Måns Bloggsida
Det är alltid roligt att få läsarkommentarer. Reagerar du på någonting. Positivt eller negativt, kan du väl
ge mig ditt hjärtas mening på mail till maxkull@live.se. Om du vill att det ska läggas ut på sidan så tala om
det.
Vill du veta mer om mig, mitt företag eller läsa mina andra texter klicka vidare på länkarna nedan
Mitt företag Axkulls Språkservice
2012
Ystadtåget 120508
Ett litet land lurar andra länder. Dessa andra länder vill för all del bli lurade. Det lilla landet får vara med i klubben, fast det är uppenbart för alla med insikt i fakta att det inte gått rätt till. Några åt går och, som förväntat, korthuset rasar. Vems fel är det? Vems fel är det att Grekland är i kris?
På ett sätt är det uppenbart grekernas eget fel. De spenderade i decennier mer än vad de fick in. Då hamnar man så småningom på obestånd. Det gäller länder och människor.
Å andra sidan kan man undra vad som drev de europeiska beslutsfattarna att släppa in Grekland i eurovärmen. I dag finns det nog inte en enda makthavare som tycker att det var ett bra beslut. Men har man tagit fan i båten får man ro honom i land.
Nu konstrar det grekiska folket. På ganska goda grunder undrar många var de pengar som landet slösat bort tagit vägen och varför vanligt folk i Grekland ska tvingas betala för vad politikerna ställt till med.
Men vänta nu. Vem har valt dessa politiker? Vem har låtit den grekiska politiken urarta till en släktfejd mellan två familjer som klätt ut sig i ideologiska kläder? Har inte väljarna i en demokrati något ansvar för vilka de låter sig representeras av?
Det grekiska folket har slagit fullständigt bakut och valt in både höger- och vänsterstollar i parlamentet. Egentligen spelar det ingen roll. Betala måste grekerna. Vare sig de vill det eller inte. Men om de hade valt fram ansvarstagande politiker hade de åtminstone fått påverka på marginalen hur det hela ska gå till. Nu återstår egentligen bara att lämna euron och i förlängningen EU och få en säker biljett tillbaka till den fattiga delen av åskådarläktaren i världspolitiken, eller kan man hoppas, att det blir nyval relativt snabbt och grekerna börjar uppträda som det anstår ett folk som en gång uppfann själva demokratin.
Malmötåget 120503
Industrin ska vara löneledande och kvinnolönerna ska upp. Två målsättningar många skriver under på.
Att industrin ska vara löneledande beror på att det är i den den tillväxt vi alla ska leva på skapas. Att kvinnolönerna ska upp motiveras med jämställdhet. De flesta kvinnor arbetar i välfärdssektorn som nästan per definition inte utvecklas i ekonomiska termer.
Det är två argument som är mycket svåra att argumentera emot och därför finns det överraskande nog människor som skriver under på båda påståendena. Trots att de rent logiskt är oförenliga. Att vara mot tillväxt är politiskt självmord för varje politiker och att vara motståndare till jämställdhet är om möjligt ännu mer suicidalt. Därför konstruerar en offentlig tulipanaros som man knappast kan tro på själv.
Sedan kan man undra om det faktiskt inte är så att vissa kvinnodominerade verksamheter faktiskt biodrar till tillväxten. Sjukvården har för all del växt både i relativa och absoluta tal. Men idag botas sjukdomar som för inte så länge sedan var säkra dödsdomar. Men det är en upplevd mänsklig tillväxt och den kanske inte syns så mycket i nationalräkenskaperna. Däremot tar det ungefär lika lång tid att trösta en döende som alltid. Och så måste det förstås vara.
Malmötåget 120425
Gratis på tåg och bussar i närområdet. De som förespråkar en sådan ”reform” gör sig breda just nu. Jag tycker inte att det är en bra idé. Detta av flera skäl:
1) Det som man inte behöver betala för är man inte rädd om.
2) Det kostar pengar att köra tåg och buss och i synnerhet bussarna har en negativ miljöpåverkan. En icke genomförd resa har alltid bättre för miljön än en som görs.
3) Ett miljövänligt samhälle måste betala sig självt. Låter man nedsmutsare betala för dem som är något mindre smutsiga blir man beroende av dem man för allt i världen inte vill vara beroende av.
En framtida uthållig ekonomi måste försörja sig själv. I den finns inga busar att klå på pengar. Därför bör det normala vara att man betalar för det man utnyttjar. Det betyder att resurser styrs till de ställen där de behövs bäst.
En annan sak är att vissa grupper med låga inkomster kan behöva en lite billigare biljett. Dessutom är det av som ett slags glesbygdsstöd nödvändigt att köra olönsamma linjer till orter som ligger lite avsides. Men det hindrar inte att huvuddelen av en biljett i normalfallet bör betalas av resenären själv.
Malmötåget 120423
Lena Andersson skriver på DN:s ledarsida om att man bör ställa samma krav på alla. Jude som grek, norrman som same. En självklar liberal ståndpunkt som dock ibland glöms bort när det gäller medlemmar av maktlösa folk som indianer, samer och aboriginer.
Det jag menar är att liberalismen förutsätter varje människas möjlighet att välja, och välja så fritt som möjligt. Det att man är same, jude eller tillhör någon indianstam kan för all del vara en källa till stolthet, och när det är en vald stolthet är det helt i sin ordning, men när det att ha en särskild etnisk tillhörighet ställer krav på att man ska handla på vissa sätt, då bör det vända sig i magen på varje liberal. Irma Repalus krav på att judar bör ta avstånd ifrån israels politik bara för att de är judar är således mycket icke-liberalt. Judar har varken större eller mindre skyldighet till det än andra människor.
Det Lena Andersson mer sätter ljuset på är att varje kultur är föränderlig. Det är ingenting konstigt att majoritetskulturer som den svenska, tyska eller norska låter sig berikas av impulser utifrån. Efter någon eftertanke tror jag att de flesta skulle hålla med om det. Om däremot en same går i jeans eller en jude helt väljer att leva bortom sin kulturella bakgrund är det för många liberaler upprörande. Både jag och Lena Andersson vill ge dem den rätten därför att individens rätt att förverkliga sig själv genom olika livsval måste gå för allt.
En oföränderlig kultur är dessutom en död kultur.
Denna romantik kring ursprungsbefolkningar lämnar dessutom dörren öppen för diverse extremister som bara förändrar retoriken en liten smula och överför den till det majoritetsfolk de anser sig tillhöra. Plötsligt kan norrmän, svenskar eller holländare ses som utrotningshotade folk.
Om man ser den svenska kulturen som oföränderlig och tillämpar logiken som efter används av företrädare för samer och indianer finns det förvisso ett hot. Står man däremot för att man är liberal och ser sig som en del av mänskligheten är det inget problem. Folk och språk har kommit och gått. De flesta språk och kulturer som funnits i Europa finns inte längre. Det som finns är individer som orienterar sig efter föreställda identiteter. Dessa föreställda identiteter har för all del påverkat verkligheten på ett sätt så att en exempelvis en helsingborgare förstår en kirunabo bättre än hon förstår en kvinna från grannstaden Helsingör. Men det hindrar inte att föreställda identiteter kan, och kommer att, förändras. För en liberal individualist är det precis som det ska vara.
Ystad 120418
Stockeboda 120408
Lena Andersson har jag alltid uppfattat som en klok debattör. Hennes politiska
uppfattning intresserar mig förvisso, men viktigare är att hon vill ”avförtrolla”
(disenchant) världen. Hennes strävan att alltid få ner saker till logiskt
förklarbar - och försvarbara - ting har alltid imponerat på mig. Därför var det
en stor njutning att läsa hennes ledarstick i
DN 7 april.
Jag kan inte säga det bättre och ber därför läsaren till dessa rader att följa
länken.
120405
”Detta är inte ett skämt, det är ett försök att lura dig på pengar.” Så står det ofta på nätet, om än med aningen annorlunda ord.
I början blev jag arg. Tror de verkligen att jag är så dum? Det gör de inte. De vet att av 1000 personer är det bara i ”bästa fall” en som går på det och man går bara på en sådan sak en gång. Det är bara det att kostnaden för att skicka ut sådant är så marginell att det faktiskt går att tjäna pengar på denna enfaldiga promille.
För många år sedan höll ett pyramidspel på att stjälpa regeringen i Albanien. Den befolkning som nyligen lämnat de socialistiska lyckorikeslöftena bakom sig trodde på fullt allvar att de alla skulle kunna bli rika genom ett pyramidspel. Till och med i min egen samåkningsbil till Volvo Torslandaverken.
Ystad 120404
Burma börjar komma som turistland. Thailand har blivit svennigt och nya jungfruliga terränger lockar. Det kan vara bra för demokratin på lång sikt, så jag är inte emot det. Men den när den koloniala oförståelsen paras med viljan att leka kung för en vecka eller två är det inte vackert.
Så har det ofta varit med turismen. Sedd på riktigt nära håll är den motbjudande i sin självgodhet, men effekterna kan på lång sikt vara mycket positiva. Detta för att det visar lokalbefolkningen att det finns ett annat sätt att leva. Den insikten leder till frågan varför man själva inte lever i på en ekonomisk nivå som är i närheten av turisterna.
Därför är den här texten inte en hyllning till de turister som terroriserar stränderna i länder där de inte begriper mer än att spriten är billig och lokalbefolkningen artig. Det är däremot en fundering över hur de mest föraktliga av turister ibland kan åstadkomma bättre saker än de som har kunskap om och koll på varenda svältande mun i världen.
Är det då bara att fara iväg till Burma för att njuta asiatisk gästfrihet? Det bär mig emot. Just för att det så uppenbart bygger på en helt oförtjänt ojämlikhet. Men jag kommer att tänka mig för både en och två gånger innan jag klandrar människor som gör det. Inte för att det de gör inte är moraliskt förkastligt. Det är det verkligen. Men för att effekterna av deras njutningslystnad mycket väl kan komma det burmesiska folket till godo. På lite sikt i alla fall.
Stockeboda 120325
Jag har blivit regional kontaktperson för Gröna Liberaler i Skåne. Sådär bara. Förmodligen eftersom intresset än så länge är så svagt.
Egentligen borde det vara starkare. För att hantera alla de svåra miljöproblem vi står inför krävs samarbete och dynamiken i en fri marknad. Åtminstone om vi vill behålla ett demokratiskt styrelsesätt.
Nåja, jag ska inte bre ut mig allt för mycket om det just nu. I stället tänkte jag ägna dessa rader åt det vanskliga som ligger i att som fri själ engagera sig politiskt. Jag röstar inte på folkpartiet av samma outgrundliga, metafysiska skäl som en medlem i Black Army hejar på just AIK. Mina skäl till att vara medlem i och arbeta för fp är i stället att jag är övertygad om att den politik det partiet står för är den bästa för Sverige.
Men jag, precis som alla andra tänkande människor, har synpunkter på vissa delar av fp:s politik. Skolpolitiken ser jag som sjangserad till någonting i närheten av okunnig populism och delar av skattepolitiken siktar tillbaka mot det lapptäcke som på goda grunder kallades perverst. Ändå är jag medlem i fp.
Som fri debattör skulle jag inte behöva ansvara för dumheter som rut och rot. Inte behöva klä skott för olika momssatser på olika varor. Inte behöva le lite överseende när partiledningen vill vrida klockan tillbaka till femtiotalet i skolan. Men jag skulle inte heller ha den minsta möjlighet att påverka någonting.
Min åsikt är att skolan sköts bäst av skolfolk som får göra
i princip vad de vill med en given summa pengar per elev. Det måste förstås
kontrolleras att eleverna verkligen får de kunskaper de har rätt till. De skolor
som inte når målen måste obönhörligen läggas ner. Skolor som tar hand om många
elever med sämre förutsättningar ska förstås få högre ersättning för de än de
som tar emot barn med en mer genomsnittlig bakgrund. Det här måste förstås
slipas och justeras. Men i princip är det rimligt att en skola får en skolpeng
för varje elev och att eleven och elevens föräldrar gör valet av skola. Om det
är en kommunal skola eller en friskola är fullkomligt ointressant så länge
eleverna får det de har rätt till. Och om skolan gör vinst lägger jag mig inte i
så länge det går bra för eleverna.
