Madeleines frispråkigheter

Maddickens Blogg är en av många sidor hos Pennornas hemsida, där Madeleine Nicolaizen fäster dagens tankar på pränt..

För att få veta mer om Pennorna klicka på start nedan.

Vill du se vad Madde har skrivit under gångna år eller få veta mer om Madde, klicka på övriga länkarna.     

        

Maddes noveller Vem är Madde Maddes blogg Arkiv 2007 Arkiv 2008 Arkiv 2009

               

 

2010

Måndagen den 26 juli 2010

Så har sommarens värme övergått i sval höstkänning. Det kändes behövligt med regnet, och det jag finner märkligt är att det passar med humöret, ialla fall för mig. Annars så kan det kanske vara så att jag tar tillfället i akt att få slöa inomhus. Kanske det, och det är dags att hitta orden igen. När jag kommer in i en fysisk aktivitets hets så tappar jag allt vad skrivande heter, och den stress jag drabbas av lindras med just aktivitet, som att bära flyttkartonger efter packning av dessa. Plock med prylar i nygamla lägenheten. Konstigt är vad det känns. Våran vistelse nere i Simrishamn var underbar och de långa promenader vi tog på stranden i underbart solväder längtar jag efter. Måldokumenten har hamnat i skymundan, som det så lätt gör för mig. Nåja, det är ju också något som går att ändra på. Ord ska skrivas!

Lev väl

Madde

 

Onsdagen den 11 maj 2010

Frågor lever som bekant ett eget liv, där de sällan gör som vi önskar. Lärdomar ska ju kunna dras i varje situation menar de lärde, och jag känner så att jag vill lära. Övning ger färdighet med fåniga konsekvenser. Helheten skrämmer mig ofta med sitt hotfulla överblicksbehov, som i så många fall missleder mig i mina bästa avsikter. Känslor talar sitt eget språk och jag lyssnar ofta med skärrad blick. Om det dessa varelser talar har jag svårt att relatera. Hela skakande känslan smakade bittert och jag ville så gärna hitta sött. Det fanns hela tiden en slags närvaro, och den närvaron skrämde mig. Jag förstod att man måste få leva vidare inom en verklighet som ofta kan skrämmas. Hela världen smakar isländsk aska, och får våra universum att rämna.

Dagen idag har varit en underbar soligt varm majdag, och nu kommer kvällen med mera kyla. Mod är en egenskap väl värd att jaga, och vår verklighet växer med rasande fart. Människor mäts i vikt och värderas utifrån våra fördomar! Detta ordbajseri är en övning som ska skaka igång en lavin av ord som jag vet finns inom mig. Polobaren kallar!

Lev väl

Madde

 

Söndagen den 5 april 2010

Dagens ord är solig glädje, och det är kanske inte så konstigt att jag känner av någon liten huvudvärk, då omgivningen hostar och nyser. Det är väl kanske typiskt för våren, att vi luras av solens värme, och tar av oss för mycket kläder. Eller kanske rör vi oss ute mer och på så sätt sprids bacillerna? Vad vet jag, och skönt är det att solen tittar fram, och den energivåg ska tas i bruk genom lite vårtvättande av fönster. Nu plockas utemöbler fram på varuhusen och det är inte utan att man blir sugen på att möblera sin lilla balkong, och det är eftermiddagsolen som lyser där, alltså finfint solläge. Arbetar med det så, för mig, svåra projektet med målsättningar, och måldokument. Att ha tydliga mikromål är viktigt, det köper jag, och att kunna ”bocka av” det man har klarat av är kanske något som tydliggör det på ett bra sätt. Märkligt att det ska vara så svårt att släppa gamla vanor, som håÅhej med farbror Frej- mentaliteten. Tänker jag efter så kan det vara så att det egentligen inte är så svårt, utan det är jag som gör det svårare för mig själv. Och att vänta ut den där miljonvinsten verkar vara gagnlöst(speciellt utan att spela regelbundet?). Nåja. Om jag accepterar tesen ”fånga dagen” som i min tolkning blir leva i nuet, så bör man väl försöka att göra just detta. Alltså inte skjuta på vårstädningen längre utan ”just do it” !!

Dags att sätta fart alltså!

Lev väl

Madde

 

Fredagen den 2 april 2010

Fredag morgon och strålande sol. Inte ett moln från min utkikspunkt. Tänker på gårdagen och funderar på det här med förhållningssätt och ageranden. Att se tankar och därmed kunna förändra eventuella negativa mönster, med positiva känslor och ageranden som följd, är ju fantastiskt. Det låter så enkelt i teorin att det verkar nästan löjligt att det har så stor effekt. Verkligheten som man lever i är högst subjektiv, vilket jag tycks glömma bort emellanåt, för att försöka att vara något man inte är, eller bli något som man tror att man måste bli. Själva resan, som någon så klokt sade, måste ju få innehålla glädje och lust, likväl som de måsten man kanske inte slipper undan. Jag brukar säga att jag är flexibel, och det kanske inte alltid är så bra, om det blir en massa velande hit och dit i alla möjliga frågor. Vem vet?

Idag kommer det att bli en strålande vacker dag för dig och mig. Som det blev en fin dag, och vilken härlig ridtur i solig trollskog, med porlande små bäckar ibland snöresterna. Stora grabben anser helt klart att det är suspekt. Påsklunchen var god och trevlig, med grabbarna och juniorerna. Snart natt nu och dags att sova, kanske drömma…

Lev väl

Madde

 

 

Onsdagen den 24 mars 2010

Impulser är ordet för dagen. Skriv, skriv och skriv. Det är alla publicerade författares råd. Själva akten genererar ordflöde på något sätt. Tänk så klart man ser saker och ting, när väl insikten har landat. Oftast i skallen på en intet ont anande själ. Ser jag på mig själv, och som vi känner till är det ju endast en skalles insida vi ser, och det är vår egna skalle. Så jag funderar och funderar, på mitt eget beteende. Hav förtröstan mina vänner, jag ska inte tråka ut er med detaljer, utan bara konstatera att man ibland(allt som oftast vad det verkar) gör det så svårt för sig själv, helt i onödan. Enkelhet är en fin princip, och storvulna gester som skapar omvägar och fördröjer målgång, varför? Sedan är det ofta lätt att säga saker som låter på massa olika sätt, och sedan att omsätta detta i praktiken är en annan sak. Nåväl, mina förhandenvarande målsättningar är att se det bra jag gör, och är, för det är ju jag som vet bäst vad jag vill, och vad som gör mig lycklig? Andra människor, javisst, och kan jag se dom som dom är i sina verkligheter likväl som i min verklighet får man en sannare relation, det är min tro. Så jakten har börjat (igen) på plustecken. Ni hänger väl med?

