på fötter!

Gud bevare mig från dessa experter! Inte ett enda ord om hur en ännu större överkonsumtion skulle påverka våra resurser och vår omgivande miljö! Inte ett enda ord om Kina och Indien vill börja importera varor för att stödja den globala nationalekonomin! De kan ju enkelt stödja den interna konsumtionen genom egen produktion inom de egna gränserna.

Handelsbalansen är viktig för varje nation. Det gäller ju att inte importera mer än vad som exporteras. Det enda sättet är att sätta in handelsrestriktioner och släppa idén om frihandel.

Men kärnan i problemen ligger fortfarande i att vi vill konsumera mer än vad vi har råd till. Och då måste regeringarna hålla i börsen genom att inte slösa på statliga bidrag och statliga subventioner och därmed skapa en ofinansierad konsumtion. Dessutom borde regeringar med obalans i nationalekonomin vara extremt restriktiva med importlicenser. Till exempel har Grekland tecknat miljardkontrakt med Tyskland om försvarsmaterial, vilket är mycket underligt. Har Merkel villkorat EU-stöden till Papandreo med feta försvarskontrakt mot billiga statslån?

Det går inte att skylla allt på ren misshushållning och korruption. Det är inte bara det misslyckade Euro-projektet som orsakat Sydeuropas ekonomiska kris. Det låter mest som om överkonsumtionen har spridit sig över Europa och vinnaren, sparsamma Kina, samlar in vinsten och kan kanske redan nu tvinga halva Europa till konkurs.

Undrar om det var samma mekanismer om överkonsumtion som tvingade Romarriket till undergång?

Torsdagen den 10 november 2011

Samhällets symbolfrågor

– Det som jag och styrelsen har lärt oss av det här är att vissa frågor snabbt blir symbolfrågor mer än något annat. Det måste vi se upp med i framtiden och bli bättre på att hantera, säger Christian Clausen, Nordeas VD till SvD.

Så det kan bli när haspen inte är på!

Den värsta girigheten har med ett enda yttrande blivit en symbolfråga. Herr Clausen, 35 miljoner för en övernattningslya och 100 miljoner i pension är verklighet för oss medborgare och kan aldrig reduceras till en betydelselös symbolfråga!

”Arbetslinjen” gäller bara andra

Det berättades idag om ett kommunalråd som lever på sin avtalspension i Thailand och ägnar sig åt dykning bland korallreven. Persson och Sahlin kallar sig numera konsulter och tar bara uppdrag som inte påverkar deras riskdagspension. Littorin ska kanske öppna en konsultfirma i USA, men lever gott på sin statsrådspension. Och hur många hundratals andra anonyma riksdagsledamöter och kommunala politiker struntar i att söka nytt arbete, då pensionen från skattebetalarna räcker gott för ett rikt liv?

Det är minst sagt stötande att de avpolleterade kan låta sig avsiktligt försörjas av skattebetalarna samtidigt som man låter alla de som inte kan få ett arbete lida under fattigdomsoket. Arbetslinjen klingar mycket falskt om den inte ska gälla alla. I synnerhet som det inte finns arbeten att söka och att regeringen avsiktligt stödjer andra politiker som inte ens gitter söka ett nytt arbete.

Kanske skulle det bli annat ljud i skällan om även entledigade politiker tvingades lyda under Arbetsdepartementet regelverk och under Arbetsförmedlingens förnedrande behandling. Och att lagar och föreskrifter även ska tillämpas på vår nya adelsgrupp med egna åtroffade privilegier. Ni vet det där med allas likhet inför lagen, som av någon underlig anledning även omfattar arbetsmarknadslagstiftningen!

Onsdagen den 9 november 2011

Körkort eller inte?

Körkortet är en viktigt del av CV:et när man söker jobb. Så har det varit i många år och så är det fortfarande. Men alltfler ungdomar väljer att inte ta körkortet, då storstaden lockar med alla sina konsumistiska utbud. Och där finns det alltid kommunala transportmöjligheter!

Vid en minidebatt i statsradion möttes en sosse och en blå företrädare om denna fråga. Båda kom från trafikutskottet.

Och underligheterna staplades på varandra.

Sossen förordade att körkortet skulle ingå som en gratiskomponent i skolan. Att alla som slutar sin utbildning efter nian då skulle uteslutas från denna möjlighet glömde sossen, liksom att detta skulle kosta statskassan en massa pengar oavsett trafikskolorna eller andra lärosäten skulle ta hand om denna utbildning. Hål i huvudet, sossen?

Moderaten ansåg att föräldrarna skulle prioritera denna utbildning och barnen skulle själv bekosta utbildningen genom sommarjobb. Och hur många skulle då uteslutas, då det inte ens finns jobb för de redan arbetslösa och alla föräldrar har inte råd till dyra körkort. Alla har ju inte de kontakter med näringslivet som erfordras för att barnen ska få välavlönade sommarjobb och alla föräldrar har inte fyllda bankböcker. Hål i huvudet, moderaten?

För det första har vi en miljödebatt , där vi ska försöka minska bilanvändandet. Det glömdes helt och jag hörde inte minsta ord om alternativen till ett körkort! Det kan ju även vara ett aktivt val att inte ta körkort av dagens medvetna ungdomar!

För det andra vill vi ha en budget i balans. Då går det inte att komma med dyra vallöften redan nu, två år innan nästa riksdagsval!

För det tredje är det upp till föräldrar och barn att i samband med yrkesval bedöma vilka kompetenser som behövs. Det räcker sällan med enbart en yrkesutbildning och här kommer körkortet in som en viktigt komponent tillsammans med praktiktjänstgöringar och kanske specialistutbildningar.

Konstigt egentligen? Varför bryter politiker och debattörer alltid ut ett fragment ur samhällsproblematiken och orerar i oändlighet om denna lilla bit utan att fundera över de större sammanhangen?

Pajasen i Rom avgår! Eller?

Så äntligen, ett efterlängtat meddelande. Pajasen Berlusconi signalerade sin avgång, men först efter att alla omröstningar är genomförda med för ”EU-kompisarnas” önskade resultat. Alltså han ska avgå men ändå inte!

Sedan kom nästa tvetydiga meddelande från mediakungen och givetvis sändes detta ut i en av pajasens ägda tevekanaler. ”Det finns inga regeringsalternativ, varför en folkomröstning är nödvändig!”

Denna EU-diktator ger sig inte trots sina 75 år. Med sitt dominerande mediaägande kan han styra ett val mot en seger i detta mansgrisstyrda spagettiland med ett enormt demokratiunderskott.

EU:s underliga politik har åter fått sig en törn. Konvergenskraven gäller bara småländerna. Kraven på kontrollerad inflation, nationalbudgetar i balans och inga lån till ofinansierade reformer gällde inte Tyskland och inte Frankrike. Och sitter nu EU:s politruker och undrar vad som skedde i Irland, Grekland och nu Italien. Självinsikterna hos EU:s ledare är inte mycket att skryta med!

Europrojektet har nu bevisat alla sina nackdelar. Det går inte att införa en gemensam valuta för ett gäng nationers helt olika sätt att se på den gemensamma ekonomin. Och framför allt kan man inte spendera på andras bekostnad!

Nu ska det bli intressant att se om pajasen i Rom för gott har tappat sin röda näsa eller om han kommer ner på stora fötter och hittar en ny offentlig jättekostym för att fortsätta med sina diktatoriska fasoner under demokratins vackra fana!

Tisdagen den 8 november 2011

Och SAAB-såpan fortsätter

Victor Muller har tydligen köpt ett skal utan att ha ett öre själv. Hur nu det gick till? Hur kunde GM sälja en rätt till tillverkning av en bil och samtidigt bestämma att tekniken ägs av GM och får inte användas i tillverkningen.

GM har med andra ord lyckats sälja ett av sina misskötta tillverkningsbolag utan medföljande rätt till tillverkning. En massa pengar räddades till GM och nu står den lurade skalbolagsdirektören Muller där med sin Pinnochio-näsa och har snart bara möjligheten att plocka ut så mycket att Victor-livet med lyx och flärd kan räddas. Visste inte skalbolagsdirektören att han saknade tillverkningsrätten? Eller var bara avsikten att plocka så mycket slantar som möjligt innan varumärket SAAB skulle förpassas till  den historiska samlingen notiser över begravda företag.

Att skalbolaget SAAB töms sakta men säkert på kunnande och nyckelpersonal, kan väl ingen tveka om. Snart återstår bara arbetslösa arbetare och alla stillastående maskiner runt monteringslinan. Och några byggnader förstås. Ingen i hela världen vill väl betala några hundra miljarder för detta om varumärket inte får sättas på en enda bil.

Om inte GM ändrar sig så återstår bara konkurs. Undrar om VD:s fordringar på bolaget kan kallas för prioriterade krav på konkursboet?

Måndagen den 7 november 2011

Patetiskt, Juholt!

Förtroendet sviker och sosseledarens förtroende hos de förmenta undersåtarna har sjunkit till under 25%. Inga problem, säger Håkan självsäkert, det ska rättas upp till valet 2014. Men när Mona tappade på motsvarande sätt, då kom bl.a. Håkan med kravet på avgång, vilket Mona så småningom lydde.

Men det mest patetiska var ett annat intervjusvar. I sann Perssonstil sade Juholtaren: Bemärk att under förra mandatperioden hade Socialdemokratin siffror på omkring 45%!

Och det skulle försvara förtroendesiffror under 25%? Eller vad menade Håkan? Var det en nostalgisk ursäkt för att mellanvalssiffrorna har rasat som ett korthus? Patetiskt, Håkan!

Bemanningsföretagen och Schengen-avtalet

Sverige har i år utfärdat 47000 arbetstillstånd för ickesvenskar enligt en mycket frikostig tolkning av Schengenavtalet. Detta låter ofattbart, när en halv miljon svenskar lever på bidrag i utanförssektorn.

En stor del av dessa arbetstillstånd går till utlandsbaserade bemanningsföretag som inte ens har för avsikt att betala sina anställda eller ger reselån mot ockerräntor, vilket gör hela utlandsvistelsen till en stor förlustaffär för den anställde. Vi känner till bärplockarskandalerna, vi vet att vissa sektorer använder sig av underbetalda arbetsflyktingar. Detta leder ofta till extra kostnader för det svenska samhället, samtidigt som kadern arbetslösa svenskar ska hjälpligt försörjas.

Bemanningsföretagen är, precis som de Sverigebaserade företagen som handlar med människor, de enda som tjänar på det. Underligt nog är det ofta emigrerade svenskar som startat enmansföretag i bemanningsbranschen för att plocka hem slantarna från Sverige och de svenska bidragssystemen lika lätt som det är att plocka fallfrukt om senhösten. Samtidigt lider Sverige under oket av för få arbeten till en växande befolkning trots Alliansens arbetslinje, som hittills bara skapat luft i AF:s statistik.

Därför är det hög tid att strama upp tolkningen av Schengenavtalet och införa hårdare krav på ansökningar om arbetstillstånd.

För det första ska givetvis AF sakna lediga resurser till de arbeten som ska utföras genom utländska bemanningsföretags försorg. För det andra ska det finnas platskontor i Sverige som kan garantera med bankgarantier minimilöner och övriga svenska lagstadgade lönevillkor. För det tredje måste utlandsbaserade bemanningsföretag kunna visa att det finns svensk arbetsgivare som är villig att hyra in den erbjudna arbetskraften som självklart inte ska finnas tillgänglig hos Arbetsförmedlingen.

Och till slut! Arbetsförmedlingen heter ju Arbetsförmedlingen. Hur vore det om Arbetsförmedlingen skulle börja att aktivt förmedla arbeten? Om 47000 personer kan importeras, då måste det ju finnas möjligheter för 47000 arbetslösa svenskar att slippa statens förnedringsarbete genom AF och sociala myndigheter!

Söndagen den 6 november 2011

Hej då, Nordea, säger Sur-Jonas!

På sin hemsida meddelade Jonas Sjöstedt (V) att nu byter han bank. En mindre girig bank ska få ta hand om kommunistens kapitalistiska sida. Detta som en naturlig följd för denne idealists syn på Christian Clausens och Björn Wahlros offentliggjorda girighet, där tvåtusen anställda ska sparkas samtidigt som ledningen förser sig med så mycket pengar att det skulle avlönat nästan hälften av dessa blivande arbetslösa.

Men, Jonas, vart ska du gå? SEB, Swebank eller Handelsbanken? Hur mycket får deras direktörer och hur mycket plockar deras styrelser ut i arvoden? Så länge marknadsekonomin helt styr bankernas girighet och alternativen saknas till ett idealt banksystem, lär samtliga storbanker fortsätta med att överösa styrelse och ledning med spararnas pengar. Och skulle inflödet av slantar gå fel, då övergår ansvaret från sparare till skattebetalare. Men ledningen sitter tryggt med sina anställningsavtal som en styrelseordförande skrivit under i sten.

Så, hur vill du ha det, Jonas? Jag misstänker att du vill ha bara en bank, som ägs av staten i sann kommunistisk anda. Men var inte den tragiska banken Nordea en gång helt statsägd? Och har en historia av mycket rikliga bonusar och pensionsavtal som till och med under PK-tiden betalades av staten?

Och egentligen, kära bankkunder, här kanske skulle godtycket inom bankvärlden tvingas till reträtt och vara tvungen att följa nationalekonomins grundregler utan att vissa ska ha möjlighet att växla in på gräddfilen. Men fortfarande skulle framtidens Clausenar och Wahlrosar göra allt för att tillägna sig fördelar på andras bekostnad, vilket historien bevisar. Nordeas alla namnbyten får ingen att glömma alla fatala felbeslut och alla som lämnat denna forna statsbank med fickorna fulla av spararnas slantar.

Inte ens du, Jonas, skulle med enorma och orealistiska valframgångar kunna utrota den girighet och den fartblindhet som de redan framgångsrika automatiskt får, när deras medarbetare gör ett bra jobb.

Därför är det hög tid att Justitiedepartementet undersöker möjligheten att komplettera Aktiebolagslagen för börsnoterade aktiebolag med inskränkningar för styrelse och ledning att själva skriva anställningsavtal för sig själva. Detta måste hänskjutas till bolagsmöten, där samtliga aktieägare ska ha laglig möjlighet att styra ledningens avtal mot rimliga och accepterbara nivåer. Vi måste få bort de välbeställda ryggkliargängens girighet och vilja att förse sig själva.

När storbolagens ägare alltmer består av anonyma fonder och doldisar blir det ännu mer väsentligt att rättvisepatoset plockas fram. Går det inte på något annat sätt, måste detta ske genom lagstiftning. Till exempel ska det inte vara möjligt att kvittera ut en miljonpension efter bara något år i tjänst och bonusar ska inte vara möjliga för andra än för de tjänster där en stor andel av lönen grundar sig på försäljning, som t ex säljare och försäljningschefer. På samma sätt ska även tjänsteförmåner likställas med övriga arbetslivet och enbart tillåtas om de relateras till direkta kostnadsutlägg i samband med tjänsteutövning.

Så Beatrice Ask och Annie Lööf, vakna! Det är ni som har ansvaret för att storbolagens styrelser och direktörer inte plockar ut mer än vad de "förtjänar" på samhällets och aktieägarnas bekostnad!

Är det inte konstigt? När det gäller miljöarbetet, heter det i argumentationen att vi i Sverige ska vara föregångsland. Men när det gäller svenska direktörers anställningsvillkor då heter det att vi måste ta hänsyn till den internationella marknadsnivån!

Fredagen den 4 november 2011

Bankvärldens prioriteringar?? Vad var det jag sade?

I går undrade jag  vad Nordeas vd Christian Clausen får i bonus och pension. Och idag fick jag svaret eller halva svaret åtminstone. Denne dansk ska få omkring hundra miljoner (100.000.000:- om han lever till 85). Vad han får i bonus av styrelsen till Anders Borgs förtvivlan står fortfarande skrivet i stjärnorna. Och styrelseordförande Björn Wahlros tycker att dansken skulle vara värd ännu mer och tillägger att Christian är värd mer än en simpel trea i Stockholms innerstad, med tanke på vad media anser om 35 miljoner som investering i VD:s behov av statusfyllt sovställe.

Tänk vad en enda person kan vara värd och tänk vad Nordeas framgångar kan bero på en enda person. Fantastiskt, eller hur?

Brott och straff

I Sverige har vi en diger lagstiftning bestående av Svea Rikes Lag, 10 centimeter tjock och tolkningar med sina prejudikat i flera bokhyllekilometer.

Och bryter vi mot någon lag eller någon av dessa miljontals tolkningar så döms vi till ett straff. Men då måste vi först och främst åka fast och infångas av rättvisan.

Straff blir sedan något som höga jurister bestämmer godtyckligt när de granskat straffskalan och letat efter försvårande eller förmildrande omständigheter. Du kan frikännas, du kan få böter, du kanske hamnar i fängelse eller döms till miljonskadestånd.

Men låt oss konstatera att chansen att åka fast är mikroskopisk, då majoriteten av vår stolta poliskår redan sitter inne!

Men varför har vi fängelser? Och fängelsestraff?

Det finns  fyra anledningar.

Först och främst ska det vara ett straff som ska avskräcka från ny brottslighet. Fängelse är att bli frihetsberövad, även om dagens fängelser mer påminner om lyxhotellrum med bättre mat än vad våra pensionärer har råd till, bra underhållning i form av motionshallar, biosalonger och veckounderhållning i form av en narcissistisk psykolog och så förstås radio och teve på rummet.

För det andra ska samhället skyddas mot dessa brottslingar, då återfall och hämnd på vittnen och anhöriga som ”satte dit” brottslingen är vanligt förekommande. Medborgarskydd? Man kan ju undra när fängelsestraffen ständigt kortas av i domstolarna och dessutom förses med tidsrabatt för gott uppförande.

För det tredje heter det kriminalvård, vilket skulle betyda att den fängslade ska återanpassas till ett laglydigt liv. Man kan ju undra om det kan kallas vård med en timmes träff med en psykolog en gång i veckan. Det skulle jag kalla för ren 99%-ig förvaring.

För det fjärde ska det finnas tillgång för studier och utbildning för att kriminalvårdskunden ska kunna möta livet utanför murarna efter avtjänat straff. Men den största vidareutbildningen sker spontant genom internernas umgänge, en utbildning i brott och konsten att inte åka fast.

Våra fängelser är fullbelagda! Så fullbelagda att fängelsestraffen ersätts med fotboja. Men det är bara de misslyckade brottslingarna som sitter bakom galler! De lyckade åker ju aldrig fast och skulle de mot förmodan åka fast och häktas, klarar de sig alltid från längre permanent inlåsning med hjälp av sin goda rättskunskap!

Kan någon förklara för mig varför det heter Kriminalvård?

Torsdagen den 3 november 2011

Bankvärldens prioriteringar??

”2 000 anställda får gå när Nordea ska spara. Samtidigt har storbanken köpt en lyxlägenhet för 22,5 miljoner kronor på Östermalm i Stockholm åt vd:n Christian Clausen. ”

Ovanstående två rader är saxade idag från Expressens nätupplaga. Om det är hela sanningen, behövs inga kommentarer! Det enda som saknas är offentlighet åt Clausens pensions- och bonusavtal!

Den krystade förklaringen är att styrelsen ska spara??? Fringisarna har blivit för dyra och kostar 280000 sekiner. Om det är i månaden framgår inte, men det kan man med säkerhet anta. I fringisarna ska gratisbostad ingå, vilket nu medför det underliga beslutet att offra 22,5 miljoner på köp av en statusfylld våning som dessutom ska renoveras för ett tiotals miljoner. Detta för tankarna till Juholts hantering av sina förmåner på skattebetalarnas bekostnad. Samtidigt påtalas att Nordeas styrelse båda har godkänt och icke godkänt denna förvånande utgift.

Girigheten förnekar sig aldrig!

Onsdagen den 2 november 2011

Rättsstatens dilemma

Hovrätten har väckt några riktigt lagkunniga, när en våldsverkare fick nersatt straff för en dödsmisshandel på grund av ursäkten att han var så full att han inte visste vad han gjorde. Mordet blev misshandel på grund av ursäkten med resultat att straffet reducerades kraftigt.

Vår rättsstat börjar agera på ett underligt sätt, när gärningen får en sekundär betydelse och orsaken till gärningsmannens agerande blir ledande för brottsrubriceringen.

När en styrelseordförande och en direktör kokar ihop ett guldkantat avtal på ägarnas bekostnad, då är det inte brottsligt längre, då ingen lämplig lagparagraf kan tillämpas för detta bedrägeri. När en uppenbart kriminell vägrar att erkänna, frias han ofta då den tekniska bevisningen allt oftare är bristfällig och försvarsadvokaten lika ofta är skickligare än åklagaren.

Dessa ständigt återkommande fakta bevisar att likhet inför lagen inte finns längre. Rättsstatens grundprincip nummer ett gäller numera bara medelsvensson som försöker hjälpligt efterleva den digra lagboken.

Ska man sedan lägga till strafflindringar på grund av krystade ursäkter, blir rättssäkerheten ännu mer ihålig. Här utmärker sig våldsbrotten, där droger och alkohol numera ska vara den bästa ursäkten för att ta en vän av daga och komma undan. Eller gäller det att ha en försvarsadvokat som kan åberopa tillfällig sinnesförvirring, eller ett psykotiskt sinnestillstånd vid gärningstillfället.

Nu gäller det att återföra vår rättsstat till straff för gärningen och inte fokusera en rättegång på strafflindring på grund av en lång rad ursäkter eller hänvisningar till glömda lagparagrafer eller antika prejudikat.

Har en direktör tillskansat sig orimliga vederlag, ska denna gärning bestraffas med återbetalning och fängelse eller dryga böter. Har en styrelseordförande gått med på guldkantade villkor mot ägarnas intentioner ska även denne straffas för trolöshet mot huvudman. Denna giriga form av att lura rättvisan får inte längre fortsätta, då det är alltid kunder och ”vanliga” medborgare som tvingas betala utan att få minsta värde tillbaka för dessa slantar.

Har en våldsverkare allvarligt skadat eller dödat någon, ska det bestraffas helt enligt den lagbok vi alla ska efterleva. Ursäkter hör inte hemma i straffdiskussionen, utan ska behandlas separat. Handlar det om mord som relateras till psykiska besvär, ska dessa tvångsbehandlas utanför strafftiden. Handlar det om tillfälliga sinnesförvirringar, ska detta inte påverka straffpåföljden. Drogfyllor eller alkoholbesvär eller tillfälliga utbrott av ilska är ursäkter som inte får påverka påföljden.

I en rättsmedveten rättsstat är det gärningen som ska bestraffas utan att rätten ska behöva ta hänsyn till efterkonstruerade ursäkter, eller den åtalades plats på samhällets statustrappa, eller den åtalades specialistkunskaper på att komma undan med lagbrott som varje annan skulle bestraffats för!

Om vi inte försöker följa rättsstatens grundprinciper om att alla är lika inför lagen, då har vi tagit ett jättekliv mot en anarki där lagen tappat all trovärdighet! Lagens grunduppgift är ju trots allt att skydda medborgarna och straffa förövarna!

Måndagen den 31 oktober 2011

Girigheten slår ut välfärden

Det handlar om elförsörjning. Och det handlar om en sur skåning, som ser girigheten och EU-parlamentet göra allt för att i mussteg slå hårt mot det nya fattigsverige.

Barsebäck med sina dubbla reaktorer lades ner efter påtryckningar från danskarna. Och nu är det danskarna som genom EU:s regelverk tvingat Svenska Kraftnät att prissektionera elnätet för att kunna genomföra energiexport till det koleldade Danmark.

Därför brandskattar man skåningar och blekingeborna som nu ska möjliggöra ännu mer export och därmed ännu högre energipriser! Vi får betala för att göra priserna ännu högre!

Sverige har delats in i fyra förbrukningsområden med olika prisnivåer. Billigast i Norrland och dyrast i Skåne. Är det inte konstigt hur gränserna lagts? Det sydligaste området har sin norra gräns precis söder om Oskarshamn och Ringhals. Det luktar mycket illa och det luktar mycket girighet och det formligen osar oheliga förbund mellan NordPool, Svenska Kraftnät och Näringsdepartementet.

Vi skåningar kommer att tvingas betala för nya energiöverföringssystem till kontinenten så att energin kan exporteras till ännu högre priser så att fattigsverige blir ännu fattigare.

Ett gods i Skåne fick en ny herre, en adelsman med ett rykte om att vara empatisk och rättvis. Han skulle tillträda som högste chef för alla torpare, dagsverkare och mjölkerskor. Den gamle torparen Emil blev inte gladare av nyheten och tillfrågades varför. Var inte den nye greven efterlängtad efter den gamle grevens slavkompani?

Emil svarade: ”Jag ger fan i vem som förtrycker mig, då min lott i livet är att vara förtryckt!”

Söndagen den 30 augusti 2011

Rött och blått käbbel

Den politiska kartan ritades om efter valet 2010. Ingen sida hade egen majoritet i riksdagen. Detta innebar att vare sig röda eller blåa enögda förslag kunde längre tvingas igenom till glädje för många pragmatiska medborgare.

Men det medförde en negativ följdverkan, eller kanske positiv? Det hela började med Juholts underliga retorik. Regering hade stöd av enfrågepartiet SD, påstod mustaschen från Oskarshamn samtidigt som vännen av skattefria bostadsbidrag höll tyst när SD sänkte borgerliga propositioner med stöd av de röda inklusive sossarna.

Nu går Fredrik Reinfeldt till motangrepp och påstår att regeringen bara haft nytta av SD i ett tiotal omröstningar.

Konstigt nog berör ingen av dessa gigantiska kombattanter den positiva effekten av denna riksdag, där SD och den politiskt skicklige men föga pragmatiska Jimmy kan agera Gossen Ruda i rasistisk uniform (Blekinges folkdräkt!). Och det kanske beror på en enda enkel effekt. Sossar och Moderater tvingas arbeta tillsammans under täcket och utarbeta motioner och propositioner som både funkar i verkligheten och tystar intern retorisk kritik.

Resultatet blir en utökad demokrati där de största partierna tvingas samarbeta för folket i tiden! Och ingen, vare sig röda eller blåa, kan införa sin ideologiska enögdhet mot folket.

Tänka sig vad en liten tuva kan stjälpa. En liten tuva av brunt gräs, som alla borde trampa på, tvingar nu de andra fanatikerna till samarbete!

Lördagen den 29 oktober 2011

Journalistikens enögdhet

Uppdrag Granskning är i blåsväder. Deras enögdhet i reportaget om Glad Hudik-gängets ojämlika lönesättning är frapperande. Men det är inte första gången.

Uppdrag Granskning har i alla tider gjort program som trots enögd skygglappstäckt journalistik väckt debatt. Och nu protesterade föräldrarna till de handikappade i en debattartikel mot denna enkelspårighet. Man tittade bara på lönerna och publicerade en karikatyrbild av skaparen Pär Johansson som en girig teaterdirektör.

Detta får mig att undra över journalistkårens etik. Antingen gör man en totalt kommentarbefriad notis om en händelse, eller så blåser man upp en liten händelse till en drevskapande mastodont genom att bara presentera det som stödjer programidéns innersta tanke och konsekvent klipps allt bort som talar emot programidén. Det sistnämnda är Uppdrag Gransknings solklara recept, som har hängt ut många enskilda personer i rampljuset på mycket osakliga grunder, även om en och en annan förtjänat strålkastarskenet.

Vi har en JO, en BO, en Jämo och en PO. Men varför har vi en Pressombudsman? En som bara granskar objektiviteten i allt som publiceras, men aldrig allsidigheten och aldrig en objektiv saklighet, som ger båda sidor av en konfliktsituation en belysande bild.

PO verkar mest vara till för journalisterna, då i synnerhet vinkeljournalisterna som står på lur runt hörnen och försöker ge allmänheten en halv sanning samtidigt som den andra halva delen omsorgsfullt döljs.

Precis som i Glada Hudik-gängets fall pratade man bara om löner samtidigt som den ideelle startaren av denna teater anklagades för att suga ut kommunen på ett för stort och för generöst arvode. Men inte ett ord om insatsen som gav handikappade en chans till utveckling och social samvaro, inte en andning om vilka chanser dessa ungdomar fick, inte ens en antydan om att pengar inte är allt.

Eller som en förälder sade: ”Ingen annan har gett min flicka en chans!”

Skäms, Uppdrag Gransknings redaktion! Ni valde att vinkla, ni valde att dölja, ni valde att bara prata pengar. Ni glömde helt den uppenbara vinklingen att prata om den livskvalitet dessa ungdomar fick vid sidan av en mindre ersättning. Ni glömde den gamla tesen att pengar är inte allt i denna konsumtionsvärld!

Fredagen den 28 oktober 2011

Lägg ut, lägg ner

”Lägg ut, lägg ut, lägg ut”, skrek Bosse holmström under direktsändning i teve för länge sedan när några bomber smällde under ockupationen av Tyska Ambassaden. Den repliken kommer vi alla ihåg!

En annan klassisk replik som däremot aldrig koms ihåg är: ”Lägg ner, lägg ner, lägg ner!” Det handlar som alltid om en förundersökning som läggs ner och nästan alltid handlar det om någon som tillägnat sig mer än vad som kan anses rimligt.

Nu var det den förre Vattenfallsdirektören som med styrelsens medgivande belönades med 12 miljoner i avgångsvederlag. Åklagaren lade ner förundersökningen idag med hänvisning till att brottsligt uppsåt inte kunde bevisas. Tror fan det! En styrelseordförande (Politiskt tillsatt?) och direktören kom överens och skrev ett kontrakt som ingen aktieägare (Regeringen, Näringsdepartementet och Maud Olofsson!) ens funderat över. Att den ohemula utbetalningen skulle dessutom ske som i så många fall i statligt ägda verk efter bara något år, var det ingen som tänkte på! Eller??

Det är bara att konstatera att ryggkliargänget förnekar sig aldrig. Och att vem som får betala är det ingen tvekan om! (Om nu ingen skulle inse det, så är det vi skattebetalare som åker på räkningen, som redan en riktligt avlönad direktör har kapitaliserat!)

Och som lök på laxen får vi även betala för en dyr förundersökning som startats av en äregirig och kändisjagande åklagare!

Smygpropaganda i ett demokratiskt land

Skånska Dagbladet hade i dagens nätupplaga en blänkare om att Sydsvenska Dagbladet ska dra ner verksamheten med 370 tjänster under de två närmaste åren. Och SDS inte ens nämnde det på sin nätupplaga.

Dock var det en annan effekt som borde kommenteras av journalisterna hos både SKD och SDS. SKD:s korta notis hade två kommentarer till lokalkonkurrentens nerdragning. Båda inläggen yrade om invandringspolitik och att de kallas för rasister. Och båda inläggen hade inte ett ord om SDS nerdragning.

Det är tydligt att de nättidningar som inte lägger in förmoderering i Expressens anda kommer att agera megafoner för Sverigedemokraternas enögda propaganda. Detta enfrågeparti, som ser ett invandringsproblem i varje samhällsfråga och varje företags överlevnadsproblem, har inget berättigande längre. Och deras anhängare borde ta sig själva i kragen och börja fundera över politikens stora riktlinjer, där den problematiska invandringen är bara en av tusentals frågor och är så mångfasetterad att ingen generalisering borde ha plats i den offentliga debatten!

SAAB blir kinesiskt!

Knappt har bläcket torkat på förra inlägget, om den dåliga liknelsen kan accepteras, förrän nya konstiga pressreleaser släpps ut på nättidningarnas hemsidor. Ett "letter of intent" har kommit från den kinesiska bolagen Pang DA och Youngman om att avsikten är att köpa SAAB:s samtliga aktier för 900 miljoner svenska kronor.

Men inte ett ord vem som äger aktierna! Hur mycket äger Antonov och hästhandlaren från Holland, eller var det Belgien? Och hur många aktier äger GM? Har svenska staten erhållit pant i form av aktier för alla insatser som utvecklingsbidrag och lönegarantier?

Och givetvis håller man tyst om maktspelet, som nu kommer upp till ytan. Ska Antonov och Muller sitta i ledningen? Vilka garantier får vi skattebetalare för utvecklingsgarantin som SABB har fått för att konstruera nya bilar? Kommer det även betalningsgarantier för samtliga fodringar från leverantörer och anställda? Finns det garantier för att produktionen ska vara kvar i Sverige?

Det ska bli intressant att följa denna dokusåpa och även se ett hemmahos-reportage hos lyxliraren Muller som tydligt skott sig på andras slantar utan att ha ett ärligt förtjänat rävöre!

Så det kan gå till i storfinansens giriga värld!

Victor Skalman har tappat kompassen

Må gudarna förlåta mig för att både Skalman och Muller utsätts för mina förlöjligande tankar. Och en förskottsbetald rekonstruktionsman utsätts för misstankar. Men mediarapporteringen väcker frågor som jag inte kan få svar på!

SAAB fortsätter att leva utan produktion. Vad är det som sker?

Rekonstruktionen misslyckades och den ledande mannen har begärt entledigande från uppdraget efter två veckors undersökning. Undrar om de miljoner han fått i förskott har betydelse för detta resultat?

Victor Muller fortsätter att trampa vidare i ullstrumporna med att säga upp kontrakt med kineserna och vägra acceptera att rekonstruktionen läggs ner då det skulle innebära konkurs.

Inte konstigt då kanske en konkurs skulle innebära att kineserna köper konkursboet till en billig penning och får på köpet en fungerande bilfabrik, ett varumärke och en digert kunnande, samtidigt som de blir av med skalbolagsdirektören Muller.

SAAB:s kassakista är åter tom och ingen får lön förrän statens garantilön betalas ut. Samtidigt plockar Victor Muller ut pengar till ett lyxliv. Arton miljoner om året betalar någon till denne skalbolagsdirektör trots att inga pengar finns. Kan det vara tullande av de statliga slantarna som skulle hjälpa SAAB till ett nytt liv?

Nu har SAAB, Muller och Antonov skapat rubriker i över ett år utan att ens en ratt producerats.

Är det ingen som undrar vad som sker bakom kulisserna?

Låt skiten gå i konkurs omgående och se till att en konkursförvaltare säljer skalet, varumärket och kunnandet omgående, så att skattebetalarna slipper drömmaren och lyckosökaren Muller.

Onsdagen den 26 oktober 2011

Segrarna skriver om historien

Falsarier har alltid funnits i historiebeskrivningarna. Nästan samtliga svenska kungar har skrivit sina egna berättelser, där de själva och deras anfäder framställts på ett direkt osant sätt.

Nu försökte Sophia Arkelsten kuppa igenom en liten ändring av den svenska nutidshistorien. En direkt felaktighet, som skulle framställa Moderaterna i ett rosenrött historiskt sken. Var det okunnighet? Eller var det ignorans? Eller helt enkelt ett allvarligt försök att skriva om den svenska historien?

Men det är inte lätt att göra detta i en öppen demokrati. Det erfor Sophie Arkelsten denna vecka, när denna dam tillskrev en av Moderaternas föregångare införandet av kvinnornas rösträtt. Protesterna haglade och pudlarna kom som på beställning.

Detta öppnar dörren för en diskussion om hur ofta vi medborgare luras av ledande politiker, både när det gäller historiens omskrivningar och fakta bakom den självgoda retoriken.

Kan vi inte kräva sanningsenlighet från våra ledande politiker? I stället för att tvingas höra om dessa fantastiska politiker som pratar om hur duktiga de varit i det historiska perspektivet och tvingas lyss till rena kosmetiska åtgärder som i verkligheten bara har varit lek med statens slantar.

