Måns länkar
I Getsemane Trädgård
Jerusalem, nedre staden, trettio år efter Kristi födelse, utanför Översteprästen Kaifas hus
– Åh, vad jag stör mig på honom. Han står alltid i centrum och när man försöker göra som han har sagt påstår han alltid att man missförstått honom. Det här blir min lilla revolt mot honom, "Frälsare och Messias". Kyss mig där bak. Men vördig översteprästen, jag tycker visserligen inte om den uppblåste mannen, men jag hatar honom inte så jag måste få ett löfte om att ni inte gör honom allt för illa. Ni får bara låsa in honom några dagar eller låta piska honom lite grann. Bara så att han får sig en minnesbeta. Annars kan ni titta er i stjärnorna efter min hjälp att hitta honom.
– Vill han ha slantarna eller inte?
– Hur mycket silver och guld översteprästen än ger mig säljer jag inte hans liv.
– Låt gå för det Judas, här har han sina trettio silverpengar. Visa nu var han finns. Men först till templet för att hämta några till för att gripa kättaren.
– Okej, men jag måste ha ett heligt löfte av dig. Du får inte tillåta att han får men för livet. Så mycket avskyr jag honom inte. Han ska bara lära sig en läxa. Du måste lova.
– Jaja jag lovar, följ med nu.
De två banar sig väg genom folkmyllret i de dammiga, sandiga gatorna i Jerusalems centrum i riktning mot det romerska högkvarteret. Kaifas har en blå fotsid prästskrud med kalott, Judas fotsid beige klädnad. Han går med nedböjt huvud och hans långa mörka hår hänger ner och döljer en del av ansiktet. Folkmassan flyttar sig som om Kaifas vore Moses själv. De passerar romerska soldater i blänkande uniformer, tiggare i trasor, försäljare som bjuder ut dadlar, vin och fårkött. Doft av finaste myrra blandad med de vedervärdiga kroppsutsöndringar. Alla flyttar de sig för Kaifas. Och Judas drar nytta av den respekt som ges till den höge gudstjänaren. Prästen och Jesu lärjunge ser misstänksamt på varandra. Kaifas går först och hälsar än lite nedlåtande på marknadsmånglare, än respektfullt på officerare i den romerska armén.
Jerusalem är en stor stad. Ingen vet hur många familjer som bor i den. Davids stad är centrum för den judiska religionen och innanför dess murar reser sig det återuppbyggda templet. Stort så att det skulle krävas en bågskytt med Simsons krafter fört att skjuta en pil längst ena långsidan av den mur som omger det. Här dyrkar judarna sin enda Gud och romarna gör vad de kan för att få dem att också dyrka kejsaren.
Men det utvalda folket håller sig till sin enda Gud. När Kaifas och Judas passerar templet säger Judas:
– Det var här han slängde ut månglarna ur templet.
– Och förstörde ekonomin för mången from handelsman.
– Jo, men översteprästen får hålla med om att de vanhelgade Guds tempel.
– Det tycker jag inte alls. Handelsmän är också viktiga inför Gud. Hur skulle vi annars få mat i magen? Alla yrken behövs i Guds rike.
– Också det man talar om som det äldsta?
– Det är inte dem jag talar om. De var och är en skam för templet. Men just de verkar förresten ha funnit en särskild plats i din mästares hjärta.
– Jag tycker illa om honom, det ska översteprästen veta, men så långt gick han aldrig att han sa att det var fritt fram att säja sin kropp. Det han sa var att alla, även skökorna, hade rätt att ångra sig och på så sätt komma in i herrens rike.
– Men du envisas med att säga att du tycker illa om honom i allmänhet men försvarar ändå allt han gjort. Är det inte bara för pengar du gör det här. Du måste vara karl nog att erkänna det.
– Nej! Jag gör det inte för pengarna. Han har hela tiden sagt att han ska befria oss. Och nu är det inte så mycket bevänt med den där frigörelsen. Nu säger han att hans rike inte är av denna världen. Jag har hela tiden trott att det handlade om att göra upp räkningen med romarna. Och hade han verkligen varit guds son hade han lyft av oss det oket hur lätt som helst. De andra har sagt att han kunde gå på vatten, förvandla vatten till vin och få döda att resa sig. Jag har inte sett det själv, men jag får väl tro på det. För en man med de talangerna skulle det inte varit någon konst att slänga ut romarna. Men nej, hans rike är inte av denna världen. Han behöver lära sig en läxa och tas ner på jorden.