Lev väl

Madde

 

Måndagen den 22 mars 2010

Nyckfulla mars. Och så vårkänslorna hade närmat sig, med den så värmande solens bortsmältande av snön. Tji vad man bedrog sig, och när man klev upp efter lördagens nattarbete så var världen yrande vit och kall igen. Så kan det vara. Jag tänker på känslor och reaktioner med oanade konsekvenser. Eller mest så längtar jag ut på FB. Ett fascinerande faktum, att jag kan låta bli att höra mina ord, som så att säga vill ner på papper. Jag har tänkt mycket på arga pojken, och funderat över hans ilska. Varför är han så arg. Och berättarpersonen, varför har hon så dåliga minnen från sin egen familj? Och det som Viveka Sten sa, att bara skriva, att vänta på inspirationen är fruktlöst. Verkar ju vettigt, och detta med struktur är nog så viktigt. Något att fundera vidare på. Och målplaner…..mikromål…

 

Lev väl

Madde

 

 

Torsdagen den 18 mars 2010

Snön utanför krymper, om än långsamt. Ljusheten förstärks på ett härligt sätt av vintervithet. Senaste dagarna har bestått av hästeri och FaceBook! Vilket koncept, och tänk vilken smart människa/människor som kom på detta. Beundransvärt. Nackdelen för mig kanske är att jag lätt slarvar bort mina andra göromål av skrivkaraktär för att det är så kul att umgås med människorna via FB. Och javisst är det ju upp till mig själv att ändra på detta, endast ett konstaterande av sakernas tillstånd. Igår red jag för KB, och hon är en fantastisk människa som säger så kloka saker. Mange skötte sig jättefint och jag med. KB tyckte att vi hade gjort framsteg(och så har det känts för mig med) sen sist vi var där. Roligt! Denna ledighet har varit en hel del sol i och den har värmt så mysigt. Ovanligt med snöns återspeglande av solen, så här års, men härligt. Helgen närmar sig och jobb med den. Ja. Så kan det vara.

Lev väl

Madde

 

Söndagen den 14 mars 2010

Söndag morgons himlabetraktelser över soluppgång, störs av min randiga köksruta, och det ser ut att bli en vacker dag.      ”en ide’ som förefaller att vara riktigt ide’aktig inne i hjärnan, är helt olika när den kommer ut i det fria och andra människor tittar på” Det är ett citat av Nalle Puh och är det inte bra. Jag ser en fågel sitta högt upp i ett träd, så högt att jag undrar hur grenen håller. Fåglarna har längtat efter vårens intåg precis som vi, antar jag, och som jag längtar.  Det känns ovanligt vackert med vårsolens prakt återspeglad i det kalla vita, som vi fick sådana mängder av. Vilken vinter!

Lev väl

Madde

 

Torsdagen den 11 mars 2010

Så har onsdagen rullat in på nattlig sväng och jag har tillbringat en del tid på FB. Igår fick jag en så skön bild av det gåtfulla folkets förmågor till att se saker som vi vuxna har glömt bort.

Nu är det torsdag förmiddag och jag väntar på att få höra av Anna hovis, som ska komma och ordna två rasslande bakskor på Mange. Bilderna jag fick ska jag försöka att omvandla till ord i arga pojken eller paddan. Och det som känns är att jag har skrivit för lite, och varit mycket på FB och ansträngt ögonen. I helgen är det jobb, och vi åker inte till ridhuset denna helg, vi kollar upp nästa söndag istället. Ute är det grått och blåsigt så jag har inte jättestor lust att bege mig utomhus. Så har jag varit ute en vända i verkligheten och hämtat in hästarna, med assistans av Haaze och Gunnar Hund.

Lev väl

Madde

 

Söndagen den 7 mars 2010

Dagen idag har varit en av strålande solvärme och frostig snö. Snöröken framför oss på hemväg lovar en kylig kväll och det knarrar under hästarnas hovar. Kölden nyper i kinderna under fantastiska färger ovanför oss. Isblått möter kall rosa på väg mot natt.

Solen värmer så skönt mot det gnistrande vita och jag hoppas på fler sådana dagar. Våren kommer att komma, vi har ju sett ljuset vända och det är härligt.

Söndag förmiddag känns lite mindre skarp från min utkikspunkt(vilket är fåtöljen framför fiskburken) och kaffet smakar lika fint som vanligt. Grabbarna med fjäll har precis fått mat så det har varit en väldig turbulens däri. Det är kul att mata fiskarna, ja det är kul att glo på dom överhuvudtaget, det ser skönt ut, så ibland skulle man nästan vilja ta sig ett dopp själv. Men då har vi ju det gamla hederliga badkaret, vilket ju är bättre än att försöka att ta sig i ett akvarium, jag behöver knappast måla någon bild åt er. Och i motsats till det virtuella levernet ska jag nu bege mig ut i den kalla verkligheten. Spännande.

Lev väl

Madde

  

Lördagen den 6 mars 2010

Så nu är man tillbaks från roadtripen till Kramfors. Det var så roligt att träffa Gunnar och Nettan. Dessutom att Cindy har 6 urgulliga tikvalpar gjorde det hela bara roligare. Vilken tur att det bara är tikar, annars så skulle kanske vi åkt hem med två hundar i stället för en. Världens finaste G alias för Fiskjabondens Timberjack.

Deras hemsida är  www.fiskjabondens.se om någon är nyfiken. Det kändes mest som om Gunnar hade varit på semester hos dom, och nu är ordningen återställd. Gunnar får lov att bo lite på två adresser, men så gör väl noblessen?

Solen skiner och det är gott att leva.

