Sven och psykdoktorn sätter sig ner i det långsmala rummet. Det är kvavt i rummet och en svag doft av polish stiger upp ifrån de ljusbeiga skinnfåtöljerna. Temperaturen i rummet är kring 25 grader och utanför är det för första gången på året möjligt att gå i kortbyxor utan att frysa. Men Sven har förstås inte kortbyxor. Han ser ut som en i Bröderna Herrey, som vann melodifestivalen under våren samma år.

– Usch, vilken dag det var igår. Hjälpte syrran att flytta. Annika, min fru, skulle också hjälpa till med flytten. Jag och Annika skulle åka till Malmö och hjälpa Christine och George att flytta in och barnen skulle vara hos mormor och morfar i Hörby. Nu kom ungarna till Annikas föräldrar, så långt blev det som planerat, men Annika låg här i Ystad och var sjuk. Jag fick själv ta kameltåget till Malmö och bära skåp och andra tunga saker de tyckte passade för mig. Det var tur att jag inte hade lovat hjälpa till med att flytta ut. Växjö ligger ändå lite väl långt bort och det är krångligt att ta sig dit med tåg. Och hyra bil tänker jag inte kosta på mig. Så mycket gör jag inte för lillsyrran. Tre år yngre än jag och redan tjugofem. Man börjar bli gubbe. Fast fortfarande har jag varken Volvo eller villa. Men barnen tjatar om att vi ska skaffa vovve. Och ungar ger förstås många vuxenpoäng.

– Annika sov djupt. På ett teoretiskt sätt vet jag att hon är vacker. Men igår hade hon 39 grader. Hennes vanliga sjuka, som ingen läkare har lyckats tala om vad det är för någonting. Den brukar komma en gång om året och gör henne sängliggande i en hel vecka. Och på sjunde dagen reser hon sig som om ingenting hade hänt. Det är likadant varje gång. Nåja alla har väl sitt kors att bära. Och hon är verkligen vacker: blont, lite vågigt axellångt hår. Blå ögon och markerade drag med läppar som verkligen skulle få en normal man att tända på alla cylindrar. Men hon skulle ha hetat Anders eller något sånt i stället. De få gånger hon har lyckats dra mig i säng brukar jag försöka tänka på någon man jag sett på TV. Ofta Sven Melander faktiskt. Min namne. Då brukar jag tänka att det är Svens läppar som omsluter mitt kön istället för Annikas mollusk. Jag har kommit ut, men bara för mig själv. Och dig nu. Vad Annika skulle säga bryr jag mig inte längre om. Och inte hennes släkt heller. Men jag skulle förlora Harriet och Siri. Hela Ystad skulle vända sig emot hycklaren Sven Johansson, pappa till Harriet och Siri. Inte kan man ge vårdnaden om en treåring och en krabat på fem till en stjärtgosse skulle de säga. Till och med i rätten. Där skulle jag förresten vara chanslös bara eftersom jag är man. Och för all del Annika skulle inte ge ungarna någon dålig uppväxt. Men jag älskar dem så mycket.

– Tur att jag jobbar i kulturbranschen. På biblioteket visar de inte sina homofoba drag lika öppet. Men Strindberg såg det som ett så stort fel att han föraktfullt kallade Siri för tribad, eller flata som det heter idag, när han trodde hon varit i säng med Marie David. Till och med jag själv har väl någon gång, när jag varit full vrålat "Inga flator, på våra gator". Men jag försöker hålla skenet uppe och påstår att för mig får de gärna hålla på så mycket de vill bara jag slipper.

– En julafton var jag i förresten Stockholm. Jag var kring tjugo och gick på folkhögskola i Östergötland. Vi var ett gäng på skolan som var lite radikalare än de andra och jag tänkte då inte fira jul. Men när julaftonen kom kände jag mig förbannat ensam och tänkte att Stockholm ligger ju ändå rätt nära, om man skulle åka upp och överraska farsgubben. Jag satte mig i bilen och körde upp till Farsta där han bodde då. Men när jag ringde på dörren var han inte hemma. Då körde jag till centralen och satte mig och väntade på att han skulle komma hem. Men hur jag än ringde från en telefonkiosk i närheten så trillade myntet aldrig ner; inget svar. Då kom en mörkhårig, lite fetlagd man fram till mig och önskade god jul. Han verkade mycket ensam så jag tänkte att jag kunde skänka honom en del av den tid jag just då hade alldeles för mycket av. Det visade sig att han kommit från Italien på sextiotalet och nu arbetade som svetsare på ett av varv som fanns i huvudstaden i början av sextiotalet.

På något sätt fick han med mig hem till en lägenhet söder om stan; precis utanför tullarna. Han skulle bjuda på någon särskild norditaliensk dryck som skulle vara både alkoholstark och god. Jag lät mig väl smaka. Sedan började han göra närmanden. Med lite sprit i kroppen var jag inte sen att acceptera en liten sexlek. Han kände ju ingen jag kände och vi skulle aldrig träffas mer. Vi höll på i flera timmar och sög, slickade, rövknullade och allt annat som hör till. När jag sedan vaknade på morgonen skämdes jag så att det gjorde ont i hela kroppen. Jag smög ner till bilen klockan sju och körde hem till farsan. Jag ställde bilen en liten bit från hans adress och väntade tills klockan blev tio. Då körde jag hem till honom och ringde på hans dörr. Han öppnade bakfull men glatt överraskad. Jag sa att jag hade tillbringat natten i bilen. Jag tror att han trodde mig. Varför skulle han inte han gjort det? Efter någon månad gick jag till gynekologen och testade mig för alla möjliga könssjukdomar. Jag hade ingen alls. Inte för att det skulle ha varit så farligt som idag. Då fanns ju inte AIDS. Inte så lång tid efter den händelsen träffade jag Annika. Jag tycker om henne men jag är inte kär i henne. Det har jag aldrig varit i någon kvinna, men hon såg bra ut och var klyftig. Första gången vi låg med varandra tänkte jag på Ernst Hugo Järegård i rollen som Erik XIV.