När det gäller skattesystemet är jag en anhängare av ett så enkelt och genomskinligt skattesystem det bara går. Då skatter är nödvändiga, men alltid ställer till det, ska de hållas så låga som det bara går. Men det måste kombineras med fri utbildning och kraftigt subventionerad sjukvård etc. Just nu betyder det att det offentliga har behov av RIKTIGT MYCKET pengar. Samtidigt är skattesatser på över tjugo/trettio procent riktigt skadliga för ekonomin. Därför välkomnar jag diskussioner om hur den genomsnittliga tiden i arbetslivet ska förlängas ordentligt. Människor måste förmås att bli färdiga med sina utbildningar fort och gärna stanna i arbetslivet så länge det går. Dessutom MÅSTE ARBETSLÖSHETEN SÄNKAS. Allt detta är nödvändigt om vi ska behålla det välfärdssamhälle vi vant oss vid. En återgång till principerna för den stora skattereformen kryddat med jobbskatteavdrag synes mig vara den lösning som ligger närmast till hands för just skattesystemet. Visst kan man tycka att vissa saker som kultur eller mat bör skattesubventioneras. Men det är att släppa ut anden ur flaskan och så småningom blir skattesystemet minst lika perverst som det var före skattereformen.
Skatterna bör förstås hållas så låga det går. Tyvärr går det inte att komma undan att de måste vara ganska höga om vi ska klara alla de åtaganden som det offentliga har. Procentsatsen är jag inte säker på, men tyvärr är det tvunget att den blir ganska hög. Det är bara viktigt att hålla i huvudet att det i praktiken inte är möjligt med allt för höga skatter. Drivs skatterna in blir det en död hand på det ekonomiska livet, drivs de inte in är de fullständigt meningslöst.
En annan sak är att det är nödvändigt att på alla sätt bejaka internationaliseringen. Sedan länge vet alla svenskar att vi inte kan göra allt vi behöver själva. Således exporterar vi det vi är bra på och importerar det andra gör bättre. Samma insikt finns i de flesta länder av Sveriges storlek.
Tyvärr räcker det med att gå upp till länder av Tyskland och Frankrikes storlek för att hitta åsikten att man borde göra det mesta själv. För att själva klara oss är det viktigt att vi inte bara tar aktiv del i EU- samarbetet utan också gör vad vi kan för att EU:s gräns ska bli så genomsläpplig det går.
Handel är i princip någonting gott. Det gäller inom, liksom utom EU. Tyvärr innebär den här internationella specialiseringen att vissa svenska industrigrenar går i graven. Varvsindustrin och tekoindustrin är kanske de mest omtalade exemplen. Jag misstänker att fordonsindustrin står på tur, men än blomstrar Volvo. Även om det absolut innebär personliga tragedier går det inte att undvika. När det är slut så är det och det är bättre att omskola folk än att försöka hålla flaggan i topp på ett sjunkande skepp.
Allt detta gör att jag tycker att det är roligt att aktivt hålla på med politik. Att stå vid sidan av och hela tiden ha rätt kan väl ha sin tjusning. Men att verkligen påverka, om än aldrig så lite, passar mig bättre. Som Lenin påstås ha sagt: ”Endast den som ingenting gör kan undgå att göra fel.”
Malmötåget 120322
Även på den danska sidan sundet börjar man nu tala om att göra neddragningar i välfärdssystemen. Men till skillnad från de svenska alliansledda reformerna är det en socialdemokratisk statsminister som håller i yxan. Det återstår att se om de danska besparingarna i välfärden lyckas undvika några av de misstag som gjorts här.
Hur som helst är de lika nödvändiga där som här. Inte för att Helle Thorning-Schmidt på något sätt önskar sig nedskärningar. Utgifterna är helt enkelt större än inkomsterna och det måste alla ansvarsfulla politiker hjälpa till att åtgärda om de inte vill hamna i en grekisk situation. Och vad man än kan säga om den danska statsministern – hon är varken dum eller obegåvad och förstår fullt ut vad som krävs av henne om hon inte bara ska få bifall nu utan också omnämnas positivt i historieböckerna.
Det ska bli intressant att se hur dansk socialdemokratisk nedskärningspolitik skiljer sig ifrån svensk i alliansregi.
En principiell skillnad mellan socialdemokrati och borgerlighet är synen på individen. Där socialdemokratin gärna ser individen som en del av en grupp ser borgerligheten individen som just individuell. Kanske kan det påverka besluten i någon riktning. Men i princip bör socialdemokratisk nedskärningspolitik vara ganska lik borgerlig.
Fundering II
Femklövermöte i Ystad och Kristianstad. De fyra borgerliga partierna samarbetar med miljöpartiet. I många kommuner runt om i landet är det så. Kan det vara en modell även på riksplanet efter valet?
De flesta av MP:s rikspolitiker har hjärtat till vänster så det vill till någonting anmärkningsvärt om det skulle bli verklighet. Kanske är den nya, av MP rimligen inte uppskattade S-ledaren Löfven nyckeln till att flytta MP in i Alliansen.
Efter nästa val är det inte omöjligt med dött lopp mellan blocken och att SD riskerar att bli tungan på vågen. Det vill egentligen ingen utom de som röstat på SD. S:s drift åt höger har stött bort V, men deras ”industrivänliga” miljöpolitik skrämmer rimligen också många i mp. Har då Alliansen skaffat sig en riktig miljöpolitik kan det hända att MP dras in under de brandgula fanorna.
Det här är möjligen önsketänkande. De centrifugala krafterna inom Alliansen är stora idag och ibland verkar det som om man räknar med att förlora valet. Fem partier är dessutom inte mer disparata än fyra. Men det skulle ge allianspartierna anledning att börja tänka i miljövänligare riktning och det vore inte fel. Dessutom kunde mp kanske börja tänka i mer realistiska ekonomiska termer. Om detta dessutom hjälper till att hålla SD borta från varje form av politiskt inflytande skulle det verkligen vara en win-win-situation för vårt land.
Malmötåget 120321
Män presterar sämre om en attraktiv kvinna tittar på dem. Så är det enligt en nederländsk studie. Motsatsen, att kvinnor skulle prestera sämre i sällskap av attraktiva män tycks inte gälla. Bortsett ifrån att det behövs fler studier etc. förvånar resultatet i alla fall inte mig. I det att vara vacker ligger mycket makt och inför makten skakar vi alla.
Om jag förstått evolutionsläran någotsånär rätt bör ett manligt beteende som går ut på att dels bilda en familj med en kvinna och dels sprida sin vildhavre överallt premieras (här handlar det om en teori som utgår ifrån att gud är död och teorin som sådan är bara enkel spelteori). Det betyder i förlängningen att en vacker kvinna har makten att låta en man befrukta henne eller inte. Säger hon ja blir det vinst i det evolutionära lotteriet, säger hon nej blir det förlust. Det tror jag det att vi darrar.
Skönhet är på ett sätt kulturellt bestämd. Idealen skiljer sig åt en smula på jordklotet. I princip handlar det om att det genomsnittliga (= inte sjuka) är vackert, särskilt om det är kryddat med saker som vittnar om att kvinnan inte bara lätt låter sig befruktas, utan också att hon kan ge ett eventuellt barn mycket mjölk.
Varför darrar inte kvinnor då? Ur ett rent spelteoretiskt perspektiv har kvinnor lika stor anledning att föra sina gener vidare. Det är bara det att det som för mannen är ett kort och kärt besvär för kvinnan inte bara innebär nio månader av tilltagande arbetsoförmåga, det innebar en gång i tiden också en betydande fara för livet. Att bara låta sig befruktas av första bästa man är alltså inte någon klok evolutionär strategi för en kvinna. Det skadar inte om mannen ser bra ut (= genomsnittlig med rätt mycket större muskler än genomsnittet). Kvinnan måste också försäkra sig om att han kommer att stanna och ordna mat till och försvara familjen.
Summa summarum: ser man det ur ett strikt spelteoretiskt perspektiv är det lättare för mannen att bli styv än för kvinnan att bli blöt. Kvinnan är inte programmerad till att se varje man som en tänkbar sängkamrat. Därför, tror jag, är det inte lika viktigt för en kvinna att göra ett gott intryck på en man än det är för en man att göra ett gott intryck på en attraktiv kvinna.
Ystad 120316
Steven Pinker, som skrev en tjock bok om att människan inte var ett blankt papper har kommit med några iakttagelser som går på tvärs emot stämningen i den allmänna debatten. I sin nya bok menar han att människan på det hela taget blivit mindre och mindre våldsam under de senaste seklerna. Johan Norborg refererar forskningen i Metro och professorn välkomnas till Skavlan. Jag är normalt positiv till den här sortens forskning, men för att inte riskera att hamna i rent epigoneri tar jag i stället min utgångspunkt i det faktum att den skola av klassiska liberaler som Norborg tillhör är enormt optimistisk.
Inte så förvånande kanske. Även om de nyliberala teserna verkligen inte tillåtigts påverka samhället ograverade måste man säga att liberalismen har gått segrande fram. Inte bara så att de länder som utvecklat varianter av detta samhällssystem har lyckats alldeles över förväntan, de som försökt att införa någonting annat har stött på oerhört stora problem. Inte bara i uppenbart misslyckade ekonomier som Nord-Korea och östblocket. Även de partiella försök till äkta socialism som gjorts i Västerlandet har efter bara några år fått avvecklas. I Sverige är förstås ”valpskatten” och i mycket högre grad löntagarfonderna genuina misslyckanden som snabbt fått avvecklas, eller göras tandlösa. I andra länder har man försökt socialisera stora industrier, och utanför den rätt specielle råvarusektorn har det resulterat partiella eller fullständiga misslyckanden.
Det jag försöker säga är att nittonhundratalet på samma sätt som andra halvan av artonhundratalet innehöll betydligt många fler segrar än nederlag för liberalismen och att det därför inte är märkvärdigt om den rörelse som är bärare av dessa ideal också ser ljust på framtiden.
På den andra planhalvan i politiken, den socialistiska, frodas allehanda dystopier. Det har aldrig varit värre än nu och inom kort kommer världen att gå under i en kapitalistisk kris, ett storkrig eller en miljökatastrof. Allt finns för övrigt förutspått i Marx teorier, men den socialism som sedan ska resa sig som en fågel Fenix ur askan är det ingen som riktigt tänker på. Förmodligen eftersom den även för anhängarna känns allt för verklighetsfrämmande och orealistisk.
Den tredje gruppen i politiken då? Den gröna rörelsen. Om liberaler och socialister är splittrade är rymmer denna rörelse enorma klyftor. Möjligen eftersom decentralisering är ett av de många kodorden för rörelsen. Den rymmer allt ifrån pessimister som ser människan som en skurk i en sorglig tragedi till relativt sansade teknikoptimister. Pessimisterna står närmare ett socialistiskt, eller till och med konservativt tänkesätt och optimisterna närmare ett liberalt. Segrarens optimism slår igenom även här.
Ystad 120314
Jag saknar min Ann. Ann Heberlein. En klartänkt kvinna som förmådde tänka längre och mer sammansatt än alla andra. Nu ägnar hon sig åt ytligheter som ärligt talat mindre begåvade skribenter kan ägna tid åt.
I dagens Sydsvenskan skriver Heberlein om att det inte kan vara att älska om en man slår en kvinna. Visst det stämmer ytligt sett är det kärlekens antites att plåga en annan människa. I det har hon alldeles rätt. Hon lägger till lite vanliga feministfloskler och så har hon förbrukat en spalt i tidningen. Vi har hört det förr, och det tål väl att sägas igen, men varför ska en av Skånes skarpaste hjärnor kasta bort energi på att säga samma sak som kvinnojour efter kvinnojour säger utan att försöka skapa nya insikter? För det skulle Heberlein vara mäktig – om hon bara vågade. Att borra sig djupare ner i ett destruktivt förhållandes djävulska mekanismer.
Det påminner på många sätt om Noam Chomsky som på alla sätt är en lysande språkvetare, men som åker världen runt och predikar osmälta vänsterfloskler om USA:s ondska. En skarp hjärna som inte ägnar sig åt det den verkligen är duktig på utan har fått för sig att den har en mission att utföra.
Kanske beror det på att det är trevligare att få massans bifall än ointresse eller i värsta fall förakt. Kanske har det någon annan individualpsykologisk förklaring. Möjligen har det med ett ”messiaskomplex” att göra; en vilja att bryta sig ut ur elfenbenstornet och verkligen göra skillnad. Jag känner varken Heberlein eller Chomsky personligen, så jag vet inte.