Vi ser det överallt! Totalt verkningslösa åtgärder för arbetslösa, vårdåtgärder för missbrukare och psykiskt sjuka, åldringsvården och infrastrukturåtgärderna. Men i samtliga fall har man i retoriken löst alla problem och genom att sålla ut bevisen från den offentliga statistiken lyckas man även ljuga om de lyckosamma effekterna av mycket tveksamma åtgärder. Däremot sägs inget om hur många som fick riktiga jobb genom statliga åtgärder och inget om hur många våldsbrott som utfördes på grund av att psykvården inte hade plats och inget om hur många åldringar som dog av utebliven vård och inget om hur många tågförseningar som berodde på uteblivet underhåll och bristande resurser.

Men alla åtgärder har varit extremt lyckosamma enligt riksdagens representanter!

När får vi möjligheten att välja ärliga och självkritiska politiker till riksdagen?

Idag har vi segrarna som aldrig gör ett fel och försöker skriva nutidshistoria ur ett enögt perspektiv. Idag har vi den haltande oppositionen, som inte kan erkänna en enda åtgärd av segrande partiers program som lyckosamma. Idag har polariseringen i politiken gått så långt att samtliga nyanser mellan svart och vitt är bortskrivna.

Ödmjukhet finns inte längre, när girigt maktinnehav blivit viktigare än att följa medborgarnas vilja! Och verkligheten står långt ifrån politikernas rosenröda uppfattning av den grå vardagen! Synd att vi inte kan förse samtliga politiker med Pinnoccios näsa??

Tisdagen den 25 oktober 2011

Kronofogden anmäls gång på gång till inkasso

130.000 har Kronofogdemyndigheten i obetalda förfallna räkningar och lika mycket har varit obetalt så länge att beloppen lämnats till inkasso.

Och sedan då?

Ska kronofogden kontrollera sig själv för att undersöka om utmätningsbara tillgångar finns?

Åter ett genant fall där en myndighet eller statligt verk undersöker sig själv och dessutom ska se till att samhällets regler och lagar uppfylls.

Inte konstigt att samhällets höga företrädare förser sig själva. Risken att någon stackars undersåte i den interna hierarkin skulle avslöja tillgreppet är obefintligt då samtliga tycks kontrollera sig själv!

Den enda polis vi har i dessa fall är nyfikna journalister som envist hävdar offentlighetsprincipen för att få ta i kompromentterande dokument!

Måndagen den 24 oktober 2011

Konsten att presentera en icke-nyhet

Ibland dyker det upp konstruerade nyheter, kioskvältare som inte överhuvudtaget borde finnas. Vi hittar konflikter som inte är konflikter, vi finner avslöjanden som bygger på skvaller utan verklighetsgrund, vi läser om debatter som behandlar ett fragment av ett större sammanhang. Överallt ser vi dessa kvasinyheter som bara har till avsikt att fylla ut ett medias lediga utrymme under nyhetstorkan. De flesta dör av sin egen uttorkning, andra försöker man hålla liv i och hoppas att andra media tar tag i den enorma potentialen.

Gemensamt för alla dessa kvasinyheter är att de är utbrutna ur sitt naturliga sammanhang.

Idag presenterade SR en jättenyhet, som både är en gammal ”nyhet” och gripen ur luften.

Det gäller Oden, vår stolta isbrytare som kämpar för sjöfarten varje vinter i Bottenviken och Bottenhavet. När det har varit isfritt under sommarhalvåret har sjöfartsverket hyrt ut Oden som forskningsfartyg. På grund av Odens enorma framkomlighet och att det bara finns omkring fem isbrytare i världen av Odens kaliber råkade någon hyra ut Oden till amerikanska klimatforskare förra vintern med känt resultat. Det blev stopp för sjöfarten.

Då man nu tänker försäkra framkomligheten för sjöfarten är det bestämt att Oden ska trafikera Bottenhavet denna vinter, vilket internationella forskare nu protesterar mot.

Och detta skulle vara en stor nyhet, Sveriges Radio?

Det är snarare en icke-nyhet att man bestämt att en isbrytare byggd för svensk och finsk sjöfart ska användas för det den är avsedd för!

Söndagen den 23 oktober 2011

Vatten på gåsen

Carl Bildt får utstå mycken osaklig kritik i dessa dagar för sitt engagemang i Lundin Oil innan han tillträdde som utrikesminister. Hur nu Calle ska kunna ta ansvar för det som hänt så långt tillbaka och då bara som styrelseledamot utan opertivt ansvar. Men skam den som ger sig. Journalisterna hänger som en klase iglar på ministern och upprepar samma frågor. Calle svarar självsäkert på varje journalistfråga och hinner även med att tillrättavisa osakliga journalister under tiden. Så låter en van retoriker och en erfaren statsman.

Detta får mig att tänka på en av våra största politiker. Han avslöjades med att äga ”stenfastigheter” i Gamla stan och ställde upp ovetande om det kommande scoopet på en intervju. En fråga ställdes och ”offret” bara svarade journalisten: ”Och vad är det med det?” och sedan var intervjun slut! Expressens mittuppslag publicerades men det önskade drevet på en sosse, som inte levde som han lärde, uteblev. Det var rikshushållaren Gunnar Sträng som med både säkerhetsnål och gummiband runt plånboken kunde hantera både den egna och statens ekonomi. Och snoriga journalister!

Skönt med några medborgarföreträdare som inte stammar och gör sina pudlar så fort det viner lite om öronen.

Rebeller, terrorister eller upprorsmakare?

Jag är en rebell! Och gör uppror mot allt i samhället som jag anser vara fel. Precis som den rebelliska tonåringen gör uppror mot sina föräldrar och precis som miljörörelsen gjorde uppror mot det politiska etablissemanget under åttiotalet.

Men i upproriska arabstater gäller tyvärr en annan terminilogi. I väst kallas de upproriska för rebeller medan de av sina ledare kallas för terrorister. Konsekvent gjorde Ben Ali, Mobarak och Moammar Ghaddaffi samma sak enligt diktatorernas regelbok paragraf nummer ett, de kallade upproren för väststödda terroraktioner.

Är det inte konstigt hur ordlistans förklaringar lätt kan ändras, när ordet används av fel person. Terror betyder skräckvälde och terrorister är de som utövar sin politiska ledning med vapenmakt för att skapa skräckslagna undersåtar. Hur kan då dessa tre herrar kalla upprorsmännen för terrorister, när de själva visade sig (enligt varenda definition) att vara terrorister?

Är det inte konstigt att alltid segrarnas historia ska klassificera ordens betydelse? På flera ställen i Afrika pågår upprorisk verksamhet. Ibland mot skendemokratier, ibland mot diktaturer och ibland mot enkla företeelser som förevisningar av västs rikedomar. Detta sker med alla till buds stående medel. Med stulna vapen, med kidnappningar för att få pengar till enligt upprorsmännens vällovliga ändamål och med ren terror mot civilbefolkningen. Och varje handling fördöms av alla drabbade inklusive västs medier och ledande politiker utan att media försöker förklara bakomliggande skäl.

Skulle sedan upproret lyckas och en av rebellerna hatad regering faller, då kommer löften från ledarna om folkval och hyllningar inklusive löften om stöd från väst och all terror är glömd. Upproret, som det nu heter, har lyckats med demokrati som följd. Men hur gick det sedan? Ny terror och nya despoter stödda av väst under förevändningen att dessa giriga herrar är sanna demokrater?

För fyrtiotvå år sedan var Ghaddafi en hyllad general för en frihetsrörelse, både av väst och av den egna befolkningen. Men ur frihetskampen växte det fram en psykopatisk ledare vars röst saknade alla diplomatiska förutsättningar för en världsroll som politiker och som valde till skillnad från de avsomnade frihetsidealen att styra sitt land med girighet och våld. Och tänk hur patetiskt allt blir när Ghaddaffis hustru kräver utlämnande av kropparna efter far och son med hänvisning till FN:s mänskliga rättigheter, något som hela familjen spottat på i alla år!

Därför media, använd inte orden terrorister, rebeller och upprorsmän så lättvindigt. Det är hög tid att ni förklarar både bakgrund och händelser så att definitionen av dessa ord i er rapportering närmar sig ordlistans förklaringar.

Fredagen den 21 oktober 2011

Tack Ghaddaffi

Idag är det en ny fredag, precis som det var förra fredagen. Men idag är det även en tacksamhetens fredag. En lång rad mediakändisar vet att idag kommer de att slippa påträngande reportrar!

Tack Moammar Ghaddaffi, säger idag Carl Bildt mycket diskret. Igår sade han bara att världen befriats från ytterligare en makthungrig despot och vägrade att kommentera sina minnesluckor.

Tack Moammar Ghaddaffi, säger idag en tyst Håkan Juholt. Nu kan Håkan fortsätta resan och fortsätta med att köpa tillbaka sossarnas förtroende och röster på skattebetalarnas bekostnad.

Tack Moammar Ghaddaffi, säger idag den anonyma och tysta grekiska regeringen, som tvingade igenom ytterligare ett sparpaket. Nu kanske samtliga ministrar slipper en kontroll av sina egna förmåner, när den europiska mediavärlden koncentrerar sig på en begynnande demokratiseringsprocess i det södra grannlandet.

Tänk bara hur enkelt medias fokus kan förflyttas och hur snabbt den unisona drevjournalistiken ändrar kurs. Ibland är det ett smaskigt mord som får kvällspressen att glömma ankdammens klavertramp, ibland är det en världshändelse som får drakarna att glömma Moder Sveas sticka i fingret.

Nu blev en hatad psykopat som väntat avrättad och varenda wannabee-journalist kunde parkera sig vid datorn och detaljstudera varje bildbevis. Och för en stund glömma de svenska kioskvältarna!

Torsdagen den 20 oktober 2011

Lundin, Bildt, Arkelsten och Romson

Idag avslöjade SR att Carl Bildt satt i Lundin Oils styrelse samtidigt som de svenska ävertyrslystna journalisterna fängslades. Samtidigt som Lundin Oil samarbetade med regering om oljeprospektering. Men det var bara som det lät i mina öron!

Bildts styrelseuppdrag upphörde den 30 september 2006, vilket var ungefär samtidigt som den forne statsministern blev utrikesminister. Detta faktum får avslöjandet att låta som en fjäder som SR blåste upp till en höna. Men SR ansåg att detta var en sensation som måste undersökas, då dubbla lojaliteter kan misstänkas hos vår utrikesminister. Bildt svarade pliktskyldigast på en rad frågor om detta och visade sig ha väsentliga minnesluckor. Kan det bero på ett avsiktligt tryck på delete då varje svar skulle avslöjat konflikten mellan företagshemligheter och ministeruppdraget? Eller missade Calle ett styrelsemöte och hade inte minsta aning om vad Lundin Oil gjorde i Etiopien? Dock fanns svar svart på vitt att under 2006 hade Lundin Oil sökt prospekteringstillstånd hos regeringarna i bland annat Etiopien och Vietnam. Då i ljuset av nuvarande regim detta ska anses som en skandalartad sensation så startar SR ett nytt drev i enlighet med sin opartiska roll och för att dämpa efterdyningarna av Juholtaffären. Detta är patetiskt!

Då inga klara svar kom från Bildt om över sex år gamla händelser i en anonym styrelse, var det självklart nödvändigt för SR med en fördjupande intervju med Sophie Arkelsten och Åsa Romson, som sannolikt inte har den minsta aning om oljeaffärer. Detta var den mest spretiga och förvirrade intervju jag hört på många år. Man behandlade Lundins Oil och Bildts styrelseuppdrag ihopblandat med affärsetik, Carl Bildts minnesluckor, konflikten i Etiopien och lämpligheten i att samtidigt vara utrikesminister och innehavare av styrelseuppdrag. Frågorna haglade utan egentliga innehåll och Åsa Romson och Sophie Arkelsten svarade på hypotetiska och oställda frågor. Sophie kan ju inte ha minsta aning om vad Carl Bildt kommer ihåg och knappast Åsa Romson heller för den delen!

Lyssnaren fick inte ett enda svar. Intervjun gav bara nya frågor om den dolda sammanblandningen mellan näringsliv och politik. Däremot bevisades hur affärsvärldens jakt på nya förtjänster har vattentäta skott mot politikens diplomatiska tomma retorik och medborgarnas hjälplöshet mot maktsfärernas jakt på rikedomar.

Det hade varit bättre för alla parter om Arkelsten och Romson hållit tyst, då de på ett pinsamt sätt avslöjade både sin egna okunnighet och sina partiers tomma retorik med sina ickesvar, som frejdigt blandar ideologi med vardagens verklighet!

Däremot visar det så kallade avslöjandet att det är olämpligt för regeringsledamöter att inneha privata uppdrag, då inge kan förutse när en lojalitetskonflikt kan uppstå! Trots det är många ledande politiker hårt engagerade i det privata näringslivet! Och trots att Carl Bildt inte var samtidigt utrikesminister och styrelseledamot i Lundin Oil.

Så går det till när man konstruerar ett drev!

Onsdagen den 19 oktober 2011

Patetiskt försvar mot drevjournalistiken

En efter en framträder de. Och alla försöker de anklaga media för att utöva saklös drevjournalistik. Det är fel på sakinnehållet. Källorna till kritiken är inte dubbelkollade och aldrig trippelkollade. Man följer varandra i samma upplöjda fåra.

I natt framträdde Marita Ulvskog i programmet Vaken och med ett svamlande och stammande sammanfattade denna betongsosse i kjol allt som hade att göra med drevjournalistikens kärna och lyckades både anklaga hela mediasverige för tjänstefel och framhålla idolen Håkan som ett oskyldigt blåögt offer för ett stort gäng illasinnade människor som ville avsätta Juholt.

Det kändes mycket falskt och allt verkade vara en propagandistisk smörja för att dölja allt maktmissbruk. Socialdemokratin kan aldrig rädda Håkans anseende genom att medialt fokusera på oväsentligheter. Det medför bara att den svenska socialdemokratin förlorar ännu mer trovärdighet, i synnerhet om fler drev väntar bakom dörren. Den goda Marita försökte även anklaga media för att speciellt jaga ledande sossar, vilket antagligen är sant. Varför? Kan det bero på att en flera ledande sossar utnyttjat riksdagens ersättningssystem till bristningsgränsen för egna giriga ändamål? Historien har ju visat på hur en lång rad sossar medvetet plockat ut extraslantar och visat att girigheten vunnit över den samhällsmoral som de anser sig stå för. Det är som om den forna stolta fördelningspolitiken grundad på solidaritet med samhällets svaga har sakta men säkert vridits mot en omvänd Robin Hood-politik, där de redan välbeställda tillåts snylta med hela handen i den offentliga syltburken.

Det är hög tid att riksdagens regler skärps! Och det är antagligen för sent att slänga ut dessa giriga maktmissbrukare från riksdagen. Det kan vi göra först 2014 och då hoppas jag att varje ersättningsmissbrukare ska endast få normal a-kassa efter nedgraderingen av sin status och bortröstning från en väl insutten taburett!

Riksdagen nyadel ska ha samma rättigheter och skyldigheter som övriga medborgare och ska lyda samma lagar som övriga Sverige enligt principen "Alla är lika inför lagen!"

Drev som drev

Fallet Ganna Chyzhevska har nu upprört i stort sett hela Sverige och orsakat ett formidabelt drev på Billström och Alliansregeringen. Tobias Billström vågar dock ta bladet från mun och berätta att integrationspolitikens regelverk är resultatet från en bred uppgörelse där även sossarna skrev på. Dessutom påtalar Tobias riskerna för stora kostnader med en lättnad av regelverket. Det tragiska med byråkratiska regelverk är att ibland faller någon mellan stolarna och drabbas hårt.

Dock bör inte anhöriginvandringen vara för generös, då begreppet anhörig lätt blir en luddig definition. Ska gamla sjuka mormor med ett av åtta barn i Sverige omfattas? Är den dementa farbrorn på över nittio en anhörig bara för ett av tolv syskonbarn jobbar i Sverige? Och hur gör man med den ensamma åldringen i ett främmande land, som vill åtnjuta svensk åldringsvård i närhet av sina barnbarn? Varför beskriver inte vår press de svårigheter som finns med anhöriginvandringen? I synnerhet då dessa med största sannolikhet kommer att bli en stor kostnad för den svenska vården utan att ha betalat en krona i svensk skatt.

Det är alltför enkelt att beteckna dessa invändningar mot medias bild av Gunna som lätt främlingsfientliga, men Sverige kommer inte att klara av en flod av vårdbehövande som resultat av en generösare anhöriginvandring. Under sextio- och sjuttiotalet hade vi en stor arbetskraftsinvandring från Balkan. Bara tänk hur många föräldrar till dessa som är kvar i Grekland och dåvarande Jugoslavien, som nu kräver vård men inte kan få det i dessa bankrutta stater. Under åttio- och nittiotalen kom de politiska flyktingarna från diktaturerna i arabvärlden, de som för att överhuvudtaget överleva tvingades fly. Deras överlevande gamla släktingar, som lämnades kvar, behöver nu vård. Hur många kan det vara?

En lättnad av regelverket för anhöriginvandring kan därför bli enormt kostsamt för oss skattebetalare, kanske så dyrt att vi tvingas degradera kvaliteten på åldringsvården ytterligare ett snäpp! Det är mycket konstigt hur vi svenskar kan vara generösa med våra skattemedel samtidigt som vi inte inser att det drabbar oss själva i slutändan.

Tisdagen den 18 oktober 2011

Journalister eller äventyrare

Idag skulle rättegången i Etiopien ha startat mot de två svenska journalisterna, Martin Schibbye och Johan Persson. De har fängslats och åtalats efter en diktaturs lagar, då de försökt granska en motståndsrörelse som av regeringen betraktas som rena terrorister. Med andra ord blev därmed Martin och Johan klassade som terrorister och åtalas som sådana.

Vad som är rätt eller fel i medias bevakning är omöjligt att klara ut. Men det hela tycks landa i gränslandet mellan pressbevakning och riskfyllt äventyr.

Vi behöver bra och objektiv granskning av diktaturernas omänskliga behandling av medmänniskorna, men även en sund bevakning av alla de som kallar sig frihetskämpar. Tyvärr tycks det som om många frihetskamper bara leder till nya empatilösa diktaturer. Vi såg det i Libyen och vi har sett det i många andra afrikanska stater. Att då som journalister försöka beskriva ett skeende, som påstås vara en frihetskamp mot en diktatur, är oerhört riskfyllt. För att få fram en komplett bild kräver kanske att man bryter mot lagar. Detta är självklart då en diktaturs mediabild är medveten förvrängd för att passa den bild som de vill att omvärlden ska ha av landets situation.

Om det var äventyrslusta eller jakt på en journalistisk bragd som drev Martin och Johan vill jag låta vara osagt. Men dessa frontreportrar behövs för att bygga omvärldens bild av en konflikt, där de stridande totalt struntar i det som kan leda till demokrati, nämligen fungerande skola och sjukvård och en aktiv politik för att minimera folkets umbäranden!

Så alla ni, som beskyller dessa två journalister för sensationssökeri och äventyrslusta, tänk en gång till!

Måndagen den 17 oktober 2011

Hönan Agda, unplugged

Cornelis Agda har återuppstått. Drömmar om en tuppkam som är styv har fått en helt ny betydelse. Tuppkammar mals ner och sprutas in i unga flickors läppar för att med groteskheter behaga mannen, eller?

Handlar det bara om dagens förvrängda skönhetsideal som till allt större grad blir artificiell. Pumpa upp brösten, fettsug ändan, spruta in skit i överläppen så att den får rätt putningsgrad, kleta in dig i salvor med konstiga ingredienser från utrotningshotade växter och djur, kleta färgat tranfett på läpparna och måla allt runt ögonen inklusive ögonfransarna som ska vara så långa att du börjar se trött ut. Sedan är det bara att toppa skapelsen med luktegott för att karlarna ska flockas som flugorna runt en sockerbit och se kreativiteten. Detta då du förväntar dig att med denna artificiella kropp alla karlar ska falla pladask eller åtminstone alla väninnor ska bli både avundsjuka och svartsjuka.

Och givetvis har nu en kvinnlig journalist hittat tuppkamsanvändningen och jämför läppförstoring med plågsamma djurförsök. Undrar varför detta har blivit så viktigt att man gör ett heltimmes program om denna feminina företeelse? Har journalisten gett upp drömmarna om sitt utseende och ska nu klanka på alla kvinnor som i brist på ett verkligt liv försöker koncentrera sig på att förändra bilden av sig själva? Eller handlar det om att granska miljardindustrin kring skönhet och meningslös kroppsvård genom att plocka ut en försvinnande liten del? Att döda tuppar och mala ner deras kammar till skönhetstörstande unga flickor kan väl knappast jämföras med att testa hudvårdspreparat på levande djur.

I vilket fall som helst är det väldigt få som kan bygga en kropp som leder till äktenskap med en miljardrik amerikan och därefter få automatiskt en hjärndöd roll som Hollywoodfru i något såpaprogram. Fåfängans marknad är tydligen mycket lukrativ och det är patetiskt att se hur många kvinnor som faller för den genomskinliga reklamen med sina lögner till lockrop om evig skönhet enligt standardmodell.

”I huvudsak inte sant”

I dagens P1 intervjuades Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin om hur lätt fokus på det politiska innehållet kan glömmas genom en personlig skandal. Givetvis diskuterades även den inre maktstriden. Skvaller och intriger förekommer, liksom att det finns tecken som tyder på att den inre kretsen meddelar sig direkt från möten via SMS till hungriga reportrar.

Lika självklart försökte Carin att dementera detta och framhålla att VU är mycket eniga efter att ha haft diskussioner med ”högt till taket”!

Men hennes avslutningsreplik i dementerandets konst föll platt till marken när hon sade ordagrant:  ”I huvudsak är denna kritik inte sann!”

Enligt mina svenskkunskaper betyder det att mycket är sant. Det är bara det att vi aldrig får veta vilket som är sant och vilka rena lögner som pressen matats med. Att media får uppgifter bakvägen hedrar inte de besvikna som inte fick de åtråvärda positionerna och därför försöker "hämnas" för att få bort de misshagliga. Eller, Carin, är det så att vissa i VU tycker att den inre egoistiska och giriga kulturen har gått för långt. Just därför vill dessa svikare återupprätta tilltron till våra politiker?

Söndagen den 16 oktober 2011

Familjemedlemmen

Idag har Ayla bott hos mig i en vecka. Efter kontroll visade hon sig vara bara nio månader , inte elva. Det förklarar en del! Ett par morgontofflor, ett par strumpor och lite ytterligare kantning av en matta som redan Athos för en massa år sedan började nagga på.

Inlärningen går långsamt, sitt funkar och nästan ligg också. Gå i koppel är helt främmande för henne men med små nätta steg närmar hon sig koppellydnad. Redan efter några dagars godisträning klarar den unga damen femton meter koppelgång vid min sida. Skogspromenaderna är så efterlängtade att redan efter första frukost väntar hon vid dörren. Jag slipper inte undan helt enkelt och det har redan medfört att livremmen spänns belåtet in ytterligare ett hål varje morgon.

Därför alla ni soffsittare med alltid en chipspåse på bekvämt räckhåll och trettio procent av vikten placerad i form av årsringar från chips och öl, gnäll inte längre och sluta testa alla de miljontals bantningskurer som aldrig funkar. Skaffa i stället en  hund, en krävande hund som vill ha massor med långpromenader!

Fredagen den 14 oktober 2011

Han stannar

Så var det klart. Håkan släpper inte taget om sin maktposition utan stannar som sosseledare. Visserligen är den juridiska delen inte helt klar, men förundersökningen om bostadsfifflet har lagts ner. Nu återstår det bara att utreda de dubbla reseräkningarna. Att slå vad om en fällande dom här lär inte ge några högre odds.

Surprise, surprise? Var det någon som väntade något annat i landet lagom där allas likhet inför lagen är helig. Men denna självklarhet omfattar inte maktens charlataner, när moral bara gäller andra och regler och lagar ska kringgås.

Nu återstår bara en fråga som ingen kommer att få svar på. Hade Håkan betalt tillbaka om han inte avslöjats?

Förresten, undrar vad Mona tycker innerst inne? Hon var ju kvinna och fick direkt en enkel resa upp på medias schavott!

Drevet

Morgonens radioprogram har präglats av en underlig debatt om mediadrev. Tidigt kopplade SR in Göran Greider som tyckte att inget stort fel begåtts av Juholt. Det var bara media som blåste upp ballongen till sprickfärdig nivå. Den gode och intelligente Göran framhärdade att politiken nu kommit i skuggan, den politiska nya kurs som den förment oskyldige Håkan Juholt stakat ut.

Konstigt att så fort maktmissbruk avslöjas, så är till och med avslöjandet en hetsjakt på en enda person. Dessutom är det ännu mer underligt att sossarna själva försvarar i det längsta det uppenbara missbruket. Vi som är tillräckligt gamla kommer ihåg den röda raden med Björn Rosengren, Stig Marjasin, Bosse Ringholm, Mona Sahlin, Lajla Freivalds, Göran Persson och nu Håkan Juholt. Samtliga har utnyttjat sin position för sitt eget höga nöjes skull och samtliga har satt kursen för en inre partikultur där ideologi åsidosättes samtidigt som samma personer kräver absolut rättvisa och laglydnad av medborgarna.

När det sedan avslöjas för medborgarna som tvingas under straffansvar att inte göra på detta sätt och pressen leker Följa John, då är det ett mediadrev som skymmer politiken. Hör ni hur dumt det låter?

Därför, Göran, inse vilket politiskt system vi har i det demokratiska Sverige. Vi har en regering som leder Sverige och en opposition som ska granska regeringens åtgärder och tillsammans ska alla dessa partier arbeta för att skattepengarna används på ett etiskt, humant och effektivt sätt genom att driva fram förslag som får majoritet i riksdagen.

Men samtidigt har vi den tredje statsmakten som under pressfrihetslagarna ska granska både åtgärder och personer i vår ledning. Det skulle vara tjänstefel i vår mediavärld att inte avslöja maktmissbruk oavsett det handlar om snattande i den offentliga syltburken eller om en regering vidtar åtgärder som menligt drabbar enskilda behövande grupper i samhället. Eller hur, Göran? För du är väl journalist i botten?

Dessutom är det hög tid att Riksdagsrevisionen börjar justera regelverket för kostnadsersättningar. Det finns ett privat regelverk i Skatteverkets regelbok som styr kostnaderna för dubbelboende. Man får dra av hela kostnaden och får därmed ungefär halva kostnaden betald. Varför ska politikerna här åka i en gräddfil och dessutom kunna missbruka ett alltför frikostigt regelverk för denna nyadel? Detsamma gäller tjänsteresorna, där riksdagens kontroll är så dålig att man på samma gång kan köra både hyrbil och egen bil på en resa som borde tagit med tåg. De privata företagen förordar konsekvent billigaste resesätt! Och varför i rödaste helvete tillåts samtliga politiker att ta ut traktamente, när de är ute och reser.  De blir bjudna på maten och ofta även husrum av sina värdar. Och sedan får de en ersättning där ett lunchtraktamente motsvarar en arbetslös hela dygnsersättning utan att politikern behöver ge ut en enda femtioöring. Och inte bara det. Alla med mantalskrivningsort i sommarstugan får fullt traktamente för varje arbetsdag på Helgeandsholmen. En extra årslön kammar samtliga dessa s k  landsortspolitiker in bestående av gratis boende och en generös dygnsersättning utan egentliga kostnader .

Befogade ersättningar borde helt enkelt bevisas med kvitton på verkliga kostnader för tjänstens utövande!

Nej, Göran Greider, vi medborgare behöver mediadreven som jagar bort maktmissbrukarna och det ständiga snattandet i Moder Sveas kakburk!

Kultur betyder bakterieodling!

Lena Adelsohn Liljeroth har ändrat uppfattning om sin titel som kulturminister. Hon har råkat uttrycka sin uppfattning och sagt att ordet kultur har en negativ klang och borde kallas för ”underhållning”. Givetvis har detta orsakat rabalder i de finkulturella kretsarna.

Men vad är det som diskuteras? Är det vem som äger ordet, då det tycks vara kärnan i debatten. Då torde många tysta röster ha rätten att skrika högt. Undertexten antyder att en viss form av kulturyttringar skulle ha ett monopol på ordet Kultur! Men så är det inte! Det finns många som ägnar sig åt kulturella gärningar utan att ens tänka på de och ännu mindre kämpa för en ensamrätt på ordet! Vilken härlig grupp det är som kan sälla sig till Lenas departement. Undrar vad Lena skulle säga om följande frågor:

Är det bönderna med sitt odlingslandskap? Är det de erkända ordstaplarna, som hyllas av Svenska Akademin och litet gäng av elitkritiker? Är det mikrobiologerna, som odlar hemskheter i små glasskålar? Och tillhör idrotten och svensktoppen vårt kulturlandskap? Är hembygdsföreningarnas arbete att betrakta som en kulturgärning? Tillhör svensktoppsindustrin Lenas departement?

Ja, listan kan göras lång av alla som använder friskt ordet utan minsta betänklighet. Därför borde Lena inte ta så stora ord i sin mun och i stället vara stolt över sin titel som täcker så enormt mycket i vårt samhälle. Och därför borde de finkulturella kretsarna omdefiniera ordet och avsäga sig ensamrätten som en definition på en liten klick navelskådande diktare. Förlåt Thomas, du är tillsammans med några få de strålande undantagen.

Men vill Lena särskilja konst, teater, litteratur och musik i alla dess schatteringar från alla de övriga betydelserna av ordet Kultur, då kan jag förstå hennes avsikter med att nyansera en form av begreppet kultur.

Vi måste leta fram ödmjukheten och försöka bibehålla vårt kära språks nyanser som kan uttrycka så mycket!

Torsdagen den 13 oktober 2011

Juholt och mediadrev

I ettan intervjuas Maj-Britt Teorin och Kjell-Olof Fäldt beträffande Håkan Juholts uttag av dubbla ersättningar.

Sossedamen intar en underlig inställning och skyller på mediadrevet, som enligt henne med förkärlek gör allt för att sätta dit sossar. Konstigt påstående, när stora delar av vårt privata samhälle oroas av vänsterjournalistik.

 Men jag håller med henne. Är det inte underligt att det är just sossar som visar girighetens ansikte och åker sedan dit i mediarapporteringen. Bosse Ringholms flygturer med regeringsplanet för att titta på fotboll, Björn Rosengren som gick på porrklubb utan att veta om det, Mona Sahlin som handlade friskt på skattebetalarnas konto, Lajla Freivalds utnyttjade sin ställning för att gå före i bostadskön för att tjäna pengar och nu Håkan Juholt som bedrägligt försöker tillägna sig dubbla ersättningar. Och då har jag glömt godissnattaren HSB Persson som levde nästan som han lärde ända till dess att karriären var slut och han och sambon Anitra blev det såta herrgårdsparet som levde på statsrådspension och spritmonopolbonusar. Snacka om en enorm klassresa, där ideologin kom i skuggan!

Och allt rapporterades i pressen på ett drevliknande sätt precis som Maj-Britt påpekar.

Frågan är nu enkel. Ska våra journalister bevaka maktsfärens hantering av de skattepengar som de utnyttjar för privata ändamål? Eller ska det så fort något anses tillhöra den privata sfären lämnas utanför rapporteringen och vi mediakonsumenter ska tillåta den personliga integriteten verka fullt ut? Att styra pressen mot något som kan kallas en enkel notisrapportering är uteslutet, då samtliga media alltid har lekt Följa John när stora kändisnyheter anas.

Just därför måste frågan om hur makten utövas alltid bevakas. Det är pressens förbannade skyldighet att meddela oss väljare varje försök till maktmissbruk och då i synnerhet om den personliga girigheten tar över uppdraget. Det är ju ändå våra slantar som missbrukas!

Så snälla Maj-Britt, det är inte ett riktat drev mot sossar av högerpressen. Det bara råkar vara så att antingen är de avslöjade sossarna så giriga att de glömmer att dölja spåren eller kanske är det så att dessa avslöjade tror sig ha rätten att utnyttja sina förtroendeuppdrag för personliga ändamål.

Personligen hoppas jag att journalisterna aldrig släpper sin roll att bevaka politikerna, både deras privata utnyttjande av sin ställning och deras utövande av uppdraget.

När vi en gång slipper dessa kioskvältarnyheter om maktmissbruk, då kanske slipper vi politikerföraktet som med Juholt sjunkit ytterligare några grader. Majoriteten i vår floskelfyllda riksdagen gör ju så gott de kan. Även om jag har mina tvivel, när jag hörde Juholt upprepa sin floskel om pengar till miljörenoveringar av bostäder i Stockholm för sjätte gången i partiledardebatten.

Onsdagen den 12 oktober 2011

Den egna förträfflighetens dyngpöl

Jag har lyssnat en stund på dagens partiledardebatt som var fylld av sanningar, halvlögner och förbannad dikt. Och vad hörde jag? Massor med ord som bara berättar om den egna förträffligheten och en tsunami av verbaliteter om motståndarnas oduglighet.

Och vad ska den lyssnade väljaren egentligen tro. Är det Alliansens ekonomiska och oempatiska Arbetslinje som är framtidens melodi eller är det oppositionens oansvariga men empatiska utbudspolitik som är vägen in i framtiden?

Allt tycks bygga på att dölja verkligheten för våra medborgare, som bara röstar med den egna plånboken.

Utbudspolitiken kommer att kosta i ökade lån och högre skatter, men den strikta ekonomiska politiken kommer att kosta i ökad fattigdom och fler utslagna. Var finns medelvägen och vem har viljan att göra den vettiga kompromissen för att fördela samhällsresurserna?

Därför är det patetiskt att lyss till de bågar som aldrig spänns! Någon sade en gång att politik är Möjligheternas konst. Varför låter det idag som om den enda möjligheten partiledarna har, är att få sitta kvar för sin egen förträfflighets skull och för att motståndarna är odugliga!

Sanningen lär ju ligga någonstans i den retoriska röran av empati och ekonomisk försiktighet. Och medborgarnas väl och ve är viktigare än ledarnas vantro på motståndarna och den egna förträfflighetens makthunger!

Bedräglig moral

Etik, vad betyder det? Enligt en någon bedagad uppslagsbok står det för filosofisk disciplin som behandlar moraliska frågor eller vetenskapliga frågor om moral.

Men som vanligt förändras språket. För det första har ordet Etik förflummats och betyder snart sagt vad som helst. För det andra kan man skönja flera sorters etik som grundas på om du tjänar mer än fyrtio tusen eller mindre i månaden. De som har den högre inkomsten har även en tendens att låta moralfrågorna gälla andra, medan ärliga och empatiska låginkomsttagare är de som både ger självmant till behövande och blir bestulna av höginkomsttagarna.

Usch, det var en ful generalisering! Men exemplen är för många för att ignoreras.

Politikerna står först i ledet och skriker ut sin falska retorik om att Alla ska med! (Göran Persson inför valet 2006) och Vi lämnar ingen utanför! (Fredrik Reinfeldt samma val). Men när verkligheten råkar komma väljarna till känna, då är det annat ljud i skällan. Dubbla kostnadsersättningar och regelbundna höjningar av egenarvoden, grova ostraffade tjänstefel och traktamenten utan egna utgifter följs av pudlar som snarast låter som tillrättalagda ynkliga lögner om sina tydliga girigheter. ”Jag välkomnar utredningen”, sade Juholt i gårdagens presskonferens, samtidigt som han tryckte på sin okunskap under fem år! Är det ledarkompetens hos en som anser sig vara kvalificerad till rollen som nästa statsminister?