Lev väl

Madde

 

Onsdagen den 3 mars 2010

Så då är utkastet skickat till förlaget, och det hade varit häftigt om det varit sant. Eftersom jag försöker fånga tankar nu, i förhoppning om att finna ett positivt tankemönster tillika livsschema att leva i och med. Finfina ord, minsann. Min gadget på datan säger skriv varje dag, och det gör jag, om än inte alltid konstruktivt skapande skrivande, som ska resultera i alster att skicka till förlaget.  Många tankar är det som trängs innanför skallväggarna, och det är såklart bra om man kan fånga dessa till viss del, för att hålla en positiv outlook. En bild i min skalle, kanske inte så långsökt just nu, att man är som vilken halkbekämpare som helst. Det handlar om att skotta undan och lägga det på rätt ställe, ni vet dessa snöberg som ligger vid korsningen och skymmer sikten för en. Jättespännande att köra ut, utan att veta om det kommer en bil mindre än en lastbil. Tankar faller lika ymnigt som snö, och samlas lätt på hög, där sikten skyms. Snurrigt jag vet. Vissa människor i min omgivning framstår för mig som framgångsrika och duktiga. Om man lyssnar till det som säger hörs ordet plan ofta. Handlar allt om struktur? Kan det vara så? Säkert behövs framför allt genomförbara realistiska målplaner. Denna trötthet som gör sig påmind kommer kanske av att man suktar efter det som KUNDE ha varit? Och finns det bara lärandesituationer, i motsats till misslyckande? Kanske är det så. Då handlar allt om hur man förhåller sig till det, alltså. Jadå.

 Snart ska vi iväg till stallet för lite flickaktiga äventyr i skogen på fina hästarna. Och ja, det snöar. SÅ kan det bli.

 

 

                                                                                       Rapport från en snöig Norrbodaskog: Snö faller och faller, så nu är det vitt överallt, och vi pulsar och pulsar. Eller mest fina hästarna som släpar på oss. Det är snökul att rida i vintervita skogen, och det är så ljust ute så länge nu.  Se själva på bilderna på Mia/Lavina och Madde/Mange

Lev väl

Madde

 

Tisdagen den 2 mars 2010

Nytt läge! När jag sitter som bäst och försöker att fånga tankar om min framtid, att det ska vara så svårt att veta vad man vill, bortsett från de år och kilon som gärna fick lyftas bort. Jadå. Ringde det från Kramfors, och det var inte bara kul att höra hennes röst igen, utan vi ska iväg på en liten roadtrip. Igen. Det var Karlskoga sist och 70-årsfirande med Kilestadarna och vi hade jättekul. Så nu bär det iväg till kramfors och hälsa på Fiskjabondens fina labradorer. Man kan hoppas att det har försvunnit lite snö till dess. (och ingen liten labradorvalp får smugglas med hem) , och såklart trevligt att träffa Nettan och Gunnar. Från det ena till det tredje så är det underbart att läsa Musikal-Viktorias blogg på hippson, och så underbara bilder från Sunshine tour. Där skulle jag vilja varit med fina grabben. Havrepappas iakttagelser om oss hästmänniskor från passagerarsätet i hästvärlden, är roliga och rätt träffsäkra eller är det bara jag som känner igen mig? Nåväl, vi planerar vidare om framtiden bortom nästa roadtrip, men att se en femårsplan kan vara svårt, även om jag köper viktigheten av struktur och uppnåbara mål, med avbocksbara mikromål på vägen, känns det svårt att se verklighetens ramar, och förrresten, grattis du som var ensam vinnare på V75 i helgen, det smakade fint, den bongen kan jag tro, vi var rätt nära ändå, två rätt eller nåt? Sådärja, verklighet var det och den rambilden innehåller, än så länge, inga miljoner i reda cash. Något som jag skulle kunna göra hela dagarna är att vara ute i stallet och rida i trollskogarna. Det generar inga pengar, men välbefinnande i massor, och nu på sista tiden en massa kall snö. Vi har så kul ute i skogen, och det där med tävlande kanske andra får ta hand om .

Lev väl

Madde

  

Söndagen den 28 februari 2010

Helgen närmar sig sitt slut, och månadsskiftet som skådats ur ett vinterlandsperspektiv har börjat droppa i plusgraderna. All denna snö som ska bli vatten. Nåja.  Min förkylning börjar ge med sig, och trycket i mitt huvud har lättat avsevärt. Det är gnistrande vackert i köldens famntag. Vi har verkligen vänt mot ljusare tider, även om vi har fått vänta på vårens droppande, och jag tror nog att det kan svänga lite kyliga nätter ännu.

Själv så jobbar jag på min återhämtning efter motivationsdippen häromveckan, och lite kan man nog skylla på denna förkylning som velat fram och tillbaka i flera veckor.  Det verkar som om omgivningen har hackat och snörvlat länge nu, och det kanske behövs riktig vårvärme nu så vi kan bli friska. Annars så har det varit en tid av att bara vara, och det kan ha varit välbehövligt för mig och fina grabben. Vi har inte varit i ridhuset på veckor. Snö. Istället har det blivit snöpulsande i skogen. Tankar som måste identifieras trängs bakom min skallvägg. Nu känns det länge sedan Ömhudingen fick komma till tals, och det är kanske därför det är oroligt innanför skallväggarna. Kontraktet bör hedras och ser jag min verklighet ur ett helikopterperspektiv så ser jag förändringarna. Något av det skönaste jag har lärt mig att göra på senaste tiden är att stänga av mobilen.  När jag är i stallet så är jag i stallet, och när jag är hemma och fångar tankar så är jag hemma och fångar tankar. Ett lugn som lät sig hittas har jag fortfarande nära mig. Självklart var det flera faktorer som fick detta lugn att närma sig, och tittar jag på helheten så är det en av de viktigare insikterna. Som jag uppfattar saken, alltså.

 

Lev väl

Madde

 

Tisdagen den 16 februari 2010

Idag kan verkligheten förändras och det kan bli en spännande resa för oss. Känner mig fortfarande vilsen i pannkakan och försöker att hitta bäring för min framtida resa mot framtidens mål.