Det jag vet är att de tidsbundna floskler som Heberlein och Chomsky slänger sig med kommer att vara glömda om femtio år. Däremot kommer deras genuint banbrytande arbeten inom sina respektive specialområden att nämnas åtminstone med någon aktning. Den som bara flyter med i sin egen tids vågor är dömd att drunkna i dem.
Ystadtåget 120313
(Att jag då och då använder tredjepersonspronominet ”hen” beror inte på att jag inte tycker att det är någon skillnad på kvinnor och män. Världen skulle vara bra tråkig då. Orsaken är i stället att jag inte vill göra det onödigt lätt att identifiera min olycksdrabbade kollega)
En kollega har fått sparken. Efter sommaren finns det inget arbete för ”hen”. Inte för att kollegan arbetar dåligt eller skulle ha några andra brister. Helt enkelt eftersom kollegans behörigheter inte är helt i ordning – just nu. Men till sommaren är de i ordning enligt facket på just vår del av skolan. På den del av skolan som går under namnet ”landet” är uppfattningen en annan.
Centralt i de uttryckta skälen är att en fackligt aktiv mans hustru fick sparken för ett antal år sedan. ”På grund av arbetsbrist” efter sexton års anställning. Han har sedan dess suktat efter att hämnas frun. Fan tro’t.
Jag har inte sett hur kollegan undervisat. Hen verkar vara omtyckt och kollegans elevers resultat på de nationella proven har varit lysande. Det finns planer på att nyanställa så någon arbetsbrist är det inte.
Det ska vara vänsterns skola och det loja arbetstempot är precis det jag hade väntat mig. Men att beslutsordningen skulle vara så militärisk och revirpinkandet mer utbrett än på alla andra arbetsplatser jag arbetat på var fullständigt mot allt jag förväntat mig. Jan Carlsson rev pyramiderna under åttiotalet och fick entusiasm och energi tillbaka. Här härskar lättjan, letargin och de järnhårda beslutsgångarna. Det är verkligen någonting av DDR över det hela. Håll käft och gör för allt i världen inte ett bra arbete, det kan användas emot dig.
Den här stämningen är riktigt obehaglig. Vem ska drabbas härnäst? Kremlologin arbetar på på rasterna. Vem kan man lita på? Bästa att inte säga någonting till någon. Och söka andra jobb…
Nu får jag dåligt samvete för att jag beklagar mig. Trots allt har jag ett arbete. Det skulle bara vara så mycket trevligare om man kunde veta vem man kunde lita på.
Ystad 120302
Goda människor har hjärtat till vänster? Det påstår i alla fall Hayek, i sin berömda ”Vägen till träldom från 1944”. Ändå slutar deras insatser, fortfarande enigt Hayek, med ett förslavat folk.
Jag tror inte fullt ut på Hayeks dystopi om att minsta antydan till samhällerlig inblandning i den direkta produktionen automatiskt leder till helvetet. Jag är generellt emot sådana ingripanden, men av andra skäl. Däremot har jag iakttagit samma sak som han: människor med moralisk resning, som är beredda att göra oegennyttiga saker, är i större utsträckning än andra vänster.
Ändå är jag övertygad om att den liberala ideologin har förutsättningar att skapa en långt mycket bättre värld än den socialistiska.
En tanke är att det handlar om verkligheten och verklighetsbilden. Om bilden av verkligheten skiljer sig för mycket ifrån den verklighet som faktiskt finns blir man tvungen att justera människorna så att de passar in. Om bilden tillåts utjämnar man de ojämnheter som finns i människan och anpassar på så sätt verkligheten efter kartan.
En kollega till mig, vänsterpartist och på många sätt det man brukar beskriva som en god människa är intressant att tala med. Hon har två barn och hennes vedermödor med att uppfostra dessa två känner jag igen. Men ibland kommer hon ihåg att hon är vänsterpartist och feminist. Då går skivan igång och jag vet vad hon ska säga redan innan ljuden har lämnat munnen på henne. Inte så att det inte ibland ligger någonting i det hon säger, det gör det då och då, men för att höra det går jag hellre till källan. När hon åter glömt sin politiska hemvist och åter säger unika saker om sina egna upplevelser som kvinna, mamma och lärare blir det genast mycket intressantare tala med henne. Hon är fortfarande vänsterpartist, men då säger hon unika saker som jag lär mig någonting av.
Jag förmodar att jag är likadan. Det osmälta tankegods jag ibland trumpetar ut är inte mycket att lyssna på. Däremot tror jag att jag har någonting att ge om jag kränger av mig den ideologiska huden och bara funderar på hur det är och känns. Men, och det är ett viktigt men, jag tycker att det är viktigt att tänka på att saker och ting ska betalas.
Så åter till frågan om godheten. Jag försöker att vara god och göra gott. Som alla andra har jag andra impulser, men då gäller det att låta sitt bättre jag styra. Vänstern tänker på kort sikt och då är deras olika förslag ofta det som skapar störst lycka hos dem som är föremål för besluten. Men på lång sikt ska det betalas och då riskerar hela landet att kastas in i en grekisk tragedi. Det gäller att även på lång sikt vara god.
Ystadståget 120229
Så var det alla dessa arabiska män. De hotar Västerlandet med sina barbariska seder och förvridna syn på kvinnor och homosexuella. I skolan lär de sig absolut ingenting heller. Bara står och föraktar allt och alla som inte är som de. Och stjäl mobiltelefoner från hederliga svenska ungdomar.
Naturligtvis måste det inte vara så här. Ingenting tyder på att den maximala intellektuella kapaciteten skiljer sig på något avgörande sätt mellan en ung man från Kirkuk och en från Kristianstad. Av allt att döma är deras maximala utvecklingsnivå jämförbar. Några kan nå längre, andra kortare, men det är likadant oavsett var man har sina rötter.
Nyckeln måste alltså finnas på något annat ställe än innanför pannbenet.
Som lärare är jag speciellt intresserad av vad som händer och sker in skolan. När en ung man med rötterna i Mellanöstern börjar skolan sätts en rad stödåtgärder in. Som om själva det att komma från den delen av världen vore ett handikapp. Ofta placeras eleven en särskild grupp för elever som lär sig svenska som främmande språk. Det finns absolut skäl att ta hänsyn till att elevens modersmål inte är svenska, men om det ska vara i särskilda klasser med nästan generande låga krav på eleverna är en annan fråga.
När sedan många lärare antingen talar nedlåtande om ens kultur eller rent av är rädd för en kan man förstå att dessa elever tar chansen att göra revolt. När det högsta möjliga är att öppna en egen pizzeria vänder sig många i besvikelse bort från samhället.
Att det är så här beror på många olika saker. Ren rasism är förstås en del, men trots allt inte den viktigaste förklaringen. En mycket viktigare förklaring är de perverterade förväntningar som riktas mot dessa unga människor.
För att åtgärda en viktig del av det här har jag börjat göra två saker: 1) jag ställer mycket höga krav på mina elever från Mellanöstern. Inte högre än på deras klasskamrater, men inte lägre heller. 2) Jag har lärt mig lite grann om arabisk kultur och refererar ibland till Mesopotamien eller Gilgamesheposet i min undervisning. Det gör att det plötsligt förvandlas från någonting att skämmas över till en källa till stolthet att vara arab.
Det är inte mycket jag har gjort, men det har haft effekt. Det är en helt annan resning på dem nu. Nu kan de vara stolta inte bara över att de kommer från en intressant del av världen, de har också klarat att svara upp mot högt ställda krav.
Malmötåget 120222
Feminister förföljs, hatas och förlöjligas. Jag är inte feminist. Om det inte bara innebär självklarheter som att alla ska ha samma chans i livet oavsett om de fötts till kvinna eller man. En sådan feminism tömd på innehåll kan jag ställa upp på, men då är det lika meningslöst som att kalla sig demokrat. Alla anständiga människor i Västerlandet är demokrater, men det betyder också allt och ingenting.
Icke desto mindre har alla som respekterar andra rätt att bli respekterade och tagna på allvar.
Just nu pågår en debatt med utgångspunkt i en bok som heter ”De hatade” eller någonting sådant. Den boken beskriver vilka det är som ”näthatet” riktar sig emot. Jag har inte läst boken, men det tycks som om den beskriver ett hat som riktar sig mot alla som kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det tycks som om det är en djupt konservativ rörelse av främst män som blir nervösa av minsta ifrågasättande av de rådande strukturerna.
Det är alltså inte bara feminister som förlöjligas. Det är alla som vågar tänka lite mer avancerat än en kaffebordsdiskussion på ett verkstadsgolv förmår göra. Att det är feminister i synnerhet just nu beror på att de upplevs som ett större hot än marxister och anarkister. Hade dessa senare två grupper, som jag inte heller har några större sympatier för, setts som lika hotfulla hade de också terroriserats lika grundligt.
Denna antiintellektualism skrämmer och stör mig. Bland annat för att jag vill ifrågasätta åsikter som jag finner tveksamma utan att behöva riskera att klumpas ihop med diverse snedseglade idioter som inte vet att skilja på verbala rallarsvingar och intellektuell skärpa.
Jag tycker att genus-”vetenskapen” kan ifrågasättas på rent vetenskapliga grunder. Att marxismen bygger på en fullständigt daterad vetenskap och att anarkismen förutsätter en människa som inte finns. Inte så att jag hatar dem som förespråkar dessa ideologier. De är i sin fulla rätt att försöka övertyga mig om sanningshalten i sina respektive påståenden.
Vad som stör mig ät att offret ofta får en aura av sanningssägare omkring sig. Visst, feminister, marxister och Jehovas vittnen förföljdes och förföljs av högerextrema personer. Så är det. Det går inte att ifrågasätta. Men av det följer inte att de automatiskt har rätt. Jag tänker inte låta några högerextrema stollar styra vilka jag ska hålla med och inte hålla med.
Så det så.
Ystad 120219 Fundering 3
Han och hon eller bara hen. Debattens vågor går höga i vissa kretsar, andra skakar bara på huvudet. Men de kretsar debattens vågor går höga i går ibland före och är pionjärer för nya sätt att säga och göra. Och en stor del av världens språk har samma pronomen för hon och han. Finska och mandarinkinesiska brukar framhållas. Finska eftersom det är statsbärande språk i ett grannland och mandarinkinesiska eftersom det är världens största språk. Bland de indoeuropeiska språken är persiska det största jag känner till som inte har denna distinktion. Men det är möjligt att även större indoeuropeiska språk refererat till både Sten och Stina med samma pronomen. Jag kan bara inte se att detta på något sätt gjort dessa länder mer jämställda än Sverige. Av allt att döma är det väl snarare tvärt om. Även om det absolut inte beror på avsaknaden av ett han och ett hon.
Ideologin att en människa ska få miljoner val i stället för två kan synas sympatisk. Jag tycker inte det. Alla som varit föräldrar vet att det finns en period i barnens liv då det där med kön är viktigt. Somliga förstärker det, somliga försöker motarbeta det, men perioden finns där. I vår kultur tar det sig ofta uttryck i en prinsess- respektive riddarvurm. I andra kulturer tar det sig andra uttryck, men den finns i alla kulturer.
För att formas till en hel människa är det viktigt att landa i sig själv. Det gäller förstås inte bara vilket kön man tillhör, men könet går inte att tänka bort. Det är inte bara en social konstruktion.
Det känns egentligen lite fånigt att behöva skriva sådant här. I en värld där kvinnor systematiskt får sämre chanser än män är en del av den rörelse som påstår sig slåss för kvinnorätt intrasslade i en lingvistisk fråga som bevisligen saknar relevans.
Förmodligen handlar det om en sammanblandning av jämställdhet med jämlikhet. Jämlikhet är när alla är likadana och det är verkligen ett skräcksamhälle. Verklig jämställdhet bygger på att alla är lika mycket värda oavsett om de är kvinnor eller män, svarta eller vita unga eller gamla.
Verklig jämställdhet bygger också på att man accepterar varandras olikheter. Att kvinnor och män skulle vara fullständigt lika bortsett från vissa självklara fysiska olikheter är också närmast skrattretande. Varför skulle evolutionen i just människans fall ha frambringat två exakta kopior där den enes kön av praktiska skäl är riktat utåt och den andras inåt? Inget annat djur jag känner till har identisk mental utrustning. Att den i just människans fall tycks ovanligt lik hindrar inte att det finns systematiska skillnader.