Samtidigt som vi hör flatheterna från den nya adeln breder fattigdomen ut sig i välfärdssverige, där sjuka arbetslösa och pensionärer ställs utanför alltmer när reformer införs.

Det privata näringslivet är inte mycket bättre, där de högsta i storbolagen leker med aktieägarnas slantar när styrelser och direktörer kliar varandras ryggar och beslutar om mycket generösa anställningsvillkor och rena fantasibonusar. Bankerna sticker ut och visar här sin enorma girighet med miljonbonusar oavsett det går bra eller inte, samtidigt som man kräver medborgarstöd med skattemedel när de röda siffrorna visar sig.

På denna nivå består moral av att låta andra betala girigheten och sedan gömma de försnillade slantarna i aktier eller annat ägande, då det inte går att konsumera dessa enorma summor.

Vi har miljöetiska regler, vi har etiska regler i samhällets olika förhandlingssituationer, vi har en stor empati för de som inte klarar sig i samhället. Vi har i Sverige en hög samhällsmoral. Men när girigheten får råda hos dem som redan har det bra, då faller alla moraliska regler platt till marken och reduceras till en grundtes som säger att ”mycket vill ha mer”. Och det där med etik gäller bara alla andra i samhället!

Den bedrägliga samhällsmoralen tycks bara gälla samhällets småfolk och inte samhällstopparna som alltid klarar sig från bedrägeriåtal, när de stjäl under flaggan att det var marknaden som styrde nivån på ersättningen.

Måndagen den 10 oktober 2011

Arabvåren har gått över till höst

Det är för det mesta tyst om den afrikanska våren. Utom när skotten smäller, utom när en ännu ej slagen diktator skickar ut sin propaganda, utom när maktens lakejer mördar oskyldiga. Och tyst är det om vad som händer med demokratiseringsprocessen.

Idag på morgonen kom de tragiska nyheterna från gårdagens blodiga Kairo. En fredlig demonstration slogs ner brutalt av Egyptens militära polis. Kopterna är tydligen lovligt byte för våldshandlingar trots vårens klara budskap om att nu ska människorätten gälla efter Mubaraks skräckvälde.

Men precis om jag befarade i våras, är inte en lyckad demonstration mot en diktator genvägen till en verklig demokrati. Egypten leds idag av i stort sett samma militär som under Mubaraks ledning. Och utan att veta, tycks Egypten ha en lång och smärtsam väg till ens något som kan likna en demokrati. Sannolikt har både Libyen och Tunisien samma problem, men inte ett ord hörs om detta, då inga offer skördats i arbetet med denna stora omvälvning.

Varför ska blodet behöva flyta på gator och torg för att media ska visa minsta intresse för ett lands befolkning? Varför behövs det lik på trottoarerna för att pressen ska granska demokratiunderskottet?

Och ni i media, är både Tunisien och Libyen ointressanta ur bevakningssynpunkt när frihetsstriderna klingar av. Den plågsamma resan från diktatur till demokrati är lång, varför media borde rapportera både framgångar och alla återfall till ledarövergrepp..

Och alla ni i den politiska sfären, varför håller ni tyst om diktatorernas egoism. Är det för att så länge dessa underhåller er med lyxinbjudningar och feta oljekontrakt, lika länge undertrycker ni all information om landets verkliga styrelseskick till era väljare. Se bara hur länge Ghadaffi bjöds in till Europas finrum av Sarczoscy och Berlusconi med flera och hur dessa EU-ledare med glädje åkte till Tripoli på returinbjudningar. Men när folket reste sig och allt avslöjades om psykopaatens verklighet, då plötsligt blev den forna frihetsgeneralen paria i hela Europa. Är det inte konstigt?

Kanske är det oss det är fel på. Vi vill ha underhållning på fritiden och den ska bestå av blod och smällar, så att vi kan oja oss över hemskheterna. När den trista resan mot demokrati inleds med hårt arbete av att upprätta ett nytt samhälle med sociala funktioner, rättssystem och bra infrastruktur, då är vi inte intresserade längre. Att under tiden både yttrandefrihet och religionsfrihet skulle införas diskret bryr vi oss inte om.

Dags för eftertanke! Inte bara för journalisterna, inte bara för våra politiska ledare utan eftertanken behövs hos oss alla!

Ursäkter och pudlar

Klavertramp är ofta mumma för motståndarna. Så även Håkan Juholts bidragsaffär. Det hjälper knappast att Morgan Johansson först hyllar Repalus förslag om provmedborgarskap för invandrare och sedan backar. Knappast är det heller någon hjälp att LO-Wanja går ut och säger att 150 mille av medlemsslantarna ska användas mot näringslivets obefintliga opinionskampanjer.

Har man vid upprepade tillfällen klafsat runt i gyttjan, så hjälper inte rörelsens tjongande på djungeltrummorna. Och inte bättre blev det med pudlarna. Jag trodde…. Jag visste inte….. Jag har gjort fel i flera år utan att veta om det….

Okunskap är en sak, men när det blir uppenbart att man inte klarar av att läsa ett enkelt regelverk bestående av en A4-sida, då smyger en misstanke fram om inkompetens. Är karlen inte läskunnig och han vill bli statsminister. Eller är det avsiktligt fusk för att få mera?

En tronpretendent vid nästa val får inte ens misstänkas om bidragsfusk och ännu mindre misstänkas för att inte ha kompetensen att läsa igenom en enda A4-sida.

Då får SFI (svenska för invandrare) en helt ny betydelse om inte ens våra i Sverige uppväxta ledare klarar av att läsa det som krävs av varje vanlig medborgare.

Förresten har nu en sak blivit kristallklar. Att få a-kassa och jobba mot lön är bedrägeri, att uppbära sjukersättning samtidigt som man jobbar är mycket olagligt, att få hyresbidrag på lögnaktiga underlag är bedrägeri, att vabba samtidigt som man är på sin arbetsplats är rent bidragsfusk. Det är straffbart och leder till både återbetalning, böter eller fängelse.

Men hör och häpna, det gäller inte riksdagsledamöternas fusk med kostnadsersättningar. Är det någon mer än jag som luktar massmissbruk? Är det bara jag som kommer ihåg frasen "Alla är lika inför Svea Rikes Lag"!  Är jag ensam om att fundera över meningen med uttrycken "Förtroendevald" och "Representativ demokrati"!

Söndagen den 9 oktober 2011

Riksdagen och Bidragssamhället

I fem år har Alliansen kämpat för Arbetslinjen som en diametralt motsatt linje till det förmenta sossesamhällets bidragslinje. Till bidrag räknas enligt borgerligheten pension, sjukersättning och arbetslöshetsersättning, och alla dessa bidrag ska reduceras till ett absolut överlevnadsminimum. Att pensionen var en uppskjuten lön har man glömt liksom att de övriga var försäkringsersättningar som efterhand glidit över till att bli förhatliga bidrag. Allt för att få riksfinanserna på stadiga fötter, medan oppositionen skriker anklagande om empatibrister.

I skenet av Håkans fusk om än oavsiktligt (???) börjar man undra. Och en mängd frågor lämnas obesvarade av den logiska hjärnan.

   Varför gör Alliansen ingen åt de frikostiga bidragen till riksdagens ledamöter, eller handlar det om att döpa bidragen till kostnadsersättningar för att Arbetslinjen inte ska solkas?

   Varför ställs inte krav på att verkliga utlägg ska motsvara ersättningar? I det privata näringslivet har vi något som kallas för ersättningsbara kvitton helt enligt bolagslagstiftningen!

   Varför kontrollerar inte Riksdagsrevisionen samtliga krav på ersättningar? Håkan har ju plockat ut sin bedrägliga ersättning i flera år utan minsta motfråga om berättigande!

   Varför är det möjligt att få ut traktamenten utan att ha några kostnader? Alla politiker plockar ut lunchtraktamenten trots att han eller hon oftast blir bjudna under sina meningslösa propagandaresor! En summa som dessutom motsvarar vad en arbetslös får i dagsersättning! Och dessutom hamnar summan via representationskonton eller kommunalskatter på gräsrötternas räkning förr eller senare! En direkt olaglig dubbeldebitering!

   Varför är det möjligt att mantalsskriva sig i en sommarstuga för att få ut ersättning för dubbelboende?

Hallå, Media, hur vore det att undersöka hur många politiker som har permanentbostäder med hyresersättning!

Och till slut, Fredrik och Anders, varför gäller inte bidragsbromsen riksdagens kostsamma ersättningar? Gäller empatin bara de stackarna med en sällan använd stol i riksdagens plenisal? Eller handlar det om rent maktmissbruk när man ogenerat plockar åt sig av skattemedel?

Ett ärligt svar är det minsta vi medborgare kan kräva av Fredrik, Håkan och Anders, och alla ni andra som i det dolda njuter av alla extraersättningar, eller hur?

Familjenotis

I går hämtade jag den nya familjemedlemmen, Ayla. Och åter kan jag njuta sällskapet av en fyrbent lurvig kompott av flera raser. Det är huvudsakligen en New Foundland-flicka  med inslag av bland annat schäfer, en 11-månaders ung dam med massor av spring och ett mycket snällt sinnelag.

Men 11 månader betyder massor med valpiga busstreck och massor med krav på uppmärksamhet. Ett skönt pris om man bortser från den automatiska förflytt-ningen av trädsgårdslera till golven inomhus och hittills ett par sönderbitna tofflor.

Och så förstås är denna dam för stor för att vara knähund, vilket kanske bara är ett tecken på kravet om uppmärksamhet.

Just nu ligger denna dogg och snusar under skrivbordet.

Lördagen den 8 oktober 2011

Syltburkens lockelser

Är det inte konstigt att de senaste sosseledarna har så svårt för att skilja mellan mitt, ditt och vårt. Och att de så totalt glömt den hedervärda socialdemokratiska devisen frihet, jämlikhet och broderskap som en gång myntades efter den blodiga frigörelsen från adelns och kungadömets förtryck i sjuttonhundratalets Frankrike.

Först i raden av ledardebacle kom nestorn GP som pensionerade sig rikligt. Tillsammans med Anitras pensionering och bonusmiljoner från Spritens monopol byggde paret en charmant herrgård. Det blev en lång klassresa från godissnattande betongsosse till godsherrens lyxliv på medborgarnas bekostnad.

Efter Görans lyckosamma översyn av den egna ekonomin kom Mona med köpmissbruk av riksdagskortet och obetalda p-böter. Undrar vad som hänt om jag handlat vilt med firmakortet och överbelastat det med femtio tusen. Jag hade självklart fått sparken. Men Mona blev en belönad och hyllad partiledare.

Och så nu Håkan som enligt egen utsago kryssade fel på riksdagens bidragsblankett. Tydligare kan det inte bli. Sambon skulle ha ett gratis dubbelboende på vår bekostnad.

Undrar hur våra politiska ledare gjorde innan Göran Perssons år  på toppen av elfenbenstornet? Var det samma skrupulösa beteende? Var man ärligare eller lyckades gräsrötterna bara inte avslöja sina idolers snattande? 

Frihet? Detta är äkta frihet enligt den franska revolutionsandan, en ekonomisk frihet att handla men låta andra betala.

Jämlikhet? Jodå, det står klart för dessa sosseledare att Djurfarmen är en favorit och Orwells grisar är en ledstjärna i sosseleden. Varför? Grisarna införde regelverket där alla djur är jämlika, men väl i ledningen blev grisarna jämlikare. När maktmänniskor luras och avslöjas med bedrägerier, då räcker det med en pudel medan medborgargräsrötterna tvingas skaka galler för samma sak! Jämlikhet? Lika inför lagen? Blaha – blaha!

Broderskap då? Ryggkliandet har alltid stått högt i kurs, som till exempel när älskarinnan Anitra utsågs som generaldirektör för spritmonopolet och som när hon fick den högsta bonusen som generaldirektör och som när hon avgick med en mångmiljonpension. Men när sedan fattigpensionären med en lojal s-stämpel gnäller över kattmatsdieten och kyla när elräkningen inte kan betalas, då finns det inga pengar längre. Är det broderskap enligt de franska revolutionsidéerna?

Det är inte lätt att leva som man lär, när den offentliga syltburken bara står där och frestar med avskruvat lock!

Tidens tand, komisk men tragisk

Att bli gammal är tragiskt även om denna process har sina komiska effekter. Bara tänk att efter ditt andra dygn i livet har du blivit dubbel så gammal som igår! Sedan minskar ökningstakten i ålder snabbt.

Men av någon underlig anledning tycks tiden ändå bara försvinna allt snabbare ju äldre du blir. Detta sker trots att tiden har en konstant hastighet och relateras till klotets konstanta rotationshastighet och rörelse runt vårt värmande eldklot.

Motsägelserna med tidens tand orsakar massor med ologik i livet. Detta leder till en totalt ologisk men oåterkallelig tragisk slutsats. De unga tar efterhand över tiden med den fatala vetskapen om att livet även gör dem gamla.

Så den tragiska slutsatsen blir självklar: När du äntligen efter en slitsam lång tid börjar bli fullärd i människans överlevnadskonst, då är din tid slut.

Fredagen den 7 oktober 2011

Den nya frälseklassen

07.05 Jaha, åter avslöjas ett bevis på tjugohundratalets nya adel som ger sig själva privilegier på undersåtarnas bekostnad.

Håkan Juholt har låtit riksdagen betala sitt dubbla boende trots att behovet inte funnits. 90000 svenska inflationskronor kräver nu riksdagsrevisorerna tillbaka och Håkan själv vägrar att kommentera dagens stora nyhet.

Tänk om detta tillfallit de svenska fattigpensionärerna. 9000 kattmatsätare hade då kunnat få en festkväll med oxfilé och lite rött!

Undrar hur många utslagna som kunde fått lite bättre livskvalitet om samtliga våra småpåvar på Helgeandsholmen tvingats att leva som de lär och ärligt slutat att nalla i den offentliga syltburken!

08.03 Jaha? Nästa nyhetssändning avslöjade flat journalistik. Nu heter det tveksamma boendekostnader och nu meddelas det att Håkan kan tvingas betala tillbaka, inte ska! Man skönjer redan maktens förmåga att slingra sig av kroken? Eller är media rädd för att trampa på maktens liktornar?

En nätets röst i den polariserade mediavärlden

Jag skriver. Om nu någon av denna sidas läsare mot förmodan skulle ha missat det. Det är ju inte så unikt. Det gör ju miljontals människor i detta avlånga land. Och några tusental kallar sig själva dessutom för författare, vad nu det är?

Skrivandet handlar om att vrida till en tanke, göra den till sin egen och sedan presentera den genom att stapla ord till ett förmodat bra och välformulerat innehåll.

Det blir inlägg på min blogg, precis där du just nu läser. Det blir fiktion i form av noveller och romaner, där fantasin stoppar in verkligheten i underliga miljöer med bisarra karaktärer. Det blir ibland bara några ord som ska leda till ett kommande storverk men oftast landar på hårddisken och glöms.

Ibland lyckas det och lika ofta borde ordsörjan direkt och hämningslöst drabbas av Delete-knappen. Lyckas det så vill jag att andra ska läsa det och ge mig en bekräftelse på min eminenta tankeförmåga och formuleringskonst. Eller kanske få en mördande kritik, då alla inte kan tycka som jag.

Det leder till nästa tanke. Varför skriver jag?

Jo, för det första skriver jag för att det är roligt att se sina tankar ta skriftlig form. Jag skriver för mitt eget höga nöjes skull. Det känns skönt att se bokstäver formas till ord som blir till stycken som blir till en sammanhängande text som ställer en fråga på huvudet.

För det andra vill jag tänka utanför boxen och undersöka vad som inte sägs i det offentliga ordflödet. Vad händer om man vänder på perspektivet helt? Vilka dolda fakta skulle avslöjas i retoriken om varje talares hetaste motståndare fick yttra sig ostört efter varenda av talarens meningar? Och vems åsikt har då helt glömts, när både talaren och hans motståndare fått säga sitt?

I dagens samhälle tycks man bara kunna behandla en sida av ett ämne i taget. Och det trots att mycket är intimt ihopkopplat. Det går inte att tala om SJ:s ekonomi och mer slantar till Banverkets snöröjning utan att nämna hur det påverkar vården av sjuka pensionärer om ansvariga inte förstås har ett reservkapital eller tänker införa en ny skatt. (Otänkbart med nuvarande regering.)

I vår korkade mediavärld står reporter efter reporter och frågar: Vad tycker du om det?

Ok, jag förstår! En journalist ska bara återge och rapportera, inte själv styra innehållet. Detta skrå har ju förbud mot egna åsikter, vilket medfört att bara några få snart utdöda motfalls kärringar står kvar på barrikaderna och envist hävdar sina åsikter. Några som håller ställningarna och försöker vara sanningens varbölder i den utslätade samhällsretoriken. Heja, Ulf Nilsson, hurra K-G Bergström och länge leve Lotta Gröning och Leif GW Persson.

Det är här jag kommer in med mina ironier och cynismer. Nästan varje dag händer det något som bara återges men sällan kommenteras eller ens ifrågasätts. Och lika ofta tvingas vi höra eller läsa självbelåtenheterna utan att minsta protest mot direkta felaktigheter hörs. Det har blivit precis som om lögnen måste vara en del av mediarapporteringens sanning, då dessa narcissister tillåts prata utan minsta motstånd. Det är till och med tillåtet att svara på en imaginär fråga om verklighetens fråga känns för påträngande.

Därför behövs de bitska kritikerna och därför har jag funnit min halvanonyma men välbesökta plats på den cyniska och mycket ironiska molntappen i det oändliga molnet.

Torsdagen den 6 oktober 2011

Meningen med livet

Jaha, när det går snabbt mot ett klart slut. då börjar frågan få ett mer historiskt perspektiv. Hur gjorde jag där? Vad var det som drev mig vidare just då? Hur hade det gått om jag tagit ett annat beslut? Hur hade det sett ut idag om jag valt en annan väg? Och hur är svaret på samma fråga för den där vilsna oktoberfjärilen?

Men svaren är lika otydliga och tycks sönderfalla i en massa bisarra och otydliga svar. Vi kan ju aldrig veta hur allt blivit i livets resultat av kaosteorin. Om om inte hade varit, hur skulle det då blivit? Är det en åldersymtom att börja undra när det är för sent?

Barnaårens längtan efter mer har blivit livslång för de flesta. Vi föds med en längtan där ögats hunger är större än magens behov. Hur ska jag tjäna mer så jag får råd att köpa det där? Större hus, den lyxiga drömbilen, en ny mobil och den senaste datortekniken, den där köttbiten på fredagskvällen med ett franskt rött årgångsvin, den där tuffa vinterjackan med äkta ejderdun. Och det hela började med barnets dröm om den där leksaken och en massa extra godis! Ett livslångt vill-ha har efteråt ersatts med ett enkelt och besviket var-det-inte-mer-än-så!

Drömmar som verkställdes blev en besvikelse då man glömde att glädjas över det man hade innan. Och plötsligt är det för sent. Var tog livet vägen och vart ledde jakten på den diminutiva lyckan?

Längtan efter barn är inte livslång men tycks idag som mycket egoistisk. Det driver ju bara på befolkningsökningen och ger i dagens hektiska konsumtionssamhälle ingen större ålderdomstrygghet, då inget blir över till behövande när livskraften hos de unga sugs ut i ett ständigt ha-begär. Glädjen över barn och barnbarn ger sina besvikelser när livets tjurrusning fångar även dessa telningar i deras jakt på livets mening. En jakt som i många år döljer att även barn och barnbarn har en historia. Ett sökande som en dag blir ett letande efter den glömda historien!

Meningen med livet? Två tveksamma svar var det enda jag fann, nämligen jakt på prylar och jakt på arvingar! Ett friskt liv och att alltid kunna somna mätt och varm kanske kan tilläggas då många inte ens kan uppfylla denna självklara mening med livet.

Det är tydligen bara att inse hur livets kretslopp passerar klockan tolv för alla och vad vi gjort innan midnattsslaget är upp till oss själva och resten kommer att stoppas ner i förgänglighetens gömda kammare tillsammans med en kropp som har slutat att drömma om en framtid!

Språket och skolan

Vi har idag en skola som alltmer släpar efter omvärlden och resurserna är och förblir minimala samtidigt som det ropas på högre lärarlöner och mer elevresurser. Vad vill vi egentligen ha för skola? Ska den vara följsam mot den fina sossedevisen ”alla ska med” eller ska vi satsa på en skola som främjar individens särbehov med stödundervisning och elitämnen för de mer försigkomna?

Eller har vi råd till både ock?

Det handlar om resurser. Hur mycket ska skolan ha i kamp med vården, pensionerna och ett fungerande rättssamhälle med en bra social trygghet? Inget är enkelt då alla vill ha men ingen vill betala!

En fråga surrar dock kvar i huvudet. Hur får vi en skola, som fångar upp den nödvändiga språkförståelsen för att alla andra ämnen ska kunna tillgodogöras av eleverna i deras förberedelse inför framtiden?

Här måste en bra förståelse för svenskan ligga som en god bas utan minsta hinder. Då kan man undra hur det går ihop med alla krav på hemspråksundervisning och undervisning i de svenska minoritetsspråken? Det är bara att läsa platsannonserna i maj och juni som se hur många hemspråkslärare som söks i varje svensk kommun. Detta är, ve och fasa, en politiskt korrekt åderlåtning av vår undervisning i svenska, vilket orsakar en språklig förflackning och minskar möjligheterna för våra unga att kunna nyansera sitt språk. Detta leder sedan till svårigheter när första främmande språk ska läras och utgör en effektiv broms på högskolestudier.

Grundskolans basundervisning ska inte vara en plats för individuella intressen utan ge en bra start och som namnet säger ge en god grund för fortsatta studier. Då får inte utbildningsmålen alltför tidigt splittras på enskilda gruppers önskemål.

Om sedan våra folkbildningsförbund har resurser för specialutbildningar i hemspråk och minoritetsspråk så kör dessa utbildningar, men åderlåt inte skolan på resurser för de viktiga baskunskaperna! Att kunna kommunicera på ett riksspråk måste tillhöra en fast grund i baskunskaperna. Detta gäller för alla yrken eller ve och fasa om en ung människa är predestinerad till arbetslöshet.

Onsdagen den 5 oktober 2011

Nationalekonomi ett sätt att luras

Nu har Håkan J äntligen lyckats ena splittrade styrkor och kan idag presentera sin skuggbudget. Bortsett från några flyttningar från en ficka till en annan, kunde denna skugga vara vilken borgerlig budget som helst.

Jag kan visserligen inte mycket om ekonomi. Bara så mycket att jag vet att de pengar jag inte har, kan jag inte handla för. Och om jag har råd att amortera och betala räntor kan jag låna för att handla idag och betala imorgon.

Nationalekonomins grundprincip följer samma idé. Det finns egentligen bara två undantag. Dels har du de nya bananrepublikerna, som som använder mer pengar än vad som finns och låter andra republiker betala. Och dels har du bankernas innovationsförmåga att uppfinna nya pengar som inte finns och sedan dela ut dessa till ägare och bankledningar.

I Sverige sker under Alliansens ledning en annan underlig gradvis förändring. Det vanligaste sättet att klara nationalfinanserna är att dra skatt på allt arbete. Antingen sker detta genom en rak skatt eller som i det socialdemokratiska Sverige en progressiv skatt. Detta kompletteras sedan genom olika former av konsumtionsskatter. Men nu håller denna modell på att förändras. I samma takt som det konsumtionsstyrda samhället ökar sin förbrukning, ökar samtidigt intäkterna från omsättningsskatter och punktskatter. Detta har medfört att Alliansen kunnat minska kraftigt löneskatterna, vilket ger utrymme för ännu mer konsumtion. En farlig väg, som förutsätter att minskningar i löneskatter inte sparas i annat än aktier. Annars är det en bra modell om man bortser från alla negativa effekter.

Den första negativa effekten är att skatteminskningen genomförts med flera procentuella minskningar, vilket kraftigt gynnat de som har de högsta lönerna, samtidigt som arbetslösa och pensionärer sett en kraftigt minskad köpkraft genom uteblivna kompensationer.

Den andra är flyttningen från löneskatt till konsumtionsskatter, vilket grundas på förväntad Tillväxt i ekonomin. Om det går för långt till ett helt konsumtionsstyrt samhälle, kommer gruppen i utanförsskap att hamna i extrem fattigdom vid lågkonjunktur eller slås ut helt vid depression.

Den tredje baksidan är ordet Tillväxt, som har blivit en förutsättning för högkonjunktur. Bara ordet tyder på att vi ska konsumera mera, vilket logiskt är en kontradiktion mot ett miljövänligt samhälle eller som floskeln lyder, ett miljöhållbart samhälle. Tillväxt kan bara orsaka en utarmning av jordens naturresurser.

Den fjärde är åter ordet Tillväxt, som betyder två saker. Dels kan tillväxt i nationalfinanserna skapas genom inflation och dels genom organisk nettoökning av de sammanlagda realinkomsterna. Tyvärr redogörs aldrig öppet hur tillväxten fördelar sig på inflation och ökning av de totala realinkomsterna. Här sviker samtliga politiker alla de som aldrig får del av samhällets nettoökningar. Pensioner, arbetslöshetsersättning och sjukersättningar har aldrig följt med i lönernas utvecklingar och nu påverkas dessa fattiginkomster dubbelt genom att skattesänkningarna ökat både konsumtionen och drivit på inflationen, vilket medfört minskad köpkraft för gruppen i utanförskap.

Så, mina kära politiker, när ska ni tala om vilket samhälle vi ska ha. Sossesamhället med progressiva skatter eller miljömupparnas samhälle utan tillväxt eller Allianssamhället som är nästan helt konsumtionsdrivet? Jag utesluter här den kommunistiska modellen, där bara partibokens status ger möjligheter för den giriga individens drift att tjäna mer än grannen.

Jag misstänker att inte en enda politiker vågar säga högt vilken ekonomisk strategi de har för Sveriges framtid i den alltmer globalt styrda ekonomin. Eller? Låt höra!

Tisdag den 4 oktober 2011

MP vill beskatta tung trafik

Idag har Miljönaivismen åter utmärkt sig. Nu har miljönissarna lagt sin skuggbudget och har några punkter som är riktigt bra. De vill bland annat sätta en gräns för maximalt jobbskatteavdrag vid 40.000 per månad och därefter trappa ner avdraget för att bekosta ett skatteavdrag för fattigpensionärerna. Det lär ge en massa röster vid nästa val om de kan hålla liv i förslaget.

Det som inte lär ge några röster är de fyra miljarder som de svenska lastbilarna ska betala extra för att få rulla Sverige vidare in i framtiden. Extra skatt på tunga transporter skulle ge många oönskade effekter. Utländska åkerier utan svenska miljökrav skulle då sno massor med uppdrag och lika många svenska lastbilschaufförer skulle bli arbetslösa om inte de svenska åkerierna hittar ett sätt att ”flagga ut” sina fordon. Dessutom skulle vissa utländska åkerier slippa dagens svenska krav på miljöbränslen. Har ni räknat med vad dessa effekter skulle kosta?

Detta förslag är lika illa som när man ville ha trängselskatt på Stockholms Essingebroar för att stoppa världens koldioxidutsläpp. Effekten skulle vara minimal på den globala uppvärmningen men det skulle bara fördyra för alla nödvändiga transporter.

MP:are, kom tillbaka till verkligheten! Pappersidealism funkar inte alltid i vardagen!

Måndagen den 3 oktober 2011

Tjugohundratalets Stortorg

1520 nackades större delen av maktens herrar på Stortorget i Gamla Stan. Kristian den II hade nyligen krönts och behövde i sedvanlig maktordning byta ut styret och valde då denna drastiska form efter att den nye ärkebiskopen Gustav Trolle skvallrat och använt religionen som påtryckningsmedel. Både Stockholm Stads ledning och rikets mäktigaste herrar blev huvudet kortare och befolkningen i Stockholm minskades med omkring 90 personer. Samtidigt skapade den danske nye kungen en ny kader av trogna närmaste.

Tänk hur lite tiden har påverkat maktens beteende.

Allt är ju precis som idag. Med en enda skillnad! Idag används ordet i stället för bilan, men försåt, lögner, förtal och hugg i ryggen är desamma som i slutet av 1520-talet. Idag heter det förstås att de nya ledarna ska skapa sina egna team, men annars är det samma ledarkorrumption. Det gäller att på ett lagligt sätt bli av med de gamla, misshagliga och erfarna.

En efter en försvinner partiledarna med feta pensioner, som vi undersåtar tvingas betala. Det är bara vinnarnas ledare som sitter tryggt. Alla andra drabbas av orden med krav på avgång. Först åkte Mauddan på egen begäran som det hette, men man kan ju undra? Var det ett Centerkrav på avgång då Olofsson koncentrerade sig mest på regeringsuppdraget och orsakade att det egna partiets nästan glömda särdrag försvann ut i dimman. Sedan blev det dags för Röde Lars, som envist höll sig kvar i silkessnöret. Till slut tog handsvetten över och Ohly halkade ut från en ideologisk dimma, då den interna retorikens röda bila vann. Sossarnas Mona gjorde bort sig en gång för mycket och kan nu njuta av en lyxpension livet ut när Håkan med mustaschen tagit över självgodheten utan att klara av budgeten.

Hägglund tvingas allt närmare schavotten på Stortorget och snart kommer väl nyheten att den anonyme Kristdemokraten avgår på egen begäran med en pension som bekostar rikligt varje bönestund i farbror Alfs tabernakel.

Det är bara Miljöpartiet som klarar av denna dolda agenda genom att ha skrivit en regel om Bästföredatum på sin partiledare.

Och kvar står vinnarna Moderater och Folkpartister, som hänger konsekvent kvar i sina grundteser att alla är jämlika men en liten viss elit är mycket jämlikare.

Med envetna och ihärdiga ord har alla utom Fredrik och Jan blivit utbytta i god tid före nästa val och alla nya tror naivt att de ska bli största parti 2014. OK, jag glömde lille Jimmy, men han har ju bara en fråga på dagordningen och denna enkla strategi kan knappast orsaka en intern ledardebatt, i alla fall inte så länge de lyckas klamra fast i några riksdagsmandat.

Det har med andra ord inte hänt mycket sedan Stockholms Blodbad. Dödsstraffet på ledargarnityret har visserligen blivit förbjudet och ersatts med lyxpensioner, men annars är det samma skrot och korn som leder oss. De slåss med varandra med ständiga hugg i ryggen bara för att trygga sitt personliga maktbegär, men försöker låta som om de värnar om de undersåtar som ska betala deras överdådiga maktutövning. Tänk så mycket billigare det blivit för oss gräsrötter om Kristian den II:s maktskiftesmetod varit tillåten idag.

Undrar förresten hur mycket det idag kostar oss skattebetalare med alla pensioner till alla avhoppade och bortvalda från riksdagen? Det måste handla om flera hundra folkvalda och det måste handla om skattebelopp om hundratals miljoner som årligen går till dessa som helt tappat arbetslusten och saknar kunskap om Arbetsförmedlingens lokalkontor.

Lördagen den 1 oktober 2011

Villrådighetens altare

Jag är villrådig. Jag har inte en aning om hur jag ska välja sida i en lång rad frågor. Alla för och emot slåss ständigt och inga klar vinnare kan skymtas i detta krigs rök och damm.

 Först kommer det där med ensamhet kontra umgänge. För det mesta vill jag vara ensam, men ofta tränger sig väggarna inpå kroppen och ensamheten blir en plåga som måste dövas med sällskap.

Och ingen vann, när villrådigheten bestämde att båda sidor har sina fördelar.

Sedan var det där med pengar. Pensionsslantarna räcker precis till livet jag vill ha. Men samtidigt vill jag ha mer, jag vill köpa det och jag vill förbättra livet ännu mer. Samtidigt dyker samvetets röda djävul upp och säger: Du har mat, du har hus, du har en massa tekniska prylar. Tänk i stället på alla som svälter och inte har en mobiltelefon!

Och ingen vann, när villrådigheten insåg att livskvalitet inte betyder det samma för alla!

Då kom automatiskt nästa villrådighet. Och det handlar om politikens inverkan på mitt liv. Skattelättnader till alla som arbetar! Men inte till pensionärerna vars liv hänger på en inarbetad inkomst som med ett pennstreck upphörde att var en fördröjd inkomst. Staten har stulit mina pengar, jag ska börja fuska med varenda krona för att undvika att betala skatt. Men å andra sidan betalar skatten pensionärstryggheten, när kropp eller hjärna slutar fungera. Mer i pension eller bättre vård i livets slutända?

Och ingen vann, när villrådigheten insåg behovet av både ock!

Jaha, och hur är det med demokratins rösträtt? Vilken sida ska jag välja, rött eller blått? Och om jag klarar av att välja sida, vilket parti är då bäst? Vad tycker jag! Sossarnas idé om fördelning av välfärden är ju bra, men Moderaternas sparsamhet har ju även gynnat svenskens grundtrygghet. Och de andra partierna då? Liberalerna sticker ju ut med sin önskan om ett genomskinligt samhälle, men vill behålla skyddet mot insyn i partipresidiets högsta ledning. Centern värnar om landsbygden på ett genomförbart sätt, men glömmer att skydda överlevnaden i avfolkningsbygderna. Miljöpartiet försöker se längre än nästa valperiod i miljöfrågorna, men skiter totalt i vad som är ekonomiskt genomförbart.  KD värnar om familjens etiska (och kristna!) grund, men har missat att vi har fler religioner i Sverige nuförtiden. Det enda som jag klarade av var att välja bort två partier som står alltför långt borta från verkligheten.

Och alla övriga förlorade, när villrådigheten klargjorde att ingen ska få min röst, då de negativa delarna i dessa ideologier övertrumfade de bra sidorna.

Förresten, det där med miljö? Är Miljöpartiet bra för miljön? Är något parti bra för våra barnbarn och barnbarns barn? Vi har ett samhälle som bygger på konsumtion som sedan ska skapa tillväxt som ska skapa ännu mer konsumtion. Vi köper drickyoughurtar för ett literpris på omkring hundra kronor medan vanlig filmjölk kan köpas för en tia litern. Vi släpar hem vatten på flaska trots att det kostar bara en hundradel att dricka från kranen. Vi köper årligen en ny mobiltelefon med de senaste apparna och ett ännu dyrare abonnemang. Och allt leder till en större konsumtion och ännu mindre kvar i plånboken. Men detta kallas för tillväxt och kan intecknas till bonusar, för röstköp från politiker och en rusande inflation av levnadsomkostnaderna. Men jag vill också ha en ny mobil, samtidigt som jag inser att denna överkonsumtion hotar klotets miljö och levnadsförutsättningarna för varje människa!

Och villrådigheten vann, när jag ställde miljö mot konsumtion!

Jag glömmer min villrådighet och bestämmer mig. Jag ska inte ta ställning och välja sida mellan egoism och samhällsansvar. Jag är ju innerst inne en ha-galen egoist som bara pratar om empati.

Expressen eller Aftonbladet, jag tar båda, Gösta!

Torsdagen den 29 september 2011

Konsten att utreda sig själv

Nu har det hänt. Bevis mot en polischef, som begått tjänstefel, är uppenbara då de bandats av en förhörd underlydande som tvingats besvarar frågan om denne gått till pressen med besvärande information.

Bakgrunden är redan den otroligt genant. Polischefen har, genom att beordra utredningar av enklare brott, fått en oförtjänt hög uppklarningsprocent. Detta hade nått Expressens journalist som skrev en artikel med polisens utredare som uppgiftslämnare. Den besvärande situationen fick en polischef att förhöra sin utredare, ett klart lagbrott som en polis nu hade ljudbevis på.