Madde

 

 

Måndagen den 15 februari 2010

Söndag dag, och sista arbetspasset rullar så sakta in i min verklighet. Ska snart till stallet och pyssla med finaste grabben. Det känns som om verkligheten har hamnat lite mer på rätt köl, och jag ser ljuset. Tid är något vi idag kan ha svårt att ge oss själva, kanske för att det är snabba ettor och nollor som skickas i dagens digitala tillvaro.  Att vara i nuet och känna sig nöjd, det är inte helt lätt alla gånger. Men jakten på den glänsande stenen av förnöjsamhet går vidare. Dimman har lättat från denna skrivare, och nu kanske jag hittar ut ur denna pannkaka, eller till stället där det är lakritspannkakstårta.

Alla hjärtans dag, och skänk vänliga tankar och känslor till människorna i din närhet, och föralldel till de behövande lånt ifrån dig också. Det vill jag försöka göra.

Glömde att bifoga allahjärtansinlägget så jag fyller på med lite måndagsord och gör ett nytt försök.

Lev väl

Madde

 

Lördagen den 13 februari 2010

Lördag kväll, och här sitter jag och kontemplerar över verklighet versus mörker och gränsdragningars inbillade tänder. Alltså funderar jag över tillvaron, och som jag har känt mig den senaste veckan, undrar jag lite när denna trötthet ska försvinna. Och om vi betänker någons kloka ord, att det inte är stressen i sig som gör oss sjuka, utan det är sättet vi hanterar den, ja då förstår jag att jag någonstans har ramlat i något negativt tankehål. Mitt undvikande beteende den senaste veckan har gett mig egentid, svårare är att bedöma hur bra det har gjort mig. Avsaknaden av mänskliga intryck(javisst jag hälsar på grannen och så vidare) har på något sätt skalat av verkligheten ytterligare ett lager, och den ilska som jag har haft sittande på vänster axel har varit störande på mer än ett sätt. Om jag accepterar ansvaret för mitt eget välbefinnande, varför är det så svårt att låta bli att leta bekräftelse på fel ställen, ungefär överallt utom inom mig själv! Frågetecken som förföljer mig med sin oklarhet, och min femårsplan är obefintlig, och den envisaste frågan är varför? Och vad spelar det för roll som god tvåa. Har man som jag gärna tagit på sig andra människors mål och uppfattningar är det kanske så att man blir lite vilsen i pannkakan när man ska försöka att lita på sig själv och sina egna tankar.  Viktminskningen i sig är inte målet utan det är en konsekvens av mitt agerande mot att må bra. När fokus skiftar så totalt känns det som man har tappat bäring på tillvarons tidigare hörnstenar.

Alltså bör jakten på plustecken i min verklighet identifieras, och jag vet att det är många, för att få hjälp vidare på den våg av positiv energi som bär oss mot det bra stället jag vill till.  Eller så är det klimakteriehäxan som är på besök (kan det ske hur tidigt som helst?) och jag får helt enkelt ta och rycka upp mig. Nåja, ialla fall åka till jobbet.

Onsdagen den 10 februari 2010

Verkligheten är ett begrepp som kan vara svårt att se, och konsten att leva i sin egen verklighet, eller att dela den med andra kan vara jobbigt. Vissa dagar faller man in i funderingar över saker man inte tänker på alltför ofta, som tur är, och frågeställningarna är kanske svåra att få ett riktigt svar på, och jag känner mig lite låg när jag tänker på all tid i alla fall jag har slösat bort på konstiga tankar och känslor. Sorgligt är att man kan förlora en barndom och syskon på det viset. Eller ordet förlora är kanske väl starkt, och man kanske ska försöka att komma ihåg det positiva som faktiskt fanns. Släppa taget och försöka att leva väl är ett mål så gott beslut som något. Funderingar inför framtiden känns just i denna stund lite tungt, och jag vet att detta mörker lättar snart. Min tanke är att bussighet börjar hos sig själv. Att frossa i barndomstankar och känslor är egentligen bara ett fördröjande av sin vidareutveckling. Ensamhet är något jag behöver just nu, och tiden är inte bara en skallig tjuv utan även en som kan hela dina revor från tidigare dagar.

Saknad efter det som aldrig blev av kan kännas tung och ett accepterande av verklighetens väggar startar rörelsen framåt. Hur som helst så har det verkligen blivit ljusare nu, och med snön så är det så ljust och fint ute. Innan ni vet ordet av så kommer tövädret igång och vi kanske får skaffa oss ekor att ro runt i. All denna snö kommer att bli mycket vatten.

 

Lev väl                                         

Madde

 

Torsdagen den 4 februari 2010

Snön faller och faller och jag med den. Tiden fylls med flingor av inte bara vitt snöfall, och jag låter känslorna ta mig dit. Framtidens snö känns inte lika kall och du frågar varför. Svaret ligger utanför vår sfär av värme och du blir besviken.  Flingor fångade på varm hud smälter fort och du blir besviken. Glansen i ögon speglas i eldslågor och vi ler mot varandras sken. Orsaken till vår vistelse här kan bara hästen tala om, och vi har inte funnit den ännu. Spåren är än så länge lätt att läsa, men vi vet båda två att det kommer hårdare tider, mycket hårdare tider. Stenväggen rispar baksidan av min hand och du ryser. Blicken fastnar vid flimret utanför ingången där något har samlats.  

Tröttheten har suttit på min axel de senaste veckorna, och jag tänker att det är en naturlig reaktion, inte bara för att det är denna tid på året utan även då jag har ändrat mitt förhållandesätt på flera fronter.  Och hur kul det än är att rida så tar det på krafterna så nu är det inlagt en period av – HA KUL – för mig och Mange. Självklart sett ur min synpunkt, fina grabben kanske skulle ha en annan tolkning på detta att ha kul!?

Idag fick Killen katt ett bad, och han är hur söt som helst med sina små krusningar i nytvättad päls, och även om han inte gillar vatten så jättemycket är han hur snäll som helst i badkaret. Min lägenhetskompis är för go helt enkelt.

Vintern fortsätter och fortsätter så kör försiktigt därute och ha kul i snön medan vi har den.

Lev väl                                         

Madde

 

 

Onsdagen den 3 februari 2010

Tisdag kväll och jag sitter och varvar ner efter träningen. Det kändes bra att träna efter jobbet, och då kan man slappa imorgon på förmiddagen, innan jag ska till stallet och fina grabben. Det är tid att ha kuliga ridturer i snön, och fånga solen när den börjar dyka upp.