Riktig jämställdhet kräver att alla får möjligheter att utveckla sina anlag, talanger och intressen maximalt. Det faktum att man är kvinna eller aboriginer ska inte göra att ens prestationer bedöms på annat sätt. Varken positivt eller negativt. Det är möjligt att det blir lite fler manliga brandmän och kvinnliga förskolelärare. Vad gör det, så länge det inte finns någonting som hindrar att kvinnor som passar till det väljer ett ”manligt yrke” och män som är lämpliga väljer ett ”kvinnligt yrke”?
Sedan finns det strukturer som verkligen gör att det blir orättfärdiga obalanser. Både lönemässigt och i yrkesval. Dessa strukturer bör en kvinnovänlig kvinnorörelse ägna sig åt i stället för att trassla in sig i lingvistiska kullerbyttor utan reell betydelse.
Ystad 120219
Socialdemokraterna är på väg tillbaka under den nye ledaren Löfven. Just nu verkar han göra allt rätt och alla tycker att han gör ett bra jobb. Jag håller med, men vill ändå peka ett problem som ändå tycks finnas:
Det är i själva skälet till hans framgång: det att han förstår att det gäller att i första hand tilltala väljarna och inte partifolket. Och, oavsett vad man tycker om det, är väljarna mindre tilltalade av lösningar som på avgörande sätt förändrar vardagslivet för dem. Många ser gärna att kärnkraften avvecklas, men få är beredda att betala ett radikalt högre pris för elen. Det här vet Löfven och har format sina framträdanden efter den insikten. Problemet är bara att de två andra rödgröna partierna har centrala krav som just innebär att uppoffringar av just den typ Löfven vet att folk inte vill utstå. Det betyder att SAP möjligen kommer att fortsätta växa, men att avståndet till de övriga rödgröna kommer att växa.
Många är tveksamma till EU, men nästan ingen är beredd att betala priset för denna isolationistiska politik. En svensk ökenvandring utan utbyte med andra europeiska länder skulle vara en katastrof större än de flesta kan förställa sig. Det vet de flesta insatta politiker, men folk i allmänhet förknippar mest EU med synpunkter på gurkform och övrig byråkratisk klåfingrighet.
Allt det här betyder att SAP, givet att man fortsätter på den inslagna vägen, kan växa med betydande siffror och kanske hamna någonstans mellan 30 % och 40 % i valet 2014. Kanske blir de rödgröna tillsammans större än Alliansen och får ta över regeringsmakten. Då återstår att tråckla ihop en politik mellan ett i reell mening konservativt stort SAP och två mindre partier med en radikalt annorlunda politik.
Detta framtida SAP kan mycket väl få en politik som ligger närmare Alliansen än den tillväxtfientliga politik de rödgröna kollegerna driver. Det kommer att bygga in problem redan från början i den rödgröna regering som kanske, kanske tillträder efter valet 2014.
Ystad 120219 andra funderingen
Jag tycker mig se en skarp klyfta växa fram i svensk politik: den mellan de tillväxtfientliga och tillväxtvänliga partierna. Ur opinionssynvinkel är det egentligen inte så viktigt. Tillväxtens vänner har som lägsta varit ”nere” på 80 %: Men det finns tillväxtfientliga synpunkter som så småningom måste hanteras av alla politiker, oavsett kulör.
En sådan är att människan aldrig tycks få nog. Inte så att jag är moraliskt upprörd över att människor överkonsumerar, folk får förstås göra vad de har lust med med sina pengar. Men att det går åt råvaror som så småningom kommer att ta slut. Oavsett hur mycket olja man tror att det finns kommer den en vacker dag att ta slut. Det samma gäller för rätt mycket.
De enkla lösningarnas förespråkare säger förstås att det bara är att förbjuda det som är skadligt. Det kan man säkert få med sig folk på så länge folk inte får reda på vad det innebär: ställa av bilen, cykelsemester på ledigheten etc. Ett parti som förespråkar sådana lösningar kommer inte in i riksdagen, för att inte tala om att få förtroendet att leda landet.
Problemet består alltså i att svara på frågan om hur vi får en uthållig ekonomi utan att sätta demokratin på undantag? Frågan kan också formuleras som: hur får vi med folk på att ställa om sina liv på det sätt som krävs för att vi ska kunna fortsätta att leva på jorden?
Jag har egentligen inget tydligt svar på de här frågorna. Det jag vet lösningen måste innehålla är en (social-)liberal ekonomisk politik och ett välutvecklat demokratiskt system där öppenhet är ett kännetecken för myndigheterna. Men innanför de vida ramarna finns ett ganska stort rörelseutrymme.
Ystadtåget 120214
Jag har bara ytligt följt debatten som Bengt Ohlsson satte igång i DN för några veckor sedan. I en artikel slog han fast den självklara tesen att kulturen inte behöver vara vänster. Om jag förstår honom rätt menar han att kulturen ska vara spretig och motvalls, men att det inte alltid självklart innebär att den ska vara vänster.
Sedan har jag läst det ena tokiga inlägget efter det andra. Allt ifrån att Ohlsson är anti- (icke-) intellektuell och att kulturen måste vara vänster eftersom det är att vara emot makten till att kulturen måste vara vänster på samma sätt som det krävs av kulturpolitiken att den är höger.
En levande kultur får väl söka svar både till höger och vänster. Mittemellan också för den delen. Att sätta upp scheman för hur någonting ska göras är direkt kulturfientligt. Den kultur som sitter inskrämd i vänsterfållan är fullständigt ointressant kultur av samma skäl som ”politiskt inkorrekta sanningssägare” undantagslöst producerar gnäll värdigt ett sämre fikabord. Den har helt i onödan lagt på sig en världsförklaring som uppfattas som nyckeln till allt.
Jag håller verkligen inte med många stavelser av det Ernst Jünger har skrivit. Som värdekonservativ nationalist står hans åsikter så långt ifrån mina man kan komma. Men jag beundrar hans sätt att leta utifrån ett eget tänkande.
Likadant är det med Solanas manshatartexter. Inte för att jag håller med särskilt mycket av hennes åsikter, men hon har in alla fall en inre kompass. Harry Martinson och Vilhelm Moberg högaktar jag också. Den sistnämnde närde också åsikter som ligger ganska nära mina egna.
Kulturutövaren har när allt kommer omkring bara sin känsla. Allt annat blir pynt som allt för ofta handlar om att bekänna sig till rätt grupp för att få deras godkännande. Visst är det begripligt att man vill ligga under samma täcke som några män eller kvinnor man beundrar. Den sanne kulturutövaren är varken höger eller vänster till sin natur. I ställer följer hon sin inre kompass och tar alla möjliga intryck från de håll där det går att hitta intressanta synpunkter.
Ystad 120212
Mycket av det svenskar gjorde under nittonhundratalet gjordes inom ramen för nationalstaten. Till dels är det fortfarande så, men värnplikten är borta, alla svenskar tittat inte längre på samma Hylands Hörna och lyssnar på samma melodiradio. Friskolorna har också gjort att ännu en mötesplats för folk av olika social bakgrund har fallit bort.
Man kan tycka att det är bra eller dåligt. Många saknar nog inte Svt:s försök till folkuppfostran. Men jag saknar ändå lite grann den tid då vi på skolgården i mellanstadiet pratade om Mobergs ”Rid i natt” och idoliserade Ygge från Bläsmåla. Idag är de gemensamma medieupplevelserna reklamfilmer och ett litet antal tävlingsprogram. Reklamfilmerna eftersom de är likadana på alla kanaler och exempelvis schlagerfestivalen för att den fortfarande drar en miljonpublik.
Det finns utan tvekan någonting positivt med att man numera har rätt att välja sitt liv i stort och smått. Men har någonting gått förlorat?
Den gamla TV-teatern visade pjäser av Norén som hade fått en betydligt mindre publik idag. Men större delen av denna publik tittade nog på pjäserna eftersom de inte var någonting bättre på TV. Om de verkligen fick med sig några livsvisdomar är väl mer tveksamt (eller är jag folkföraktande nu).
De mer handfasta insocialiseringarna i samhället: lumpen för halva befolkningen och den integrerade gymnasieskolan för 97 % finns idag inte kvar.
Internet har dessutom gjort det möjligt för även mer aparta åsiktsriktningar att hela tiden bara tala med åsiktsfränder. Det är ett tveeggat svärd. Dels var det positivt under arabvåren att människor med avsky inför korrupta regimer kunde se att de inte var ensamma, dels tillåter det figurer som Anders Behring Breivik att grovt överskatta stödet för de egna paranoida fantasierna. Faktiskt ställde det även till det för arabrevolutionärerna. På Twitter och i övriga sociala medier kunde de inbilla sig att stödet för extrema muslimer var mindre än det verkligen var. Valresultaten måste ha kommit som en kalldusch för många av dem.
Denna nya sköna värld tycks innebära frihet från att behöva umgås med folk man inte förstår. Det är i sig ett hot mot sammanhållningen i föreställda gemenskaper som nationen. Men det är också en frihet att slippa tröska igenom argument man redan hört och förkastat eller accepterat tusen gånger. Människor på ens egna intressen, på ens egen nivå finns aldrig längre bort än närmaste dator.
Ystadtåget 120209
Bland det mest fåfånga man kan ägna sig åt är att spekulera om kulturers uppgångar respektive nedgångar medan det håller på. Ändå tänker jag göra just det:
Kina och i någon mån Indien stärker sin ställning i världen just nu. Det kan enklaste Trollhättebo intyga. Västerlandet verkar just nu förlora i relativ betydelse. Få delar blir fattigare i absoluta tal, men relativt tappar Västerlandet i betydelse.
Det märks inte minst i den arabiska våren. Inte för att de nödvändigtvis tittar på Kina för att hitta mönster att bygga sina unga demokratier i vardande på. Det gör de inte. Men de tittar inte heller lika mycket som vi kanske hoppas på oss för att hitta mönster.
Det verkar som om Västerlandet är uttröttat. Det finns en våldsam glädje i konsumtionen, men lusten att producera saker står inte alls i paritet med den. Tyvärr.
På något sätt inbillar jag mig att det är ett mönster alla mäktiga kulturer går igenom. Människan är beredd att arbeta hårt om det ger en belöning senare. Men denna belöning måste komma någon gång. Då börjar de rika och mäktiga lämna dygderna bakom sig och vältra sig i lyx. Då är det bara en tidsfråga innan nästa kulturkrets kommer och kör om.
Det behöver inte bli så väldigt plågsamt. När Storbritannien krängde av sig ledartröjan till nästa engelskspråkiga land innebar det faktiskt inte att de blev fattigare i absolut mening. Bara att de under en tid inte hade samma imponerande tillväxt som andra utvecklade länder.
Fundering 2
Jag har två kinesiskor i klassen. Den ena har gått ett tag och den andra var ny för i kväll. De lyste upp så när jag talade om att även kvinnor och kvinnor kunde vara sambor med varandra. För att ställa mig in hos klassens två muslimer hade jag tidigare talat om att det var ”haram”, synd, att leva som sambor. Det kunde jag bjuda på. Men vad skulle det vara bra för att jag sedan gick vidare och upplyste om att det vara ”haram” med enkönade förhållanden? Jag hade redan fått med dem på vagnen genom att visa att jag förstod innebörden av ett islamskt begrepp, varför var det tvunget att markera att jag kände till någonting som de redan visste att jag kände till?
Nåja, mina elever är inte på så språkligt hög nivå än. Förmodligen förstod inte kinesiskorna vad jag talade om. Men varför skulle jag hjälpa till att hålla liv i religiösa och kulturella fördomar jag innerligt avskyr? Jag vill ju av hela mitt hjärta att människor ska vara fria att skapa sig de liv de önskar.
För övrigt tycker jag hjärtligt illa om den nya lagen (lokala ordningsstadgan?) i St Petersburg om att det är straffbart att tala positivt om homosexuella aktiviteter.
Malmötåget 120209
Pension vid 75. Sällan har det tagit sådan fart i debatten. De som ser att det är nödvändigt om välfärden ska kunna upprätthållas mot dem som sett fram emot att få sätta guldkant på de sista åren i livet. Kanske vid 65 kanske redan tidigare. Också förstås alla arbetslösa som står vid sidan av och tycker att man borde väl ge dem arbete innan man börjar diskutera att de som har jobb ska fortsätta med det upp i riktigt aktningsvärd ålder.