Men enligt SR:s nyhetssändningar har allt gått snett. Polischefen har hamnat i klistret med namn och allt, polisen med bandspelaren har blivit offentlig och det som har angetts som en lögn har landat på JK:s bord.

Att polisen dribblar med siffrorna, när det gäller uppklarningsprocenten är väl inget nytt. Det är bara att räkna hur många poliser som finns vid vägkanten, när hastigheten eller nykterheten ska kollas och jämföra med antalet som eventuellt intresserar sig för ett grovt villainbrott. Och den som inte förstår orsak och verkan här, använder antagligen bara mössan till skydd mot hackspettar.

JK:s medverkan i denna historia kommer bara att bli ett slag i luften som en mild västanfläkt en het sommardag. Han tvingas starta en förundersökning som kommer att kosta skjortan och ta så mycket av anslagen att ett gäng grova kriminella slipper undan straff på grund av brister i utredningsresurser. Sedan kommer han att lägga ner förundersökningen med hänvisning att ”brott kan inte bevisas”. Polisen har ju inte som påståtts ljugit med uppklarningsprocenten. De har ju bara omprioriterat resurserna mot lite enklare arbetsuppgifter. Polischefen har ju inte heller förhört polisen om vem som var uppgiftslämnare till pressen, han har ju bara förhört sig lite grann och samtidigt tryckt på att meddelarfriheten även gäller poliser. Och alla slipper både åtal och reprimander. Utom den store avslöjaren, den ”bandinspelande” polismannen, som både påstått att polisen ljuger och för att ha gjort en olaglig bandinspelning utan medgivande från sin chef som fastnade på ett ljudband.

Återigen ett bevis har kommit att myndigheter aldrig ska kunna utreda sig själva. JK är högste chef för det rättsväsende han nu ska utreda. Inte fan skulle JK tillåta mig själv att utreda ett brott jag begått. Hur skulle det se ut i allmänhetens ögon? Men statsmaktens representanter tillåts att utföra dylika svågerutredningar mot lojala undersåtar. Förundersökningar som bara leder till nerläggning med anklagade som begått tjänstefel eller brottsliga handlingar. Ansvaret göms undan och inga skyldiga hittas. Floskeln ”brott kan inte bevisas” ekar i pressen medan ansvariga inväntar lugnet efter stormen, när utredningsresultatet har vandrat igenom dokumentförstöraren.

Statens statistik har åter avslöjats vara en vinklad sanning långt ifrån verklighetens sanning men aldrig en lögn.

Är det någon som vågar protestera mot mina ostyrkta påståenden?

Monopolrea?

I lilla Hörby har det uppstått ett partipolitiskt bråk. Det handlar om utförsäljning av delar av den mjuka kommunala verksamheten. Det handlar alltså inte om de hårda verksamheterna som renhållning eller entreprenader som kunde gjorts i egen regi utan om ett lokalt och mycket populärt dagis. Och inte oväntat står betongsossarnas monopolönskemål  mot mörkblå moderaters åsikt att de privata företagarna gör allt bättre än de politiskt styrda hierarkierna. Med andra ord är det en ren ideologisk strid utan minsta antydan till de verkliga frågeställningarna.

Och protesterna fyller tidningarna.

Konstigt nog handlar denna kritik mot förslaget mest om en luddig kvalitetsnersättning, som inte förklaras och inte om kostnaden. Kritiken förklarar inte ens vad som är kvalitet!

Konstigt nog är det de anställda som skriker högst och anger sin anställningstrygghet som ett kvalitetsbegrepp. Undrar hur den numera borttagna anställningstryggheten hamnade bland kvalitetsbegreppen?

Konstigt nog pratar ingen politiker hur det kan löna sig med en försäljning av en kommunal verksamhet. Inte en enda kalkyl har presenterats.

Konstigt nog godkändes utförsäljning av åldringsvården utan minsta protest från det röda kvarteret. Det var kanske en del i den allmänna politiska och olagliga åldersdiskrimineringen! Kunderna här har ju inga föräldrar som kan protestera!

Det är hög tid att vi börjar politiskt diskutera utförsäljningen av de mjuka sektorerna, skola, vård och barntillsyn. Jag söker svaren på en rad frågor som döljs bakom den politiska retoriken, frågor som aldrig belyses, frågor som inte borde vara ideologiska utan en balans mellan grundläggande krav på en verksamhet och vad dessa krav ska få kosta.

Vi har en gång för alla bestämt att samhället ska betala för barntillsyn, skola, sjukvård och åldringsvård. Vi har med en lång rad oundvikliga krav bestämt hur dessa verksamheter ska bedrivas med fysiska krav, etiska krav och har därmed bestämt att detta måste få kosta oss skattebetalare. Merparten av dessa kostnader består av de fackliga organisationernas militanta lönekrav och kompetenskrav, som gör att de etiska kraven och verksamhetsresultaten prioriteras bort till stora delar. Just därför blir kvalitetsluddet ett slag i luften, när föräldratyckande, betygstyckande och anhörigtyckande blir en faktor i ett självklart krav på resultat.

Och då blir det livsfarligt när anbud krävs in enligt LOU och billigaste offert får jobbet enligt samma lag.

Därför! Öppna dörrarna och redogör öppet för hur upphandlingen går till. Hur ser kravspecifikationerna ut? Vad kostade den utannonserade verksamheten innan upphandlingen? Vilka kvalitetskrav ställs? Vilken tillsynsmyndighet har ansvaret för att verksamheten bedrivs enligt kraven? Vem har ansvaret om något går snett och en massa människor drabbas innan felet kan rättas till? Och framförallt var hamnar eventuella övervinster?

Till slut måste man även sluta jämföra personalkostnaderna mellan inhyrd personal och en entreprenörs personalkostnader, även om inhyrning medför att man slipper ha en personalpool för täckning av sjukfrånvaro. Inhyrd personal kostar redan dubbelt mot en anställd, men det vågar ingen ens nämna då den inhyrde saknar alla former av anställningstrygghet.

Det är hög tid att börja diskutera öppet vilket samhälle vi väljare vill ha, och hur denna offentliga samhällsservice ska bedrivas.

Att köpa sig fri med andras pengar?

Makten har trampat i klaveret! Nåja, inte nuvarande maktgarnityr utan några makttokiga sossar för en massa år sedan. Det handlade om fosterhemsplaceringar i historiskt tid, det handlade om barn som utnyttjades för sexuellt övervåld och arbete, det handlade om fosterföräldrar som rikligt belönades för att de välvilligt ställde upp som föräldrar, det handlade om en makthierarki som köpte sig fri från ansvar. Att  sedan dessa fosterföräldrar, precis som politikerna, körde med en dold agenda kom inte fram förrän efter många år och då oftast inte förrän de lurat staten färdigt för gott.

Idag har det läckt ut från regeringskansliet. Staten ska betala de förfördelade 250.000:- och regeringen har åter vänt kappan efter vinden. Men det gäller inte alla, bara de som fötts mellan 1920 och 1980, vilket omfattar nästan samtliga utplacerade barn även avlidna. Förra gången frågan om ersättning till misshandlade fosterbarn ventilerades av vänsterpressen, då pratade alla maktföreträdare om den osäkra rättssituationen, då oftast de som borde åtalas eller betala sedan länge är avlidna. Allt som finns kvar idag är offrens egna utsagor.

Ett tungt ansvar tas nu av regeringen, då bevis för att ersättning ska utbetalas ligger djupt dolt i vuxna människors undermedvetna. Detta beslut öppnar dörren för alla vuxna exfosterbarn att på andras bekostnad få en skattefri årsinkomst.

Det principgrundade beslutet saknar massor med självklara gränsdragningar. Hur ska en vuxen som utsatts för olika former av våld kunna idag bevisa detta när ärren inte längre är synliga? Gäller ersättningen samtliga misshandlade barn eller bara de som fosterhemsplacerats? Gäller det bara de som fått stryk och så fall även de som fått stryk innan det blev olagligt att aga barnen? Hur ska sexuella övergrepp bevisas femtio år efter övergreppen? Ska ersättning även beviljas för barn som tvingats arbeta på fyrtiotalet? Kan denna rätt ärvas av fosterbarnens barn?

Kort sagt är det bara samvetspengar som regeringen betalar ut och det kan bli dyrt! Regeringen köper sig ett rent samvete med mina pengar och alla giriga och samvetslösa medborgare får en gratis möjlighet till en extra årsinkomst. Inte bara de som fått sina liv förstörda utan även de som på minsta sätt uppfyller grundkriterierna för detta samvetets röst från makten.

Visserligen använder regeringen ordet ”kan få” och visar därmed att det inte ska gälla alla fosterbarn.

Men fortfarande återstår problemet. Vem är berättigad till ersättning och hur bevisas mentala skador femtio år efter att de har inträffat? Och hur vet jag att mina pengar går till dem som borde få plåster på de osynliga såren? Om nu pengar kan ersätta mentala skador?

Ett förslag! Då fosterbarn aldrig fått ärva, borde Arvsfonden gå in och stödja dem som bevisligen utsatts för övergrepp med minst en årsinkomst. Arvsfonden är ju annars mycket snabb att sno åt sig om arvingar inte kan bevisa sin rätt till del av arv efter nära och kära avlidna. Det kan ju då hända att några giriga fosterföräldrar råkar efter sin död betala för en annars föga rättvis rättvisa.

Till sist handlar det ju bara om att makten ska kunna köpa sig fri från ansvar med mina pengar. Många medborgares girighet får nu en möjlighet att roffa åt sig en årsinkomst som aldrig annars skulle utbetalats. Bara för att de som fått livslånga mentala skador ska få upprättelse!

Rättsstatens osäkra rättsläge har åter bevisats och vi har igen tvingats inse att rättvisan är mycket fyrkantig och gäller inte alla. Eller som i fallet med misshandlade fosterbarn, för att rättvisa ska kunna nås tvingas man acceptera ett stort spill till icke berättigade.

Onsdagen den 28 september 2011

Hälsa och idrott

Dagligen indoktrineras vi. Det trycks in i hjärnan att vill du leva längre så ska du föra ett hälsosamt liv. Sedan spär reklamen på med allt du behöver för att överhuvudtaget överleva. Hälsokostbranschen går hand i hand med renlevnadsmänniskorna och hjärntvättar dig till dess att du tror att du måste ha Proaktiva för att överleva, kleta Ester Luder på huden för att slippa eksem och käka fiber från Kelloggs på tvären om du ska nå din åttioårsdag.

Just därför lagar jag all mat från grunden och ägnar mig åt gammalt hederligt kroppsarbete. Nåja, det var inte helt sant. Jag sysselsätter mig också dagligen med idrott. Det ska ju vara nyttigt säger alla hjärntvättande experter. Så därför tittar jag på teves sportkanaler minst en timme dagligen. Och jag mår förbaskat bra!

Men denna hälsobringande fritidssysselsättning orsakar egendomliga eftertankar. Vanlig fotboll förstår jag någorlunda, även om belackarna tycker att det är meningslöst att tjugotvå man jagar en enda boll, när det finns massor runt om den gröna mattan. På senare tid har jag börjat titta på en sportkanal som heter ESPN. De sänder Baseboll och Amerikansk fotboll dygnet runt. Och kanalen är nästan kemisk fri från reklam, vilket bevisar att sponsorerna inte behöver synas för att verka.

Amerikansk fotboll är underlig, men det är detta folk överhuvudtaget. Här sitter soffpotatisarna på läktaren och ägnar sig åt sport. Hälften är så överfyllda med hamburgare och pommes frites att de med lätthet täcker dubbla sittplatser. Och alla på publikplats äter och dricker, men tittar knappast på det underliga stångandet på plan, där aktörerna jagar linjer???? Men inte nog med det! De springer runt med en något som de kallar boll, men föremålet är inte runt utan liknar mest en vanskapt halvrutten slanggurka. Ibland kastar de iväg den om de lyckats att hålla sig på benen, då spelet tycks gå ut på att fälla så många motståndare som möjligt innan domaren blåser av. Om de lyckas kasta iväg föremålet, så sker det alltid med händerna. Fötterna används nämligen inte i Amerikansk fotboll till annat än att kicka ner motståndarna. Undrar varför det kallas för amerikansk fotboll, när de bara använder händerna. Är det språkförbistring eller handlar det bara om en obefintlig intelligensnivå hos den som döpte spelet? Eller säger det allt om medelamerikanen?

Förresten baseboll, denna amerikanska version av brännboll, är inte mindre underlig. Här står ett gäng vuxna män och idisslar tuggummi som korna på ängen och väntar på att något ska ske. Det händer nämligen inte så mycket, när en slagman för det mesta missar en kastad boll med slagträet. Under tiden står utespelarna och tuggar, spottar, kliar sig i skrevet och rättar till basebollkepsen. Dessa tics är så vanliga att kameran nästen hela tiden koncentrerar sig på olika sätt att klia apparaten eller hur man individuellt rättar till klubbens kännetecken på skulten.

Jag blir så trött! Trött på dessa sporter från det stora landet i väster, som är så tråkiga att torkande färg ter sig mycket intressant att studera. Men å andra sidan, det är ju vitsen med idrottsutövning. Att bli trött!

Måndagen den 26 september 2011

Hösttecken

Idag kom nästa säkra hösttecken. Det var inte den första frostnatten, det var inte gulnande björkar, det var inte noteringar om den svenska äppelskörden. Nej, det var åter Nordpools krattande i manegen inför vinterns överpriser på el. I helgen stängde man ytterligare en kärnkraftreaktor och meddelade samtidigt att nu står hälften av vår elproduktion från kärnkraften stilla och ingen vet hur länge. Att vattenmagasinen är överfulla tycks döljas helt avsiktligt. Allt för att kunna sätta överpriser en vinter säsong till.

Det är lätt att se att många fattigpensionärer kommer att frysa i sina eluppvärmda stugor kalla midvinternätter! Och kom inte och säg att "Endast tomten är vaken!"

Lidandets patetiska vardag

Idag är det måndag och en majoritet av halva befolkningen lider av att behöva stiga upp och gå till arbetet, medan en majoritet av den andra halvan lider av att inte ha något att gå till.

Alla lider vi! Mer eller mindre lider vi alla. Somliga lider i tysthet och andra försurar sin omvärld med ett ständigt gnällande.

Några lider av rena fysiska skäl. De som är sjuka och väntar på tillfrisknande eller på det oundvikliga slutet. Ett lidande som en fungerande sjukvård skulle kunna lindra, men sker det?

Utanför vår konsumerande ankdamm finns det miljoner som lider under förtryck, naturkatastrofer och av svält och sjukdomar. Men i vår sekulariserade är det andra saker som styr medvetandets omedvetna lidande.

Här gäller en annan obevisad tes. När vi räknat bort sjuka och svältande, återstår bara alla andra. Och även de lider, alla andra har sin personliga version av ångest. Alla andra lider av personliga förluster! Under kortare eller längre tider är depressionen tung och ångesten beror på en förlust. Ett tomrum eller en avsaknad låser tankarna till en martyrskapets självömkan.

Det finns även lidandet som orsakas av trånande efter en ny ägodel eller trånande efter just den önskade livskamraten som inte besvarar känslorna. Ett lidande som skapar ångest när trånandets drömmar inte uppfylls.

Här kommer det nekade barnet in med sitt skrikande… Jag vill ha… jag vill ha… jag vill ha!

Här hittar vi tonåringen som har förlorat allt självförtroende och dagligen tror att bristen på lyckan står att finna i den egna kroppens ofullkomlighet som förnekar tonåringen en obegränsad popularitet eller i alla fall den dagliga bekräftelsen.

Här ser vi den vuxna människan, som har fastnat i statusjakten, en ambivalent kortvarig lycka som skapar avundsjuka och lidande hos alla till slut när detta livsrace växlar ledare.

Här har vi den fattige, som med avund och lidande ser de rikas frossande.

Här har vi de rikaste, vars drömmar har tagit slut och allt som återstår är att ta mer från de redan fattiga för att lindra plågorna från bristen av avsaknad.

Alla lider! Många vet inte ens om det. De ser inte sitt beteende som en ångestfylld tillvaro. De bara måste varje dag förnedra, förakta och dominera sina medmänniskor. Men bakom den sjukliga bristen på empati gnisslar det av lidande. En avundsjuka på den som verkar vara lycklig leder till ångestfyllt lidande som orsakar en drift att eliminera glädjen!

Alla lider! Av minnen som inte blev. Av drömmar som inte infriades. Det kan vara utbildningen som inte lyckades, arbetet som inte blev tillräckligt lönande eller tillräckligt roligt, barnet som inte föddes, huset som inte köptes, dagen som inte infriade alla förväntningar. Men det kan också vara smärtsamma minnen av förhållanden som avslutades mot den egna viljan, av förhållanden som vände till att bli en mardröm av plågor, av förhållanden som aldrig blev!

Alla lider! Av räkningarna som inte kan betalas, av konsumtionen som gjordes utan att slantarna fanns, av allt som det inte fanns pengar till och av att drömmar om mer tillhörigheter bara blir en plåga då glädjen över det som redan finns sedan länge har försvunnit!

Alla lider! Av ensamheten när social gemenskap saknas och av brist på ensamhet och eftertanke när omgivningen trycker på och vill ensamrätt på hela ditt liv!

Tänk! Nästan allt lidande handlar om egoismens vilja att ha det man inte kan få. Nästan allt lidande är därmed en avsaknad av att se glädjen över allt man redan har.

Egentligen är det bara sjukdomens och livsslutets lidande som förtjänar hjälp och empati. Resten kan raderas om självinsikten talar om att självömkan alltid är patetiskt. Om man begränsar tankarna till den sekulariserade konsumtionsmänniskan i västvärlden.

Söndagen den 25 september 2011

Vargen kommer?

Nu har Annie Lööf blivit partiledare och en halvering av centerledningens medelålder har blivit genomförd. Men med detta byte har även kunskapen halverats och fokus har ändrats till att koncentrera sig på Stureplansmaffian. Det anrika landsbygdspartiet har ändrat skepnad och blivit storstadspartiet som inte längre betraktar avfolkningsbygdernas ”vi-flytt-int”-människor som ett väljarunderlag. Väljare som kan ge den hett eftertraktade enkelbiljetten till maktens elfenbenstorn. De forna naturkramarna är fortfarande retoriskt värnande om vår vilda natur, men allt fler har aldrig sett en levande gran och ännu färre en varg i frihet.

Kunskap håller på att bli ett förlegat begrepp på Helgeandsholmens dagis. En snabb, riklig och flödande retorik är dagens ledstjärna samtidigt som skickligheten i att parera klavertrampen blir allt viktigare när kunskapsbristerna utan förbarmande avslöjas.

Men makthungern stampar fortfarande högt i farstun. Det blir uppenbart när man hör Annies trontal. Med ungdomlig naivism förkunnar denna lilla flicka att partiet ska minst bli det tredje största inom tio år och det ska ske genom en rad åtgärder som bara kan klassas som en lång floskelrad.

Nu riskerar några ministrar uppsägning med guldkantade villkor. Näringsministern med en krympande näringsliv Maud Olofsson, vargdiplomaten utan egna åsikter Anders Carlgren och den anonyma landsbygdsministern Eskil Erlandsson med en snabbt utdöende landsbygd har hamnat i riskzonen, då lilla Annie ska flytta upp sina CUF-kompisar från riksdag till regering. Undrar vad Fredrik och Anders tycker om detta?

Och vad får vi nu om Centern får bestämma?

Vargar i hela Sverige utom på Stureplan i konflikt med alla mordiska jägare men helt i linje med pappa EU:s naiva specialregelverk för Skandinavien? Synd egentligen. Runt Stureplan finns det ju gott om dödkött för ett hungrigt rovdjur.

Ett statsägt SAAB med bilfabrik utan produktion och farbror Mullers huvudkontor i Stockholm? Nåja, det hade ju varit helt i linje med Perssons bankstöd till statsbanken och Åsbrinks varvsstöd till en dödsdömd näring.

Granodlingar och sly på varje åker i hela Sverige och import av all mat utom surströmmingen? Dansk ost och mjölk, tysk fläskfilé och japansk tuna, smaka på den tillsammans med indiskt ris och irländsk potatis!

Men det är väl att ropa att vargen kommer en gång för mycket?

Eller? Får vi väljare en chans att rösta på ett nytt landsbygdsparti som både kan acceptera femhundra vargar och obegränsad avskjutning av vildsvinen samtidigt som detta nya parti gör allt för att skydda en svensk livsmedelsproduktion och bortse från pappa EU:s krav på frihandel. Varför ska bara Frankrike tillåtas införa handelshinder för att skydda sina grönsaksodlare och vin- och ostbönder?

Lördagen den 24 september 2011

Jag gör det sen!

Förmågan att skjuta upp något, som måste göras men inte genast, är stor hos alla människor.

Och mycket börjar redan i unga år med frasen: Kan själv! Det lilla barnet utvecklar tidigt förmågan att själv vilja klara vardagens små förtretligheter. Och snart hörs det från barnkammaren när modern kallar till måltiden. Sen! Inte nu! Jag leker! ”Kan själv” har blivit ”Jag gör det sen” i det lilla barnets ögon.

Därifrån är sedan steget inte långt till vuxenvärldens vilja att ta på sig allt som behöver göras. Ett kanske typiskt manligt drag, då mycket ”Kan själv” ursäktar nya verktygsinköp att hänga upp i hobbyrummets eller garagets verktygstavla men det garanterar ju inte att något blir gjort. Och följden blir förseningar, tidsbrist och en klar oförmåga att prioritera vad som är viktigast. Det leder sedan till massor med påbörjade projekt och nästan lika många är nästan avslutade.

"Jag gör det sen", blir svaret på dagens efterlysning i familjen efter åratal av en daglig upprepning, ”Kan själv”!

Men det slutar inte här! Som alla vet tar vuxenlivet slut och pensionären återgår gradvis till barnstadiet. ”Kan själv!” Hjälpen tas inte emot och halsstarrigheten döljer sviktande kroppsfunktioner och begränsad tankeförmåga. Viljan finns och behov av hjälp döljs med envis motvilja mot hjälp. Men kropp och hjärna drabbas av funktionsnedsättningar och omgivningen upptäcker att orden ”Kan själv” har blivit alltmer innehållslösa. Envisheten inser helt enkelt inte att hjälp behövs. ”Kan själv” får en ny översättning som betyder i verkligheten ”Jag gör det sen”!

Men ”sen” blir snabbare än tänkt lika med ”för sent”.

När blev det fult att tala om när något ska vara klart? Ordet Deadline har aldrig fastnat i det svengelska språket. Undrar varför? Det räcker ju knappast att prata om "Jag gör det så snart jag hinner eller så snart jag kan!"

Torsdagen den 22 september 2011

Gömma nötter

Så här års samlar ekorrarna ihop sitt vinterförråd av hasselnötter, bokollon och ekollon. Men forskarna har hittat en stor motsägelse i detta samlande. Ekorrarna glömmer bort de flesta nötförråden.

Det är precis som med tjugohundratalets nya överklass, den privilegierade direktörs- och politikerklassen. De sliter hårt. De sliter ut sig på insamlandet och gömmer sedan sina nya förmögenheter i den nya ekonomiska djungeln. Egoistiskt och girigt samlar de så mycket de kan och förråden räcker sedan till åtskilliga kommande generationer. Att de skulle kunna dela med sig är för dessa en utopisk tanke. Att lindra svälten för dem som inte hittade några nötter är otänkbart. Även dessa ekorrar har officiellt glömt vad de har i förråden!

Är det inte konstigt? Rika står mot fattiga och har alltid gjort så. Men när den demokratiska ordningen blir nästan permanent så kommer lögnerna fram. På barrikaderna står den nya överklassen och skriker högt att ”vi har ingen fattigdom längre”! Slagorden haglar med sanningar, halvlögner och propaganda. Den egna förträfflighetens självbelåtna ord döljer verklighetens sanningar, när girigheten ska döljas och egna tillgrepp i den offentliga syltburken ska ursäktas genom underliga uttalanden.

Är det inte konstigt? Denna motsägelsefulla politiska värld har skapat ett Sverige där den giriga majoriteten har hamnat i den politiska mittfåran, där alla kallar sig liberala och demokratiska, medan dolt bakom Potemkin-kulissen fortfarande står de rika samlarna och de fattiga som svälter och dör.

Är det inte konstigt? Att jag som livslång hyllare av borgerligheten plötsligt inser att friheten från maktfullkomlighet borde gälla samtliga medborgare i ett demokratiskt samhälle. En borgerlighet som alltid hyllat individens frihet utan att specificera vad det betyder. Borde det inte även betyda frihet från svält, frihet från botbara sjukdomar, frihet från utsugning, frihet från uteslutning från välfärdssamhället?

Men det som är konstigast är att jag samlar, jag äter mer än min kropp behöver, jag sparar i min lilla lada även om förråden ibland sinar. Kort sagt, jag som individ är lika girig som de rikaste. Men jag lyckades inte samla ihop ett överflöd, varför jag sneglar mycket girigt på den nya överklassens lador. Jag vill också ha den nyaste mobiltelefonen och en utlandssemester varje år. Jag vill även ha råd att äta en bit oxfilé med ett franskt årgångsvin varje vecka och jag vill ha råd att ta långa bilturer till naturen.

Är det då en frihet för mig att inse vem som betalar för andras frihet? Den nya överklassen tvingar mig att betala allt det de själva konsumerar, och allt det som jag inte har råd till själv. Riksdagsmännens privilegier, bankdirektörernas och elbolagdirektörernas bonusar, generaldirektörernas arbetsfria löner, ja, allt betalar jag en andel av. Man kan bli kommunist för mindre. Men det går ju inte längre, då VPK bytte namn och fjärmade sig retoriskt från den omöjliga kommunismens grundtankar som glömde girigheten i sitt manifest.

Så därför borde jag bilda ett nytt parti med Moderaternas strikta ekonomiska princip och arbetslinjen, med Folkpartiets liberala medmänskliga samhällssyn, med Socialdemokraternas fördelningspolitik och med Miljöpartiets och Vänsterns empatiska och ideologiska drömmar om ett hållbart och jämlikt framtidssamhälle.

Men det är tyvärr en utopisk dröm. Det kan aldrig bli verklighet så länge människans inneboende girighet aldrig kan utrotas!

Frihet är tydligen även att inte ha råd, frihet är även att få gnälla över andras samlande, frihet är att tvingas avstå!

Nu har Cynikern slitit ut ordet girighet, en av de forna dödssynderna som finns, men ändå inte i lagomlandet Jante!

Onsdagen den 21 september 2011

Åldersdiskriminering, det finns väl inte?

Resan med undersökning av våra vanligaste värdeladdade ord fortsätter. Detta sker av en enda enkel anledning. De, som skulle stå för samhällsutvecklingen, har valt att retoriskt bara tala om och behandla våra små problem ur ett väljarperspektiv. Ger en åtgärd inga röster, så glöm kritik och stoppa problemet ner i den ryggsäck som alla folkvalda släpar på.

Idag tänker jag på ett ord som alltmer dyker upp i olika sammanhang. Ordet är åldersdiskriminering! Diskriminering är olaglig, heter det. Men att lagen förbjuder något kan bara betyda att det är inte tillåtet och knappast att det skulle vara åtalbart.

Det är till många politikers förtvivlan inte förbjudet än så länge att bli gammal. Det är bara förbjudet att diskriminera den som av någon outgrundlig anledning lyckats uppnå en aktningsvärd ålder. Därför säger alla våra maktens innehavare i officiella sammanhang att ”vi har ju ingen åldersdiskriminering!”

Och varje gång jag hör detta obekräftade påstående, så undrar jag var denna sagesman funnit de senaste trettio åren eller om denne sovit de sista tjugo under sin lismande karriärvandring uppåt.

Det är bara att börja uppräkningen av olika former av åldersdiskriminering, som bäst bevisas genom att man öppnar ögonen och ser sig omkring. Då jag redan är gammal och trött och lätt får skrivkramp, kommer jag nu att förkorta detta långa ord till Å-D!

Först har vi arbetslivets Å-D, som börjar redan vid femtio års ålder. Det är då rädslan hos unga akademiska chefer visar sig. En rädsla för att den med tjugo eller trettio års erfarenhet ska bräda fem års akademiska studier. En erfarenhet som grundats på alla misstag som gjorts under ett långt arbetsliv slås nu ut av pappersmeriter som aldrig orsakat ett enda felgrepp. En erfarenhet från verkligheten som format en person som inte låter sig omformas av teoretiska högskoleresultat. Och nu uppmanar Borg till ett längre arbetsliv trots att inga arbeten finns och samtidigt slängs 65-åringarna ut från arbetslivet. Vilket som är värst är omöjligt att fastställa.

Är det inte Å-D, så säg då vad det är?

Sedan har vi respekten för äldre som sakta men säkert glidit över till att bli Å-D. Spolingarna har glömt att de utslitna har byggt spolingarnas välstånd och därför sitter de unga lugnt kvar på bussar och tåg. ”Vi sliter ut en generation i taget!” blir svaret till den som vågar kräva en sittplats.

Är det inte Å-D, så säg då vad det är?

Pengarna är en annan Å-D. När du blir pensionär, är du till råttorna om du inte har lyckats spara ihop till en glamorös ålderdom. Den ihärdigt omnämnda arbetslinjen innebär att alla med arbete har fått en kraftig skattesänkning. Men det gäller inte pensionen, trots att den per definition är en uppskjuten inkomst. Det har Perssons finansministrar och Borg definierat om till ett bidrag med ett pennstreck under ett riksdagsbeslut. Och med denna omdefinition ska nu samtliga pensionärer betala mer i skatt än övriga!

Är det inte Å-D, så säg då vad det är?

Vårdsektorns kvalitet urholkas av allt slöseri till bemanningsföretag, dyrare mediciner, ännu finare utrustning samt en administration som vida överträffar de gamla statliga verkens hierarkier vars mål var mest att sysselsätta varandra. Det har nu medfört att man måste höja högkostnadsskyddet för de medicinberoende sjuka. Och vilka har mest vårdbehov? Jo, givetvis de gamla som tack vare inflation ser sina pensioner krympa i köpkraft samtidigt som deras livsförlängande medicin blir snart omöjlig för dem att lösa ut. Allt fler har inte ens råd att köpa den medicin som ska upprätthålla livet för dem.

Är det inte Å-D, så säg då vad det är?

Inflationen finns inte längre. Det har Borg bestämt. Han kallar emellertid samma sak för tillväxt. En tillväxt som orsakat att bensinen stigit från nio kronor litern till omkring fjorton i dagarna. En tillväxt som gör att en ostbit som du betalade en femtiolapp för, kostar idag omkring åttio samtidigt som limpan gått från tolv till tjugotvå på något år. En tillväxt som har fördubblat värmekostnaden för ett eluppvärmt hus på fyra år. Men pensionären har inte fått mer pengar i börsen under denna tid, så han eller hon tvingas nu nöja sig med att köra bil hälften så långt och äta hälften av det som kunde konsumeras med ett ständigt frysande under vintrarna när statens Å-D satte in med full kraft.

Är det inte Å-D, så säg då vad det är?

Bevisen finns. Ännu fler än de som beskrivits ovan. Vi har en statsunderstödd åldersdiskriminering som smittat de girigaste medborgarna och har haft det i många år. Därför borde vi börja tänka på de gamla. De förtjänar alla respekt, de förtjänar en självklar plats i samhället och de förtjänar samma löneutveckling som skrikande fack kräver för sina medlemmar. Och vi ska definitivt inte tillåta våra makthavare en gång till att nalla pensionärernas slantar för att rädda sina egna bankdirektörers ära. (80 miljarder till statsägda PK-banken från pensionsfonderna 1991 för att dimhölja egna ekonomiska s-felgrepp 1986, vilket ledde till nuvarande ihåliga pensionssystem)

Undrar om det är maktelitens girighet i form av egenbeslutade bonusar och kompisbeslutade förmåner och den spridningseffekt detta får som orsakat att pensionärerna glider över till att bli en icke önskvärd och marginaliserad grupp i samhället?

Tisdagen den 20 september 2011

Utbildningsinflation.

Igår strejkade lärare för högre löner och idag presenteras statens budget inför det kommande året. Igår pratades det om värdet på ett arbete och idag kommer en falsk retorik om vem som ska betala.

Och genom allt går en röd tråd av girighet! Jag ska ha…. Jag ska ha! Men andra ska betala, andra ska betala, andra ska betala. Och här står oraklet Borg och lägger idag slantarna där de gör mest nytta, d v s där flest väljare stannar kvar på den borgerliga sidan med sina sympatier.

Lärarna skriker på mer pengar och Björklund utlovar högre kvalitet på utbildningen. Men retorikens vackra ord gömmer undan arbetslöshetsproblemet. Vad gör lärarna för att de glömda barnen ska hänga med och vad gör Björklund för att skoltrötta och mindre begåvade ska nå målet med en utbildning som ger ett arbete?

Sosseskolans mål med att alla ska FÅ studentexamen och FÅ möjlighet till högskoleutbildning i jämlikhetens tecken. Detta har lett till ökade krav på arbetsmarknaden och ett ökat behov på papperskompetens. Städaren utan krav på utbildning har blivit hygientekniker med högskoleutbildning, dock med samma låga timlön. I bransch efter bransch ökar kraven på utbildning och i yrke efter yrke ställs orimliga krav på den enskilda arbetssökande. Samtidigt ökar kraven från de högskoleutbildade på högre löner i samtliga yrken, trots att snart ingen kan få en anställning utan högskolebetyg.

Vi får en inflation på två sätt. Högre löner ger automatiskt en kraftig inflation, då samtliga konsumtionspriser stiger automatiskt med högre lönekostnader. Och högre kompetenskrav leder lika självklart till en löneinflation utan att nödvändigtvis den verkliga kompetensen blivit bättre. Borg jublar och har döpt om detta fenomen till TILLVÄXT utan att samhällets verkliga köpkraft har ökat!

Däremot har utbildningskvaliteten lidit av en deflation. Att alla ska ha studentkompetens enligt sossemodellen har medfört att kraven sänkts. Detta har sedan en underlig effekt på samtliga högskoleutbildningar, där man tvingas börja med att läsa ifatt missade grundskolekunskaper vilket per automatik leder till att idag har vi examinerade journalister som inte kan skriva en bra svenska och diplomerade ingenjörer som konstruerar bilar utan att känna till spänningskedjan. Vi har genom denna strategi både fått en ekonomisk inflation och en inflation i utbildningskrav på papperet.

Men var tog alla de ungdomar vägen som inte orkade hänga med i denna cirkus, alla de som inte klarade av att lära sig att läsa och räkna, alla de som inte orkade parkera näsan över en bok, alla de som inte ville ha ett arbete med enbart hjärnan. Jo, de hamnade i den enormt stora utanförskapsgruppen, där de trängs med arbetssökande fattigpensionärer, långtidssjuka och redan arbetslösa. Arbetslivets utbildningsinflation ställer alla dessa offside, när de ville börja sitt vuxna liv. Dessa politiskt bortglömda tvingades då inleda vuxenlivet med bidragsberoende och dystra framtidsutsikter.

Persson skrek ut sin innehållslösa fras, Alla ska med, samtidigt som allt gjordes för att den fackliga maktprincipen skulle skyddas till varje pris. Så gjorde även Erlander, Palme och Carlsson.