– Jaja, det kan väl göra det samma varför han hjälper oss. Och romarna förresten; har de inte kommit med rätt mycket gott. De håller efter tjyvar och banditer och till och med rinnande vatten har vi nu i denna annars knastertorra stad. Den där akvedukten hade inte varit där utan våra ockupanter.
Kaifas pekar på en jättelik konstruktion som av valv byggda på varandra. Den ser ut som en oerhört lång bro med slut någonstans i bergen i ena ändan och den andra ändan slutade helt synligt i en brunn, där människor går och hämtar vatten. Det är mest kvinnor men också en och annan man som fyller sina ämbar.
– Du ser. Akvedukten slutar närmare templet än Herodes palats. Det hade inte varit svårt att tvinga folk att gå till romarnas högkvarter i stället för den där platsen i templets närhet.
– Ja men människan lever inte av bröd allena.
– Så riktig så, men utan bröd klarar sig inte ens den frommaste.
– Det var då en profan överstepräst vi har.
– Akta dig. Jag har makt att låta piska dig.
– Lugna sig herr översteprästen. Nu är vi framme vi templet och översteprästen kan hämta dem översteprästen tycker behövs.
– Vill han vänta här ute.
Judas sätter sig på en av de utstickande sandstenar som sticker ut från den mur som omger templet. Han tittar ut över den öppna plats som ligger framför helgedomen. Där bedrivs handel av allehanda slag. Krukor, vin och kamelskinn. Kvinnor som säljer sig finns fortfarande kvar, men numera bara utanför templets murar. Det är i alla fall något som hänt efter Jesu raseriutbrott. Innanför tempelmurarna innanför bedrivs annars en hel del annan köpenskap. Levande höns, fotsida klädnader och skräddare som bjuder ut sina tjänster. Judas ser bara trött ut och har sjunkit ihop ytterligare när Kaifas kommer ut i sällskap med fariséerna, de skriftlärda och de äldste. Alla kommer de ut från tempelområdet och hälsar avmätt på Judas.
– Nå Judas, visa oss vägen till din mästare.
Det är ett tiotal som följer Judas. De är alla klädda som i vit-och-blåfärgade fotsida klädnader och bär grånade helskägg. När människor får reda på att de ska gripa nasarenen sluter fler upp. Han som vågat påstå att han är Guds son; Judarnas konung, hädare är vad han är. Judas går längst fram, sedan de religiösa ledarna i sina fina kläder och sist tiggare och andra som går sysslolösa under dagarna.
– Nu ska han få.
– Kalla sig för guds son, har man hört på maken. Profet räckte tydligen inte för honom.
– Nu ska han straffas.
De går österut från templet och närmar sig Getsemane där Jesus väntar dem. Bakom ett dadelträd sitter mästaren själv. Lärjungarna sitter i en cirkel kring honom.
– Vem är Jesus från Nasaret, han som vågar kalla sig Messias och judarnas konung?
– Det är jag.
Jesus stiger fram och han ger de anklagande en stadig blick. En olivkvist sticker fram bakom hans vita klädnad och det korpsvarta håret reflekterar solljuset. Judas går i alla fall fram till sin mästare och omfamnar och kysser honom.
– Rabbi.
– Det står skrivet att du ska förråda mig, Judas. Men kunde du inte ha valt ett annat sätt.
Det blixtrar till i luften och Petrus svärd genom luften och skiljer örat från resten av kroppen på en av de judiska vakterna.
– Det där var inte en god handling. Jag har kommit i fred och kärlek. Ingenting annat.
Alla vill hjälpa till att gripa hädaren. Alla utom Kaifas och det högsta prästerskapet. De står lite vid sidan av och tittar kyligt på skådespelet. Judas tittar förvirrat på och hans ansikte tappar all färg. Kaifas vänder sig till Judas utan att se på honom.
– Nu har han gjort sitt och kan gå.
– Herr översteprästen minns väl sitt löfte. Skada honom nu inte för livet. Det var ett heligt löfte.
– Löften till en förrädare är ingenting värda. Gå nu din väg och sup dig full och köp några kvinnor för silvret du fick. Det går att festa om ganska ordentligt för så mycket pengar.
Judas springer i riktning mot templet. Tårarna rinner i strida strömmar längst de smutsiga kinderna och dropparna färgas bruna av vägdammet. Han har den lilla penningpung han fick av Kaifas i handen. När Judas kommer fram till tempelporten slänger han in alla pengarna och ropar:
– Här har du dina pengar. Jag har förrått din son för trettio silverpenningar, men så blev också det som står skrivet uppfyllt.
Måns Axkull