Saken är den att när ATP kom till en gång för länge sedan var meningen att en människa skulle kunna behålla en tillräckligt stör andel av tidigare inkomst för att kunna slippa vara beroende av släktingar eller det allmänna resten av sin då relativt korta förväntade livslängd.
Det har för all del gjorts en reform av pensionssystemet som tog bort de värsta excesserna, men dock kvarstår det faktum att vi måste arbeta längre om vi vill kunna behålla vår standard någotsånär efter pensionen. Under hela denna tid har man vant sig vid att drömma om en lång tid av friska år efter arbetslivet då drömmar ska kunna förverkligas. Det är klart att det tar hus i helsike om en makthavare vill dra undan mattan för de drömmarna genom att skjuta upp befrielsen till fem, sex år före svenskens genomsnittliga livstid går till ända.
Reinfeldt har inte yttrat det här för att fiska röster. Det finns helt enkelt inga röster att fiska i längre bindningstid vid arbetslivet. Det förstår högerledaren och hans rådgivare. Däremot är det ett symptom på att Moderaterna börjar se sig som statsbärande. På sikt verkar det klokt att redan nu parera den annalkande standardsänkningen för pensionärer. Om man inte gör någonting åt det här problemet kommer framtidens pensionärer att avundas dagens ”fattigpensionärer”.
Så, dags att bli lite konstruktiv. Hur bör då systemet förändras så att det totala antalet arbetade timmar i samhället ökar? Först och främst genom att göra pensionsåldern flexibel. Uppenbart är att fysiskt tunga arbeten inte kan ha en pensionsålder vid 75. En byggnadsarbetare eller löpandebandsarbetare måste sluta mycket tidigare. På vissa arbetsplatser kan omorganisationer hjälpa till. En sjuttiofemåring kan inte göra allt arbetsuppgifter på ett daghem, men visst finns det uppgifter som den äldre genorationen kanske till och med klarar bättre än de yngre. Jag tänker på sådant som att berätta sagor eller läsa högt för barnen. Det kommer förstås också att innebära att alla på ett daghem inte har samma arbetsuppgifter. Kanske synd för de unga som gärna myser med barnen, men så kan man få in fler i alla åldrar och jag är övertygad om att det skulle kunna fungera på samma sätt på många arbetsplatser.
Det handlar om att väga upplevda behov mot faktiska resurser. Vi i Västerlandet har haft våra goda år då vi kunnat leva på de fattiga i världen. När Kina och Indien nu reser sig ur sin fattigdom tvingas vi att inse att de inte kommer att fortsätta att vara leverantörer av billiga produkter. Det går lika bra att konstruera en bil i Bangalore som i Trollhättan. Skillnaden är bara priser på ingenjörerna. Och att indiern ofta är beredd att arbeta hårdare.
Därför sätter Reinfeldts försöksballong ljuset på ett västeuropeiskt dilemma: arbeta mer med bara måttligt sänkt standard eller arbeta mindre och ställa sig vid sidan av i den globala konkurrensen.
Ystadtåget 120208
Alla människor har olika åsikter i samhällsfrågor. En tycker att en stor offentlig sektor är en styggelse medan en annan ser den som lösningen på alla problem.
På något sätt går det alltid att koka ner motiven till åsikterna till enkla saker. Att höginkomsttagare i större utsträckning gärna ser ordentliga skattesänkningar än fattigare människor beror helt klart på att det är de med pengar som genomsnittligen måste betala till dem med lägre inkomster överraskar ingen. Att intellektuella storstadsbor är mer för satsningar på ”finkultur” än älgjägare i Norrlands inland är väl inte heller ägnat att förvåna.
Men om man ser bortom dessa rena intressedrivna åsikter, vad brukar man då använda för att motivera att politiska beslut? Det första är förstås att en sak behövs: Vi bygger en arena i vår stad eftersom vi tycker att vi behöver den. Mot behovet står alltid resurserna som aldrig är oändliga. I skärningspunkten mellan behov och resurser befinner sig den vardagliga politiken.
Men det går också att öka intäkterna genom att få in mer pengar på olika sätt. Det klassiska och många gånger enklaste är att höja någon skatt eller avgift. Ett annat sätt att få in mer pengar är att öka antalet arbetstimmar i samhället. Till exempel genom att höja pensionsåldern eller öka sysselsättningen i privat industri. Ett sista kissa i sängen alternativ är att låna pengar av medborgarna eller andra.
Vänstern trycker normalt på behoven. Skolan eller kollektivtrafiken behöver rustas upp. Högern är mer inriktad på att det måste finnas pengar och att folk ska få använda en så stor andel av sina egna pengar själv. Åtminstone är det så i Sverige. När det kommer till praktisk politik blir skillnaderna mindre. Även i en högerstyrd kommun finns det behov och pengar finns inte i överflöd bara för att vänstern sitter vid makten. Det är bara oppositionspolitiker som kan hämta pengar ur ett ymnighetshorn.
Ser man långsiktigt på svensk nationell politik betyder regeringsskiften mindre än man kan tro. Problemen att hantera ser likadana ut oavsett regering och de populära lösningarna på dem är snarare olika under olika tider än under olika regeringar. Visst kan något av politikens utanverk påverkas av om statsministern är socialdemokrat eller moderat, men det är mycket mindre än man i förstone kan tro. Saneringen av pensionssystemet hade fått göras oavsett regering och det nuvarande friskolesystemet har vuxit fram under regeringar som varit både höger och vänster.
Viktigare tycks ”tidsandan” vara. Det att man under vissa tider helt enkelt gör på vissa sätt och under andra på helt andra sätt. Men det är helt oberoende av vilka människor som sitter vid makten.
Malmötåget 120208
Pension vid 75. Vår statsminister föreslår det. Genast är alla på honom för denna testballong. Det fattar han väl att vi som arbetar på byggen, daghem eller får bära tungt inom vården inte klarar det. Men han som sitter ombonat på Rosenbad kan förstås gärna jobba till 75. Politiker gör ju ingenting ändå. Mer än jävlas med vanligt folk. Förresten bör vi lösa arbetslösheten innan vi överhuvudtaget ska fundera på att låta ”jätteproppen Orvar” tränga ut fler från arbetsmarknaden.
Tyvärr ligger det någonting i några av dessa påpekanden, men jag tycker ändå att det var rätt av Reinfeldt att skicka upp sin testballong. Saken är den att fler och fler blir äldre och äldre och om vi ska kunna behålla vår standard någotsånär på ålderns höst måste någonting göras. En lösning kan vara en mer flexibel pensionsålder. En annan kan vara det som Reinfeldt också föreslår: att även människor över femtio kan få omskola sig med statliga studiemedel. Den som väljer en karriär inom baletten får vackert inse att hon eller han inte kan förvänta sig att försörjas av det allmänna när karriären obönhörligen är slut vid fyrtio eller fyrtiofem.
En invändning det utan tvekan ligger någonting i är att det finns ganska många arbetslösa idag. Då kan man tycka att dessa ska sättas i arbete före det att folk över sextiofem börjar arbeta. Men arbetslösheten är en sak för sig och måste förstås lösas på sitt sätt. Problemet med nuvarande pensionssystem är att det, även efter de reformer som gjorts, lovar för mycket i förhållande till hur länge människor lever. Med en pensionsålder på 65 är det helt enkelt inte längre realistiskt att upprätthålla en levnadsstandard folk idag tar för självklar. Därför är statsministens försöksballong ändå en god sak: vi måste börja diskutera hur vi ska lösa problemet med att vi lever längre än någon annan genoration. I princip är det en god sak, men det har sina sidor…
Det handlar också om behov och resurser. Den bästa av världar är resurserna oändliga. Många debattörer verkar leva i den bästa av världar. Men resurserna är alltid begränsade och då får man rätta mun efter matsäck.
Ystadtåget 120207
På väg hem. Efter en kvälls arbete. Efter att ha talat ömsöm svenska ömsom engelska och tryfferat det med lite ord på de språk jag vet är elevernas modersmål. Jag undervisar i svenska för invandrare och älskar mina elever. Men ibland undrar jag vad jag gör med dem.
Just nu har jag för mig att jag kräver för mycket av dem. Ibland har jag haft för mig motsatsen. Jag vill ju så mycket och ingenting är lättare än att få vuxna invandrarelevers förtroende.
Jag inbillar mig att det handlar om rättvisa; att alla ska ges samma chans. Som liberal tror jag att det blir bäst om den bästa får förtroendet att utföra en arbetsuppgift. Allt annat, som vem man är släkt med, vem man känner, vilja politiska åsikter man när, hudfärg, ögonfärg, kön etc ska lämnas utan beaktande.
Ändå vet jag att det nästan aldrig är så. Det jobb jag har idag fick jag eftersom jag känner en gammal V-politiker i Ystad. De flesta andra jobb har jag också fått på kontakter. Undantagna är ett jobb på Sydskånska gymnasieförbundet och ett jobb som guide på Glimmingehus, samt alla åtminstone två av de tre industrijobb jag haft under min yrkeskarriär. Men det ena av dem fick jag under slutet av åttiotalet då fabrikerna skrek efter arbetskraft.
På ett sätt är språkkunskaper inte alls irrelevanta i yrken som är människonära. En sjuksköterska som inte talar god svenska kan inte ta hand om sjuka människor på ett optimalt sätt. En lärare kan omöjligen utföra sitt arbete på ett bra sätt utan att behärska elevernas modersmål. Men det är just den glipan jag försöker överbrygga.
Korruption är vanligare i Sverige än man vanligen tror. Att köpa sig betyg eller betala domaren för att få ”rätt” utslag förekommer inte alls ofta. Det är till och med mycket ovanligt och på det viset stämmer det att vårt land är ovanligt hederligt. Men just arbetsmarknaden är snarare genomsnittligt korrumperad än ovanligt hederlig. Det finns definitivt länder där irrelevanta saker spelar ännu större roll än i Sverige, men också länder där verklig duglighet spelar större roll. Att det är så är ett jätteproblem för den som kommer ifrån ett annat land och många av mina elever på andra ställen har närt drömmar om att flytta till ett anglosaxiskt land.
Varför är det så att arbetsmarknaden bara är genomsnittligt hederlig i Sverige? Framförallt handlar det om att det är enormt dyrt att rekrytera och en felrekrytering kostar hundratusentals kronor. Det är för all del ingenting speciellt för Sverige. Överallt är risken med att rekrytera stor och anställningsskyddsreglerna i Sverige är faktiskt ganska generösa när det gäller provanställningar. Således finns det inga lagar som omedelbart skulle kunna ändras föra att åstadkomma en förändring.
Det handlar snarare om en inställning och mentalitet hos dem som anställer. I USA har man länge haft en stor invandring och man har lärt sig att se potentialen i det främmande. I Sverige är många rädda för det annorlunda. Därför väljer både offentlig och privat sektor ofta bort människor med främmande namn eller exotiskt utseende.
Är det riktigt att det handlar om en inställning och inte om ett regelverk ser det ut som om det blir en lång kamp. Dock är det viktigt att den lyckas. Inte bara för de invandrade personernas självkänsla utan också för de saker som dessa personer bara väntar på att få ge sitt nya fosterland.
Malmötåget 120206
Att se sin nästa som ett odjur. Det måste till om en människa som inte är psykopat ska ha ihjäl en annan människa. Tyvärr är det allt för lätt att börja se andra människor som odjur utan existensberättigande. Till och med se dem som individer som mänskligheten skulle klara sig bättre om de inte fanns. Exempel finns från turkarnas massaker på armenier över tyskarnas raspolitik och de hemska saker som inträffade på Balkan och händelserna i Rwanda och Burundi. Tyvärr är dessa händelser bara ett litet axplock och inte ens de värsta exemplen i antal döda.
Att politiska ledare ibland är psykopater är nog de flesta medvetna om. Särskilt sådana som kommit till makten genom våldsamma maktövertaganden tenderar att vara lite väl cyniska i sitt maktspel. Det är helt enkelt så att just egenskaper som att kunna bortse ifrån andra människors känslor är bra för en revolutionär eller gerillakämpe. Men för att dessa människor ska få folk att sätta deras otäcka planer i verket krävs en tydlig fiendebild som ursäktar de mest bestialiska handlingar.