Och så gör även dagens borgerlighet. Med en obetydlig skillnad: Alla ska med, men bara om de vill arbeta. Så låter det nu trots att utbildningsinflationen slår ut massor med ungdomar. Alla ska med, trots att utbildningskraven ökar samtidigt som vi exporterar massor med arbetstillfällen tack vare en inflation i fackligt orsakade lönekostnadsökningar. Alla ska med, skriker Björklund och offrar motvilligt några miljoner i utbildningsstöd till barn med behov av stödinsatser i skolan. Alla ska med trots att det inte finns något samhälle att gå med i för dessa som aldrig fick en chans.

Löneinflationen urholkar den svenska arbetsmarknaden samtidigt som utbildningsinflationen urholkar möjligheterna för en stor ungdomsgrupp! Men detta obetydliga problem vill ingen diskutera och ännu mindre försöka hitta en bra lösning. Här blockerar den fackliga rörelsen varje försök till att skapa fler arbeten med sin totalt antika och diktatoriska lönemodell! Girigheten har vunnit! Alla ska ha mer men ingen vill betala!

Den eviga frågan om färg

I dagens nyheter presenterades den nya utomhusfärgen för trä, som ska hålla längre. Färgen med något som kallas silica-partiklar som inte kan blandas in av en amatörmålare utan ger proffsindustrin möjligheter till högre priser. Färgen ska ge bättre smutsavvisning under längre tid genom en hårdare yta. Men i en kort bisats talade man om att denna färg ökar kravet på en bättre förbehandling innan målning.

Jag undrar? Handlar det om en ny färg som är mycket tät och hållbar? En färg som effektiv stänger ute all väderpåverkan och skyddar träet under åtskilliga år, men samtidigt stänger inne varje vattendroppe som tränger sig in i varje liten spricka i träet och orsakar effektivt en förstörande röta då träfasader och vindskivor aldrig får chansen att torka efter ett slagregn.

I så fall handlar det bara om ett försåtligt säljknep för att fördyra vården av våra hus!

Måndagen den 19 september 2011

Monopol i dubbelmoral

Systembolaget meddelar idag att de beslutat om interförsäljning av spritdrycker. Och nykterhetens vänner ryter av ren frustration. Antagonismen lever vidare som den alltid har gjort. Förbudsivrarna står mot marknadskrafterna och monopolet svajar mellan marknadsandelar och viljan att främja folknykterheten. Först gör man allt för att förhindra ungdomsfylleri och begränsa tillgängligheten för dem som redan fallit ner i fylleträsket. Sedan gör man allt för att plocka tillbaka förlorade marknadsandelar från personlig gränsimport och personlig tillverkning i buskarna genom att erbjuda hemtransport för dem som låter bilen stå, när promillehalten är olaglig.

Tydligen tror fortfarande Systembolagets företrädare att förbud och restriktioner är verksamma som ett stopp för dem som bryter mot regelverket för att tufft nog skaffa den första fyllan i tidiga år och därmed träda in på spåret mot alkoholism. Och lika tydligt försöker dessa monopolhyllare  öka omsättningen genom att tillämpa samma metoder som de ädla dryckernas Internetnasare.

Undrar? Har Systembolaget lärt av Posten hur man inte ska göra för att behålla kunderna? Man måste behålla kunderna för att kunna verka med sin officiella ideologi. Och för att kunna göra detta utökar man servicen med målet att få ökad omsättning och ökade vinster så att man får råd att annonsera för minskad förbrukning. Snacka om statsmonopoliserad dubbelmoral!

Söndagen den 18 september 2011

Gemensam värdegrund

Dagligen slänger vi oss med en massa termer för hur vi vill ha vårt samhälle. De som följer mitt gnäll över omvärlden kommer ihåg orden frihet, demokrati, integration, jämlikhet, empati, integritet och så vidare. Ord, som ofta leder vidare till vårt samhälles tillkortakommanden. Ord som i samtliga fall har negativa betydelser med sina antiord.

Ofta påstår jag att våra ledare slänger dessa ord omkring sig som rena floskler. Därför ger ordet floskel massor med träffar för den som googlar igenom mina cynismer.

Dock en självinsikt och eftertanke kring hur vi använder vårt språk i dessa förflackningstider.

Våra åtta högtidligt politiskt förkunnade ideologier använder samtliga ord i sina huvudprogram med alla sina fotnoter. Några låter sina vackra ord väga över till det utopiska samhället de vill ha så snart det är möjligt medan andra försöker förtvivlat anpassa ideologin till dagens verklighet och den innevarande mandatperioden. Men samtliga använder dessa värdegrundsord.

Det är bara ett problem.

Orden har urholkats i sin ordboksbetydelse.

Frihet är fruktansvärt otydligt då man aldrig pratar om vems frihet och från vem eller vad vi ska ha frihet från. Blir Nordafrikas muslimer friare efter diktatorernas fall och kommer någonsin de kristna att känna frihet i dessa länder, vad nu det skulle vara?

Demokrati har snart bara innebörden av att vara motsatsen till diktatur. Det där med folkstyre har våra maktfullkomliga ledare glömt sedan länge. Bildt pratar ständigt om demokratiseringsprocessen i Nordafrika. Det låter som utrikesministern gör här en helgardering då ingen vet vad som kommer i framtiden när journalisterna tröttnar på att rapportera om diktatorernas efterbörd.

Integration har blivit honnörsordet för islamska invandrare, som inte lyckas bli fullvärdiga medborgare. Svensken har glömt att dessa invandrare vill behålla delar av sin kultur och visar därför en ovilja att bli sekulariserade svenskar.

Jämlikhet betyder numera bara att jag ska ha lika mycket som den som har mest. Sossarna försökte under ett helt decennium men såg till att själva vara jämlikare!

Empati låter vackert, men betyder numera att den utsatte ska ha det lika bra som jag, men inte med mina pengar.

Och så kan man analysera dessa värdegrundsord, ett efter ett. Det är lätt att slänga ut dessa självklarheter om man inte förtydligar vad man menar. Den retoriska användningen blir bara vackra ord om man slutar totalt med att nyansera sitt språk. Om retoriken inte är avsiktlig, borde fler tala om vad de menar med ordet frihet utan att snärja in sig i byråkraternas otydliga språk, som kräver att någon jurist får tolkningsföreträde.

Vi har ett rikt språk. Låt oss använda det med alla sina nyanser så att det blir självklart vad vi menar i tal och skrift. Och låt språkpoliserna börja arbeta utan att professor Lars Andersson ska få googla fram nya okunniga språkglidningar från molnets ignorans. Först då kan alla förstå vad som menas med ordet frihets alla nyanser.

På tal om ordets makt. Vid riksdagens högtidliga öppnande höll som vanligt vår statsminister sin regeringsdeklaration. I år hade skivan hängt upp sig. Ordet ansvar upprepades så många gånger att man började undra. Vad menar vår gemensamme nallebjörn? Var det regeringen som i år skulle plötsligt bli ansvarsfulla eller var ansvaret riksdagens och inte regeringens? Eller var det så enkelt att medborgarna hade själv ansvaret? Och vilket ansvar? För pengarna i statskassan eller för det politiska innehållet i övrigt, eller till och med både ock?

Vi ska ta ansvar! Så löd det ständigt upprepade meningen utan att Fredrik förklarade vad han menade med ordet VI eller ANSVAR! En mening utan mening!

Fredagen den 16 september 2011

Demokratipolis

Våra medborgerliga friheter och rättigheter kränks varje dag. Individen blir alltmer hjälplös när den anonyma byråkratin slår till mot den skyddslöse. Och bakom byråkraterna står ett gäng ideologiskt styrda och makthungriga politiker som förmodas styra vårt land in i framtiden på ett objektivt sätt.

F-n trot! Mycket luktar subjektiviteter lång väg, eller ska det kallas för en osande odör av ideologiskt maktmissbruk? Vi saknar nämligen en demokratipolis. En fristående och oberoende myndighet som tryggar medborgarens rättigheter mot våra myndigheters övergrepp. En ny myndighet som kontrollerar statliga och kommunala myndigheters  utövning av sina uppdrag.

Varför det? Undrar nu den intelligente. Jo, samtliga myndigheter och verk har en oinskränkt makt över oss, men ingen kontrollerar att dessa tjänstemän gör sitt jobb om man bortser från en mycket partisk egenkontroll.

Vi har ett rättssystem där ingen ska fällas utan bevis och varje åtalad ska betraktas som oskyldig till dess att skuld bevisats. Men säg det till Borgström och van der Kwast som skaffade sig vingar till maktens boningar genom att fälla en nerknarkad brottsling som erkände vad som helst bara han fick fler lyckopiller. Och fler fall är det lätt att hitta, där klass och pengar friar medan utredningar mot ”riktiga” kriminella läggs ner utan minsta förbarmande.

Och vem kontrollerar att rättssystemet inte gör fel?

Jo, det gör rättssystemet!

Vi har ett polisväsende med främsta uppgift att tillse laglydnad och skydda medborgaren. Men enskilda poliser gör fel. En ”ollade” de kvinnliga kollegornas bil och bloggade om de värsta syndfullheter som en officiell tjänsteman kan göra. Lek med lik och rasistiska skymfer! Resultat? Först sparken givetvis och sedan ett skadestånd och återanställning med en ursäkt. ”Förlåt, det var inte meningen att förolämpa dig för att du utnyttjar yttrandefriheten.” Och vem kan glömma Göteborgspoliserna som bankade ihjäl en arresterad pojke.

Och vem var det som frikände dessa felplacerade polisyngel utan minsta antydan till tjänstefel?

Jo, det var polisen som utredde sig själv!

I Stockholm frikändes först en läkare av sin arbetsgivare, men nu har en kändissökande åklagare åtalat för mord. Vad som är rätt eller fel i denna etiska skyltfönsterprocess är kanske ointressant i detta sammanhang, men faktum kvarstår att sjukvården frikände läkaren helt från tjänstefel. Och som i många felbehandlingar frias nästan alltid läkare och sjuksystrar, medan Lex Maria ger ibland en verkningslös reprimand.

Och vem utreder om skuld föreligger?

Jo, det gör sjukvården själv!

Hela vårt sociala system är utdelegerat till kommuner och landsting. Och de ska i hela Sverige följa den detaljerade Sociallagen. Och det gör de regelstinna byråkraterna utan att göra ett enda fel. Även om paragraftolkarna kommer till olika slutsatser i olika kommuner! Påstår sedan någon att ett fel har begått, så hänvisar socialsystemet till en paragraf som ingen kände till.

Och vem kontrollerar att tjänstemannen har rätt?

Ingen, då samma tjänsteman och chefen bara repeterar högt Sociallagens paragraf!

Statens företag skinnar medborgarna och skor sig själva. Det är ju ok så länge rejäla vinster levereras in till statskassan och ingen kontrollerar därför rimligheten i de övervinster som tas ut, trots att regering med en dold agenda tillåtit statskarteller med privata intressen. Se bara hur man hanterat Vattenfall och Nordpool från Näringsdepartementet. Inte en kritisk röst har höjts trots att ohemula vinster på uppemot åttio procent tas ut.

Och vem kontrollerar de statliga verksamheternas skötsel.

Jo, det gör företagen själva!

Förstår ni nu? Jag tycker att vi behöver en demokratipolis, som är helt fristående från sina huvudmän. Ett statligt verk, som kan utan att minsta reprimand fälla befattningshavare inom vår statliga förvaltning och utdöma skadestånd både till den skyldige och hans statliga eller kommunala arbetsgivare. Precis som Riksbanken kan joxa ned reporäntan utan att Borg kan förhindra det! Det är hög tid att de statliga kontrollanterna får en självständig kontrollant. Det kan inte vara rätt att statliga brottslingar utreder sig själva och därefter förklarar sig vara oskyldiga, vilket de självklart hade tyckt hela tiden!

Onsdagen den 14 september 2011

Hösttecken?

Hösten närmar sig med stormsteg och det första verkliga hösttecknet utropades i en av morgonens nyhetssändningar. Med överfulla vattenmagasin måste elmaffian nu, (precis som vanligt varje år vid denna tid!),  presentera orsaken till varför elpriserna måste hållas högt. Man har hittat sjutton år gammal skit i två av Ringhals reaktorer och måste därför stänga dessa genast så att man kan städa om någon vecka när den svalnat. Får man gissa att nästa prishöjning av elen kommer att skyllas på bristande elförsörjning från kärnkraften?

Livslängd

Dagligen hör vi begreppet. Hur länge håller den prylen? Hur lång livslängd har mobiltelefonen?

Hur många mil kan jag köra med bilen? Hur många år håller färgen på gaveln? Har maten ett liv efter Sista Förbrukningsdatum?

Men den där livslängdsfrågan är så svävande att experten borde inte kunna svara utan att först ställa en rad motfrågor. Går prylen att reparera? Är mjölken drickbar efter sista datum? Blir tekniken så gammal att den inte fungerar trots att tekniken i prylen är fullt funktionsduglig? Eller vill du som konsument bara ha en modernare pryl?

Livslängdsfrågan är därmed något helt annat än den det var för många år sedan. Livslängdsfrågan har påverkats av konsumtionssamhällets vilda överflöd. Det är bara korven och blyertspennan som har en enkelt definierbar livslängd!

När våra politiker likställer produktionsresurser i form av maskiner och insatsvaror med människan som en resurs så länge individen är produktiv och sedan som en reducerbar belastning, måste man genast ställa nästa fråga: Och hur är det människans statistiska livslängd? Är det samma sak?

När en människa är förbrukad, då blir denna person så ointressant för samhället och anhöriga att livsviljan bara rinner bort. Och precis som att gamla slitna prylar är lätt ersättningsbara, blir den överblivna människan en ren belastning för samhället. Den ratade prylen blir dock en återvinningsresurs. Det är nämligen så att samhället och anhöriga markerar att livet är slut. Pensioner dras ner i köpkraft, anhöriga slutar att besöka, sjukvårdskostnader stiger, högkostnadsskyddet för medicin höjs, den arbetskraftkapacitet som finns ställs avsiktligt utanför arbetslivet. Kort sagt meddelas på många sätt att du är slut som människa och har övergått till att bli en ekonomiskt icke önskvärd belastning. Din livslängd är förbrukad trots att det finns liv i den gamla kroppen och tankeförmåga i hjärnan.

Med statistik bevisar man allt. Mannen i Sverige blir 79,5 år i genomsnitt medan kvinnan når hela 85,3 år. Men vilken tröst är det för alla dem som ger upp livet i förtid bara för att de inte har en respekterad plats i vår demokratiska välfärdsnation!

Jag påstår att Regeringen tillsammans med SCB förkortar livet för massor med människor bara för de blivit en belastning för samhället och då har dessa oempatiska makthavare helt glömt allt som dessa obehövliga människor bidragit med under ett nästan helt liv!

Bäst före ett datum betyder inte helt oduglig efter!

Tisdagen den 13 september 2011

Misshandlade fosterbarn

Detta stora och mångfasetterade problem har nu reducerats till en pengafråga av våra politiker med Maria Larsson i spetsen. Och den svenska girigheten har reducerat ett samhällets tillkortakommande till ett belopp som är 250.000 kronor. Diskussionen har glidit över till att bli en fråga om vem som ska ha pengar. Vem som ska betala är icke-frågan, då samtliga intressenter säger att det är andra som ska betala. Empatiförespråkarna säger att det är klart att de ska ha massor med pengar, men inte mina. Oppositionen säger att det är klart att vi ska betala och med det menar de röda politikerna skattebetalarna. De utsatta säger att det är självklart att vi ska ha pengar och det får staten stå för, med andra ord vi skattebetalare.

Alla anser betalningsskyldigheten vara självklar och alla anser att andra ska betala.

Det enda som inte hörs, är varför det blev som det blev. Och inte en vågar diskutera frågan om bristerna i vårt sociala skyddsnät. Våra sociala myndigheter har i alla tider betalat för att bli av med detta problem. De föräldralösa har placerats i dåligt undersökta fosterhem, barn till missbrukare skjutsas ut till fosterföräldrar mot en riklig ersättning, problembarn omplaceras till omvårdnadshem och de biologiska föräldrarna friskrivs från allt ansvar medan samhället betalar dyrt för ett nytt hem.

Det har blivit en födkrok för många med lite plats i huset. Upp till 25000 sekiner varje månad kan en vårdfamilj få i bidrag idag. Med tre rotlösa hyresbarn får en familj 75000 kronor i månaden, vilket är ett så otroligt belopp att den statusjagande blivande föräldern kan sluta arbeta och börja leva ett lyxliv.

Så småningom försvinner ett misshandlat barn ut i samhället, ett barn som aldrig kommer att få ett liv. Men det fick fosterföräldrarna eller vårdfamiljen!

Och hela kedjan är kristallklar:

Ett oönskat barn kommer till världen och oansvariga föräldrar gör allt för att slippa problemet.

En socialnämnd ser problemet och bestämmer sig för omplacering. De köper sig fria från problemet.

Fosterföräldrar eller värdfamilj utses och får rikligt betalt för att socialnämnden ska slippa problemet.

Uppföljning och efterkontroll görs, men bara för att kolla att fosterföräldrarna är nöjda. Barnet har inget ord i denna uppföljning.

Ett oskyldigt barn växer upp och blir ett samhällsproblem. Dålig utbildning, asocialt beteende och kanske både med missbruksproblem och kriminella problem blir resultatet av frånvarande föräldrar.

Detta gäller givetvis inte alla barn, men det har inträffat för ofta för att vi i Svedala ska hålla tyst och slå oss för bröstet!

Nu erkänner samhället sina brister och förslaget är att samhället ska köpa sig fritt från allt ansvar. Den svenska girigheten tar över för att se till att beloppet blir så stort som möjligt utan att girigheten inser att vi skattebetalare pröjsar för samhällets erkända brister.

Men vad gör vi för att förhindra att detta upprepas? Det räcker inte att politikerna kryper och sedan frikostigt betalar med våra pengar. De måste även göra något åt problemet. Det går inte att bara köpa sig fri från ansvar för detta barnaproblem!

Risken är nu att vi skattebetalare ska betala ytterligare en gång för samtliga adopterade och fosterhemsplacerade barn, då samtliga som är uppväxta hos andra än sina biologiska föräldrar alltid kan hitta något som kan tydas på misshandel, fysisk eller psykisk. Och hur gör vi sedan med alla som blivit misshandlade av sina biologiska föräldrar. Ska samhället betala även dem?

Det är hög tid att vi börjar granska detta sociala problem och inför ett regelverk som tryggar barnets uppväxt och ställer juridiska krav på samtliga föräldrar. Barnens rätt måste säkerställas i den rättsstat som vi tydligen anser att vi har! Precis som alla andra individer!

Det måste ta slut med att låta girigheten lösa problemen på papperet utan att man tittar på verklighetens missförhållanden!

Måndagen den 12 september 2011

Frihet, ett utslitet ord?

När tankar om jämlikhet sattes på pränt, blev det omöjligt att inte tänka fullt ut. Och funderingen på ordet Frihet startade en cynisk process.

Vad står idag begreppet frihet för?

Frihet har blivit ett aktat men utslitet ord, då det aldrig talas om VEMS FRIHET.

Är det frihet att bli rik på fattigas bekostnad?

Är det frihet att offra andras liv för den egna överlevnaden?

Är det frihet att kunna rösta på några få alternativ som bakom alla retoriska kulisser bara vill ha egen makt?

Kort sagt är friheten ett mångfasetterat begrepp, som så många använder i ett flummigt resonemang. Har världens främsta demokratier frihet? Knappast! De har bara en frihet på papperet.

Ordagrant står det på det svenska papperet:

För att vi ska kunna formulera och uttrycka våra egna idéer är vi alla garanterade rätten att till exempel fritt söka information, hålla möten och demonstrationer, bilda föreningar och politiska partier. Dessa rättigheter är skyddade av den svenska grundlagen regeringsformen och kan inte ändras hursomhelst. Regeringsformen bestämmer hur den offentliga makten ska utövas i Sverige.

  – Yttrandefriheten innebär att vi har rätt att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt, meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter eller känslor.

  – Informationsfriheten ger oss rätt att ta emot och inhämta upplysningar och ta del av andras åsikter och yttranden.

  – Mötesfriheten garanterar rätten att till exempel gå på politiska möten, konstnärliga sammankomster eller teaterföreställningar.

  – Demonstrationsfriheten ger oss rätt att ordna demonstrationer på allmänna platser.

  – Föreningsfriheten ger oss rätt att tillsammans med andra bilda föreningar.

  – Religionsfriheten garanterar friheten att utöva vilken religion vi vill.

Dessa fri- och rättigheter, utom religionsfriheten, kan under vissa förutsättningar begränsas.

En lång rad friheter som är begränsade av massor med fördomar, avståndstaganden och paragrafer.

I Sverige har vi en omhuldad och lagstadgad Yttrandefrihet, men du får inte offentligt tycka illa om något om det inte är politiskt korrekt. Då kommer vargen, ropar pressen och försöker tysta dem som vågar opponera sig mot något i det politiskt grå korrekta som är så perfekt att det inte tål kritik. Om de kritiska överhuvud taget lyckats göra sig hörda. Friheten finns bara så långt kopplet räcker.

Är det frihet?

Vi har en lika avundsvärd Informationsfrihet, som ger pressen rätten att avslöja allt från vilken kändis som ligger med vem och vilken makthavare som försnillat ur andras börsar, men samtidigt skyddar pressen grova brottslingar genom Meddelarskyddet, samtidigt som vår nationella ledning döljer både avsikter med åtgärder och alla de felgrepp de folkvalda  gör avsiktligt eller oavsiktligt genom Hemligstämpling! Dessutom har tekniken gett oss möjligheter att både fördöma och försvara friheterna genom Internet och virtuella kommunikationsvägar som även är mycket odemokratiska. Men lagar har skapat utrymme för maktens integritetsbrott genom att lagra och skärrskåda allt som flyger i den virtuella luften.

Är det frihet?

Sedan kommer de underliga begreppen Mötesfrihet, Demonstrationsfrihet och Föreningsfrihet, vilket även ger rätten till extrema grupperingar att skrika på indragning av dessa friheter. Och det skulle vara en garanti för att friheterna överlever?

Är det frihet?

Sist har vi Religionsfriheten som ger rätten till de religiösa herrarna att ge sig själva rätten till diskriminering, fördömanden, mord och förföljelse.

Är det frihet?

Friheten är mycket ömtålig, men den är inte ens halvskyddad. Friheten skapar även möjligheter för dem som vill ha bort friheten och därför måste friheten skyddas genom lagliga inskränkningar. Men då kommer nästa problem, vem skyddar friheterna från maktens lagstiftare?

Friheten måste ha beskyddare som kontrollerar att vår frihet finns, skyddas och garanteras för alla utan makt, men vem kontrollerar då beskyddarna?

Söndagen den 11 september 2011

Idag är det Nine Eleventh.

Never forget!

Dagen då respekten för medmänniskan mördades, dagen då hatet vändes till handling, dagen då fredsdrömmar dog, dagen då religioners rop på hämnd förvandlades till fientlighet mellan nationer!

Lärde vi något?

Fredagen den 9 september 2011

Jämlikhet, ett utslitet ord?

När blir ett vackert ord en meningslös floskel? När tar den språkliga förflackningen över och professor Lars Andersson tycker att bloggosfärens ordkunskap råder över Svenska Akademiens historiska baskunskap?

Så är det med ordet jämlikhet.

I århundraden har de egoistiska ropen på jämlikhet skallat. ”Vi kräver, vi ska ha”! Alltid har innebörden varit densamma och avsett att ”jag ska ha lika mycket som du”. Och ända sedan den franska revolutionen har den socialistiska sidan använt slagorden, frihet, jämlikhet och broderskap. Tre vackra ord så länge man inte gräver för djupt i hur broderskapet använt definitionerna som ett varumärke i en rörelse.

Att den franska revolutionens mordiska hjältar skrek på jämlikhet är förståeligt, när privilegieklasserna Adel och Den Katolska Kyrkan stal sitt välmående från bönder och borgare. Är det bättre idag när den nya överklassen i form av bland annat socialdemokratiska politiker själva sätter sig i en ny förmånsklass som tvingar skattebetalarna att betala deras nya arbetsfria inkomster? Trots detta blandar dessa maktens företrädare in ordet jämlikhet i sin floskeltunga retorik. Men orden ekar falskt när politikens företrädare ger sig själva förmån efter förmån samtidigt som man sätter sig själva över medborgarens regelverk. Redan i slutet på fyrtiotalet insåg George Orwell att ordet hade sin giltighet bara för dem som led av förtryck och så fort upproret inrättat en ny ledning var denna redan jämlikare är de forna upprorskamraterna. Det kunde vi läsa om i Djurfarmen som var en svidande kritik av Stalins kommunistiska form av jämlikhet.

Jämlikhet skulle vara en värdering mellan människor. Alla människor skulle ha samma lön för samma jobb, alla människor skulle ha samma värde oavsett hudfärg, etnicitet eller religion, alla människor skulle respekteras på samma sätt oavsett kön eller sexuell tillhörighet. Det låter vackert, eller hur? Men verkligheten gör ordet helt omöjligt. Inte ens feministernas patetiska rop på könsjämlikhet låter äkta, när Gudrun lever gott på en riksdagspension som är arbetsfria skattepengar och låter sina trogna trupper skrika ut att män är svin. Både Mona Sahlin och Håkan Juholt har slutat att använda den franska devisen i sin retorik. De har kanske insett faran med dessa ord i ett modernt samhälle. I synnerhet om dessa ledande sossar kommer ihåg partiets historia. Tyvärr har innebörden i detta fina varumärke urholkats när nittonhundratalets sossar begränsade giltigheten till dem med partibok.

Jämlikhet är, liksom orden frihet och broderskap, behäftade med ett stort fel. Slagorden har glömt människans mest utmärkande egenskap, nämligen den moderata girigheten. Individen tycker alltid synd om den som lider, men anser även att det är andra som ska betala för att stoppa lidandet.

Så tycker jag, när tiggarna står vid dörren.

Så tycker politikerna när de anslår offentliga skattemedel till dem det är mest synd om.

Så tycker facket när lönerna ska pressas upp på företagarnas bekostnad, vilket har lett till att Sveriges största exportvara är arbetstillfällen.

Så tycker fackets ledare, när de ger sig själva miljoninkomster från medlemmarnas avgifter.

Alla vill väl i orden men ingen vill själv betala. Och jämlikheten har reducerats till en vacker tanke som inte går att genomföra i verkligheten! En verklighet där du gärna hjälper men aldrig frivilligt med dina egna medel.

Konstigt nog tycks det även gälla orden frihet och broderskap i ett komplicerat samhälle där inget är svart eller vitt. Frihet har reducerats till några specificerade totalt verkningslösa friheter i det semidemokratiska Sverige och broderskap lever bara kvar i den kristna religionen, men har aldrig tillämpats för andra än de kristna bröderna inom församlingen.

Torsdagen den 8 september 2011

Timell-effektens frånvaro vid matbordet

DIY-arbeten har fått en renässans i tv–rutan tack vare Martin Timell. Hemmafuskarna har ökat dramatiskt samtidigt som vissa varuhus har sprängt sina budgettak. DIY betyder ”do it yourself” eller på skånska ”kan själv”. Om ni inte har tittat på Timells hemmasnickrande har ni säkert sett någon variant på hemmarenovering i någon av alla de andra kanalerna, ni vet Arga Snickaren, Extreme Makeover, Fuskbyggarna eller något av alla de andra programmen där någon får en genomgripande renovering i sitt hem innan dekoratörerna placerar ut korrekta tända ljus och moderiktiga kuddar.

Det finns dock ett underhållningsområde i dumburken som inte leder till hemmafusk. Det är matlagningsprogrammen som överflödar varje kanal med matorgier. Det är den Fulle kocken, det är den Arge Kocken, det är den Nakne Kocken och så förstås Gordon Ramsey. Sedan kommer mat och pratmyset i svensk tv med Kirsteiger, Mat-Tina, Plura och några till. Vi får inte heller glömma alla matlagningstävlingar som Amerikanska Masterchef, Engelska Masterchef och Australienska Masterchef. Det pratas, det lagas mat, det äts, det tävlas, det smakas och det bedöms. Och svensken bänkar sig varje kväll framför teven för att njuta med ögat. Dessa program har ju som bekant den egenheten att man kan varken smaka eller lukta på maten.

Men hur många har innan detta utbredda folknöje på vardagskvällarna njutit av någon tidigare presentation av underliga rätter? Det kan inte vara så många av matreklamen att döma. Utbudet av maträtter i reklamkanalernas pauser överträffas bara i antal av hudvårds-produkter med underingredienser. Det är Felix portionsförpackningar av pyttipanna och pajer, det är Findus soppor och pajer, det är Dafgårds köttbullar i sås och pajer och däremellan massor med reklam för Max och McDonalds. Och samtliga matproducenter lever gott på de svenska familjernas tidsbrist. Vi äter alltmer färdigmat i mikroförpackningar för att hinna bänka oss framför dumburken så att inget matprogram missas. Om vi inte köpt hamburgare till hela familjen på hemvägen från jobbet för att även slippa ladda diskmaskinen.

I vilket fall som helst verkar det som helfabrikaten äts i massor framför teven efter snabbvärmning i mikron. Det kanske förhöjer smakupplevelsen att då samtidigt titta på någon som lagar riktig mat.

Konstigt förresten. Massor med matprogram har jag gluttat på, men inte ens skymtat en fransk kock!

Onsdagen den 7 september 2011

Dagens citat från ett fikonspråk

Reporäntan ska ligga kvar på två procent har det meddelats i dagens nyhetssändningar. Inte förvånande! Men sättet det uttrycktes på fick mig att se ut som en fågelholk. Så här hördes orden ordagrant:

Ekonomin bromsar in med en hastighet som ökar!

Är det inte otroligt? Hur kan något öka i hastighet när man bromsar in? Var denna mening direkt hämtad från Riksbankens motivering eller är det en eminent notisskrivare på SR:s nyhetsredaktion som fått hjärnsläpp?

Nationalklenoden vann!

Vi slog San Marino med fem - noll. En lika klar seger som det var på papperet. Men sportjournalisterna är inte nöjda. Zlatan var slö och stod mest staty, det plottrades med laguppställningen, de flesta flamsade runt stillastående och laget ledde inte med en massa mål efter första halvlek.

Är det inte konstigt? Förlorar det svenska landslaget mot en jämvärdig nation, så är det fel. Vinner laget mot en blåbärsnation, så är det alltid med för få mål.

Att Zlatan spelade fram till två mål och en klar målchans glömde dessa besserwissrar. Att hela laget kämpade till den milda grad att motståndaren bara lyckades få två skott mot mål (båda utanför!) lyckades dessa kommentatorer förtränga.

Det är inte konstigt att Sverige lider av läktarvåldet, när dessa sura journalister anger en ton i sina subjektiva djupanalyser som bara fördömer både hela lag och individer på plan.

Prata lite mer om allt som var riktigt bra i stället. I går fanns det många glädjeämnen för en fotbollsälskare. Det var i stort sett bara vår målvakt Isaksson som inte kan få ett plusbetyg. Men i mina ögon kan han inte få minusbetyg heller. Han gjorde ju inget!

Tisdagen den 6 september 2011

Bollen är inte rund längre

Och så kom domen. MFF fick inte tre-noll-vinsten mot Djurgården och Svensk Fotboll dömde i stället till omspel av hela matchen. En underlig dom, då läktarvåldet denna gång bevisligen kom från Djurgårdssupporterna. HIF fick sina tre-noll mot en idiotisk MFF-supporter, liksom Syrianska mot några eldande AIK-supportrar. Detta är en idrottsdom som luktar godtycke lång väg och den är inte värdig en rättsstat som faktiskt har lagar som täcker detta underliga läktarvåld. Det är ju som om jag skulle straffas för inbrottstjuvens gärningar i mitt hus!

Detta fenomen är mycket egendomligt. En idrottsförening straffas för att betalande åskådare beter sig som idioter. Inte nog med det. I det nu avgjorda fallet med MFF och Djurgården, så lönade det sig för Djurgårdarna att protestera handgripligt och våldsamt, när favoritlaget var på väg mot ytterligare en förlust. Och jag som naivt trodde att det var spelarna på plan som skulle avgöra matchen under några domares översyn.

Därför är det hög tid för soffpotatisarna på Svensk Fotbolls kansli att fundera över att straffa åskådarna i stället för föreningen. För det första finns det lagar att åtala efter, om man nu kan få tag i några skyldiga. Se till att åtala och ge dryga böter till de skyldiga och låt föreningen gå skadefri. Sedan kan man återuppta den avbrutna matchen inför tomma läktare från den minut då den avbröts och givetvis ska då gjorda mål räknas. Låt även föreningen sälja sändningsrätten till teve och då till någon av de kanaler som har störst spridning. Och då ska politrukerna på SFF inte ha minsta intäkt från dessa avbrutna matcher genom sina diktatoriska sändningsavtal. Då både nyhetsvärdet och det sportliga intresset lär nu vara på topp, så kan intäkterna från en sändningsrätt väl ersätta klubben för det totala publikbortfallet.

Ok, jag vet! Det skulle inte vara praktiskt att återuppta en match som bara har fem minuter kvar på matchuret. Men kan väl gubbarna på SvFF lösa, de som alltid vet bäst.

Måndagen den 5 september 2011

Tanten har återuppstått?

För några dagar sedan hörde jag ett underligt reportage i radions etta. En kvinnlig journalist skulle med en egen form av grävande journalistik avliva myten om hur en tant ska vara. Och så presenterade hon ett gäng unga flickor som berättade om livet på ett stick-kafé, där man under pratande och kaffedrickande producerade vantar, tröjor och halsdukar från färgglatt garn. Och därmed skulle den gamla myten om bilden av den typiska tanten vara avlivad.  

Den presenterade definitionen var innan detta upplysande kaféreportage en medelålders dam med tjocka vader, klut runt hårsvallet och en blommig städrock. I schablonbilden ingick givetvis kaffepimlande, stickning och skvaller. Men det där sista skulle nu unga kvinnor stulit från begreppet och enligt journalisten var dessa tjejer numera 2000-talets tanter!

Maken till förenkling och fördomsfull segregation av en konstruerat urskiljningsbar befolkningsgrupp har jag aldrig sett. Och dessutom var denna karikatyrbeskrivning framförd av en subjektiv kvinnlig journalist, något som fick mig att tappa hakan. I synnerhet som alla kvinnor över trettio någon gång varje vecka kan hänföras till denna av journalisten idiotförklarade grupp.

Hur kan SR sända ut en sådan grov generalisering? Vilken kvinna har inte klätt sig i en bekväm städrock vid lite hemmapyssel om nu någon städrock fortfarande finns i en vuxen kvinnas garderob? Vilken kvinna har inte pratat med väninnor över en kopp kaffe, även om det idag är en kopp te eller den hemska och ohomogena innedrycken latte? Vilken kvinna har inte ägnat sig åt handarbete, även om det idag mest handlar om knappande på mobilen?

Så vad är en tant?

För mig som barn var tant bara ett tilltalsord och bara den naturliga benämningen på en vuxen kvinna. Synonymt med ordet farbror var tant bara ett artigt tilltalsord till den som var mycket äldre än mig som femåring. Därför kan man undra varför en kvinnlig journalist och förmodar jag vuxen kvinna försöker väcka detta åldriga begrepp till livs? Ett begrepp som dog för mig det året jag var arton år gammal och en parvel frågade mig: Kan farbror tal om för mig vad klockan är? Fy fan vad jag kände mig gammal!

Sedan dess talar jag alltid om vad jag heter för att undvika dessa numera diskriminerande och generaliserande begrepp i samtalsumgänget mellan människor. Och det oavsett det handlar om en femåring eller en nittioåring! Och ordet tant har jag inte använt som tilltalsord på över femtiofem år!