– Italienaren i Stockholm var faktiskt den enda verkliga erfarenhet av sex man och man emellan jag hade haft. Innan barnen kom tittade jag ofta i ett par bögporrtidningar jag sparade på. När den äldsta dottern föddes slängde jag dem och sedan dess har jag inte sett en naken karl. Vill jag lätta på trycket åker jag till Köpenhamn och går på bögklubb. Jag låtsas vara hetro och avvisar de få närmanden jag får. Efteråt går jag till en offentlig toalett och runkar av mig. Ibland vågar jag mig till och med på att göra det på toan på klubben. Men det är inte så ofta jag har så mycket mod att uppbringa. Och de gånger jag gjort det har jag köpt mig mod med för mycket sprit. Köpenhamnsresorna är inte heller så vanliga nu för tiden. Det finns ingen tid för en stressad tvåbarnsfar.

– Nåja, det var flytten jag började med. En jättesnygg kille hjälpte till. Einar hette han. Det är ju inte ett så vanligt namn nu för tiden. Han var kring 25 och välbyggd utan att det hade gått till överdrift. Han c:a 1.80 lång, hade mörkt hår, bruna ögon och var för dagen klädd i ett par blå kortbyxor och en sliten grå t-tröja. Einar presenterade sig och sa att det tagit slut med hans kille för några veckor sedan så om jag var intresserad var han ledig. Sedan skrattade han och dunkade mig i ryggen och frågade om jag inte fattade skämt. Jag måste ha sett skräckslagen ut.

– Sedan var det dags att bära kartonger, bord, stolar och en hel del annat som hör till när man flyttar. Och vad hon hade samlat på sig. Hade jag varit ägare till allt det där hade jag gjort mig av med hälften redan i Växjö. Här river vi för luft och ljus. Men syrran har alltid varit samlare. Och för all del: ett och annat kommer till nytta ibland, men det mesta ligger bara och proppar igen lägenheten.

– Hur som helst hade Einars närvaro hetsat upp mig. Jag kunde inte tänka på något annat än honom. Varje gång vi passerade varandra i trappan drog jag in hans manliga doft i lungorna. En blandning av rakvatten, deodorant och färsk svett.

– Nåja, när flytten var avklarad skulle var och en hem till sig. Det visade sig att Einar bodde i Skurup och att han hade bil, så det skulle spara några kronor om jag fick följa med till Skurup och ta tåget därifrån. Han hade en splitterny Mercedes Cabriolet av 1985 års modell. Han jobbade visst på Mercedes och hade på något sätt lyckats köpa nästa årsmodell före alla andra. Silvergrå med beige skinnklädsel luktade den lyx och ny bil.

Han parkerade på Smalgatan i Skurup och undrade om jag inte ville följa med in. Jag visste att jag inte borde, men det var som om en främmande kraft styrde mig. Jag ska bara följa med in och kanske dricka en kopp kaffe inskärpte jag i mig själv. Vi kom in i en liten lägenhet med möbler som Einar absolut inte var första ägare till. Den här mannen lägger pengarna på bilen och köper skräp till sin lägenhet. En två- och en tresitssoffa i grå skinnimitation och ett svart soffbord med en världskarta som såg ut att vara en dålig reproduktion av någon karta gjord under femton- eller sextonhundratalet. Den svarta bokhyllan innehöll några kokböcker och sedan var det bara små vita porslinsfigurer för resten: jägare, herdinnor och naturligtvis porslinskatter. På väggarna hängde affischer av brunbrända halvnakna män med något erotiskt i blicken. Mitt på bordet, i Sahara, stod en vit, erigerad porslinspenis i kolossalformat. "Vill du ha något" frågade han. Jag har kaffe, men också whiskey och öl. Jag är en mycket dålig värd, men jag känner mig så svettig att jag bara måste gå och duscha. Fram på bordet flög en Corona. En öl som jag aldrig hade hört talas om tidigare, men som tydligen kommer från Mexico. Den smakade nästan ingenting men det var inte det min uppmärksamhet var koncentrerad på.

– När han kom ut var han klädd i svarta jeans och en nästan ny vit t-tröja. Jag kunde se musklerna spela under tröjan. En doft av någon dyr herrparfym stod omkring honom. Jag vågar inte ens gissa vilket märke det var. "Du kanske också vill duscha" sa han och log. Ett leende som nästan fick det att spruta mellan bena på mig. Även om det enda ombyte jag hade var en ren t-tröja som jag tagit med om det skulle bli för svettigt så visst jag kunde tänka mig att använda hans dusch. I duschen kvävde jag min första impuls att onanera. Det var som om jag tänkte två parallella tankelinjer. En anständig: det jag borde göra och en motsatt: vad jag ville göra. I den anständiga ingick för en gång skull att onanera. Men den här gången lät jag viljan styra och avstod självbefläckelsen för en större synd…

– På kameltåget hem var jag skamset lycklig men orolig för hur det skulle vara med Annika. För första gången hade jag bedragit henne. Och för första gången sedan den där italienaren hade jag riktigt gett mig hän. Nu vet jag inte hur jag ska göra.