Den vanligaste bilden av detta är nazisternas föreställningar om judar och andra ”mindervärdiga”. På högerkanten finns även andra icke-nazistiska läror som attraherar folk. Tanken att Västerlandet är utsatt för en komplott av ”kulturmarxister” var en tanke som torgfördes av massmördaren Anders Bering-Breivik i Norge, men också av andra grupper på högerkanten. Enligt Breiviks ettusenfemhundrasidiga manifest skulle ”kulturmarxisterna” rakt av mördas som förrädare och vi liberaler skulle för all del få leva, men bara i inhägnade storstadsgetton. Så skapar man en bild av vi och dem.
På andra sidan i politiken skanderas det ”fred mellan folk, krig mellan klasser”. Ett annat raster har lagts på verkligheten. De mer extrema vänsteranhängarna vill verkligen bokstavligen skära halsen av dem som är ”överklass”.
Nu är varken majoriteten av konservativt högerfolk eller de flesta av vänsterns anhängare så radikala. Och det är förstås bra. Men man får passa sig så att man inte tappar medvetenheten om att även den som har diametralt motsatt uppfattning har barn, föräldrar och drömmar om ett bättre liv. Jag misslyckas ibland, men jag strävar alltid efter att behandla människor som om de tror på sina idéer och vill förbättra världen på ett eller annat sätt. Ända tills motsatsen är bevisad försöker jag tro att min nästa verkligen tror på vad han säger. Om fler gjorde på det sättet tror jag världen skulle vara en lite vackrare plats.
Fundering
Tredjeperson singular pronomenet ”hen” har blivit en symbol för människor som vill motverka de ”patriarkala strukturerna”. En förändring där ”hon” och ”han” ersätts med ”hen” betyder bevisligen inte att könsförtryck upphör. Jag är ledsen, men persiska språket saknar skillnad på tredje person femininum och maskulinum. Det gör knappast Iran till ett jämställdhetens paradis.
Däremot kan jag se en annan användning för pronomenet. När man skriver ”hon eller han som får stipendiet” känns det lite knöligt. ”Han” är egentligen accepterat, men jag kan gott förstå de kvinnor som tycker att det känns fel och fördomsfullt med den formuleringen och ”den” känns lite väl opersonligt. Därför skulle jag bli glad om en formulering som ”hen” som får stipendiet” kunde förmås att slå igenom.
Språkliga förändringar är svåra att styra uppifrån. Det finns exempel på att man lyckat och då är det där det funnits ett behov. I just det här fallet kan jag tycka att det finns ett behov av ”hen”. Inte som ett slags sammanfattning av ”han” och ”hon” utan som ett komplement när man kan mena både kvinnor och män.
Ystad natten 4 – 5 februari
Det som vanligt utmärkta SR-programmet Konflikt tog upp ett viktigt problem i morse: hur ska våra moderna välfärdsstater göra för att få in de skattepengar som krävs föra att finansiera verksamheten? Programmet inleddes med ett kortare reportage från Milano där ungdomar utan större deklarerade inkomster körde omkring i bilar i miljonklassen.
Nu kan man avfärda det som händer i Italien som utslag av en tveksam sydeuropeisk skattemoral. Dock läste jag i Sydsvenskan ett liknande reportage ifrån Malmö där man vant sig vid att äta falafel för 15: - och att få en klippning för strax över femtiolappen. De intervjuade, som hade just hade utnyttjat dessa oanständigt låga priser, försäkrade att de aldrig skulle köpa svart. Antingen är folk dumma i huvudet eller så blåljuger de i lokaltidningen.
Problemet just nu är att bara en förskjutning av åldersstrukturen i västerlandet gör att fler ska försörjas av färre. Den regering som sitter nu försökte under förra mandatperioden att göra vissa nödvändiga justeringar för att rädda de välfärdssystem de flesta svenskar tycker är oumbärliga. Det gjordes genom att man gjorde det lönsammare att arbeta och mindre lönsamt att leva på andra saker. Tyvärr vek man sig också för en populistisk opinion och avskaffade fastighetsskatten. Den här mandatperioden har i stort sett ingenting hänt. Tyvärr. Man håller tillbaka dem som vill ha en tobinskatt, en transaktionsskatt på aktieaffärer, men inte mer.
Vill man, som jag, försvara det stora svenska (nordiska?) välfärdssamhället måste man se till att det verkligen flyter in pengar. Lite drastiskt brukar man i ekonomkretsar säga att fastigheter och fattigt folk är de bästa skatteobjekten eftersom de inte flyttar på sig. Av fördelningspolitiska skäl bör man förstås inte beskatta de senare allt för mycket, men fastigheter är och förblir en an de få skattebaserna där man verkligen kan tillämpa principen ”skatt efter bärkraft”. För att inte göra att skatten slår allt för hårt emot dem som inte har råd bör den kombineras med en regel om att man maximalt ska betala en viss procent av inkomsten i fastighetsskatt. Att det betyder att även skattesmitare slipper undan är en sak man får ta. Ju fler undantagsregler, desto lättare för smitare att hitta sätt att krångla sig runt skatten.
Naturligtvis bör alla arbetsinkomster beskattas någotsånär lika. Kanske något högre för dem som tjänar allra mest, men eftersom det är skatten på den sista hundralappen som avgör om en människa vill arbeta mer bör man in alla lägen åtminstone få hälften kvar. Annars är risken allt för stor att individen väljer att använda sin tid till annat än arbete.
Som jag tidigare påpekat i den här texten skapar undantagsregler alltid utrymme för skatteplanering och är som sådana att betrakta som en gåva till höginkomsttagare som har råd med den juridiska expertis som krävs för att kringgå lagar och regler. Ibland kan det för all del vara befogat att göra ett undantag, men man bör tänka efter både en och två gånger innan man inför dem. Därför är jag direkt avvisande till lägre mat, restaurang- kultur- och bokmoms. Det bör vara en och samma momssats på allt. Dessutom är sådant som ROT och RUT en styggelse. Vad en människa lägger sina pengar på är hennes eller hans ensak.
Till sist måste jag säga att den här så kallade tobinskatten är bland det mest meningslösa som någonsin diskuterats. Fastigheter och fattigt folk är svårflyttade saker som lätt låter sig beskattas. Tyvärr är förhållandet för finanskapital det motsatta. Jag ser gärna förslag på hur ”finansvalparna” ska förmås att bidra till samhället på ett sätt som står i proportion till deras rikedom. Men att införa en skatt av det här slaget skulle bara flytta transaktionerna till andra länder och andra börser. Så: försök gärna få finanskapitalisterna att betala större summor, men innan ett förslag läggs fram måste det vara genomförbart, inte bara moraliskt riktigt.
Ystadtåget 120201
Katastrof. Närmare åttio döda i Egypten och var den
slutgiltiga siffran stannar är osäkert. För … fotboll. Okej att man kan
kanalisera sina frustrationer på en boll. Det tvingar jag mig att ha något slags
respekt för, men nu har det tamejfan gått för långt. Att döda en människa för
att denne håller på ett lag som intill förvillelse liknar det man själv håller
på.
Med detta sagt är det även ur andra synvinklar en katastrof för Egypten att detta hände. Jag minns så väl den egyptiska jag hade glädjen att undervisa i Malmö förra våren. När hon sa att hon för första gången var stolt över att vara egyptier efter att folket rest sig mot förtryckarna var hon verkligen vacker. Det måste ha varit denna egyptiskas stoltaste vår. Jag undrar vad hon tänker nu. När fotbollsgalningar ristat in skammens Port Said i världens kollektiva minne bredvid stolthetens Tahirtorg.
Backar man ytterligare till de rent politiska konsekvenserna är det också en tragedi. En tragedi för att katastrofen till dels kan förklaras av frånvaron av en stark polismakt. Tanken att ”det här hade inte hänt med Mubarak kvar vid makten” ligger inte långt borta. Som demokrat och Egyptenvän måste jag tyvärr konstatera att det kanske är så. Att om diktaturen hade varit kvar som före händelserna på Tahirtorget hade kanske det funnits militärpolis att sätta in och katastrofens omfattning hade trots allt begränsats.
Vad då göra efter sådana här utmaningar mot demokratin? Ett barnsligt kollektivt vredesutbrott som drabbar urskiljningslöst verkar på något sätt bevisa att folket inte är redo att leva i en demokrati; faktiskt att de behöver förtryck för att inte förgöra varandra.
När sådana tankar tränger sig på är det viktigt att komma ihåg att det bara var en bråkdel av egyptierna som var på stadion i Port Said och att det förmodligen bara var en minoritet av dem som faktiskt var där som gjorde någonting klandervärt. För på sikt trivs de flesta människor alltid bättre i frihet än i tvång.
Malmötåget 120131
Godhetens bekymmer
Att vara god är bra. Åtminstone mycket bättre än att var ond. Det är en självklarhet bara tonåringar brukar invända mot. Frågan är bara hur det goda åstadkoms. Det är det mycket politisk debatt handlar om. Där finns det många olika åsikter. Till att börja med är premissen för modern godhetsteori att lyckan måste komma alla människor till del. Skiljelinjen idag dras snarare mellan dem som tillerkänner djuren rätt till lycka och vi andra som tycker att djuren i någon mån kan leva för människans skull.
Inom vänstern är det godhet att försvara alla offentliga arbetstillfällen och motsätta sig nedläggning av industriföretag. In en statisk värld skulle det också vara rätt. Men i en föränderlig värld är det inte lika självklart att vi på sikt inte skulle klara oss bättre utan bilproduktion i Trollhättan att varje lärarjobb ska försvaras.
Jag ska ta ett exempel: Storbritannien var under sent sjuttiotal ett sjunkande skepp där stora delar av samhället hölls under armarma av offentliga subventioner. Landet lånade stora summor och hade enorma budgetunderskott. Fackföreningarna hade ett osunt starkt grepp om arbetsmarknaden.
1979 kom hin håle själv till makten i gestalt av en småföretagardotter som av den sovjetiska propagandan snart fick namnet ”järnladyn”. Hin lystrade till namnet Margret Thatcher. Hon tog en del tveksamma beslut, men lyckades ändå vända de brittiska sinnena från bidragssökande till hårt arbete.
Jag tror inte att det var godhet som drev järnladyn till att göra det hon gjorde. Snarare ett slags rättskänsla och en ovilja att bidra till att latmaskar fick orättmätiga fördelar. Resultatet, så här dryga trettio år senare, är icke desto mindre att Storbritannien idag är ett land som tas på allvar och står på sina egna ben. De flesta föredrar att vara respekterade och självständiga framför motsatsen. Därför måste man nog säga att en handling som inte i första hand drevs av godhet fick goda konsekvenser.
Ett praktexempel är de semesterresor som många svenskar gjorde till Spanien redan under den tid då landet var en diktatur. Resenärerna hånades med rätta av vänstern som menade att deras solbad gav förtryckarna pengar som gav dem möjlighet att förtrycka ännu mer. Men det var inte så enkelt. Turisternas feta plånböcker visade för spanjorerna att en annan värld var möjlig och det är inte alls omöjligt att dessa resor tvärt om mot vad vänstern trodde bidrog till att fälla diktaturen. Med detta verkligen inte sagt att en enda turist hade detta som mål. De ville smaka på det ljuva livet en vecka eller så, men resultatet av deras handlingar var icke desto mindre gott.
När jag var liten samlade jag in pengar till de strejkande
gruvarbetarna i Wales. Idag kan jag inte förstå hur jag tänkte. Visst var det en
kamp mellan den fria marknadens strävan mot individualism och det
kollektivistiska fackföreningarnas rätt att organisera gruvarbetarna. Men det
handlade också om en konflikt emellan ett stinkande kolgruvesamhälle och en
modernare, renare energiproduktion. Hur i hela friden kunde jag ställa mig på en
sida som förespråkade ökad kolproduktion när jag i andra sammanhang var väl
medveten om till och med växthuseffekten? (Jo, vi inom vänstern såg denna redan
i början av åttiotalet.) Det handlade förmodligen om att jag ville klämma åt
Thatcher, kosta vad det kosta ville. Det var ingen god tanke, snarare småsint
och elak.
Ystadtåget 120126
Skam och skuld. Två viktiga saker i människolivet. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg kan man räkna Sverige som en utpräglad skamkultur. Den nödvändiga driftsregleringen kommer inifrån genom att vi skäms för våra högst mänskliga känslor.