Så just därför har inte tanten återuppstått. I den väluppfostrade sexåringens ögon är ni alla flickor över tjugo, just det, TANTER! Och så har det varit i åtskilliga decennier!

Torsdagen den 1 september 2011

Maktens psykopater

Nu flödar rapporterna om Muammar och hans söner. Det handlar om hemskheter och våld mot anställda och underlydande. Det handlar om andra diktaturer som erbjuder asyl för både Khadaffi och hans pengar. Vad som är sant eller ren propaganda lär väl en framtida historiebok berätta, om denna bok inte blir en subjektiv segrarhistoria med bara en sanning.

Men det värsta är det våld som ledarna beordrat mot sina undersåtar. Konstigt att psykopatins mest särpräglade uttrycksformer alltid ska hittas hos dessa demoner till ledare. Till varje pris ska den personliga makten över både medborgare och deras ekonomi bibehållas och medborgarna tvingas genom skatter och utsugning betala den polisiära och militära styrkan som sedan dödar alla dem som råkar ha en avvikande åsikt.

Det har skett i Libyen under de gångna månaderna, det sker i Syrien efter al Assads direktiv. Det har tidigare skett i Husseins Irak, i Hitlers Der dritten Reich, i generalernas Burma, i Mugabes Zimbabve och många fler länder. Gräver man sig tillbaka i världshistorien, är det inte speciellt svårt att hitta maktens psykopater. Även vi svenskar har haft några ledare med klara psykopatiska drag, ingen nämnd och ingen glömd! Undrar hur många av dagens politiska ledare som skulle klassas som psykopater av dem som kan definiera denna empatibristsjukdom?

Men kanske finns det en annan sida. Alla större grupper behöver en stark och samlande ledare. Oavsett denne sedan utser sig själv eller får sitt förtroendeuppdrag genom olika former av demokratiska val, så har han eller hon visat sin styrka genom handling eller genom att skapa framtidsdrömmar hos alla med en skicklig retorik. Sedan spelar det ingen roll om man heter Annie Lööf eller Muammar Khadaffi.

Och under en tid går allt bra. Men makt ger fördelar och dessa ska tryggas för livstid. Man börjar grundlägga en ideologisk bas och gynna dem som okritiskt ställer upp på partiideologierna. Så gjorde Khadaffi med sitt revolutionära råd och så kommer Lööf att göra när det nya centerteamet ska plockas ut. Principen är enkel. Förstärk den egna makten genom att utse några förtrogna, som ska få resten av undersåtarna att lydigt genomföra huvudspåret i den politiska verkligheten och helst då även permanenta de egna ställningarna.

Men här någonstans går det fel. Den empatiske och ideologiske ledaren fortsätter att låta sig styras av gruppens konsensusuppfattning. Den psykopatiske ledaren börjar i stället försöka öka sin makt i klar riktning mot envälde. Den där siste diktatoriske varianten låter maktpositionen ta över och sätta sig själv före sitt uppdrag. Berlusconi försökte till exempel i Italien göra sig själv straffri genom manipulering av sitt parlament, vilket lyckligtvis misslyckades. Dock har denne italienske demokratiske diktator lyckats hålla sig undan från lagen långa arm, vilket kvalificerar honom till gruppen psykopatiska enväldiga ledare.

Sedan kommer problemen i en nästan förutbestämd ordningsföljd. Skatter, avgifter plockas in till staten i en ökande flod. Skillnader mellan stat och statsledning suddas ut varefter mer slantar landar i ledarens fickor, där även de förtrogna blir väl försörjda. Polis och militär svär trohet till ledaren, och snart blir den enda uppgiften att kuva undersåtarna. Censur införs och lagar förändras inklusive rätten till att utdöma straff på en nästan obefintlig bevisning. Nästan varje ny åtgärd är riktad mot de egna undersåtarna i klart syfte att permanenta den egna positionen. Skulle det börja jäsa farligt mycket bland undersåtarna, förleder man tankarna genom att angripa en granne för att skapa nationell enighet. Självklart har nu alla fagra löften från makttillträdet glömts. Vad som händer sedan vet vi alla!

Men vad är det som får en ledare att funka och vad är det som driver en stor ledare vidare? Om vi nu bortser från de grundläggande kvalifikationerna. Är det faktumet att de vill bli mer sedda än den grå massan och styr sin hunger efter makt och inflytande? De märks och de syns! Man lyssnar på det de har att säga och det de gör! Och ingen märker inte den sakta glidningen hos psykopatiska ledare mot envälde och förtryck. Den skicklige retoriken klarar ju lätt av att dölja de negativa konsekvenserna av varje åtgärd. Det gällde Khadaffi och det gäller Rheinfeldt! Generellt blir alltid någon eller några rikare på någon annans bekostnad! I Libyen handlade det om ledarfamiljen som plockade åt sig från medborgarna och i Rheinfeldts fall handlar det om att säkra väljarna i den rikaste befolkningshalvan genom att berika dem på de fattigastes bekostnad.

Därför är demokratins yttranderätt och det demokratiska valets möjlighet att avsätta de värsta psykopaterna en säkerhetsventil något som varje folk borde ha tillgång till.

Men demokratin är långt ifrån fullkomlig. Det visar ett Sverige, där poliser skyddar poliser och läkare skyddar läkare. Det ser vi dagligen där 2000-hundratalets maktägande adelsklass tilldelar sig förmån efter förmån bakom stängda dörrar. Ordet sekretess har blivit demokratins vapen mot ett öppet och demokratiskt samhälle!

Förlåt, Fredrik, inget tyder ännu på att du är en psykopat, men någon har du säkert bland dina utvalda! Och hur ska du nu ställa dig till Annies brinnande önskan att bli en stark maktfaktor i svensk politik? Eller blir Annies maktdans bara en enkel foxtrot, ni vet, det där med två steg åt höger och så ett åt vänster, eller helt enkelt som en barnens dans i Prästens lilla kråka?

Onsdagen den 31 augusti 2011

Villrådighetens altare

Jag är villrådig. Jag har inte en aning om hur jag ska välja sida i en lång rad frågor. Alla för och emot slåss ständigt och inga klar vinnare kan skymtas i detta krigs rök och damm.

Först kommer det där med ensamhet kontra umgänge. För det mesta vill jag vara ensam, men ofta tränger sig väggarna inpå kroppen och ensamheten blir en plåga som måste dövas med sällskap.

Och ingen vann, när villrådigheten bestämde att båda sidor har sina fördelar.

Sedan var det där med pengar. Pensionsslantarna räcker precis till livet jag vill ha. Men samtidigt vill jag ha mer, jag vill köpa det och jag vill förbättra livet ännu mer. Men samtidigt dyker samvetets röda djävul upp och säger: Du har mat, du har hus, du har en massa tekniska prylar. Tänk i stället på alla som svälter och inte har en mobiltelefon!

Och ingen vann, när villrådigheten insåg att livskvalitet inte betyder det samma för alla!

Då kom automatiskt nästa villrådighet. Och det handlar om politikens inverkan på mitt liv. Skattelättnader till alla som arbetar! Men inte till pensionärerna vars liv hänger på en inarbetad inkomst som med ett pennstreck upphörde att var en fördröjd inkomst. Staten har stulit mina pengar, jag ska börja fuska med varenda krona för att undvika att betala skatt. Men å andra sidan betalar skatten pensionärstrygg-heten, när kropp eller hjärna slutar fungera. Mer i pension eller vård i livets slutända?

Och ingen vann, när villrådigheten insåg behovet av både ock!

Jaha, och hur är det med demokratins rösträtt? Vilken sida ska jag välja, rött eller blått? Och om jag klarar av att välja sida, vilket parti är då bäst? Vad tycker jag! Sossarnas idé om fördelning av välfärden är ju bra, men Moderaternas sparsamhet har ju även gynnat svenskens grundtrygghet. Och de andra partierna då? Liberalerna sticker ju ut med sin önskan om ett genomskinligt samhälle, Centern värnar om landsbygden på ett genomförbart sätt, Miljöpartiet försöker se längre än nästa valperiod i miljöfrågorna och KD värnar om familjens etiska grund. Det enda som jag klarade av var att välja bort två partier som står alltför långt borta från verkligheten.

Och alla övriga förlorade, när villrådigheten klargjorde att ingen ska få min röst, då de negativa delarna i dessa ideologier övertrumfade de bra sidorna.

Förresten, det där med miljö? Är Miljöpartiet bra för miljön? Är något parti bra för våra barnbarn och barnbarns barn? Vi har ett samhälle som bygger på konsumtion som sedan ska skapa tillväxt som ska skapa ännu mer konsumtion. Vi köper drickyoughurtar för ett literpris på omkring hundra kronor medan vanlig filmjölk kan köpas för en tia litern. Vi släpar hem vatten på flaska trots att det kostar bara en hundradel att dricka från kranen. Vi köper årligen en ny mobiltelefon med de senaste apparna och ett ännu dyrare abonnemang. Och allt leder till en större konsumtion och ännu mindre kvar i plånboken. Men detta kallas för tillväxt och kan intecknas till bonusar, för röstköp från politiker och en rusande inflation av levnadsomkostnaderna. Men jag vill också ha en ny mobil, samtidigt som jag inser att denna överkonsumtion hotar klotets miljö och levnadsförutsättningarna för varje människa!

Och villrådigheten vann, när jag ställde miljö mot konsumtion!

Jag glömmer min villrådighet och bestämmer mig. Jag ska inte ta ställning och välja sida mellan egoism och samhällsansvar. Jag är ju innerst inne en ha-galen egoist som bara pratar om empati.

Expressen eller Aftonbladet, jag tar båda. Gösta!

Tisdagen 30 augusti 2011

Medial vinkelteknik

Vi lever i vinklingarnas värld. Vi mediakonsumenter matas kontinuerligt med avsiktligt sorterade sanningar och sällan får vi ta del av hela verkligheten.

Det finns tre grupper som uppenbarligen visar att de vill styra våra sinnen mot deras önskade mål. Media rapporterar en del väl utvalda sanningar från samhället. Precis som politikerna som arbetar med en dold och en öppen agenda. Och sist har vi sopberget med alla bloggare som gör en liten sanning till en generell verklighet.

Journalisterna vinklar inget, säger de! Det finns inte vinklingar enligt journalistskråets egna vinklingar om hanteringar av kommentarer och nyheter. Varenda journalist påstår att allt de skriver, säger eller visar är den ultimata objektiviteten.

Men är inte utelämnande av enstaka sanningar en vinkling?

I åtskilliga samhällsprogram som Agenda, Uppdrag Granskning med flera följer man en mycket konsekvent linje, där allt som talat mot programidén utelämnas för att ge programmet ännu större genomslagskraft. När en diktator faller är journalisterna framme och plockar ut i offentligheten varje hemsk enstaka händelse som kan spä på hatet mot en fallen ledare samtidigt som man inte granskar objektivt de nya ledarna. De bara hyllas helt okritiskt. Och därmed lägger man grunden för ett nytt maktmissbruk!

Politikerna är inte bättre. Moderaterna propagerar för att sjuksköterskan fått en extra månadslön på grund av skattesänkningarna. Men vad betyder en extra tusenlapp i månaden jämfört med direktörens tjugotusen extra varje månad samtidigt som direktören slipper betala kanske runt femtiotusen om året i fastighetsskatt tack vare samma moderater. Vänstern pratar om jämlikhet hela tiden och fortsätter envist att de rika ska betala för de fattiga. Deras empatiska inställning till samhällets olycksbarn är lovvärd, men den kostar multum. Och då räcker det inte långt att låta några rika betala mer i skatt om man inte definierar om begreppet rikedom. Centern propagerar för En Levande Landsbygd samtidigt som den regering de ingår i inför tvångsåtgärder som drabbar landsbygden mycket hårt. Exempel på detta är lagtvånget att varje bensinmack ska sälja miljöneutrala bränslen och den medvetna bristen på infrastruktursatsningar. Och samtliga politiker följer samma agenda, de bara pratar och pratar och pratar men aldrig om hela sanningen, bara den sanning som gynnar saken!

Men den värsta vinklingsgruppen är bloggarna. De framför enstaka småsanningar och gör dem till speglingar av hela samhället.

Här har vi de politiska vänsterextremerna som talar vitt och brett om Marxismens förträfflighet och glömmer människans grundläggande girighet som gör denna kommunistiska form helt omöjlig i verkligheten.

Här finns de högerextrema bloggarna och hemsidorna som gör ett enda hedersmord till ett islamskt hot mot hela svenskhetens samhälle. Eller plockar fram en enda invandrarpojkes brott och gör det till ett generellt samhällsproblem.

Här har vi de unga modebloggarna, som med sin konsumism och kvinnobild förstört så mången tonåring med en lång rad måsten med anorexistiska kroppsideal och nödvändiga accessoarer från lyxvärldens orealistiska drömvärld där en produkts namn är viktigare än verklighetens funktion!

Här har vi tekniknördarnas hemsidor som tvingar fram konsumtion av nya applikationer utan att de egentligen behövs.

Här har vi massor med svenska tyckare som ständigt kladdar på tidningarnas kommentatorsfält eller fyller Newsmill eller liknande öppna bloggsidor med sina supervinklade åsikter.

Kort sagt lever vi i en värld av halvsanningar och få som vill presentera hela sanningen för oss som vill ha en objektiv bild av verkligheten!

Och ingen gör något för att skapa de motbilder vi behöver för en objektiv värld.

Medial sopsortering

Flertalet tidningar inför i dagarna en ”moderering” av läsarnas kommentatorsfunktioner. Det vill säga att man kommer inte att kunna kommentera en artikel i realtid, utan läsarna får finna sig att bli censurerade.

Detta är mycket bra då idag startas nya debatter i kommentatorsfälten utan minsta anknytning till artikelinnehållet. Och det är ”Off topic” som mediafolket kallar det.

Thomas Mattson, chefredaktör på expressen, vurmar för denna sopsortering av personangrepp och ren skitkastning i dagens Expressen på sin egen bloggsida. Han varnar dessutom för risken att publicering inte kommer att ske om en insändare är skriven som rent hat mot enskilda makthavare eller om det bara handlar om enfrågepartiernas egna propaganda.

Men är detta lösningen? Om man bortser från tidningarnas önskemål att både ha yttrandefrihet, meddelarskydd samtidigt som man strävar efter ett politiskt korrekt innehåll, så är resten av bloggosfärens sopberg så stort att en vettig sortering är på gränsen till omöjlig.

Det tidningarna nu gör är att ta över ansvaret för allt publicerat innehåll. Men det räcker inte! Lagstiftarna måste verka för att allt publicerat material på nätet har en ansvarig utgivare. Detta kan bara ske om våra ansvariga ägare av servrar som huserar alla hemsidor och bloggar stänger ner allt som inte har en ansvarig utgivare i form av en juridisk person. Givetvis måste detta sedan ske globalt, annars blir det som med skatteparadisen, de som vill smita flyttar hemsidorna till länder utan krav på ansvar.

Fördelen med detta förfarande är att ingen yttrandefrihet hotas. Hotet begränsas till dem som avsiktligt vill  undergräva de demokratiska rättigheterna genom att förtala utan grund eller propagera för odemokratiska metoder eller maktövertaganden.

Men då måste pressen även återta sin position som den tredje statsmakten och inte som idag jama med i sin löneutbetalares politiska huvudfåra, där inte ett ord av kritik mot de egna får framföras. Tyvärr ser vi idag en press som är tandlös, journalister som bara agerar efter sin politiska övertygelse och chefredaktörer som inte våga vända på kuttingen i brännande frågor. Det politiskt korrekta har tagit över mediavärlden och allt mer handlar bara om dem som önskar mediautrymme oavsett de har något att komma med eller är bara är kändis-wannabees utan minsta innehåll.

Måndagen den 29 augusti 2011

Personliga Pronomen blir färre

Det är patetiskt att höra i Språket när professor Lars Andersson googlar för att bevisa språkets förskjutning. Det enda Google bevisar på sina svenska sidor är den enorma kunskapsbrist den svenska skolan orsakat för de senaste generationerna. Det är bara att läsa några annonser på Blocket så förstår alla vad jag menar.

Men ännu värre är det med professorns arbetsgivare, Sveriges Radio. Vårt Public Service-företag har i alla år lovordat språket och haft stora anställningskrav på nya reportrar. Detta har medfört att vi i vår statsradio haft ett stort föredöme för hur vi ska behandla vårt språk.

Men tydligen har SR numera släppt alla anställningskrav, i alla fall kravet på en god svenskbehandling. När man i SR P3 får höra en reporter som inte kan skilja mellan hon och henne, då är måttet rågat. Ut ur högtalarna raglade repliker som: Hons klänning var för snäv! För en skåning kom en fantasibild om en hund i en svart och mycket snäv klänning.

Så kom inte och kalla det för språkförskjutning. Det är ren och skär brist på både utbildning och bildning. Reporterns ordlista saknade helt två personliga pronomen, nämligen både honom och henne. Men bortsett från denna obetydliga kunskapsbrist hade denna manliga reporter ett gott ordförråd. Och Lars, det kan väl knappast kallas för språkförskjutning om de självklara orden henne och honom försvinner?

Om vårt skriftspråk ska spegla det talade, måste vi hela tiden acceptera glidande förändringar. Men ska okunnighet och ignorans bestämma vad som är läsvärt, då avgår jag! Från vad vet jag inte, men det skrivna ordet måste för mig ha ett korrekt innehåll utan sakfel eller syftningsfel oavsett det handlar om fiktiva berättelser eller saklig information.

Söndagen den 28 augusti 2011

Politik och Avpolleteringsförmåner eller avgångsvederlag

Gårdagens inlägg ledde till nya insikter och gamla funderingar, när även Maria Wetterstrand och Maud Olofsson kan läggas till listan av personer med livslånga arbetsfria inkomster.

Den som sparkas, hamnar i kylan nästan direkt. Först a-kassa i ett år och sedan socialbidrag för att klara livets nödtorft om inte en ny arbetsgivare står där parat att utnyttja en samhällets resurs.

Men det gäller inte riksdagens förtroendevalda!

Den som blir gammal får pension, men bara en mycket låg grundpension och ett tillägg vars storlek är helt beroende på vad du sammanlagt tjänat och staten lånat av dig under ditt liv.

Men det gäller inte riksdagens förtroendevalda!

Den som blir sjuk får en ersättning motsvarande a-kassan under ett år. Sedan anser myndigheten att du är frisk om inte myndighetens läkare vill bevisa motsatsen!

Men det gäller inte riksdagens förtroendevalda!

Undrar hur det kan komma sig? Kan det bero på att de sätter sina anställningsvillkor själva?

Som riksdagsledamot kan du sluta när som helst och under förutsättning att du suttit (sic!) i minst sex år så får du en livslång riksdagspension, som bara minskas om du får andra inkomster. Detta har medfört att avhoppade och sparkade ägnar sig lite lättjefullt åt föredrag för dem som orkar lyssna eller underliga konsultuppdrag för den som är dum nog att betala.

Har du sedan varit statsråd följer ännu bättre villkor, där mer eller mindre krav på ny inkomst helt saknas. Begreppet arbetslöshet har helt skrivits bort från riksdagens anställningsvillkor och ersatts med det betydligt flummigare begreppet pension. Det är ju inget annat än en förtidspension, en förmån som Alliansen förskriver få bort!

Som riksdagsledamot är du aldrig sjuk. Du blir ledig med full lön i stället oavsett angiven orsak handlar om barnledighet eller sjukdom.

Sedan har vi det där med uppsägningsregler. Om du som privatperson säger upp dig utan att ha ett nytt jobb, så blir du helt utan inkomst i en månad. Det kallas för karenstid och gäller inte riksdagens ledamöter. Denna nyadel bara går med full lön under uppsägningstiden som oftast bara handlar om resten av valperioden, som då blir extra poäng till den blivande pensionen. Närvaro behövs bara då plikten kallar och röstknappen ska tryckas in om man inte lyckats kvitta bort sin röst. Sedan utfaller direkt full pension som de givetvis anser sig förtjänta av. Till och med idealisterna, som en gång erkände förmånerna som tvivelaktiga, pratar nu om att så är systemet och då ska jag utnyttja det??

Ibland hör man en diskret hostning: Jag har inte fått något intressant erbjudande! Så säger både Sahlinskan och Wetterstrandskan. Vilket skulle betyda att de sitter nöjda med sina arbetsfria inkomster då dessa privilegierade aldrig behöver söka nytt jobb!.

Är det bara jag som tycker att detta är inget annat en ett klart demokratiunderskott, när förtroendevalda utan minsta tvekan utnyttjar sin ställning för att få ekonomiska fördelar?

Är det någon som vill ha bevis för 2000-talets adelsprivilegier? Kolla då Mikaela Walterssons och Maria Wetterstrands avgångsvillkor eller varför inte titta på mångsysslaren Thomas Bodströms nuvarande eller den ideologiskt vilsekomna och snart arbetslösa Maud Olofssons blivande inkomster.

Mig veterligen är det bara Gustav Fridolin i Miljöpartiet som lämnade riksdagen och krävde endast ett års lön trots rätt till en mångårig arbetsfri pension. Heder, Gustav, som lät den ideologiska insikten råda!

Lördagen den 27 augusti 2011

Et tu, Brute?

Det finns i Sverige bara ett yrke där man kan säga: Nu skiter jag i det här. Och direkt sluta arbeta med den otroliga följden att uppsägningen renderar i en livslång försörjning. Som dessutom betalas genom att totalt oskyldiga tvingas bekosta denna tidiga pension utan att få minsta motprestation för sin utgift.

Det är politikern, om nu någon tvekade! Sveriges nya privilegieklass som ersätter den numera utdöda rasen Adel.

I åratal har i alla fall ett parti hållit fanan högt och försökt leva efter sitt idealistiska regelverk och sitt moraliska och etiska partiprogram.

Men idag har min etiska bild av detta samvetsparti fått en dolkstöt i ryggen och en illusion har segnat ner i gyttjan.

Mikaela Waltersson lämnar samtliga sina uppdrag för Miljöpartiet men nämner inte att hon samtidigt ska lämna Riksdagen. Alltså ska denna dam bara sitta av lite tid i Riksdagen för att lyfta lön och trycka på röstknappen då och då, bara för att hon bittert insåg att hon inte skulle bli språkrör. Snacka om klassresa för Mikaela. Från 1980-talets gröna idealist till 2000-talets adelsdam utan krav på minsta insats för inkomsternas förvärvande.

Beteendet är inte bara ett stick i ryggen på dem som trodde på Miljöpartiets princip att ingen ska sitta för länge i Riksdagen.

Det är även ett hån mot alla arbetslösa som tvingas betala skatt på den lilla ersättning de får en kort tid. En skatt som bidrar till en livslång försörjning av folkvalda idealister som blivit giriga pragmatiker när de tröttnat på käbbel och brist på handling. En skatt som ska betala alla dem som för sig själva skrivit bort skyldigheten att ställa sig i den eviga Moment22-kön på Arbetsförmedlingen!

Riksdagens pensionsregler är i klass med bankernas bonussystem. De små tvingas betala och gräddfilens baksätespassagerare bara suger i sig av överflödet som en svärm spyflugor på skiten.

Hur vore det om nästa folkomröstning skulle gälla lönevillkor, pensionsregler och avgångsvederlag för riksdagsmän? Sveriges välfärd har inte råd med privilegierade klasser som avlönas livslångt med offentliga medel! Tänk bara, en läkare för varje avsatt statsråd och en polis eller en sjuksyster för varje avhoppad riksdagsledamot! Det skulle göra skillnad, som Hägglund sade en gång!

Fredagen den 26 augusti 2011

SAAB, ett skalbolag?

Publiceringen av halvårsrapporten skjut upp idag. Löner kan inte utbetalas. Ansökning om företagsrekonstruktion har lämnats in idag för att få tillgång till den statliga lönegarantin. Ingen produktion i sex månader. En miljon i månaden till styrelseordföranden. Muller plockar ut sextio miljoner i årsinkomst. Kronofogden letar pengar till några underleverantörer som tröttnat på alla löften. Aktien störtdök under dagen.

Behövs det fler tecken på utveckling att SAAB blivit ett rent skalbolag? När ska myndigheterna inse att Muller och Antonov inte är företagsledare!

Romsons miljönaivism

Idag presenterar Åsa Romson en sensationell reform. Hon tycker att alla studerande ska ha rätt till sjukersättning och de ska i övrigt likställas med övriga arbetande.

Jaha, går det igenom, blir detta en revolutionerade förändring i vår sociala välfärd. Sjukförsäkringen ska inte som hittills bara täcka inkomstbortfall vid sjukdom utan nu även ge en slant till dem som inte har en inkomst.

Nå, Åsa, när kommer reformen att barn över två, utförsäkrade och pensionärer också ska få en extra slant från Försäkringskassan när en fis sätter sig på tvären? Detta är lika vansinnigt som när MP föreslog införande av trängselskatt på Essingeleden för att stoppa den globala uppvärmningen som orsakas av koldioxidutsläpp.

Onsdagen den 24 augusti 2011

Samhällets parasiter, de diktatoriska ledarna!

  Nazisterna gjorde det, Slobodan Milosovic gjorde det, Saddam Hussein gjorde det, Mobarak gjorde det, Moammar Khadaffi gjorde det och Idi Amin gjorde det. Och gud vet hur många fler som gjort det!

   Vad har dessa män gemensamt? Jo, genom att förespegla revolution mot en förtryckare fick de folkets stöd för makttillträde. Och sedan blev de förtryckande ledare med den självpåtagna rätten till konfiskeringar, innovativa skatter och rena stölder. Efter att ha betalt den nödvändiga och trogna militära krafterna för att hålla grannar och undersåtar i schack gick nettot rakt ner i egna fickor.

   Men någonstans i bakgrunden hos dessa renodlade psykpater anar man en framtidsosäkerhet, då mycket av dessa finansiella netton placerades i Schweiziska banker och i de finansiella centrum som finns i New York och London.

Moammer Khadaffi har till exempel enligt vissa mediauppgifter fått sina tillgångar i USA frysta. De uppgår till 35 miljarder dollar. Inte illa att den demokratiska världen accepterar att förvalta en enda persons tillgångar som bevisligen har stulits från ett helt folk.

   Nu måste FN undersöka hur det kan komma sig att Khadaffi  kunde personligen spara nästan en miljard om året samtidigt som den Libyska befolkningen svalt och led.

   Det luktar mycket illa när dessa diktatorer kan placera sitt folks ekonomiska tillgångar i personliga väl skyddade bankkonton i väst. Och låta västvärldens politiska ledare och deras banker ta hand om detta stöldgods och förvalta slantarna på ett effektivt sätt.

När kommer FN att i sina etiska regler förbjuda politiska ledningar att först skinna sin befolkning och sedan låta världens storbanker att förvalta kapitalet samtidigt som en befolkning lider? Det måste bli straffbart för banker i demokratiska länder att förvalta stöldgods!

Måndagen den 22 augusti 2011

Arabrevolutionens följder

   Så äntligen verkar det som Gaddafi-regimen sjunger på sista versen. Den en gång så hyllade revolutionären, som blev diktator med rätt att brandskatta och mörda sina egna, går nu säkert och snabbt mot sin egen undergång. Hans legosoldater flyr och hans ministrar hoppar av i tron att få plats i den nya regimen, vilket är säkra indikatorer på ett nära slut. Och början på något nytt. Men vad?

   Sedan återstår bara den demokratiska revolutionen i Syrien där folkets protester leder till en diktators mord på undersåtar med hjälp av sina lydiga militära styrkor.

   Men det återstår ännu mer. Flera folk i arabvärlden plågas av fruktansvärda diktatorer som är stödda av ett ambivalent väst, där oljetillgångar är viktigare är de lokala medborgarnas väl.

   Och när jordens befolkningar fått sina lyckade revolutioner, vad händer sedan? Ja, det vet vi eller hur? Då kommer nya härskare enligt tesen att den undertryckte är och förblir nertryckt av regimerna runt klotet oavsett de kallar sig för demokratiska eller något annat retoriskt underfundigt. Den enda skillnaden är att numera kallar sig varje diktator för en demokratisk ledare av ”sitt” folk. Och säger hela tiden ”SITT!” till folket, när han talar om sitt lands nya demokrati!

   Just därför ska ingen journalist åka hem när spänning och blodig dramatik försvinner. Världens journalister tycks tröttna direkt när kulorna slutar vina i luften och en grå och långsam process inleds. Hur mycket har sagts i media om vad som händer idag i det militärt styrda Egypten och det nu så anonyma Tunisien? Det har blivit ett vaccum i bevakningen av det som är viktigare än en revolutions dramatiska avlägsnande av en envåldshärskare. Man har totalt glömt bort den oerhört svåra tiden efter en revolution. Tiden när nya maktkamper kämpar samtidigt som man utåt hävdar demokratins intåg med folket vilja som högsta mål för landets framtid.

Vad gör ni på Sveriges Radio, ni som har ett stort gäng kunniga utrikeskorrar, när en blodig revolution går över till en kanske skenbar demokratiseringsprocess. Jo, ni håller tyst!

Vad gör ni på Svenska Dagbladet, när den politiska vardagen ersätter dramatiken och nya demoner iklädda demokratins överrock träder fram och pratar om demokratiska val och folkets makt. Jo, ni håller tyst!

Och vad gör ni på Expressen och Aftonbladet när det inte finns blodiga lik att förevisa. Demokratiprocessens vardag glöms och ni går tillbaka till detaljbeskrivningar av svenska olyckor och mord för att tillfredställa folkets litterära blodtörst. Och det nya landets framsteg då? Jo, ni håller tyst! Och koncentrerar er på rikets nya angelägenhet, en nästan dagsgammal graviditet!

   Därför är det hög tid att ni slutar med sensationsjournalistiken och börjar bevaka folkrätten i de nya demokratierna, som kanske inte alls blir demokratier, när en ny makt låter sin girighet ta över och skapar nya former för förtryck.

Ni i media har plikten att bevaka Sveriges demokratiunderskott, men även ansvaret att förmedla hur det går för världens nya demokratier och skapa opinion mot de revolutioner som bara banar väg för nya diktaturer.

Söndagen den 21 augusti 2011

Mobbing

   I radion snackades det om livsåskådning. I SR P1 pratades det flamsigt i programmet Kropp och Själ under ledning av Ulrika Hjalmarsson Neideman. Ämnet hette Eftersnack och handlade om mobbing i skolan och dess påverkan på hälsan. Det var sociala forskare som flummade om sina djupa rön och offer berättade om sina upplevelser som orsakat livslånga trauman. Och det handlade bara om skolans mobbing av enskilda elever och inte om vuxenlivets alla former av uteslutande. Synd att man gjorde denna uppenbara begränsning. Men man glömde en detalj. Ordet mobbing definierades inte.

Handlar det om den subtila piken som bara offret uppfattar som kränkande?

Handlar det om den uppenbara fysiska misshandeln som sker i det dolda eller i offentligheten?

Handlar det om sextrakasserier?

Handlar det om religiös, politisk eller annan förföljelse av individer som öppet visar tillhörighet med en avvikande grupp?

Handlar det om hierarkins åtgärder mot underlydande som uppfattas som oerhört kränkande av dem som utsätts?

Handlar det om...? Listan kan göras ännu längre om alla offer får komma till tals!

   För att kunna eliminera denna avskyvärda behandling av medmänniskan måste vi först och främst tala om vad vi menar med mobbing och inte flumma runt som man gjorde i detta radioprogram.

   Först och främst handlar det inte bara om barn och inte bara i skolan. Kränkningar sker av medmänniskor i alla åldrar från förskolans barn till pensionärshemmets kunder. Därför blir det konstigt när man utan tanke koncentrerar sig på skolbarn i mellanstadiet som får berätta hur de hamnar utanför bara för att de inte har rätt märkeskläder.

   Sedan måste man nyansera begreppet mobbing. Är det offrets eller är det mobbarens definition? Garanterat ger det två helt olika versioner av detta svävande begrepp. Här måste samhället tydliggöra vad som är mobbing. Det gjorde en gång det forna Arbetarskyddsverket med sin föreskrift ”Kränkande Särbehandling i Arbetslivet”. Den beskrivande delen av denna rekommendation till chefer inom näringslivet är fullt användbar för alla former av mobbing.

   Men dessa byråkratiska rader i skriften ”AFS 1993:17” har enorma brister. Först och främst saknar den helt offrets version utan är bara en beskrivning av generellt hållna definitioner skrivna för en betraktare och vare sig för offer eller mobbare. Sedan har man helt missat hierarkins vertikala kränkningar, då man ålägger chefen att vidta åtgärder oavsett det handlar om en lärare som kränker sina elever eller en chef som trakasserar sina medarbetare.

Och åtgärderna är ännu flummigare än de som diskuterades lite generaliserande i det ryggradslösa programmet Kropp och Själ. Knappt ett enda ord om hur vi försöker eliminera detta problem som förstört så många människor. Arbetarskyddsstyrelsen föreslog att det ska chefen ta hand om problemet genom utbildning????  Men inte ens en antydning om hur man gör när chefen är den värsta mobbaren?

  Åtgärderna i skolan är ännu underligare. Man förenklar problemet genom att flytta bort offret från den kränkande miljön, men problemet glömmer man och mobbaren kan utse nya offer och träna upp sig för ett långt arbetsliv med denna avskyvärda hantering som ett naturligt inslag i arbetet.

   Därför är det min uppfattning att Arbetsmiljöverket borde uppdatera AFS 1993:17 till gälla även skolan och ideella organisationer, samt att även definiera klart vad som ska vara åtalbart och vad verklighetens åtgärder ska vara i övrigt. Vi måste i vår rättsstat skydda den utsatta genom att lagstifta någon form av straffpåföljd för de uppenbara formerna av mobbing. Inte bara de ihåliga lagar som vi redan har mot sexuella övergrepp, religiös och politisk förföljelse och misshandel.

Lördagen den 20 augusti 2011

Luftgitarrer i politiken 

Nu börjar det! Inför höstriksdagen känner sig många tvingade att stärka imagen genom att ta synlig plats i media. Inte konstigt, då de knappast märks innan kammarens pajkastning sätter igång. Och då gäller det att ta ett märkbart utrymme i främsta ledet. Samtidigt gäller det att tidigt inta en bra position för kommande förhandlingar inför valet 2014. Därför har några politiker sett till att synas väl på bästa plats. Men som vanligt är det tomma ord som knappast ger större ringar i vattnet än den som spelar luftgitarr ensam framför hallspegelns image av en helfigur som önskar inget hellre än att synas.

Åsa Romson (MP) och Gustav Fridolin (MP) inviterar Moderaterna till samarbete i en rad frågor. Infrastruktur, bostäder och skolan tycks vara lämpliga områden enligt dem själva och där har de samma syn som moderaterna. Handlar det om makt och drömmar om en eller två statsrådstaburetter till Miljöpartiet?

Carin Jämtin (S) inviterar Centern och Folkpartiet till samarbete. Jaha? Och vad tycker chefen? Oskarshamns geigermätare Håkan hickade kanske till och gav några extra klick eller var Carin bara den offringsbara budflickan som tvingades känna det politiska Sverige på pulsen? Mauddan och Janne håller självklart tyst av hänsyn till den store och tyste!