Idag är det onsdag och jag ska snart äta brunch, har suttit och lekt med lite foton som duktiga Kristina Huttunen har tagit. Det är bättre att träna innan jobbet än efter, i alla fall om man jobbar kväll eller natt, somnade väl in på morgonkvisten(klart jag sov väl ”fläckvis” innan) som jag kommer ihåg det. Blir klart jobbigt att vända om till dag när det blir dagjobbande i helgen.

Så kan det vara och här är en bild på lille M .

Lev väl

Madde

 

Måndagen den 1 februari 2010

Så jag ägnar mig åt en rolig sak, jag kollar våran fina blogg, och det känns kul att se sina egna inlägg. Fåntrattigt, javisst. Däremot ser jag att jag skriver slarvigt  ibland. Det ska vara Almare Stäkets POLO-bar och inget annat. Det är ju en jättestor och fin anläggning med inte bara polohästar utan även privathästar.  Jag knyckte helt fräckt polobaren till våra skrivarsammankomster, som sker i den mentala världen i motsats till verkligheten.

Apropå det,så läser jag om boken om medberoende, och där är en bland många bra meningar. ” Det gäller att ställa sig på samma sida som verkligheten”, något som ibland inte lyckas helt och hållet. Bättre och bättre på sista tiden anser jag, och det får väl vara så bra det kan bli. Idag var vi ute på en skönt ridtur i den vintriga skogen. Snön faller i vackra snömoln från de stora träden och hästarna ser vaksamt på. Igår kväll var det – 20 och idag är det -2! Snabba ryck kan man säga, och det är väl inte att vänta annat nu när februari är startad. Idag hade jag ett tema för detta inlägg, men kan inte för mitt liv komma ihåg det nu. Vinterskogen förvillade mig och jag kanske kommer ihåg det till imorgon. Kanske.

 

Lev väl

Madde

 

Bloggaren som idag känt sig på kant med tillvaron, har försökt att ignorera den välbekanta, men ack så förhatliga känslan av utanförskap. Än idag, i hennes egna lägenhet, kan hon stickas av de taggar som följt henne sedan barnaåren. Hon visste att det fanns termer som hennes beteende kunde namnges med, och medicinerna som läkarna villigt skrev ut smakade inte bara fan, de gjorde henne inte mindre utanför världens gemenskap. De dagar hon kände såhär undvek hon att ge sig ut på byn, och tillbringade dagarna med att sova och nätterna med att älta allt som hon aldrig kunde påverka. Den stress hon levt med i så många år hade gett henne en förstorad hjärtmuskel, som av den onormalt höga stresshormonnivån hade fått jobba i beredskapsläge alltför ofta. Hon kände hur hjärtslagen flimrade nu, och hon såg sig omkring i den välbekanta lägenheten hon bott i så länge. De tavlor som hängde på väggarna hade hängt där länge och hon kunde med slutna ögon tala om exakt var dom hängde i lägenheten, och i vilket förhållande de stod till varandra. Hon kunde ibland känna sig lugnad av tavlorna, och av deras beständighet i en annars så hotfull värld av snabb förändring. Hennes spegelbild hånade henne, och hon tänkte ofta att det måste vara ett slags utbyte som pågått utan hennes kännedom. Vem var denna blekt rynkiga person med håret stramt åtdraget i knut? Varför stirrade hon tillbaka. Det borde varit en liten flicka med tofsar i håret som plirade tillbaka. Hennes värld var inte stor, och de gånger hennes syster pratat om  att flytta gränser och att ge sig utanför sin egen säkerhetszon hade en oro börjat röra sig i hennes mage, och hon ville bara få tyst på sin systers pladder, och varför tystnade hon inte. Hon satte sig framför datorn och skrev ett inlägg på sidan där hon hade sitt umgänge. På nätet kunde hon “prata med folk” och  hon kände sig delaktig i den virtuella världen, på ett sätt hon sällan gjorde i den stökiga, verkliga världen.

Mera skrivövningar J

Idag har jag faktiskt känt mig lite “off” och jag undrar om det är någon vintersjuka på gång. Hur som helst så har vi fortfarande vinter, om det nu undgått någon. Det som är trist med detta vackra vita vinterväder är alla utryckningar våra fordon med blåljus måste göra, det verkar ske olyckor mest hela tiden, kan man tycka. Så kör försiktigt där ute, och tänk på att det är bättre att komma fram helskinnad än att inte komma fram alls. Vet ni, att känna sig utanför en gemenskap, inbillad eller ej, är en hemsk känsla. Det kan skapa så mycket konstiga känslor, och som vi vet idag är det tanken som styr våra känslor, och kan man ändra tankarna man har om sig själv får man automatiskt ett annat förhållningssätt till sin omgivning. Det är nog sant, och man kan definiera medberoendeskap med att bry sig för mycket om andra människor, då det verkliga ansvaret är sig själv. Vilket naturligtvis är en tolkning bland många andra, och det är min åsikt att man kan omsätta den teorin i verklighet med gränsdragningar, alltså inte fysiskt bygga staket utan att mer mentalt snickra ihop höga staket mot dåliga tankar och känslor. Svimmel svammel, och jag funderar på det här med att lyckas. Vem säger vad som är andras lycka? Vi kan väl ha olika åsikter om vad som är lycka, och det viktiga är väl att man ser sig själv, och sina önskningar för att kunna arbeta mot det man anser vara lycka. Som ni vet har jag numer en KBT-krycka här i tillvaron, och jag har skrivit ett inlägg som Monika Arnoldsson ska lägga ut på hemsidan, www.limeenergy.se , och den som vill kan gå dit och läsa det. Just idag, just nu känner jag mig något omotiverad till i stort sett allting, men det blir kanske bättre när jag åker ut till finaste grabben, Mange, och pysslar lite. Orkar inte ens längta efter mina nyaste vänner, mina fantasivänner i skrivarcirkeln, och platsen vi träffas på som påminner mycket och Almare Stäkets polbar. Nåväl, dessa vänner och platser kommer att finnas kvar så länge jag vill. Värre är det med verklighetens pärlor, dessa kräver mer underhåll. Och ger så mycket.