Det kan vara en förklaring till feminismens segertåg i vårt land. Idealet för den feministiska människan ligger mycket nära Nietzsches övermänniska: en människa med full driftskontroll som formar sina lustar helt efter vad som för tillfället passar. Inga besvärliga böjelser ställer till det för henne.
All feminism sväljer inte den här världsbilden med hull och hår. Dock har jag inte hört talas om någon feminism som inte har drag av det. Denna skuldkulturens yttersta utlöpare och perversion.
Malmö 120126
Jag letade efter en krönika av Dilsa Demirbag-Sten om hederskulturen. Jag trodde mig ha läst den tidigare och mindes det som att hon förklarade hederskulturens förlust syns i antalet mord och övergrepp på unga människor som valt att leva sina egna liv. Att den verkliga segern för detta motbjudande, kollektivistiska system skulle var om alla gör det som förväntas av dem och handlar precis på det sätt som släkten vill. Jag hittade den där krönikan. Demirbag-Stens krönika var en hyllning till en av dem som brutit sig loss från detta system. För all del en välskriven text, men den sa inte mig någonting jag inte redan visste eller tyckte. Jag får alltså skriva ihop ett slags krönika själv:
Men brukar skilja på skam- och skuldkultur. Den senare utgår ifrån att individen själv känner skuld när han gör något fel och därför korrigerar sig. Det är en utpräglat individcentrerad kultur där individens självreglering är det enda som krävs. Dess diametrala motsats är skamkulturen. I den bubblar lustarna under ytan och människor känner begär efter allt som är fel. Det gör de för all del också i en skuldkultur, men där skäms människorna för sina lustar. Anledning till att de inte gör det där som de har lust till, sin nästas make/hustru, egendom eller någonting annat de skulle vilja bemäktiga sig är att inte att de känner skuld för sina känslor, utan att de är rädda för omvärldens dom. Denna omvärld är den släkt dessa människor är en del av.
Det finns ingen kultur in världen som renodlat är en skam- eller skuldkultur. Det handlar mer om var tyngdpunkten ligger. Det moderna Sverige är till stora delar en skuldkultur, medan de flesta kulturer i Mellanöstern lägger trycket på skammen. Hederskulturen är ett slags utökad skamkultur. Utökad i den meningen att skammen gäller hela släkten. Det torde också vara det vanliga i skamkulturer. Du kan bli fördömd och föraktad inte bara för vad du själv gjort, utan också för vad dina släkt ägnat sig åt. Det enda sättet att tvätta bort en skamfläck är genom att skära loss det som skämmer ut en; döda den misshagliga kvinnan eller mannen.
Dessa mord behövs för att tala om var gränsen går; för att visa att det är allvar. I den meningen behövs ett begränsat våld inom systemet. Det förekommer i alla skamkulturer och är inte något tecken på att systemet håller på att tappa mark. Om däremot våldsnivån svämmar över alla bräddar är det ett tecken på att skammen håller på att förlora sitt grepp om en folkgrupp. Den sista våldsamma supernovan av skamkultur som exploderar in frustration över att den håller på att förlora greppet.
Nu är det förstås inte bra om människor hindras från att leva de liv de vill; hindras från att förverkliga sig själva. Det är verkligen inte det jag menar. Varje spillt liv är i ordets alla betydelser en katastrof. Det jag vill påpeka är att det kanske ändå finns hopp. Att systemet håller på att rasa samman och att det kanske bara är dödsryckningarna av ett kollektivistiskt, människofientligt system vi ser. Det är åtminstone det jag hoppas.
Malmötåget 120223
SAP är idag ett parti som söker lösningarna i sin historia. Det är mycket olyckligt. Ingen förnekar att det Sverige vi känner idag vore otänkbart utan Palme, Erlander och Wigforss, men lösningarna på dagens problem ligger inte hos dessa i och för sig aktningsvärda herrar.
Om SAP ska försöka återta sin dominerande ställning får man börja med att titta på liknande saker i världspolitikens helt moderna historia. Då menar jag inte hur ett vänsterinriktat parti tillfälligtvis vunnit ett val, utan hur ett sådant parti tagit en dominerande plats i sitt lands politik under en längre tid.
På nära håll finns det två socialdemokratiska partier som svingar sig upp till en dominerande ställning (som de idag för all del förlorat, men det är en annan sak). De partier jag tänker på är New Labour i Storbritannien och SPD i Tyskland. Båda dessa partier övergav en dogmatisk klasskampsretorik och började appellera till breda grupper ur medelklassen. Göran Greiders älgjagande glesbygdsbor är helt enkelt inte tillräckligt många för att det ska gå att bygga en majoritet på.
Malmötåget 120223 II
RUT-avdraget har förmodligen kommit för att stanna. Personligen tycker jag inte om vare sig det eller ROT-avdraget, men jag inser att det används av allt för många för att riktigt vara politiskt fruktbart att ifrågasätta. Däremot verkar (tillfälligt?) friskolorna vara på väg från mitten till en högerfråga som det går att vinna politiska poäng på att ifrågasätta. Inte minst beror detta på insatser från media som tagit upp illa fungerande drivna friskolor drivna av riskkapitalbolag.
Tåget Ystad – Malmö 120119
Metro skriver att bara en bråkdel av de anmälningar som görs mot poliser går vidare till åtal.
Vem är egentligen förvånad? Dels kan man utgå ifrån att anmälarna på olika sätt har ett horn i sidan till ordningsmakten. Dels ät det polisen själv som ska se till att lag och ordning upprätthålls i Sverige. Således ÄR faktiskt en del av anmälningarna att betrakta som ren hämnd, dels utreds även de anmälningar som har substans av polisen närstående organisationer. Jag har svårt att tänka mig att det ser så mycket annorlunda ut i något annat land på jorden.
En avlägset besläktad sak är den enögdhet vissa frågor betraktas med. Ett typexempel är Mellanösternkonflikten. Där finns ett brett spektrum från enögda Israelvänner, som Per Ahlmark till Palestinavänner inom Ship to Gaza, som Dror Feiler . Frågan verkar kräva att man väljer sida och fältet mellan extremerna är skäligen tunt. Saken är väl den att båda sidor har mycket bra argument för sin sak.
Världen blir enklare att förstå om man bara lyssnar till den ena sidan. Skurkar och hjältar framträder så mycket tydligare om man gör på det viset. Utmålar man den andra sidan som djävul och icke mänsklig behöver man dessutom inte lyssna på den sidan. Frågan är dessutom som gjord för det: vem vill inte att judarna ska ha något slags kompensation för 6 miljoner döda och sekel av förföljelser. Det tycks uppenbart att de inte kan lita på skydd inom existerande länder. Och tvärt om: vem håller inte med om att det är orimligt att flytta på ett helt folk?
Den balanserade ståndpunkten måste ta hänsyn till alla sidor. Det gäller alla frågor i vår moderna värld. Religionen komplicerar det hela. Är någonting heligt så är det ingenting att snacka om. Gud säger man liksom inte emot. Jerusalem är det judiska folkets allra heligaste stad och islams tredje heligaste stad.
En lösning som alla kan leva med måste ta hänsyn till allt. Det är inte gjort på en eftermiddag. Långa förhandlingar av företrädare för palestinier och israeler. Så måste det gå till. Verkligen inte problemfritt och absolut mycket långt ifrån de klatschiga slagorden till förmån för den egna sidan. Så tråkig och spännande är världen ibland.
Ystad 120115
Känslan av utvaldhet.
Vetskapen om att man vet någonting som få andra vet är förförisk och ger en känsla av utvaldhet. Mest populär just nu är den dolda ”kunskapen” att världen går under 22 december 2012. Detta eftersom mayaindianernas kalender tar slut just det datumet. Andra mer tidigare populära föreställningar har varit kopplade till Hallyes komet. Gemensamt för alla dessa föreställningar är att de med en jämförelsevis låg intellektuell insats ger en upplevelse av att vara alla andra överlägsen i kunskaper om det allra mest avgörande.
Just nu arbetar jag på en folkhögskola som drivs av bland annat Vänsterpartiet. Till en sådan fylkas det förstås folk med alla möjliga (vänster-)åsikter. Det är trevliga människor allihop, men jag gottar mig i smyg med ett resonemang som inte så lite liknar det ovan diskuterade: jag har tidigare varit med i organisationer som liknat de som är delägare i folkhögskolan (dock inte V) och jag har lämnat dem alla för att bli folkpartist. Jag sitter alltså och tycker mig veta någonting som de inte vet: det räcker inte med att identifiera det som är fel, man måste ha ett realistiskt recept mot det onda. Som Primo Levi skriver någonstans sitter de personer som har de mest verklighetsfrämmande lösningarna på världens problem ofta på de bästa förklaringarna till problemen. Åtminstone om man bortser ifrån när dessa personer förirrar sig in i en ideologisk snårskog som i sig själv börjat få ett drag av sanning höjt över varje ifrågasättande. Ett sådant exempel är det många gånger glimrande geniet Karl Marx. I många extremvänsterkretsar har hans skrifter blivit kanoniska och omöjliga att ifrågasätta på ett sätt så att det är ett bevis i sig att Marx sagt en sak. Jag tror att Marx själv roterar i sin grav över en sådan behandling.
På folkhögskolan höll en kollega en kurs för någon obskyr vänstergrupp. Genom dörren hörde jag honom skryta med att ett vykort med adressen ”kommunisten” i den by han bodde kom fram. Vill man bli en massrörelse är det verkligen inte någonting att yvas över att kommunister är så ovanliga att en ett så bristfälligt adresserat vykort kom fram. Då handlar det snarare om en stolthet över att ha speciella insikter som de flesta saknar. På det sättet byggs ingen massrörelse och de elitpartier som vissa vänstergrupper ägnade sig åt att försöka skapa under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal är väl numera inte ett mål för någon.
Varför arbetar jag då på en skola som avviker så mycket ifrån mina ideologiska ståndpunkter? Det första och viktigaste skälet är ekonomiskt; jag måste försörja min familj och jag har inte fått tag på något annat jobb. Det andra är att sfi-undervisning tilltalar min liberala själ. Att ge alla människor chansen att nå sin fulla kapacitet. Att ingen ska särbehandlas negativt på grund av att hon eller han är född i ett annat land. Man kan förstås säga att Sverige under alla förhållanden är präglat av att man måste ha kontakter, oavsett man är född i landet eller inte. Men jag vill i alla fall göra det lilla jag kan för att alla ska få en ordentlig chans.
Ystad 120114 (skriven 20120103)
Republikanskt primärval over there. Spännande för sittande demokratiske president.
Startfältet sträcker sig ifrån två sorters tokhöger, en konservativ och en ”libertariansk” till den mer måttlige Mitt Romney. Det hör inte till kutymen för en sittande president att kommentera motståndarna, men Obama torde föredra någon av dem som ligger längst ifrån hans egen politik. Inte för att han vill se vederbörande som president i världens just nu mäktigaste land, utan för att han förmodligen skulle sopa banan med vilken av tokhögerns kandidater som helst. Mitt Romney har en politik som ligger ganska nära Obamas egen och även om han betraktas som en tråkmåns skulle han förmodligen ha störst chans att få de röster som krävs för att göra Obama till blott och bart historia.
Det här är inte ett problem som bara finns i USA. I alla demokratier jag hört talas om ligger de stora väljargrupperna runt något slags avvaktande mittposition. Det finns väljare att hämta även för extremare positioner på höger- och vänsterkanten, men om inte läget är exceptionellt, går det inte att samla tillräckligt stora skaror för majoritet på extrempositioner.
Det här vet också de republikanska partistrategerna. En representant för tea-party-rörelsen eller en libertarian som Obamas utmanare är presidentens våta dröm och en säker looser i presidentvalet. Men, och det är ett viktigt men, det är mycket svårare att uppamma något slags entusiasm för en mittenposition. Ett parti som bara driver ”förnuftiga mittenpositioner” riskerar att dö av bristande medlemsintresse. Det här gör att partier som är någotsånär stora måste försöka att kontrollera medlemmarnas entusiasm och driva den in i för partiet gynnsamma cirklar. Medlemmarnas retoriska förmåga och uthållighet i dörrknackningsauktioner vill partiet ha, deras mer eller mindre vildvuxna idéer är mera sällan välkomna.
Det här är inte någon anklagelse mot partier som ofta går emot medlemsviljan. Det parti som vill finnas i politiken på allvar måste fungera så här.
I olika länder ligger denna gyllene medelpunkt på lite olika ställen. Mest beroende på att det som är vill folk ogärna förändra. Att vinna ett presidentval i USA som gudsförnekare och dödstraffsmotståndare är hart när omöjligt medan redan att förespråka avlivning av kriminella diskvalificerar varje politiker med maktambitioner i vårt land. En svensk politiker bör kalla sig feminist medan det epitetet diskvalificerar en dansk politiker. I Sverige är aborter närmast en icke-fråga, medan motstånd mot samma företeelse har varit kärnan i många polska politiska karriärer.
Är då slutsatsen av det här att det bara är att acceptera saker och ting som de är och göra ytterst få förändringar? Nej, naturligtvis inte. Bara att den som inbillar sig att vanligt folk vill ha stora förändringar kommer att bli besviken. Dessutom finns det tillfällen då politiskt ledarskap inte bara kan utan också bör köra över en förstockad folkvilja. Högertrafikomläggningen är förstås paradexemplet. Trots att en förkrossande majoritet röstat för att fortsätta att köra till vänster, tog politikerna det kloka beslutet att tvinga det svenska folket att köra till höger. Också besparingar i kristider kan vara en sådan sak. Finns det inte pengar så finns det inte pengar, det är ingenting att rösta om. Men i huvudsak är det folket som ska avgöra vad som är rätt i en demokrati. Men om landet ska betala sina räkningar eller inte är nu en gång en fråga som bara har ett svar.
Sedan finns det en annan risk som man löper. Den att bara för att alla i ens omedelbara omgivning tycker en sak så tycker alla det. Ett av de bästa exemplen är förstås flyktingvänner som tror att alla tycker som man tycker i deras isolerade celler av övre medelklassungar. Det finns för all del stora grupper som vill att vårt land ska driva en humanare flyktingpolitik (jag är en av dem som tycker det), men frågar man vilken människa som helst är det lika troligt att den människan vill se en hårdare politik mot ”snyltare och latmaskar”.
När jag arbetade på Volvos löpande band utgick de flesta av mina arbetskamrater ifrån att alla ville ha dödsstraff och en strypt invandring. Jag som närde en motsatt uppfattning sågs som naiv. De gjorde samma misstag som flyktingvännerna, men på motsatt sätt, och såg sig själva som upplysta realister i ett land styrt av blåögda politiker.
Slutligen: jag föredrar att Obama sitter kvar som president i fyra år till. Därför hoppas jag att någon stolle från valfri extremistgrupp vinner den republikanska presidentnomineringen. Inte för att jag vill se en extremkonservativ eller nyliberal president. Verkligen inte. Utan för att jag är övertygad om att det är det säkraste sättet för Obama att få en ytterligare period. Sådan kan den politiska logiken vara ibland. Även för en socialliberal svensk.
Ystad 120114
Tyskland är som Sverige, fast för vuxna säger Horace Engdal. Det han menar är att de stora tyska kvalitetstidningarna håller en oerhört mycket högre nivå, kan föra bra mycket mer avancerade resonemang, än sina svenska motsvarigheter. Jag har en känsla av att det stämmer och jag avundas tyskarna. Men det har utan tvekan sina sidor.
Den viktigaste frånsidan är att den extremt bildade tysken motsvaras av en extremt obildad man med ett väl utvecklat förakt mot både intellektuella och politiker. Således: om den högst bildade tysken är oändligt mycket mer bildad än till och med självaste Horace, är obildade svenskar mer bildade än sina tyska motsvarigheter som kurar i sina skytteföreningar. Jag tror att det finns ett samband. SAP:s valslogan från förra valet ”Alla ska med” var faktiskt inte bara en floskel. I Sverige går det att kritisera vad som helst för att inte alla kan förväntas förstå det. Jag har sparat en gammal satirteckning från den tid då FI, Feministiskt Initiativ, var på tapeten utanför lokalpolitiken i Simrishamn. Under bilden av en glasögonprydd kortklippt kvinna står att läsa: ”FI. Äntligen ett seriöst alternativ för queerfeministmassorna i LO.” Premissen för teckningen är att det är meningslöst att driva frågor LO-kvinnor inte är intresserade av. I och för sig verkar det en god tanke att inte tala över huvudet på väljarna i just politiken där beslut fattas enligt principen att en ann är så go som en ann. Men samma tankefigur genomsyrar mycket i det här landet. Det inte många förstår saknar helt enkelt existensberättigande. I Tyskland tillåts de intellektuella stänga in sig i sina elfenbenstorn och det betyder att diskussionen nästan med nödvändighet blir mer avancerad samtidigt som relativt fler stängs ute. Om Süddeutsche Zeitung är ställer högre krav på läsaren än SvD ställer Bildzeitung lägre krav än Expressen. Den högre nivån köps till priset av att den allra lägsta nivån sänks.
Är det här rätt eller fel? Tja, vem vet? Den svenska synen att alla ska med har sin tjusning och har betytt att fler höjts ett snäpp i sin bildningsnivå än vad som skulle varit fallet i Tyskland. Däremot saknar Sverige den spets Tyskland har. Om det är bra eller dåligt vet inte jag.
En alternativ förklaring till den vassare tyska spetsen handlar om att Tyskland är ett mycket större land än Sverige. Norge, Danmark, Belgien och Nederländerna saknar också den tyska intellektuella spetsen. Frankrike, Storbritannien och i någon mån Italien verkar ha sina motsvarigheter. I så fall är det mer ett utslag av att de intellektuella i mindre länder mer eller mindre tvingas vända sina huvuden mot en större kultur och dess medier. I så fall är det inte alls oundvikligt med den lägre tyska botten. Då handlar det bara om politiska tankefigurer där jämställdhet är viktigare i Norden än på de flesta andra ställen i Europa.
Hur ska jag ha det nu? Att slippa ta slutgiltig ställning och att inte behöva förklara en sak på bara ett sätt är en av de friheter jag tar mig. Som jag skrivit tidigare börjar jag att se frågorna som intressantare än svaren. Därför avslutar jag utan att slutgiltigt ta ställning. Dessutom tar jag mig friheten att hålla öppet för att det kan finnas mer än en förklaring samtidigt. Även förklaringar jag aldrig haft en tanke på…
Ystad 120101 b
Socialdemokraterna.
Det är inte utan att man saknar den självsäkra koloss som var en seriös aspirant på regeringsmakten.
Idag är det ett drivande skepp utan kapten på väg gud vet var.
Jag gör ingen hemlighet av att mina sympatier ligger hos Alliansen. Därför är jag nog inte rätt man att utvärdera det stora oppositionspartiet. Dock tänker jag göra ett försök.
På radion idag var det tre bedömare som gjorde sina egna analyser. Åsa Lindeborg, vänsterradikal kulturchef på Aftonbladet, Göran Rosenberg och en till som jag tyvärr glömt namnet på. Åsa Lindeborgs analys var så verklighetsfrämmande att de två andra inte ens brydde sig om att kommentera den: Sverige borde styra åter mot en väg där vinster inom välfärden var förbjudna och arbetslösheten skulle lösas genom massiva satsningar på offentlig sektor. Men snälla nån då. Som om vårt land är isolerat från omvärlden. Med den politiken skulle Sverige snart göra Grekland sällskap i utvisningsbåset i den internationella ekonomin. Våra företag skulle flytta och en drastisk sänkning av levnadsstandarden skulle vara oundviklig. I slutändan skulle resultatet bli det rakt motsatta mot det Lindeborg eftersträvar. Kalla vindar skulle isa ett land fullt av bortglömda gamla och arbetslösa ungdomar.
Jag tror på den svenska välfärden. Tanken att ta ifrån dem med relativt mycket pengar och ge till dem som saknar får det att röra sig i mitt bröst. Men det måste vara uthålligt och bygga på att vi faktiskt har de pengar vi gör av med.
I framtiden kommer färre att försörja fler. Detta genom att fler och fler pensioneras och antalet som tar deras platser minskar. Det är odiskutabelt faktum att det är så. Det kan lösas på olika sätt: höjd pensionsålder, arbetskraftsinvandring etc. är bara några av de åtgärder som är nödvändiga. Och förstås att effektivisera det som den offentliga sektorn gör. Det kan man bland annat göra genom att släppa in privata intressenter i driften av vård, skola och omsorg.
Sedan är inte privatisering ett trollspö som får allt att bli bättre. För det första finns ”naturliga monopol”. Saker där investeringskostnaderna är så höga att det helt enkelt är orimligt att bygga parallella järnvägsspår eller vägar. För det andra bör man dra gränsen tydlig mellan myndighetsutövning och privat verksamhet. Att exempelvis privatisera bilprovningen kan ge vinster i form av lägre kostnader och/eller ökad tillgänglighet. Däremot är det nästan att be om sämre trafiksäkerhet. För ett privat företag gäller kundens önskemål i första hand, för en myndighet lagens bokstav. När det gäller exempelvis bilbesiktning måste lagens bokstav komma i första hand. Skolbetyg är en liknande sak. En elevs önskemål om ett visst betyg får aldrig bli styrande för vilket betyg eleven verkligen får. Det måste vara en bedömning av prestationen som gäller. För skolan kanske det finns lösningar med exempelvis utomstående bedömare, men för annat måste man helt enkelt inse att myndighetsutövning ska skötas av myndigheter.
SAP idag är ett gnällparti som invänder emot saker de mer välinformerade i partiet vet att de inte skulle kunna ändra om de satt i regeringsställning. En opposition ska opponera mot saker den tycker är fel och som är realistiska att ändra om oppositionen kommer till makten. Det finns ganska många sådana saker. Det hade fört vårt land framåt på ett helt annat sätt än dagens SAP förmår. För regeringen är trött och en fungerande opposition borde kunna ge regeringen en bättre match än vad den gör idag.
Ystad 120101
Så var det ett nytt år. Bland de första sakerna som hände mig var att jag fick statistik www.pennorna.se. Döm om min förvåning när jag såg att 74 personer hade besvärat sig med att surfa in på min blogg bara i december. Jag som nästan inte uppdaterat alls… Det är inte utan att skammen kryper på mig. Nåja, att skämmas har aldrig gjort någonting bättre. Bättre att faktiskt börja skriva igen.
Under förra året hände en hel massa saker: terrordåd i Norge, SAP:s kollaps i väljaropinionen. Utlöst av partiledarens klumpighet, men fundamentalt beroende på ett missförstånd av var väljarna befinner sig.
Dock tycker jag att det viktigaste, och mest hoppfulla under förra året, var arabvåren. Tunisien, Egypten och Libyen har lyckats befria sig från tyranner av olika slag. Fler ledare i arabvärlden verkar stå på tur. Det är så att man blir jublande glad. När förtryckta människor tar sitt öde i sina egna händer brukar jag bli det.
Tyvärr är inte avlägsnande av någonting ont det enda som behövs för en bättre framtid. Med BenAli, Mubarak eller överste Gaddafi borta har bara ett första viktigt steg mot en drägligare tillvaro i dessa länder tagits. Ytligt sett verkar det gå bäst i Tunisien och sämst i Libyen.
I alla länder som gjort sig av med något slags förtryck verkar det finnas en förväntan om att en bättre levnadsstandard ska ramla över en med en gång. Tyvärr finns det inga exempel på att så har varit fallet. Att bygga välstånd tar tid och en tid efter att en gammal tyrann störtats kan det mycket väl bli sämre. Det är inte lätt för västeuropéer att ta sänkt levnadsstandard, så hur fungerar det i länder med en betydligt lägre standard? Därför följs sådana revolutioner nästan alltid av besvikelser. Dessutom finns samma personer kvar som tagit mutor och missbrukat sin makt som poliser eller annat. För att samhället överhuvudtaget ska fungera är det nästan tvunget att låta åtminstone några mutkolvar stanna på sina arbeten.
En annan sida är att det i ett korrupt samhälle alltid finns både personer som tar och ger mutor. Lönenivåer för statsanställda ligger på nivåer så att dessa personer förväntas dryga ut lönen med mutor. Det är alltså ett jättearbete att göra dessa länder till någotsånär anständiga länder att leva i. Med det inte sagt att det är omöjligt, vi ska bara inte förvänta oss att de förvandlas till fullfjädrade välfärdsdemokratier med en gång.