Undrar vad Mauddan förresten tycker om sin ivrige tronpretendent Annie Lööf, när denna i ekonomiska orostider tycker officiellt att Fredde och Anders ska halvera momsen för frisörer, bilreparatörer och kockar? Men det kanske bara handlar om partiprofilering, när Alliansmedlemmen naivt tror att en minskad intäkt på kanske tio miljarder ska få medborgarna att rusa till hårvård, bilreparationer och restauranger och därmed öka genom nyanställningar skatteintäkter så mycket att det balanserar inkomstsänkningen för regeringen. Det handlar ju bara om en statlig rabatt på någon procent!

Jag hör vad ni säger, Åsa, Gustav, Carin och Annie! Men vad menar ni? Är detta en underlig förhandlingstrevare inför valet om tre år för att säkra maktinnehavet? Eller bara en pragmatisk förövning inför höstriksdagen med det underligt hoppande enfrågepartiet som undergräver Alliansens självgoda sparsamhets- och skattesänkarpolitik? Eller kanske? Det handlar kanske bara om att förstärka sprickorna i de illa cementerade politiska blocken?

Oavsett vilket skorrar det betänkligt om era luftgitarrer, där mimik och gester säger en sak medan lyssnaren kan tolka fram den tysta undertexten till vilken virtuell Gustavsson eller Schaeffer som helst eller bara till en genant dålig amatör! Utspel har inget värde om man inte ens vågar nämna den verkliga avsikten!

Fredagen den 19 augusti 2011

Maktfullkomlighetens groteska girighet

Vi har sett det överallt. Vi ser det i Sverige där den ekonomiska makten ger sig själv fördelar och möjligheter till ännu mer pengar i ladorna och ännu mer makt över människan. Vi ser det i samtliga industriländer där ledare och banker spelar monopol med levande människor. Vi ser det i EU, där politisk och ekonomisk makt kopplas ihop och banker och regeringar i symbios spekulerar vilt i medborgarnas slantar och i slantar som bara är fiktiva.

Men de tydligaste bilderna dyker upp dagligen i arabvärlden demokratiska revolution. I dagarna hör och ser vi rebellernas kamp mot Ghadaffi i Libyen och i Syrien har det blivit livsfarligt att fredligt protestera mot Bathpartiets ledare och statsöverhuvudet Bashar al-Assad och hans beväpnade rövarband.

Omvärlden rasar mot dessa ledare, samtidigt som man inte vågar ens nämna ordet kritik mot de övriga diktatorerna i arabvärlden, där förtryckarna i Saudiarabien och Iran står i särklass. Precis som ingen nämnde vanstyret i Egypten och Tunisien innan folkupproren, precis som inget rapporteras från dagens Egypten och Tunisien. Trots att vissa tecken tyder på att dessa forna persondiktaturer håller på att utvecklas till militärdiktaturer i dessa båda länder som har en evigt lång väg till det vi kallar demokrati.

Det är bara att cyniskt konstatera att den enskilda människan är bara en obetydligt bricka i det politiska maktspelet.

Och tyvärr tyder allt på att religionen fortfarande är en maktfaktor i hela världens politiska system.

I det sekulariserade väst har status och förevisad rikedom tagit över Gudarnas makt, när man ständigt låter den lilla människan med sin mängd bli föremål för det intriganta maktspelet som för oss undersåtar förklaras vara demokrati. F-n trot! Vi har ju demokrati säger makten, vilket betyder att vi får säga vad vi vill och rösta på vem vi vill. Men pengarna landar ändå alltid på samma ställe och i samma fickor. Och makten sitter ändå på samma plats och det är samma människor som envist rapar att det har vi gått till val på!  Demokrati har blivit ett ekonomiskt spel där frånvaron av kristen etik och närvaron av politiskt korrekthet har medfört ett grått samhälle där makten fritt kan härja i det dolda.

Och ordet demokrati har reducerats till ett vackert skymfande ord!

I de islamska länderna har man ett annat problem. Ett överväldigande majoritet är djupt troende och lyder sina imamer in i minsta detalj. Denna samlande livsinställning förenklar den politiska processen, när diktatorerna lierar sig med lämpliga islamska ledare. Man börjar förtrycka sitt folk genom att både använda religionen och militären i en mycket ohelig allians. Detta leder givetvis till en livsfarlig medborgarsituation där en revolution betyder så lite, när en avsatt eller mördad diktator lätt ersätts av en ny antidemokratisk ledare. Det religiösa samhällssystemet är så intimt bundet med det sekulära samhället samtidigt som man blandar ihop det militära med det polisiära och låter av religiösa skäl en ny ledare styra både polis och militär med religiösa förtecken. Undrar när vi får se en demokrati värd namnet i Irak? Och när ska Saudiarbiens väststödda diktatorer falla?

Och ordet demokrati har reducerats till ett vackert skymfande ord!

I de forna kommuniststaterna Kina och det numera sönderfallna Sovjet har man gått över till en osannolik blandning av ideologisk envälde med en (EN!) diktatorisk och totalsekulariserad partiapparat och en fri kapitalistisk marknadsekonomi. Fortfarande förtrycks, fängslas och pressas både fritänkaren, den som ropar på demokrati och den fattige bonden. Men det sekulariserade väst är idag så beroende av dessa kommunistiska regimer att ingen vågar ens antyda bristen på demokrati!

Och ordet demokrati har reducerats till ett vackert skymfande ord!

Undrar om ordet skulle få en verklighetens innebörd om man i datateknikens tidevarv införde folkomröstningar i varje medborgarfråga av betydelse? Som i Schweiz, där vi sällan ser stora konflikter och aldrig parlamentariska kriser. Eller? Är ett verkligt demokratiskt samhälle helt omöjligt?

Torsdagen den 18 augusti 2011

Must och dikeskörningar

Under julen dricks det must och dansas runt granen. I dagarna har vi även fått veta att det finns annan must, nämligen den halvhemliga Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must).

MUST är en underlig spionorganisation med en filosofi oändligt avlägsen MI5 och James Bond-idealen. Dess främsta uppgift under upphandlingen av nya helikoptrar 2001 var att förse främmande makts försvarsindustri med information. Detta ledde givetvis att försvarsministern Björn von Sydow kunde styra kontraktet till NH Industries i Frankrike som bara hade ritningar på en helikopter. Flygande helikoptrar hade USA, men var enligt försvarsministern inte lämpliga trots att Försvarets Materielverk förordade dessa Black Hawkes. Kan detta bero på sossarnas gamla hat mot USA eller ville von Sydow inte ha helikoptrar som kunde flyga?

Den före detta försvarsministern säger idag att detta inte var någon form av olagligt ministerstyre. Vad var det då? Hela försvarsledningen (alltså även Försvarsdepartementet med Björn som högste chef och föredragande inför Riksdagen) ställde ett billigare och bättre alternativ helt offside bara för att kunna styra en miljardupphandling enligt egna dolda motiv. Inte ens de som kunde något om försvarets helikopterbehov fick vara med och bestämma. Mycket underligt, eller hur?

Om inte detta var ett flagrant brott för statsrådet, då kan man undra hur man ska klara av att definiera ministerstyre. Sossarna har avslöjats med hela händer i syltburken och den retroaktiva dikeskörningen är oundviklig. Det är bara synd att våra granskande journalister låtit denna uppenbara maktfullkomlighet samla damm i tio år innan det avslöjats som ett snart preskriberat brott mot statsrådens etiska regler. Helt klart tycks våra enögda vänsterjournalister avsiktligt stoppat undan sin vetskap längst inne i garderoben för farlig kunskap. Och de nödvändiga helikoptrarna har fortfarande efter tio år inte levererats men Björn och hans efterträdare har löst detta med nödköp av amerikanska köksfläktar!

Undrar vem som tjänade mest på denna tio år gamla ”affär”?

"Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde.
Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket.
Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket."

Onsdagen den 17 augusti 2011

Nationella finanskrascher

Ekonominyheterna handlar dagligen om USA, Grekland, Irland, Island, Portugal, Italien och så Japan. Vad har dessa länder gemensamt? Förenklat uttryckt så har samtliga och några till förbrukat mer pengar än vad deras skattesystem dragit in. Det handlar om ett gäng finansministrar som lånat för att hålla sina medborgares standard under armarna med principen att det går inte at ta ut mer skatt för att betala allt som ministerkollegorna röstar fram i utgiftsbudgetarna. Och de nationella kriserna närmar sig katastrofen och Hasse Alfredssons replik ekar i finansdepartement efter finansdepartement: Jag fick inte låna!

De europeiska ländernas ekonomiska kris förstärks dessutom genom eurosamarbetet, som förhindrar enstaka länder att låta den interna inflationen att dämpa effekterna av statsledda slöserier.

I stark kontrast står de nya ledande världsekonomierna, som sedan länge börjat köpa upp de gamla industriländernas företag. Det handlar om Kina och Indien, som billigt säljer industriprodukter och tjänster. Intäkterna i dessa båda länder landar sedan i statsapparaten eller hos några få abnormt rika kapitalister som med samma pengar köper företag och inflytande i alla dessa länder som inte klarar av att få plus och minus att gå ihop.

Och detta sker på den fattiges bekostnad i dessa båda nya världsekonomier, som båda kallar sig för demokratier med sina ohomogena blandningar av både ekonomiska och politiska system!

Precis som i Sverige, så ordnas en god statsekonomi på den fattiges bekostnad. I Kina och i Indien sker det genom de fattigas nästan obetalda arbetsinsats. Och i Sverige genom brandskattning av pensionärer, arbetslösa och sjuka som snart inte ens klarar av överlevnaden genom att köpkraften ständigt minskar, samtidigt som man lyckosamt exporterat snart alla de industrijobb, som genom skatter skulle betala för allas vår välfärd.

Konstigt egentligen att en grundläggande välfärd kostar mer än vad skatteintäkter kan betala i de numera avsomnade industriländerna. Kan det bero på medborgarens girighet?

Konstigt att acceptans av fattigdom gör de rika staterna rikare. Kan det bero på att överbefolkning och fattigdom håller nere löner och kostnader för industriproduktionen?

Konstigt att politikernas röstköp genom ofinansierade reformer sänker land efter land. Kan det bero på maktens korrumperade girighet?

Konstigt att världens största länder med i särklass den största befolkningsökningen klarar av att bli rikare. Kan det bero på att varje född människa är en billig resurs för landets ledning?

Konstigt att välfärdens överkonsumtion bekostas med pengar som inte finns. Kan det bero på att välfärdens medborgare inte vill betala vad det kostar att behålla förutsättningarna för ett rikt land?

Det är bara att konstatera att välfärden står mot fattigdomen och att vi har de politiska ledare vi förtjänar, när varje fritt val bara handlar om de egna plånboken! För varje tänkande familj gäller grundregeln att konsumtion aldrig får överstiga intäkterna. Men tydligen gäller detta inte våra politiker. Undrar varför?

Men statslånen måste betalas på medborgarnas bekostnad! När de i en gång i framtiden är betalda har vi en lång rad nya fattigländer och de gamla med en utbredd armod har utrotat sin fattigdom på andra människors bekostnad!

”Det jämnar ut sig!” sade den som skitit i byxorna och satt sig utan hänsyn till den omgivande miljön!

Tisdagen den 16 augusti 2011

Vad har hänt med Sommar?

Efter ett otal Sommar med dödsnack om döden och navelskådande uppblandat med några självbelåtna kändisar så hände något, som fick mig att slänga allt jag hade för händer och lyssna i stället för att som vanligt trycka på frånknappen efter några minuters karbonpapperslyssnande.

Det finns hopp om livet även på Sveriges Radio, när man vågar släppa den mördande tråkiga underhållningen som bara handlar om döden.

Först kom Johan Wester och berättade om sitt liv ur skrattspegelperspektivet. En berättare i Hasse Zätas anda och en människa som bjuder både på sig själv och sina betraktelser av omvärlden med en aldrig frånvarande glimt i ögat. Det var underhållning i klass med Hasses och Tages bästa dagar. Och det går inte att referera Johans underhållning, den måste höras!

Sedan fick Cecilia Uddén plats i radion utan att känna tvånget av korrekta och objektiva observationer. Det hela blev en skön kavalkad om utrikeskorrens liv utan självcensur, där människan har blivit viktigare än storpolitikens underliga vägar. Jag håller inte alltid med denna intelligenta dam, men missar aldrig att lyssna på henne, då Cecilia alltid skildrar människan mer än skeendet. Vardagens Gaza-medborgare eller Kairobo blir plötsligt en levande själ med Cecilia som betraktare och inte som en bricka i ett politiskt spel.

Och så idag en för mig helt okänd människa, zoologen Ann Olivencrona. Efter en liten stunds tvekan inför prästmässandet från högtalarna, så fastnade jag. Innehållet var så fantastiskt att trots den mässande rösten det inte gick att stänga av radion. Återigen en verklighetens miljövän som hade en oändlig minnesbank att ösa ur. Det handlade om dramat i Kenya och Zimbabve med kulsprutebeväpnade rebeller, om räddandet av utrotningshotade rovdjur och chimpanser, om livet som vilddjursskötare vid filminspelningar och om kulturkrocken vid varje hemresa.

Missade ni? Leta reda på en reprissändning av dessa tre och få en stunds äkta underhållning där musiken blev ett tråkigt biljud.

Drömmars kamp mot minnen

En pensionärs filosofiska dagslända

Jag känner av hur livets slutskede närmar sig och lever bara på minnen om man bortser från enstaka ostsmörgåsar som sköljs ner med kaffe. Framtidens planering inskränker sig till att sätta ut soptunnan i tid och se till att det finns pengar och mat hemma för morgondagen. Framtiden har blivit en kortsiktig planering av överlevnadens nödvändigheter, när drömmar har gått upp i rök och framtiden bara talar om ett slut som närmar sig med expressfart.

Är det inte konstigt?  Som unga lever vi för framtiden och ser nästa dag med sitt fiktiva innehåll som första steget på en resa där drömmar ska förverkligas. En mödosam resa där minnen skapas.

Men vi blir äldre och minnena blir fler. Minnen som tar allt mer plats och minskar utrymmet för framtidens drömmar. Minnen som tränger bort varje ny dröm och börjar dominera tankarna.

När sedan slutskedet närmar sig, är drömmarna slut och man lever enbart på minnen. När framtiden inte finns, då vaknar forntiden! Livets resa som var en fantastisk drömmarnas tågtur mot framtiden har vänt och blivit en minnenas returresa tillbaka i livet. Och tankarna går till uttrycksfulla ansikten med sina röster och sina egna dofter, tankar på människor som inte finns längre, tankar som direkt leder till evighetens förgängelse i naturens ständiga kretslopp.

Allt därefter är helt ointressant. Ett minne finns bara lika länge som bäraren!

Söndagen den 14 augusti 2011

Rädslans gränser

Det är nu precis femtio år sedan Berlinmuren föll. Och aldrig ska vi glömma detta mänskliga missfoster! En stengräns mellan kalla krigets båda maktsfärer, en murad gräns som skiljde familjemedlemmar och vänner från varandra. En skiljelinje som skulle hindra ovälkomna besök från liberala element och en rågång för att förhindra oliktänkande att fly till västs dekadenta konsumtionssamhälle.

Kort sagt en gräns som skulle skydda en hierarkalisk maktsfär där alla tvingades spionera på varandra i den ultimata demokratins tecken.

Världen är full av gränser. Linjer på kartan, fiktiva genom vatten och luft, fysiska över mark och längs floder. Osynliga och synliga markerar de maktens behov av att skilja människor åt. En makt som sedan kommer att tvinga sina undersåtar för att försvara dessa självutsedda skiljelinjer och skapa det gränslösa hatet mellan människor som en gång var vänner.

Den tydligaste gränsen är byggd i sten av den rädda makten. Det är muren som ska förhindra flykt från förtryck eller stänga ute grannens makthunger eller grannens hungrande medborgare.

Därför var Berlinmuren en skam för Östtysklands forna regim, precis som Kinesiska muren var för mandarinerna och Hadrianus mur var för romarna. Och egentligen har väl din trädgårdsmur samma funktion, den ska ju både förhindra oönskat intrång i din privata sfär och förhindra flykt för barn och husdjur.

Människan är konstig. Vi söker vänner, vi letar efter sällskap, vi umgås. Under ett helt liv jagar vi gemenskapen. När vi nått en viss statusnivå, måste vi skydda det vi har med hjälp av gränsmarkeringar. Vi känner oss tvingade att hålla kvar allt innanför gränsen och tvingade att stoppa alla som vill in. Sedan spelar det ingen roll om man heter Ulbricht eller Hadrianus eller är en nyrik villaägare i Djurholm. Vi måste pinka in reviret för att markera att ingen i den egna flocken får gå utanför denna linje. Och ingen främmande med annorlunda förutsättningar får visa sig innanför den stinkande linjen!

Men kanske? Det är bara en mänsklig egenskap som alla däggdjur har. Eller tvärtom. En djurisk egenskap som människorna har kvar trots sin förmenta överlägsenhet!

Fredagen den 12 augusti 2011

Det brinner i Europa

För någon dag sedan kom braskande nyheter om ett London i brand. När röken skingrat sig framträder en bild av fattigdom och misär som orsakat förödande kravaller med plundring, bränder och mord som följd. Och allt startade med en ur samhällets synpunkt bagatellartad händelse, där den officiella makten markerade sin överlägsenhet mot ett samhälle i kris. Ett samhälle där fattigdom och misär föder kriminalitet som till slut leder till en lokal katastrofal anarki.

Och när får vi nästa revolt med samma mönster? Och var?

EU har blivit ett fredsexperiment och en lekstuga för sociala reformer utan en klar syn på framtiden.

Man pratar fred mellan nationer men glömmer nationernas interna sociala grundrättvisa.

Man pratar om u-landsstöd samtidigt som man skyddar sina egna intressen genom handelshinder. Man pratar arbetslöshet, samtidigt som man exporterar arbetstillfällen till låglöneländer.

Man pratar om inträdet av ett informationssamhälle, samtidigt som man exporterar industrijobben och låter arbetslösheten skena.

Och precis som i vår lokala ankdamm får vi aldrig ett europeiskt samhälle i harmoni om stora grupper ställs utanför redan vid födseln. Vi lägger ner industri efter industri och skyfflar ut massor i arbetslöshet. Bara för att vi inte vill betala för dyra produkter, men ska ändå ha dem. Det kallas för strukturomvandling när arbetaren som använder händerna skickas till misär för att vi inte vill betala. Sedan vurmar vi för social rättvisa för arbetaren som står ensam utan möjlighet till försörjning!

Vi utbildar sedan en hel generation på högskolor och universitet till informationssamhällets nya yrken. Men bara en liten grupp hittar en försörjning i det överrationaliserade samhället utan en rimlig plan för sysselsättning. Det kallas för strukturomvandling när samhället går från tillverkning till byte av information och tjänster.

Och sedan vurmar vi för välutbildade ungdomar utan möjlighet till arbete!

Men alla är inte teoretiker. Massor med barn i utbildningsväsendet är praktiskt lagda med massor av energisk skaparkraft, men de ska bli studenter och de ska bli teoretiker för det har någon bestämt. De blir därför ungdomar i utanförskap redan från början och många skaffar till slut de nödvändiga statusprylarna i vårt demokratiska konsumtionssamhälle genom kriminalitet om inte utanförskapet redan fått dessa unga att trampa ner i missbruksträsket, som bara blir större i hela Europa.

Det verkar som om konsumtionssamhällets demokrati är predestinerat till att haverera förr eller senare. Den demokratiska rättsstaten fungerar bara om en majoritet har en beskattningsbar lön och en beskattningsbar konsumtion. Demokratin bygger på en solidarisk skatteprincip där en intecknad tillväxt ger ett ekonomiskt grundskydd för alla medborgare. Men konsumtionen driver på priserna och vi har inte råd att köpa det som produceras, vilket medför att vi exporterar jobben till länder som odemokratiskt utnyttjar dem som arbetar. Och när vi inte längre producerar varor, blir vi utan arbetstillfällen om man räknar bort branschen där man byter information som intern sysselsättning på andras bekostnad. Detta leder till en ökande kader av arbetslösa som blir missnöjda då de inte har råd att konsumera. Och demokratins revolution närmar sig. Precis som i London och Birmingham! Det verkar som frågan är inte om, utan bara var och när!

Är vi på väg mot demokratins död? Kommer demokratins marknadsstyrda samhälle att haverera? Är demokratin en antik samhällsform som bara funkar om tillväxten är tillräckligt stor? Och när tillväxten är för liten då skuldsätter vi till oss själva fram till ruinens ättestupa!

Lider det demokratiska EU-samhället av en så stor egoism att det kommer att gå under, precis som en gång romarriket, när kineser och indier bevisar att det går genom hårt arbete och utan vapen att ta världsherraväldet över människans levnadsvillkor?

Är detta bara min domedagsprofetia som kommer att låta Europa gå under inom tio, femtio eller hundra år.

Eller lever vi bara i en enda liten egoistisk mikrosekund i ett universum där allt pulserar fram och tillbaka så även det fysiska välmåendet som är så beroende av det ekonomiska världscentrumets placering!

Det är inte lätt när man blandar ihop tidsperspektivet med det ekonomiska perspektivet och hela diskussionen sker i ett egoistiskt perspektiv!

Fredrik och Grekland

Ibland ser man inte skogen för alla träd och lika ofta ser man inte ett träd då skogen skymmer synfältet!

Så var det i veckan med statsministers uttalande om Greklands ekonomi, när han antydde att svensken inte ska hjälpa greken, då greken redan genom lån levt över sina tillgångar.

 ”Tiden är ute för hjälplån och nu får greken klara sig själv, i alla fall utan vårt bistånd!” var Fredriks otvetydiga budskap.

Ett träd i skogen hade fått sin dom!

Men metoden att berika sig genom att låta andra betala, sker ju överallt.

I Grekland blir de rika rikare genom lån som ”solidariskt” ska betalas av övriga eu-medborgare.

Förkastligt, eller hur?  Där tryckte Fredrik med rätta på den grekiska maktelitens ömmaste punkt!

I Sverige blir de rika rikare genom att de fattiga i utanförskap tvingas betala. Procentuella skattesänkningar betalas genom nödbroms av lagskyddade ersättningar till pensionärer, sjuka, arbetslösa och ungdomar som glömts.

Är den ståndpunkten bättre än inställningen till den fattige greken, Fredrik?

Ibland blir klavertrampen i politikernas egoistiska värld tankeväckande.

Rheinfeldts dogm är enkel:  ”Vi måste ha rika, då många av penningsamlarna låter kapitalet arbeta för att bli rikare. Vi måste ha fattiga, som känner tvånget av arbete för att hålla svälten från dörren och det generar skatter. Men vi måste inte ha bidragstagare, då de är sugande parasiter på samhällsekonomin.”

Principen är enkel och lättfattlig. Precis som vänsterns motsatta budskap att fattiga ska bli rikare utan motprestation på de rikas bekostnad, visserligen med Brasklappen att detta gäller inte medlemmar med partibok!

Men när man börjar nyansera blockens grundideologier och när undantagen blandas in då blir det svårare. Rikare på andras bekostnad eller genom egna prestationer? Fattigare för att det har staten bestämt. Eller fattigare när ålder, sjukdom eller oönskad arbetslöshet drabbar den enskilde ekonomiskt?

Det är inte lätt med politisk retorik, eller hur, Fredrik? I synnerhet om man blandar ihop nationell misshushållning med diskussionen om gynnsamma villkor för fattig eller rik! Och det blir inte lättare om man sedan blandar in alla nyanser i gråskalan från den rikaste till den fattigaste. Då funkar inte svepande retoriska generaliseringar längre! Då blir det lätt att man bara ser skogen och inte ett enda träd!

Eller handlar generaliseringar bara om förenklade budskap till den underlägsne medborgaren, bara för att vi inte klarar av att förstå politikerns komplicerade värld?

Fy f-n vad korkad jag är!

Torsdagen den 11 augusti 2011

Ur led är tiden, sade prinsen och stängde radion!

Vad har hänt? Och när hände det?

I huset finns två teveapparater som plockar in kanske hundra kanaler och fyra radioapparater som med ett uns av energi kan plocka in ljudet från tusenstals kanaler. Mediabrusets underhållningsvärld har blivit fyllts med ljud och bild för alla smaker.

Men något saknas?

I Följa-John-jakten på lyssnarsiffror och tittarsiffror har det totala utslätandet tagit över i allt publikt material. Varje kanal kopierar konkurrenternas lyckokoncept. Journalister och programledare vågar inte längre stå för egna åsikter. I teve prioriteras utseendet och inte intelligensen och i radion finns snart bara journalister som kan ställa frågan: ”Vad tycker du?”, när de lyckats hitta rätt sorts narcissistiska pratkvarn.

Sedan har innehållet glidit sakta tillbaka, när reklamintäkter och statsunderstöd ska både räcka till produktion och lyckliggörandet av ledningens avkastningskrav. Underhållningsvärdet har sjunkit under en konsumerbar nivå. Och till råga på allt repriseras dessa hjärndöda program i oändlighet.

Matlagningsprogram osar i varje kanal. Såporna med hjärndöda privatpersoner som vill ha sina minuter av kändisstatus påtvingas oss som bara råkar slå på teven. Soffprogrammen i nästan samma Ikeasoffa har blivit massproducerade forum för alla semikändisars behov att synas. De nya filmerna är antingen våldsamma aktionthrillers eller navelskådande sexberättelser i sociala eller känslomässiga misärer. Eller både ock! Men de har en gemensam faktor. De är alla trogna kopior av de filmer som producerades i går! Inget sticker ut utan allt håller en jämn teknisk kvalitet och ett totalt ointressant innehåll.

Radion följer samma trend. Våld och död diskuteras in i minsta detalj liksom relationens baksidor. Se bara på vårt gamla Public Medias urgamla succé, Sommar. Kändisar, semikändisar och totalt okända har denna sommar bara pratat om döden och sitt privatlivs avigsidor. De har klätt av sig in på bara kroppen och berättat om allt som bara för något år sedan var reservat för skvallerpressen. Och det ska kallas för underhållning?

Och i bakgrunden står de stora! De som hade något att berätta, de som kunde berätta med humor, ironi och sarkasmer, de som utan problem kan underhålla med den där twisten som får skratten att fastna i halsen! Men de tvingas snällt vänta i kulisserna i väntan på nya födkrokar.

Är det bara jag som känner att tiden gått ifrån mig och just därför tvingas jag nöja mig med humorn från sjuttiotalet och dessförinnan genom att konsumera gamla repriser på nätterna. Och i radion har jag permanent gått över till renodlade faktaprogram om jag inte helt enkelt stänger av och sparar lite elenergi.

Nu är klagolitanian slut och inte ett namn har lämnats. Det ska dock erkännas att några få undantag finns. Men generellt stämmer det. Vi har inga nya program som hyllar en bred underhållning som roar, skrämmer, och informerar om nutidens underligheter i människans värld, vilket skulle ge hopp om framtidens underhållningsprogram.

Samhällssarkasmen och självironin är död och askan dammar på reprisernas altare. Kvar finns bara det socialt korrekta självutlämnandet och några självutnämnda men patetiska humorister som fastnat på treåringens bajshumornivå!

Och Hamlet tittade på skallen, drog en djup suck i kulissen och sade: ”Ur led är tiden!”

Onsdagen den 10 augusti 2011

Panik på börsen och oro i börsen?

Världens börshandel är mycket skakig. Ner på morgon upp på eftermiddagen. Ner i går och upp idag. Och hela finansvärlden leker Följa John! Ner i Tokyo, ner i Bonn och Stockholm och ner i New York. Och vice versa! Man pratar ömsom om katastrof och regression eller kommande uppgång som ska främja det långa aktiesparandet.

Men det finns företeelser som man inte pratar om. Aktievärdet, som bara är ett fiktivt värde på andelar i ett företag, följer ju bara ägarnas tro på företaget under lugna tider. Men när skakigheter orsakas av självskapade bankkriser och korrumptionens statsfinansiella kriser då får tydligen börsmäklarna någon form av panik som sprider sig som ett lågtryck och småspararnas fiktiva pappersslantar går upp i rök!

Samtidigt kryper Daytradarna och blankarna fram ur sina hålor och anar snabba vinstmöjligheter. Blankarna säljer billigt på morgonen och köper dyrt senare på något för mig helt oförståeligt sätt och lyckas mot alla ekonomiska regler bli rika på förluster. Och daytradarna gör tvärtom under samma dag. De köper billigt på morgonen och säljer dyrt på eftermiddagen och berikar sig genom denna enkla process. Det är bara de små som sparat under många år till en rikare pension som förlorar när de uppskrämda av medias skrämskott paniksäljer sina tillgångar.

Därför skulle det vara intressant att veta omsättningarna på börsen i andel av det totala aktievärdet vid dagens slut.

Men det skulle kanske inte vara en stor nyhet om den uppdiktade ekonomiska katastrofen i vardande om omsättningen visar sig bara vara några få procent av det totala aktievärdet. Det enda som är säkert är att det är småspararna som skräms till panikförsäljningar av denna typ av journalistik!

Tiggaren och lagen

Förbjudet eller inte tillåtet? Tillåtet på vissa villkor eller inte tillåtet? Så kan det låta när våra lagvrängare sätter igång. Alla de som kallar sig jurister och alla de som ska tolka Svea Rikes Lag för Sveriges lagbrytande medborgare. Andelen lagbrytare torde vara 100% då det idag är komplett omöjligt att inte bryta mot någon obskyr och undangömd lag.

Men lagvrängarna ger sig inte. De vill ha fler lagar som den oförstående eller ignorante medborgaren tycker är helt onödiga då ingen har tid, ork eller lust att tillse efterlevnaden.

Tid har inte en dignande polis, Ork har inte lågavlönade åklagare och Lust har ingen inom rättsmaskineriet att åtala de redan privilegierade! (Om man glömmer riksdebaclet van der Kwast som lagt ner massor med miljoner på förundersökningar och åtal av de rikaste, men inte lyckats få en enda fällande dom!)

Nu är det trottoartiggaren och gatumusikanten som ska förbjudas. Motiveringarna är lustiga. Man hävdar att laglydiga (som inte finns) ska slippa oväsen och trakasserier under sina fönstershoppningspromenader. Och då måste det bort genom förbud!

Nu har visserligen lagen inte kommit till i verkligheten. Men man kan ju undra om det finns fler baktankar. Kan det bero på att Justiedepartementet försöker gömma undan alla riktigt fattiga, de som lever på obeskattade allmosor, genom att göra dem olagliga?  Och genom denna förklarade brottslighet kan man åter säga att problemet med fattiga inte finns! Och kanske byts några få skattebefriade intäkter till något som landar i BNP. Det luktar skygglappspolitik lång väg! Man blir av med en problem genom att förbjuda det! Jag ser dig inte, alltså så finns du inte!

Är det inte konstigt att i rättstaten gäller inte lagparagraferna för alla?

Stjäl jag, en fattig gräsrot, något från en medmänniska och avslöjas, då straffas jag! Stjäl staten eller en redan rik direktör från medborgare eller sitt företag och kallar det för bonus eller skatt, då är det lagligt!

Tigger jag, en hungrig gräsrot, från förbipasserade storshoppande konsumenter, då ska det bli en olaglig handling. Tigger välgörenhets-organisationen, som väl vill löna sina ledare, då plötsligt är tiggeriet en god gärning som ska belönas av samhället. Se bara hur mycket Rädda Barnen och Röda Korset får från SIDA.

Bedrägeriet som ska ge fördelar har samma funktion. Den enskilda lilla människan åker dit för grumliga handlingar av vrängarnas ännu grumligare paragrafer. Medan i de rika delarna av vårt samhälle letar man fram en liten totalglömd obetydlig paragraf och gör berikningsbedrägeriet till en laglig handling. Staten utnyttjar en annan möjlighet, de lagstiftar för att bedra medborgaren på sina tidigare lagliga rättigheter!

Det är därför vi nu sitter med en lagbok som omfattar flera tusen sidor, medan tolkningsföreträdet har givit lagvrängarna fördel och skapat ett flera överfulla bibliotek med prejudikat!

Så kom inte och säg att lagen är lika för alla. Och framför allt säg inte att medborgaren har minsta aning om han eller hon lyder lagen, då ingen rättsvårdande myndighet har minsta möjlighet att se till att vi är laglydiga. Risken att åka fast är ju trots alla idiotlagar minimal!

Eller som cynikern sade:

Vad är definitionen på en fånge? En misslyckad brottsling!

Måndagen den 8 augusti 2011

Demonstration eller revolt?

London brinner. Butiker sätts i brand i Tottenham och tidningarna rapporterar om demonstranter som samlas för att protestera. Demonstrationen handlar som så ofta om polisbrutalitet, då en skjutande kriminell tvingade polisen till moteld, varvid en polis skadades och den kriminelle dödades. Givetvis tog den brittiska tabloidpressen till den värsta vinklingen och pratade bara om en polismördad fyrbarnsfader och råkade glömma nämna den kriminelles avsikt att skjuta sig fri. Och självklart väcktes folks vrede till den brittiska polisen. Men det tillkom även en kriminell svans som tyckte att polisen inte ska lägga sig i deras verksamhet!

Det tycks som den offentliga protesten har tre ansikten, nämligen demonstrationen, kravallerna och revolten.

Undrar förresten? Har ordet demonstration med demoner att göra? Det verkar ju så.

För mig är demonstrationen ett sätt att protestera mot någon orättvisa med ord, plakat eller överlämning av skrivelser. Och du har genom att delta markerat din tillhörighet till en grupp som vågar uttrycka sin åsikt. Det är en naturlig del av vår yttrandefrihet.

Sedan har vi revolten som egentligen är samma sak som en demonstration men den tvekar aldrig att ta till våld för att få sina åsikter och avsikter över till praktisk handling.

Och däremellan har vi kravaller som är en från början en fredlig demonstration med en våldsam svans som bara ska knacka polis och förstöra.

Den fredliga demonstrationen som rätteligen ska få samhället att reagera och folket att tänka till har fått en avart. Precis som på fotbollsläktarna med sina våldshyllande huliganer har den fredliga protesten fått en demonlik svans. Våld och förstörelse har blivit den fredliga demonstrationens ständiga följeslagare. Så fort någon nyser om en (i synnerhet politisk) demonstration så kryper dessa våldsamma anarkister fram ur sina hålor med svarta kläder, knogjärn, tändstickor och påkar. ”Nu ska vi ut, supa, slåss och svärja!”

Redan författarparet Sjövall – Wahlöö hyllade vänsterdemonstranter i Terroristen och polisen reducerades till en grupp hjärndöda som stod för polisbrutalitet, när protesterna tog sig våldsamma uttryck. Men de verkliga våldsverkarna är de som följer demonstranterna för att bara förstöra, knacka polis och skapa nyheter. För nyheter blir det när fokus flyttas från protestens innehåll till bilder på polisvåld, kastade gatstenar och brinnande butiker.

Vad gör vi? Lagar finns och polisen har rätten att ta hand om dessa brottslingar. Det finns ju åtalsmöjligheter som förstörelse, störande av allmän ordning och misshandel. Varför inte helt enkelt omhänderta, registrera, åtala och straffa? Visserligen är det svårt, då många av dessa kriminella protestanter alltid försöker vara fegt anonyma och gömmer sig i leden av dem som har ett legitimt mål med sitt utnyttjande av yttrandefriheten.

 Eller gömmer sig polisen passivt av rädsla för att bli anklagade för polisbrutalitet? I så fall kan man undra varför polisen finns, om den nu aldrig ska riskera något för att skydda de laglydiga medborgarna!

Söndagen den 7 augusti 2011

EU, ett lekstugeprojekt?