 

 

Lördagen den 30 januari 2010

Natten som har passerat innehöll inga lyckojakter som jag kan minnas, utan jag känner mig rätt lurad på sömn. Idag var det shoppingdag, och det blev ett besök på Bromma zoo. Med hem följde fyra röda svärdbärare och en L-mal. Nu har min randiga fisksoppa brutits upp med lite rött och prickigt. Mycket fint anser jag. Idag tog jag ett beslut som lite gick stick i stäv med gårdagens konklusion på bloggen. Alltså mitt svammel om att godis smakar illa. Idag smakade det jävligt bra, och två glas vin också. Vi höll på att somna i badet, men det är en helt annan historia. Finaste grabben Mange fick lastträning idag, och skötte sig bra. Han är så fin. Imorgon ska jag träna på jobbet, och sedan får vi se om det blir ridhus eller en skogstur. Snart blir det nog sängen för lilla Madicken.

Må väl

 

Fredagen den 29 januari 2010

Jag har skrivit på min skrivlossövning, och nu har arga pojken kommit med i bilden, och han är väldigt viktig för min huvudperson. Och en sak, bland många andra, vi fick lära oss av fröken Katrin H på Tomelilla folkhögskola var att man ska ta död på sina älsklingar, och självklart är det svårt att använda D-knappen på de fraser och ord som man bara älskar. Det som är så fint är ju att man har massor av ord att ta till, efter att man har deletat sina älsklingar. Och det är väl det som ingår i detaljgnetandet, och det blir ju kanske riktigt bra till slut. JA, det får vi hoppas på och under tiden så skriver jag. Och ni kära vänner får göra det ni gör allra helst och bäst. Ja, ni vet ju själva vad det är.

Själv så ska jag försöka att hitta en skön drömvärld att bola mig till. Häromdagen så drömde jag att jag och någon konturlös person var i någon affär, och handlade godis utav bara den. Jag vaknade och kände mig inte bara trött, ilsken(för lite sömnJ)utan även vrålsugen på godis. Så syrran hängde  med till stallet och sedan åkte vi till Willys, och ni vet ju vad som hände där.

Det allra konstigaste var att när jag väl satt hemma i favvofåtöljen framför akvariet, och tröck i mig godis, och man kan bara äta godis på det viset, upptäckte jag att det smakade rätt trist, och det var egentligen en bekräftelse på tidigare gånger då man har raidat godishyllorna. Så då kanske jag ska låta bli att köpa godis, det verkar rätt fånigt att köpa dyrt godis för att slänga halva påsen? Nåväl inatt hoppas jag på en skön dröm där finaste Magnum och jag flyger över hinder med en strålande lätthet. Lyckojakt alltså!

 

Må väl

 

Onsdagen den 27 januari 2010

Spelar ett spel med omgivningen, och det är ett spännande spel, om jag får säga det själv. Det här kom jag på i väntrummet hos min utsedda terapeut. Hon brukar alltid låta mig vänta en stund, och jag vet. Jag vet att hon gör det med flit. Att hållas på halster är inte något som jag hanterar särskilt bra, och egentligen skulle jag anmäla henne för det. Hon har ingen som helst rätt att köra med mig, även om mitt straff blev att gå i terapi här hos henne. Idag är det drömmar vi ska prata om, alltså mina drömmar och hon tror att jag ljuger när jag säger att jag aldrig drömmer. Det gör jag aldrig, utan jag kliver helt enkelt in i en annan verklighet på natten. Andra människor kanske har tappat den förmågan eller ljuger helt enkelt om det. Självklart kan jag hitta på en dröm, med ett innehåll som gör henne lyrisk över dolda budskap och allt det kan berätta om mitt inre landskap. Jag har inte kunnat placera henne riktigt för hon verkar kunna dra lite från olika skolor när det gäller terapi. Nämndemännen som ansåg att jag behövde terapi har sin bild av mig klar, och mäns tröghet upphör aldrig att förvåna mig, det är inte många som klarar av att se under ytan på vare sig människor eller företeelser. Eller kanske de som har utbildat sig inom psykologi-området, jag kan bara utgå från de män som jag har träffat. Jag ogillar män i allra största allmänhet, deras penisar och samhällspositioner, även om jag absolut inte vill kalla mig rödstrumpa på något sätt. Mina föräldrar var väl stereotyper på det området, med sin uppdelning av manliga och kvinnliga göromål. Det är svårt att erinra sig om vi var en lycklig familj utan farliga underströmmar av mentala upphakningar, utan som jag kommer ihåg det kände jag mig aldrig särskilt nära någon av mina föräldrar. Allt gick väldigt korrekt till i min familj och vi var inte särskilt mycket för närhet. Man skulle vara artig och lydig, äta upp sina ärtor och vara tacksam för att man hade det bättre än många andra i världen, och jag kommer särskilt ihåg barnen i Biaffra, som av någon anledning drogs upp vid måltiderna. Det kan vara en anledning till att jag idag har oerhört svårt att lämna mat på min tallrik. Och javisst, jag är fet, riktigt fet. Det är inget som stör mig, jag klarar mig utan fysisk aktivitet, men jag har förstått av omgivningens reaktioner att det är något fult, att vara fet alltså. Mina föräldrar var väl normalbyggda, och som jag kommer ihåg det förekom inga utsvävningar. Faktiskt var vi så normala och tråkiga att ni nog skulle ha somnat i vår närvaro. Det var inte så att dom negligerade mig, inte alls. Jag fick kläder och leksaker, och på mina födelsedagskalas fanns det ponny och clown, och de mindre bemedlade barn, som vi vinnlade oss om att behandla vänligt, hade hur kul som helst. Inte för att någon lekte med mig, jag förstod mig inte på de sociala koder som redan i barnens gåtfulla värld är stenhårda, och fattar dom inte nu heller i vad jag antar är vuxen ålder. Det förefaller mig oviktigt och jag klarar mig själv, det har jag alltid gjort. Min självständighet redan som lite barn oroade aldrig mina föräldrar, utan så länge jag sa tack på rätt ställen och undvek att sätta näsan i vädret inför andra, var dom nöjda och jag blev lämnad ifred. Idag verkar det lite konstigt, att min fader arbetade så mycket som han ändå gjorde, och de pengar som fabriken drog in spenderades aldrig på något lyxigt. Vi bodde i en disponentvilla som byggdes samtidigt som fabriken, men vi hade en vanlig bil och hade normala kläder antar jag. Som jag kommer ihåg det var jag aldrig olycklig över det utan jag hade min frihet att vandra runt på fabriken och leka i skogen bakom huset, som jag i stort sett ville, bara jag höll måltiderna som mor hade bestämt. Då jag absolut inte ville att barnen i Biaffra skulle svälta åt jag alltid stora portioner och lämnade ingenting kvar på tallriken. Än idag undrar jag hur det kunde hänga ihop. Svalt barnen mindre för att jag åt för flera barn?. Konstig sak att säga till barn, men det var väl något socialt samvete som gjorde sig påmint. Jag kanske frågade någon av fabriksbarnen detta, men jag kan inte påminna mig vad dom svarade, om jag överhuvudtaget fick något svar. Som så mycket annat accepterade jag det som sades och åt gladeligen upp det jag hade på tallriken. Det är något som man gör allra bäst i sin ensamhet, anser jag, att äta alltså . Gärna en vällagad stek med någon trevlig efterrätt. En annan sak är märklig, när jag är i mina andra världar då är jag oftast smal, och jag undrar varför. Det är kanske så att kostymen ramlade av vid övergången. Hennes ögon skrämmer mig lite, och när hon tycker att jag sagt något riktig smaskigt får dom en lyster som gör mig lite illamående. Enligt henne så kan min anknytning till mina föräldrar, som tydligen var väldigt dålig, ha skadat min nuvarande förmåga till att relatera till andra människor. Jag vet inte det jag, den pojken som jag knivskar hade jag en relation till, och det var egentligen en rätt så onödig händelse, ja alltså knivskärningen, inte relationen. Hade jag förstått att det skulle ha blivit ett sådant här rabalder efteråt så hade jag kanske låtit bli. Men det som är konstigast är att jag inte kan komma ihåg att när eller hur det skulle ha hänt. Jag känner till den mänskliga parningsritualen och förstår konceptet. Jag kan inte dra mig till minnes någon annan naken människa.

Ordmassan ovan är ett försök att ”skriva igång” mig själv, det är en publicerad, respekt – ni vet, författares råd till alla som vill sätta ord och tankar på pränt. Alltså kan man inte göra det över kaffekoppen, eller på långpromenaden, enligt honom alltså. Låter vettigt anser jag, och det är kul att skriva utan att tänka alltför medvetet på vad man skriver. Annars så skimrar mina gröna gardiner framför köksfönstret och lampan har så mysigt sken där mellan tyget och glaset. Jag bor högst upp, men gillar att dra för ändå, det ger en känsla av viktighet åt mitt skrivande. Att vara pretentiös och självupptagen, är något av författarkriterie, och det kanske man uppfyller? Ja, vad säger ni kära vänner, och som jag längtar till vår nästa skrivarträff. Eller jag skriver och ni läser och tycker till. Vem skulle stå för förtäring denna gång, visst kommer vi att kunna handla dricka i polopuben vi får låna, men det är kanske bra att äta något också. Säkert jag, eftersom jag frågar. Snart ska jag ut i kylan, och den verkliga världen för arbetsveckans andra natt. Så tills nästa gång, ha det bra i vinterkylan och var försiktiga i morgonens snöstormande.

 

Må väl

 

Tisdagen den 26 januari 2010

Vilken planta som helst fattar att man måste ändra på saker som inte fungerar, till och med jag, det jag inte har fattat är att det kostar på, på ett sätt jag inte kunde tänkt mig innan. Att pladdra nonstop om vikten av att genomföra dessa förändringar är lätt som en plätt. Sedan när man ska göra dessa ack så viktiga förändringar märker, jag talar i egen sak och person om nu någon kanske trodde något annat, man att det är inte helt lätt att vara den man skulle behöva och vilja vara. Nåväl, som Sherlock Holmes brukade säga till Dr Watson, ”jakten går vidare”. Det jag har märkt, och känner en liten pärla av sorg över, är att min tid för och med kompisar för fika och lite sladdrande om folk och fä har minskat betydligt. Min ensamtid har ökat drastiskt och det är i sig ingenting som känns jobbigt, men min prioritering över min tid och aktiviteter har skiftat så det verkar svårare att få ihop det. För tillfället behöver jag göra dessa prioriteringar och får acceptera att förändringar som görs innebär konsekvenser man inte såg från början. Fel eller rätt, det är svårt att uttala sig om, utan det är så läget är just nu. Efter uppstruktureringen av stalltider har jag blivit effektivare i stallet och Mange, världens finaste häst, får bättre omvårdnad, och jag har kommit igång med ridningen, och det är en outsinlig källa till glädje. (vissa ömma mjukdelar också föralldel). Man kan tänka, och gör ju ofta så, att saker och ting borde gå lättare, fortare och belönas rikligare, men konsten att vara nöjd här och nu, kan vara svårt att hitta. Mindulness, kära läsare och vänner, ja, jag säger vänner, för nu är det er jag umgås mest med, och det är helt i sin ordning. I min värld har jag hur många inbillade vänner som helst, eller hur?

Struktur må vara viktigt, med skrivandet har det varit lite sämre ordning, och min lilla vän paddan har fått tiga länge nog, och även ömhudingen har saker att tillkännage, så den punkten är nästa i försöksordningen. Summerar vi detta så känns det ändå skönt att vi kan märka ljusningen mer och mer för varje dag. Snart är det vår!

Må väl

 

Söndagen den 24 januari 2010

Söndagen bjuder på molnigt väder, och kylan håller i sig. I fredags så var vi på hockey, AIS mötte AIK. Efter första perioden ledde AIK med 2mål. Sedan tog grabbarna igen det hela och Almtuna lions vann med 3 -2. Det är kul att vara på hockey, och man får en pulshöjning bara av att komma in i hallen, där musiken spelas så högt att man känner dunket ända in i benmärgen. Sedan i en av pauserna fick vi se en av juniorflickornas isdans, hennes kortprogram hon tävlar med, och hon åkte så fint. När syrran och jag var mindre älskade vi att titta på konståkningen, mest för deras glittrande fina klänningar. Vi tävlade om att tjinga klädseln först.

Januari har gått rätt så fort och visst har snön lyst upp tillvaron en hel del.

Må väl

 

Måndagen den 11 januari 2010

Idag är det första lediga dagen efter natthelgens jobb, och det är lite slowmotion just nu. Har precis hjälpt farbror Jean att lägga in en annons på söta Nova Heart och hoppas att någon trevlig själ hör av sig. Trist att våran ridkompis kan kanske försvinner, men så kan det gå här i världen. Mangegullet får nöja sig med mig som ridkompis. Vi har ju lilla Midsommartjejen kvar att rida på. Kylan har lättat något och vilken skillnad det gör, och för min del så får gärna snön och kylan vara kvar ett tag. Det är mystiskt att rida ut i mörka vinterskogen med snön på marken. Mäktiga granars skugga faller mjukt över våra tankar. Tack och lov så har vi sluppit någon närkontakt av otrevlig grad med de vilda invånarna i skogen.

Förra veckans mikromål kunde bockas av, om än skrivandet med ett nödrop! Så är det det här med träningen. Just do it!

Må väl

 

Fredagen den 8 januari 2010

Idag har det varit en slö dag och jag hade en mysig sovmorgon med Killen katt. Idag när vi var ute i vinteskogen, som är väldigt olik sig, nöp det ordentligt i kinderna på oss. Det var mysigt ändå, och kallare ska det bli, säger dom.

Annars så har impulsen som nästan alltid smyger i min närhet varit lite lurig. Tur att det är så kallt ute så jag hellre håller mig inne. Sitter och myser i skenet av levande ljus (jäms med det elektriska skenet J), och försöker att fånga tankar utav bara tusan.

Denna helg är det natthelg och det är som det är, kan man säga. Utanför mitt fönster så är det vitt och kallt, och igår kändes vinden inte särskilt kul. När vi travade på grusvägen i skogen, blev man varmare. Visst märker man att det har vänt, har det inte blivit lite ljusare.

 

Må väl

 

 

Måndagen den 4 januari 2010

Bilder Kristina Huttunen

 

Måndag efter småkronornas förlust mot USA – Så ledsamt det är, och tio min in i tredje period stod det 2–2! Som jag hejade på våra duktiga grabbar, och självklart håller vi tummarna allt vad vi kan inför bronsmatchen mot Schweiz. Heja småkronorna!

Annars så vill jag tacka den i min läsegrupp, som så riktigt påpekade att jag borde låta bli överlämnade-beteendet( vi vet vad vi menar med det) och håll planen med skrivandet. Paddan vill framträda nu, och det anser tydligen fler i gruppen.

Nu är jag något av en undanflykternas mästare, eller jag ska säga har varit, jag är ju i processen att rätta till mitt tankemönster, och det är skrämmande så lättvindigt jag återfaller till detta, att låta bli det jag älskar att göra, och ja, jag hör din invändning om att om man älskar något så gör man väl det först och främst!. Så kan tyckas och om och när jag kommer på varför jag gör så, lovar jag att du är den första som får veta det. Som det är nu så har jag inget svar eller förklaring. Och min nuvarande käpphäst – tankefångandet- är hjälpsam, men den stora frågan är, känns det som, varför kommer den tillbaka när jag har identifierat den och avfärdat den som högst orealistisk. Det är väl en sanning i att repetition är kunskapens moder, eller något sådant klyschigt, och jag försöker att fånga den dåliga tanken om och om igen. Jag gör så gott jag kan, och det är ungefär allt jag kan göra. Håller ni inte med mig?

Annars så har jag städat undan resten av julen i mitt lilla hem, och det blev riktigt fint, hoppas bara att inte alla krukväxterna har tänkt att överge mig. Blad ramlar till höger och vänster och jag undrar om jag övervattnar eller undervattnar? Granen flyttade ut på balkongen strax efter jul och står så fint i sin frusna vattenkruka. Snön och kylan har tydligen tänkt sig att stanna ett tag, och gärna för mig, det är så mysigt att rida i allt det här vita.

Och det har ju vänt, vi går mot ljusare tider

 

Må väl

 

Söndagen den 3 januari 2010

Det nya decenniets första blogg, och jag vill skriva vackert, tänkvärt och snajdigt.  Jag är glad, glad och glad. Vi var till ridhuset och jobbade de små gullungarna, alltså hästarna och oss själva. Vi hoppade några små skutt och det var kul som tusan. Mange skötte sig bra, han fick jobba så han blev lite svettig och jag med. Han ville springa iväg lite och jag tror nu såhär i efterhand att jag ska öva på att titta där vi ska landa och inte så långt borta, och låga händer. Han blir lugnare och jobbar bättre. Jag stressade från årets första arbetsdag till stallet, slängde in grabben i släpet och drog, något överförenklat men ni fattar, var jag rätt så uppvarvad redan när jag kom till stallet och att göra något som är så kul gör en inte precis nedvarvad, så det varma bad jag klev upp ur alldeles nyss var mjukt och varmt gosigt. Skrivandet blir nu, innan sänggående inför kommande arbetsdag. Om jag ska kunna följa min lilla plan är det bra att kunna bocka av de mikromål jag gör, och det är bra att man kan fundera kring ritt och annat skoj. Ska jobba lite med verktygen innan jag dejtar John Blund, och min raring paddan och lilla tuva bus får vänta också, dom är i mina tankar.

God Fortsättning på det nya året

Må väl

 

 

Torsdagen den 31 december 2009

Årets sista blogg och om jag försöker att sammanfatta detta nådens år 2009 så kan man väl säga att det har varit förändringarnas år, och inte bara fysiska förändringar med flytt för mig och alla familjemedlemmarna. Största förändringen har nog varit inombords ändå, och det känns riktigt bra just nu.

Projekt nyårsmiddag fortgår och det ska bli ytterlår av hjort som jag ska tillaga på något spännande sätt.

Var ute imorse och red en sväng på snöiga vägar, och det är underbart, enda smolket i glädjebägaren är just nu skaren, den är så jobbig för häststackarna. Nästa år är spännande med inte bara struktur i tillvaron utan målsättningar med mål som jag vill fullfölja. Alltså ord och mera ord så jag kommer igång med paddans berättelse, och kanske ömhudingen har mycket mer att säga om saker och ting.

Ha en fin Nyårsafton och vi hörs nästa år.

Må väl

 

Madde