Vårt internationaliseringsprojekt har blivit en lekstuga för girighetens karriärister. Det som en gång var ett fredsprojekt håller på att slätas ut till lokalpolitikernas forum för att permanenta den egna makten. Freden blev motiveringen för omfördelning av bidrag till meningslösa projekt, där flödet av slantar ständigt dränerades av makthavarnas behov av att fylla de egna fickorna.

Detta ogrundade vänsterpåhopp har skrivits bara för att det är omöjligt att få EU:s underliga system att släppa detaljer om vart alla pengar tar vägen. Den dolda agendan har segrat och det är bara Greklands falska medlemskapsansökan som indikerar denna naiva lekstugeaktivitet. Med falska siffror grundade på uppblåsta tillgångssiffror och påhittade skatteintäkter lyckades de grekiska makthavarna uppfylla de hårda konvergenskraven. Men å andra sidan så sket Frankrike och Tyskland i fläkten när de struntade i samma konvergenskrav som de själva drivit igenom en gång.

Nu kommer argumenten för expansionen och först diskuteras Turkiets anslutning. För fredens skull, skriker Bildt! Ja, kanske om det vore sant. Turkiet kan bli brobyggaren mellan väst och öst, mellan kristendom och islam, mellan frihetskämpen och terroristen och så vidare. Men vartenda tecken tyder även på att Turkiet blir det nya Grekland och avsikten är bara att få del i EU:s rikedom för sociala ofinansierade reformer, som sedan de gamla EU-medborgarna solidariskt tvingas betala. Och allt handlar bara om vissa politikers önskan om evig välsignelse och permanentering av sin position på den sociala lokala statusstegen.

Konstigt att man inte kan tala ut i EU:s ledning och att ingen utrikesminister vågar erkänna och argumentera för verklighetens mekanismer  som ger ett fredligt samhälle.

Först och främst bör man börja att erkänna hur ekonomin hanteras.

65% av EU:s totala budget är stöd till jordbruket och fiskeindustrin! Det utgör ett effektivt handelshinder för den fria marknadsekonomin som så många EU-ledare förespråkar. Det förhindrar effektivt import av livsmedel från icke-europeiska länder samtidigt som man håller en yrkesgrupp under armarna med konstgjord andning. Det marknadsstyrda systemet följer inte sina ideal när det gäller Europas livsmedelssystem. Här gäller marxistiska principer för att skydda franska, tyska och svenska bönder mot Afrikas hemska hot i form av den redan EU-stödda afrikanska livsmedelproduktionen. Och samtidigt som EU ger matbidrag till svältande västafrikaner så dammsuger EU-trålarna vattnen utanför Västafrika för att tillverka basen för Omega3-piller.

Sedan kostar det massor att administrera livmedelsproduktions stöd och de få slantarna som blir över till andra ekonomiska stöd. Efter en koll av kostnaderna för detta ambulerande parlament, visade sig otroliga siffror. På halvdolda och helgömda sidor kan den intresserade plocka ihop den totala administrativa kostnaden för denna fredsorganisation. Och det var skrämmande siffror som hittades! Och då är det inte säkert att alla parlamentskostnader hittades i EU:s ekonomiska gömmor! Om man dristar sig att dela denna summa med antalet valda parlamentariker, får man veta att varje ledamot med sina anställda och övriga kontorskostnader kostar i snitt omkring 110 miljoner svenska kronor. Är detta demokratins pris för jämlikhet och solidaritet? Eller handlar det om ett framröstat parlaments ryggkliande, där allt börjar med att förse sig själv?

Det är dags nu!

EU:s grundidé är mycket bra och det måste få kosta. En organisation, som genom att dränera en procent av statsbudgetarna, försöker utrota alla risker för ofred mellan nationer genom social utjämning, utrotning av fattigdom och ett intensivt stödjande av det sekulära samhället med en total religionsfrihet, yttrandefrihet och ett livskraftigt arbetsliv.

Men då måste man även förhindra de olika politiska systemens inneboende egenskap att i första hand gynna de egna. Statskorrumption är det största hotet mot de ideella och välmotiverade målen.

I Grekland har massor med lånade pengar gått till sociala ofinansierade reformer och då inget gjorts åt den låga skattemoralen och den interna korruptionen har åtgärderna bara lett till skrik efter mer lån och den nu välkända statsfinansiella krisen. Och indikationer finns redan på att detta kommer att upprepas i Portugal, Spanien och kanske även Italien.

I Sverige har vi goda finanser, men får trots detta massor med EU-slantar till allehanda projekt. Alla beviljade slantar till svenska EU-projekt lider dock av att över 80% av de välvilliga slantarna går till kommunalt och statligt anställda projektorganisationer. Vi har integreringsprojekt, vi har landsbygdsprojekt, vi har forskningsprojekt med stora organisationer som bara styr, pratar och kontrollerar till stora kostnader och kvar blir bara nålpengar till avsikten med projektet. Och detta är inget annat än en dold korruption, där systemets idealister plockar pengarna för att kunna skapa en politisk positiv och klangfull retorik kring något som aldrig ger ett resultat i verkligheten.

Just därför måste EU-projektet tillbaka på banan och naiva lekstugefasoner måste förbjudas. Grunden måste då bli att införa ett reviderat Euro-projekt med gemensamma tvångsregler för skatteintäkter och en gemensam definition för statsfinansiella redovisningar och för BNP. Dessutom ska EU genomföra en helt öppen redovisning med möjligheter för varje medborgare att se vart pengar går och inte som nu bara kunna konstatera att slantar försvinner i öppet redovisade generella svarta hål men allmänt hållna namn. Vi ska ha rätten att se vad varje EU-projekt kostar totalt, i administration och verklighetens resultatkostnad.

Först när detta är genomfört kan jag tro på idén och kunna tänka mig att rösta för ett Euro-införande i Sverige!

Fredagen den 5 augusti 2011

Demokratins egoister

Vi svenskar bor i den bästa av alla bra världar. Vi slår oss för bröstet och skriker högt. Under de senaste trettio åren har svensken ansett sig vara fördöme för alla andra demokratier och ska givetvis alltid ikläda sig rollen som världssamvete i allt som har med internationell miljö, lokal maktpolitik och katastrofhjälp runt om i världen. Det lilla Sverige tycker självbelåtet att det är bäst!

Men fläckar finns. Demokratiunderskottet i vår lokala ankdamm blir allt tydligare för varje dag som går. Men det hindrar inte våra politiker att belåtet utnyttja varje irriterande händelse för att skaffa sig guldstjärnor inför väljarna. Oftast blir det bara blingbling och reflexerna skrämmer bort marginalväljarna. Demokratins grundbultar skakar.

Svensken betalar omkring sjuttio procent i skatt. Världens högsta skatt har vi bara för att vi ska ha sjukvård, vägar och folkvalda politiker. Vi betalar motvilligt för att alla svenskar ska ha ett tryggt liv, för det har regeringen bestämt. Undrar hur många som betalat skatten om den varit frivillig?

När sedan svältkatastrofen, som orsakades av några maktfullkomliga individer i Afrika, kom, då skriker svensken högt: Vi ska hjälpa, vi ska betala för alla svältande, vi ska se till att ingen dör i onödan, vi som har råd. Men ett skrap på ytan visar att skriket kommer från den som smiter från skatten och fuskar med uttag från sjukförsäkringen och jobbar svart. Och verklighetens formulering blir: Alla ska hjälpa, men inte jag då jag inte har råd! 

Egoismen vann över demokratins solidaritetsprincip!

När könsbytarna under Prideveckan klagade över steriliseringslagen, då steg några politiker fram. Så får det inte vara, skrek de högt. Nej, helt korrekt ska vi inte ha några odemokratiska tvångslagar. Men ska vi ha en offentligbetald sjukvård som ägnar sig åt operationer som bara ska ändra en kropp av estetiska eller psykiska skäl och inte åt de sjuka som tvingas ligga lidande i korridorer och toaletter, om de över huvud taget hinner transporteras till en livsräddande vård? Ska barnalstrande med teknikens hjälp vara en okränkbar rättighet i en alltmer överbefolkad värld där vården inte ens har råd att ta hand om de sjuka?

Åter en egoism som vinner över demokratin!

När fastighetsskatterna togs bort jublade många. Men det var ett jubel som fastnade i halsen. Skatten döptes om och blev en för de flesta lika betungande kommunal avgift i stället. Och vinnarna blev de rikaste i de i alla Djursholmsliknande kommuner. Solidaritetens skatteprincip togs bort och mångmiljonvillornas ägare tjänade miljoner i skattelättnader.

De rikas egoism vann över demokratin!

Arbetslinjen har med en dåres envishet bankats in i medborgarsinnen. Bidragssverige ska med politiska medel reduceras till en reminens av social grundjämlikhet. De som har ett arbete får lägre skatt på bidragsmottagarnas bekostnad. Men den halva miljon som vill arbeta ska slåss om kanske trettiotusen jobb och merparten hamnar då utan minsta empati i ett slitsamt utanförsskap. Samtidigt kan man lätt konstatera att regeringens procentprincip i skattesänkningsstrategin samtidigt minskade skatteintäkterna enormt från höginkomsttagarna i ojämlikhetens tecken.

Oempatisk arbetaregoism har vunnit över den arbetslöses demokratiska rättighet!

Behövs det fler exempel? Den svenske egoisten gör allt för att slippa betala men tvekar inte att skrika högt: Jag ska ha, ha, ha, men någon annan får betala i demokratins tecken!

Demokratins medborgarens moral måste ifrågasättas, när exempel efter exempel visar att varje egoist står sig själv närmast när vårt eget samhälles lidande ropar på hjälp i solidaritetens tecken!

Egoismen vinner med utklassningssiffror över demokratins gamla solidaritetsprincip! Och den politiska ledningens färggranna demokratikuliss börjar få fläckar och revor, när retorikens dolda budskap lyser i neon och vi inte längre bryr oss om de svaga längre i egoismens giriga samhälle.

Och över alltihopa lyser fader Rheinfeldt och farfadern Persson med orden: Det har vi gått till val på!

Onsdagen den 3 augusti 2011

Flickan som tåget lämnade i Kumla

Det är en tragisk historia. SJ har åter gjort bort sig och skitit i det blå skåpet. Man slänger inte bara av en människa från tåget. Den chockerade nyheten är ytligt rapporterad och väcker massor med frågor.

Både om SJ:s agerande, flickornas föräldrar, flickorna själva och givetvis hjältinnan i historien, den dam som tog hand om en gråtande flicka i Kumla.

Nu är SJ ett affärsdrivande statligt verk eoner från det Folkets Järnväg jag växte upp med. Ett företag som måste ha in massor med pengar till den läckande kassakistan. Och då måste reglerna uppfyllas och alla betala sin reseavgift. Och det gäller alla, elva-åriga ensamresande flickor, tonåringen på väg hem med tomma fickor från fyllefesten och politikern som fuskanvänder fribiljetten för privat bruk. Det där med service och vänligheter finns det inte plats för längre, då den bristfälliga ekonomin inte har en krona över för personalens välvilja.

Men som vanligt i det politiskt korrekta mediasamhället har man undvikit en lång rad frågor. Denna olyckssaliga händelse har vänts till hatiska skriverier om SJ:s empatilöshet. Men inte en rad om hur detta kunde hända. Undrar vad som ligger bakom händelsen. Vi mediakonsumenter har bara fått den ytliga bild som SJ och Polisen vill lämna. Alla bakgrundsfakta är ju omsorgsfullt dolda för oss.

Till exempel hur kan det komma sig att två flickor utan ansvariga målmän och utan grundläggande kunskaper i svenska åker denna långa tågsträcka? Jag luktar en ännu mer dramatisk historia bakom de få fakta som finns tillgängliga för offentligheten. I synnerhet som jag själv kan tänka mig känslan att hamna på ett tåg utan biljett i sydamerika utan att kunna ett enda ord spanska.

Hur tänkte tågvärden? Systern måste ju ha haft bagage eller lämnat något som indikerade fler i sällskapet om han nu inte kunde kommunicera med elvaåringen. Och så var det frågan om den slaviska följsamheten av ett byråkratiskt regelverk som med största sannolikhet är fylld med tolkningsmöjligheter.

Varför lämnas en elvaåring utan tillsyn vid första biljettkontroll då av någon underlig anledning storsyster rusat till toaletten antagligen strax innan tåget skulle stanna i Kumla? Kan man tänka sig att även systern saknade biljett trots att det påstås att systern hade biljetterna?

Var fanns föräldrarna till dessa invandrarbarn? Både när barnen sattes på tåget mot Stockholm och efteråt när tragiken avslöjats. Underligt nog har inte minsta information läckt ut om de frånvarande föräldrarna, vilket skapar spekulationer i mitt fantasifulla huvud.

Återigen har media misslyckats. Vi fick bara veta så mycket att vårt hat mot SJ skulle få lite extra fotogen på brasan. Återigen har verkligheten filtrerats och valda delar presenterats.

Jag vill veta mer om denna händelse som slutade lyckligt tack vare en empatisk dam i Kumla. Jag vill veta varför det överhuvudtaget kunde hända. Jag vill veta varför föräldrarna satte två barn utan svenskkunskaper på ett tåg till Stockholm kanske utan biljetter. Det luktar illa om denna händelse.

Både SJ och föräldrarna har en del att förklara. Inte minst för att polisinsatsen har antagligen kostat oss skattebetalare skjortan.  Om det ligger en hund begraven bakom, så är samtliga inblandade skyldiga oss en rimlig förklaring till det udda beteendet!

Först då kan jag tro på den svenska pressfriheten och dess vilja att utan försök till propaganda ge en allsidig och komplett objektiv rapportering!

Vad säger du?

Cynismen nedan från 2007 förtjänar upprepning. I synnerhet som en platt förklaring uppenbarade sig nyligen i ett av ettans radioprogram, där en radiojournalist råkade ställa en initierad fråga och ändrade sig direkt.

”Förlåt, så får man inte ställa en fråga. I stället frågar jag, vad tycker du om det?”

Undrar varför ingen journalist reagerat på min cyniska kommentar fyra år sedan till ett mycket viktigt arbete? Eller har jag fel? Jag som trodde att en journalists uppgift är att kritiskt granska och föra fram en allsidig belysning av ämnet i vår Public Service. Inte att passivt jama med dessa narcissistiska intervjuobjekt, som aldrig ifrågasätts!

Den 8 december 2007

Va säjer du?

En retorisk fråga, som de flesta har hört efter ett sensationellt påstående. Ett frågande tonfall och ett mycket imponerat och undrande ordval.

– Va säjer du?

Denna enkla fråga har i mina öron nyanserats till oigenkännlighet av dagens unga nyhetsjournalister i SR:s P1 och används dagligen i våra samhällssändningar.

– Doktorand Hallongren, vad säger du?

– Politiker Plommongren, vad tycker du?

– Direktör Lingongren, vad anser du?

Alltid samma grundfråga. Med tillägget, som fulländar denna intrikata fråga, är väldigt ofta:

– Om det?

Då har ofta journalisten inlett med en eller två korta huvudsatser i påståendeform för att ange vilket ämne som ska avhandlas. Och intervjuoffret sätter igång med sitt helt fria föredrag enligt en totalt subjektiv modell och släpper därmed loss sin helt okritiska och narcissistiska hållning.

Offer och offer? Det finns aldrig några intervjuoffer i denna typ av intervjuer. Det handlar alltid om brännande ämnen och personer utrustade med verbala diarréer i en både belysande och klart subjektiv anda inför en alltid underdånig journalist. Följdfrågorna är så enkla att de bara markerar journalistens närvaro! Huvudpersonerna, som man sätter igång med en enda enkel fråga, som inte ens behöver vara specificerad. Precis som bilens startnyckel. Vrid om nyckeln bråkdelen av en sekund. Sedan morrar och brummar motorn så länge det finns drivmedel.

Men varför? Är dagens journalister inte pålästa, eller är de helt enkelt så lata att de inte orkar läsa på ämnet?

Är det enklare att låta någon kunnig narcissist berätta och belysa frågan från en subjektiv vy än att penetrera och belysa ämnet från mer än en ståndpunkt? Är det därför kommer inga specifika frågor, inga kontroversiella frågor, inga frågor som vänder på kuttingen och ser ämnet från den andra sidan? Varje mynt har en avers och en travers och den korrekt petige upptäcker då att myntet har dessutom en kant.

Håller vårt svenska språks förflackning på att undergräva möjligheterna till välformulerade frågor som gräver lite djupare i frågan och ställer intervjuoffret i försvarsställning? Eller är detta vad journalisthögskolorna lär ut? Låt den intervjuade säga vad hon eller han vill i ämnet så klarar vi oss alltid från radionämndens granskningar. Och vi får de där sökta minuterna som lätt kan klippas ner til kvartifem-ekots etthundrafyrtiosju sekunder som avsatts för ämnet.

En mycket platt och okontroversiell radiointervju, där journalisten undviker varje risk för en felaktig fråga. En fråga, som kanske får offret att tänka efter en stund och sedan lämna det där svaret som blir stora nyheter.

Nej, jag vill se mer av de gamla skjutjärnsjournalisternas kunskaper, som kunde inleda med en brännande fråga för att sedan avkräva svar på en rad mycket genanta och svårbesvarade följdfrågor.

Är det så illa, eller har jag inte fattat varför några unga journalister i P1 kan i en fyra-minuters intervju upprepa frågan sju gånger:

– Va säjer du om det?

Tisdagen den 2 augusti 2011

Politisk ”lik”-nöjdhet?

"Nära åtta av tio deltagare i Arbetsförmedlingens jobb- och utvecklingsgaranti är helt eller delvis nöjda med sin fas 3-plats, enligt myndighetens egna utvärdering."

Så låter det idag när Arbetsförmedlingens generaler läser statistik. Minister Hillevi Engström är inte sen att uttrycka sin belåtenhet med Allians-åtgärden. En åtgärd som inte är något annat än en totalt verkningslös och omdöpt sosseplan för att dölja den verkliga arbetslösheten. Fas3 är en konstig åtgärd, där deltagaren är förbjuden att prestera samtidigt som deltagaren ska ha en handledare som visar

hur man gör för att prestera en fullödig arbetsinsats. Med andra ord är Fas3 bara en passivitetsträning!

Dessutom påtalas att 15% av de som landats i Fas3-passiviteten har återgått till arbete eller studier. 15 personer av hundra! Det betyder ju att 85 arbetslösa fortfarande har permanentats fast i utanförskapssgruppen! Och av de femton har en stor andel återgått till studier som i många fall garanterat leder till ny arbetslöshet. Sådana siffror är inte mycket att yvas över!

Så sannolikt är liknöjdheten för stor hos denna minister som pratar glatt med en lätt överdrift om det halvfulla glaset, när detta bedagade glas sannolikt är tomt till 90%.

Dessutom bör vi tänka på ordvalen.

8 av 10 är inte nöjda, de är helt eller delvis nöjda! Detta avslöjar att de lydiga slavarna i Fas3 kanske inte vågar säga vad de tycker efter all hunsning de beståtts! Efter floskeltolkning går Arbetsförmedlingen sedan ut och pluggar för sin egen förträfflighet. De som under decennier aldrig har förmedlat ett enda arbete!

Som det kan gå i den svenska retoriken när halvsanning blir vid närmare granskande nästan en hellögn!

Kanske är detta en medveten strategi. Om en halvsanning upprepas tillräckligt många gånger så uppfattar undersåtarna denna som en bevisad helsanning trots att denna var från början nästan en hellögn.

Måndagen den 1 augusti 2011

Skogen och träden

Idag såg jag bara skogen. Igår såg jag bara träden.

Och för det mesta ser jag bara skogen. Men ibland klarnar närseendet och då dyker den avvikande trädstammen upp.

Detta är ingen P3-övergång, utan bara hjärnspöken när funderingarna tar för stor plats i huvudet.

Det var på skogspromenaden som en stilla undran dök upp. Varför ser jag ibland den sköna mosaiktrollsländan vilande högt upp i en gran och samtidigt ser jag inte rådjuret som står blickstilla och undrar bland granstammarna bakom sländans parkeringsplats om ”den där hemska tvåbeningen har upptäckt mig”.

Det är precis samma sak med mitt läsande. Sällan ser man en stam som sticker ut med originalitet och för det mesta bara skogen med en massa anonyma stammar.

Därför händer samma sak med skrivandet. Varje ord känns utslitet sedan urminnes tider, varje mening har skrivits tusentals gånger av andra. Och för att inte tala om varje novell, film och roman som skrivits åtskilliga gånger långt innan jag kom på idén.

Titta bara på filmutbudet! Varje ny film känns som en karbonkopia av de som just nu ligger bakom i tiden. Drivorna av nypublicerade debutantromaner verkar vara körda genom kopiatorn med ett annat papper bara. Och några annorlunda meningar förstås. Precis som i granskogen, varje stam går knappt att skilja från den som står framför. Naturens kopiator gör i alla fall lite nytta för oss människor och för hela faunan.

Alla vet hur en gran ser ut. Och alla vet på förhand hur den hyllade debutanten kommer att skriva sin andra bok om det blir någon och alla vet även vad romanen kommer att handla om. Så varför skriver jag?

Jag tror att jag tvingar den cyniska gubben sluta att skriva och i stället skickar ut honom i granskogen att leta efter unika granstammar.

Lördagen den 30 juli 2011

Skalbolaget SAAB

Dokusåpan om denna vilande bilfabrik fortsätter med ständiga nya avsnitt på halsbrytande teman.

I veckan tog pengarna åter slut och tjänstemännen fick ingen julilön samtidigt som inte en bil producerades och de kollektivanställda uppenbarligen fick ut sina arbetsfria slantar. Undrar varför man driver vidare en fabrik som inget producerar och inte får delar levererade? Och varför ska några tusen anställda ha betalt för att inget göra?

Samtidigt meddelar Antonov att rättslig process förbereds mot den svenska ledartrojkan Rheinfeldt, Borg och Olofsson. Kan man förmoda att det handlar om pengar i form av skadestånd i miljardklassen från Borgs kassakista med skattepengar?

Det luktar illa när ryssen och holländaren låter fabriken förtvina, samtidigt som allt handlar om hur man ska kunna få lån från svenska staten och EU:s bank. Redan nu kan man ana att Antonov har Muller i sin ficka, samtidigt som Muller plockar ut en årlig bonus på 60 miljoner från ”sitt” företag som gör miljardförluster. Hur mycket som landar i Antonovs fickor utan att en enda bil tillverkas, är givetvis okänt. Eller är det så att biljournalisterna håller på informationen, bara för att SAAB ska räddas som bilmärke med enorma stöd från skattebetalarna.

Dessutom tycks inte aktiebolagslagarna gälla detta bolag som för länge sedan har förbrukat sitt aktiekapital. Varför? Är det politiskt inkorrekt av våra ledande politiker att låta SAAB konka, när tydligen GM bara släppt ett innehållslöst skal med tillhörande anställda till en naiv och misslyckad skalbolagsdirektör? Är det att ta det politiska ansvaret att hålla några tusen anställda under armarna så att duon från Ryssland och Nederländerna ska kunna glänsa officiellt samtidigt som det sker en ekonomisk plundring bakom ridåerna?

Det stinker om SAABs ledning. Det osar kattskit om GM:s försäljning till en bevisligen olämplig privatperson som äger några helt misslyckade bolag. Odörer som innehåller subtiliteter som skalbolag och bedrägeri på nationell och internationell nivå. Så för guds skull, Borg och Olofsson, förhindra att skattemedel går ner i Mullers och Antonovs fickor. Det är bättre att ta kostnaden för den arbetslöshet en nerläggning skulle orsaka än att se skattemedel landar på fel ställe i denna skalbolagshärva.

Antonov har uppenbarligen köpt SAAB med Muller som målvakt och utan att satsa en enda krona. Och nu ska andra betala! För vad? Behövs fler indikationer för att denna affär handlar om en ren skalbolagshärva med massor av vacker men falsk retorik till offentligheten?

Det skulle vara mycket intressant att få veta vad Koenigsegg tycker idag. Han, som var den svenske intressenten som drog sig ur utan att tala om de verkliga orsakerna till reträtten.

SAAB har blivit det slutliga beviset för riktigheten i affärstesen att ”den första förlusten är den billigaste förlusten!”

Fredagen den 29 juli 2011

Djurens rätt

Ibland kan man undra. Innefattar djurens rättigheter även människan? Och i så fall finns det bara rättigheter, inga skyldigheter?

Hörde ett radioprogram om de lyckade försöken att skapa livsrum och möjligheter för Indiens tigrar. Man gjorde allt. Man jagade tjuvskyttarna, man flyttade bort familjer från tigerreviren, man försökte bilda tigerrevir för ekoturister. Resultatet var gott, beståndet av detta ståtliga kattdjur hade fördubblats på några år. Ett djurs rätt hade tillvaratagits! På den fattige indierns bekostnad!

Sverige är ett föregångsland när det gäller djurens rättigheter. En häst får inte stå ensam i stallet, men den kvarlevande pensionären tvingas klara ensamheten på hemmet. Fåren och kossorna ska enligt lag ha tak över huvudet när ovädret drar in, men uteliggaren innefattas inte i denna lag. Avlivandet av djur ska ske snabbt och smärtfritt, men det gäller inte människan som ligger och inväntar plågsamt sitt slut.

På sätt och vis har djuren prioriterats i lagstiftningen utan att kärnfrågan diskuteras. Hitler pratade vitt och brett om Lebensraum. Visserligen handlade hans ord bara om tyskens kontrollområde, men tänk om vi skulle dra in hela floran och faunan inklusive alla människor i detta resonemang. Har människan rätten att tränga bort art efter art i floran, ras efter ras i faunan, bara för att sedan urminnes tider homo sapiens har tagit rätten att föröka sig utan minsta gräns. I Svedala hatas jättehundlokan och den spanska skogssnigeln just för denna egenskap. Och vildsvinet skapar ständiga problem när slakten inte räcker för att förhindra detta inplanterade djur att ta för sig av rikedomen i mänskliga revir.

Det är bara att konstatera att människan utrotar djur efter djur på vårt klot, även om vissa arter bjuder på hårdnackat motstånd. Inte av illvilja utan för att människan kräver mer och mer utrymme för att överleva. Större yta för boende i samma takt som antalet homo sapiens ökar och ännu större produktionsytor för mat för att förhindra svält. Och de naturliga växterna trängs undan med följd att djurart efter djurart försvinner i samma takt som deras livsförutsättningar tas bort av människan.

Orsaken är odiskuterbar, slutsatsen är så enkel att ingen djurrättsaktivist ifrågasätter den. De verkar inte ens bry sig när en fjärilsart försvinner eller en fågelart slutar att flyga i naturen. Kan det bero på att följderna av en värld där fritt sex för människan är så självklar att man skiter i följderna?

Det är hög tid att vi alla börjar diskutera hur vi bevarar alla arter i både djurens och växternas värld genom att begränsa människans överbefolkning av vårt sargade klot. Och inte som djurrättsaktivisterna bara våldsamt protesterar mot små ”betydelselösa” enskildheter.

Det stora sammanhanget mellan miljö, artrikedom och människans medvetna och omedvetna påverkan måste upp till ytan i denna samhällets kvasidebatt där man i politiken bara vågar ta en liten fråga i taget!

Våga ställa frågan och våga debattera samtliga komponenter i en fruktansvärd komplicerad fråga! Hur räddar vi klotet åt våra barn, barnbarn och barnbarns barn?

Ett svar är självklart. Stoppa den hejdlösa befolkningsutvecklingen och därmed politikernas tillväxtkrav som bara har avsikten att fler människor ska försörja fler som inte klarar av att försörja sig. Ett moment 22 som bara kommer att tära på resurser som inte finns i morgon. En annan följd är att fattigdomen måste utrotas, vilket automatiskt leder till färre barn av någon underlig anledning. En tredje följd är att reducera religionernas makt, vilket kommer att medföra en sekularisering där levnadsstandardkraven är så höga att man anser sig inte ha råd till för många barn.

Konstigt att det fortfarande finns svenska kvinnor som vill ha tio barn från sin kropp som sedan ska växa upp med statligt stöd. Konstigt att sedan samma kvinna inte vill tillåta vargen att få en enda kull som ska få leva till vuxen ålder!

Torsdagen den 28 juli 2011

Två sidor av en kuliss

Att nära ett hopp, är det en stor livslögn?

Livet är faktiskt inget annat än en stor Potemkin-kuliss, där alla måsten är målade och alla livstillbehör skiner i sköna pastellfärger. Till och med några färgklickar har satts dit av våra makthavare.

Du måste ha bostad med telefon och brevlåda, annars kan vi inte betrakta dig som en röstberättigad och skattebetalande fullvärdig medborgare som kanske kan vara berättigad till ekonomiskt stöd!

Du måste ha Internet, annars kan vi inte kommunicera, säger verket som förutsätter att du har kunskap om datorn och råd att införskaffa detta tekniska under.

Du måste ha bil, för vi har inte råd att sätta in en busslinje för din skull. Hur ska du annars kunna ta dig till socialkontoret, sjukhuset eller posten för att hämta din pension så du kan handla överlevnadsmaten?

Men alla har inte råd och en reva i kulissen avslöjar den verklighet som kulisskonstnären försökt dölja! En reva mitt i sommaridyllen med röda stugor och skrattande barn, som visar rivningsruckel, hungriga och frysande människor, gyttjiga vägar och rökande tioåringar med fickorna fyllda med knark, pistoler och stöldgods.

Alla ska ha det bra, säger alla. Empatin flödar i vårt samhälle och rinner som kärleksfulla bäckar nerför kulissen.

Men vem ska betala? För invandrarbarnet som kommit till landet som flödar av honung, för pensionären som försöker överleva på kattmat och fattigpension, för den utförsäkrade arbetslöse som blivit hemlös, för den som drabbats av en kronisk sjukdom som raserar en hushållsbudget. Det har vi väl råd med, vi som lever i ett så rikt land, säger den rike!

Som samtidigt påpekar: "Men inte med mina pengar!"

Ett stort hål i den färggranna kulissen avslöjar den grå verkligheten bakom kulissens färggranna tapet med köer till sjukvård, arbetsgivare och socialkontor. Och de väntande står där i ösregn utan minsta skydd. Genomblöta och frysande ser de inte framsidans sol.

I Sverige finns det inga fattiga och inga hemlösa, säger makthavaren, det har vi sett till. Makten pekar på kulissens ljusblå himmel, där den värmande solen hänger som en guldknapp över ett lyckligt landskap.

Den frysande transhanken visar sig i kulissens reva och säger lite försynt, men jag då? Du finns inte, säger makten! Då går det hål i det ljusblå och guldfärgen från knappen haglar ner som ett grått stoff på en blöt mark. Bakom det ljusblå uppenbarar sig en hagelstorm som träffar makten med ursinnig kraft.

En kuliss kan vara mycket vacker. Den skapar illusioner och den försöker dölja verkligheten. Den målar övermodigt med glada färger en livslögn, ett falskt hopp och en överdådig tro på framtiden. Den visar hur bra livet egentligen är, den berättar om allt som ska ge dig ett lyckligt liv.

Har kulissen berättat allt? Gäller kulissen alla medmänniskor?

Och vad finns bakom kulissen? Där sitter alla som inte räknas! Där fryser de, som inte fick plats framför kulissens soliga framsida. Där står de magra skeletten med djupa ögonhålor och tomma magar. Där ligger de som tappade tron på framtiden och bara ser ett slut utan hopp.

Potemkin-kulissen är en chimär då den alltid har sina revor. Den trasiga tapeten avslöjar verkligheten bakom har alla regnbågens nyanser och dessutom alla varianter mellan svart och vitt. Det ideala samhällets kuliss, där hålen avslöjar människans girighet på den fattiges bekostnad, där revor visar våldets mekanik som alltid drabbar en oskyldig, där retorikens synliga och hörbara agenda alltid försöker dölja en illa sedd sanning!

Onsdagen den 27 juli 2011

Äggen slut, ett minnesproblem?

Alla lever livet framlänges men kommer ihåg det baklänges! Detta är en självklarhet för alla!

Nåja! Det finns brister i detta tankesätt. Att livet framlänges i tiden med bävan och förväntan kan ingen betvivla men alla har upplevt brister i komihåget.

Ju mer fullproppad hjärnan blir med fakta och händelser desto svårare blir det att plocka fram detaljer ur historien. Både de personliga flydda dagarnas händelser och gårdagens förvärvade kunskaper har en tendens med ålderns rätt att döljas i den mänskliga hårddiskens dimridåer.

Konstigt nog kom dessa tankar till mig när jag skrev på en lös lapp att äggen är slut, samtidigt som jag bestämde att min exsambos minnestavla med plats för magneter, lappar och en liten whiteboard ska slängas med alla sina bortglömda minneslappar och komihågnoteringar.

Snacka om ambivalens! Samtidigt som jag inte litar på mitt korta närminne, samtidigt beslutar jag att slänga ett minneshjälpmedel.

När jag betraktar denna tavla för diverse komihågfunktioner, så slår det mig hur hela samhället är uppbyggt kring minnet. Vi överflödas med allt som måste kommas ihåg. Man får inte glömma födelsedagar, bröllopsdagar, sista betalningsdag på lånet och alla djävla koder till kreditkort, dataprogram och så den där förrädiska öppningskoden till datorn som man alltid glömmer. Marknaden förser oss sedan med tekniska hjälpmedel så att inget glöms. Små minnen finns överallt. I spisen, i datorn, i telefonen, i kameran, på pappersblock som ligger överallt men inga pennor och så den där minnestavlan. Det enda man behöver göra är att komma ihåg att skriva in det minnesvärda i något av alla minnen du omger dig med.

Inte det minsta värdelösa vetande tillåts glömmas. Och allt värdefullt vetande tecknas ner i datorn och på lappar. Hur ska du annars komma ihåg alla de femhundra vännerna du har på Facebook, när ditt minne bara har plats för de åtta riktiga och äkta vännerna? Hur ska du annars veta att mjölken är slut, när du står där i affären bland alla lockande extraerbjudanden?

Men sedan tar det begränsade minnet vid. Kommer du ihåg hur din farmors huckle såg ut eller vilken sorts snus din morfar sög på? När lapparna slängts och datorernas och smartphonens minne inte kan besvara dina frågor om historien, då är du totalt hjälplös.

Alla minnen varar bara så länge det är motiverat behålla dem oavsett platsen. Men när anledningen till att behålla en kunskap oavsett det är ett personligt minne eller ett nödvändigt vetande, så släpper vi det för evigt. Vi raderar elektroniska minnen och vi glömmer utan att tänka på hur minnets mekanik även innehåller den totala och ogenomträngliga glömskans dimma.

Och en dag står vi där och gnäller. Varför skrev jag inte ner det där? Hur kunde jag glömma äggen, nu måste jag köra iväg till affären igen? Men det är mänskligt! Både att glömma och inse människans brister! Just därför måste mänsklighetens vanligaste replik vara: ”Det glömde jag!”

Måndagen den 25 juli 2011

Demokratins brister och det norska traumat

Demokrati betyder folkstyre, eller hur. Genom demokratiska folkval väljer vi ledare för världens demokratier och förhoppningsvis sker dessa på ett demokratiskt sätt så att ingen kan manipulera processen till egen fördel.

I Sverige har vi en representativ demokrati, där alla valbara oavsett åsikter har möjlighet att ta en plats i Sveriges Riksdag. Detta är den bästa av politiska världar, men retorikens lögnaktiga propaganda har även orsakat möjligheter för demokratins skamfläckar, vilket visar på påtagliga brister i demokratins grundprinciper.

I Sverige har vi följande demokratiska grundläggande och lagstadgade rättigheter direkt kopierade från regeringens hemsida: