Mormors märkliga trollspö
Maddes länkar
Mina Länkar Mina kontaktuppgifter:
Tillbaka till pennorna Adress Finnstastigen 68 19735 BRO
Vem är Madeleine Telefon 0760 498663
Maddes frispråkigheter E-mail mnicolaizen@hotmail.com
Mormors märkliga trollspö
Det var en gång en olycklig pojke som hette Alfred. Han ville nämligen bli trollkarl som sin morfar, som kortväxt och smal ändå var mycket respektingivande. Han talade med en dundrande stämma som vibrerade i stackars Alfreds huvud.
Alla försök med mormors mäktiga trollspö brukade sluta olyckligt, ja i alla fall för honom själv. Han hade inte tillåtelse att leka med trollspöet i närheten av det lutande elfenbenstornet. Nu brukar det som är förbjudet smaka busiga pojkar allra mest och Alfred var inget undantag.
Hans bästa vän var en drake som alltid var hungrig. Minstingen av drakarna i byn fick han sällan vara med på hårdhänta draklekar, och han misslyckades med eldsprutning också.
Livet blev roligare för de två kamraterna vars lekar skrattade när de var tillsammans.
Denna saga börjar på det lutande elfenbenstornets trappa.
Alfred satt med hängande huvud och hela hans uppsyn var eländig.
- Hjälp mig Draken! Vad ska vi göra, jag får ju inte leka med trollspöet här, jag kommer att få så mycket skäll.
- Jag är hungrig, kan vi inte äta snart?
- Snälla Draken, du kan inte äta jämt, och vi måste fixa detta. Hitta på nåt fiffigt nu.
Draken satte sig vid trappan och lade sin stora skalle på Alfreds beniga axel, och suckade. Det var inte första gången Alfred och trollspöet hade fått dem i knipa, men att trolla bort en prinsessa var något mycket allvarligt. Hennes ilskna röst hördes svagt från torngluggen och Alfred tittade på Draken.
- Jag gjorde det ju inte med flit, prinsessan skulle inte ha smygit på oss.
- Men din morfar kan väl lätt få ut henne?
- Klart han kan, det är ingen match för honom, men fixar vi det här fort behöver han inte få veta något.
Draken tänkte att morfar nog redan visste om det, och det var rentav kusligt hur han visste allt som hände i byn. Alfred tuggade på sin underläpp medan han funderade. Han slog trollspöet mot trappkanten innan Draken hann protestera tumlade dom runt i ett lilaaktigt moln.
När de öppnade ögonen var de omringade av stora stenar. Platsen de kommit till. Alfred höll i svansen och Draken viftade på öronen.
- Kjiv av mig Ajfred.
- Aj, förlåt öppna munnen så jag kan ta ut foten.
- Inte igen, Alfred vad har du gjort?
- Nejnej! Vad är det här? Jag fattar ingenting. Var är vi?
Med näsborrarna sniffandes mumlade han tyst, jag är i alla fall hungrig, och havet bredde ut sig framför deras förvånade blickar. Alfred gick bort till kanten på gräsmattan, och tittade nerför en brant slänt som efter stenig strand övergick i hav. Blått vatten glittrade i solens leende så långt de kunde se.
Draken puffade på Alfred med längtan i ögonen.
- Nu är jag törstig också. Vad ska vi göra Alfred?
- Vi får tänka en stund, fast jag får ont i huvudet när jag tänker för mycket.
Han svängde trollspöet fram och tillbaka längs sina smala ben. Draken skyndade sig att ta spöet ur hans hand och lade det på marken.
- Oj, jag glömde! Tack Draken.
- Låt oss tänka nu!
De stod tysta och försökte verkligen tänka till, då ett tjut hördes och de vände sig förvånat om. En figur sprang emot dem och skrek något som vinden tog. Draken tittade på den främmande pojken som flämtande höll sig i sidan. Han såg bekant ut.
- Oj, jag sprang allt jag kunde. Jag såg när ni kom, är du en riktig drake?
Han tittade nyfiket på främlingarna. Tysta utforskade de varandra på det sätt som unga pojkar gör ibland.
- Jag heter Aziz förresten, vad heter ni?
- Jag heter Alfred och vi har ett problem.
Draken harklade sig och han fortsatte.
- Ja, det här är ju Draken. Var kom du ifrån, bor du här?
- Min mormor bor här och jag är hos henne i sommar. Vart kommer ni ifrån egentligen?
- Vi kommer inte härifrån, det kan jag säga, Alfred viftade bort över havet, Det är nog rätt långt.
Med nickande huvud tänkte Draken att det var konstigt att ingen av killarna reagerade, de talade ju samma språk. De bubblade på om just ingenting, hemfärden för tillfället bortglömd.
Solen hade flyttat sig på himlen och Draken knorrade över sin tomma mage igen. Han var en baddare på att äta, förklarade Alfred för Aziz.
Aziz erbjöd sig att hämta mat, han trodde inte att mormor skulle tycka att en trollkarl, låt vara en ganska klantig sådan, och en drake var välkomna i hennes hus. Så fick det bli. Han flög iväg på spinkiga ben, medan Alfred och Draken lade sig ner i gräset.
- Alfred, jag tror det här är en magisk plats.
- Hm, va, magisk? Vad menar du?
- Jag räknade stenarna och ser du hur dom är uppställda?`
Alfred räknade stenarna som sträckte sig mot himlen i en oval ring, och han nickade.
- Bravo Draken! Du har rätt, morfar visade mig en sådan här en gång, nu kommer jag inte ihåg vad det heter.
- Berättade morfar nåt mer? Han kan ju rätt så mycket.
Alfred tänkte en stund men sanningen var ju att han sällan lyssnade så noga när morfar talade.
- Titta! Aziz kommer med mat! Äntligen.
Draken galopperade till Aziz och tog säcken som doftade kanelbullar, och hans lilla svans snurrade av glädje.
- Min mormor berättade en gång om gamla gubbar som blandade medicin här vid solnedgången, det är nåt med solen och stenarna, tror jag.
- Det stämmer, om jag bara kunde komma ihåg vad morfar sagt! Sa Alfred och slog sig i pannan.
Pojkarna tittade på varandra. Kanske skulle det gå att komma hem. Inte för att Alfred längtade hem precis, han visste ju hur arg morfar kunde bli. En gång hade han gjort prinsessan skallig av misstag, och det hade känts om himlen föll ner på hans arma skalle, så mycket bannor fick han. Han bankade i marken så tuvorna hoppade. Varför lyssnade han inte ordentligt på morfar.
Pojkarnas tomma magar knorrade ikapp så säckens innehåll dukades upp i en hast, och Draken slet sönder säcken i sin brådska. Aziz tog en kanelbulle och mumsade tillsammans med sina nya spännande vänner.
Människorna som promenerade runt stenarna pratade och skrattade med varandra, utan att märka trion där de satt och smaskade på mormors mackor. De enda som kunde se pojkarna var små barn. Föräldrarna till dessa barn log, javisst, lille vän, och klappade barnet på huvudet när det pekades mot pojkarna, där de satt och pratade bland kanelbullars doft.
Aziz var också osynlig, då hans mamma letade efter honom, gick hon så nära att hon nästan trampade på en taggig svans. Han vinkade när hon stegade förbi muttrandes om olydiga ungar, som skulle få se på andra bullar.
Alfred och Aziz tittade på Draken som snarkade med en rosa tungspets mellan de tjocka läpparna. Alfred fattade inte hur han kunde sova nu, själv hade han ett järnband runt bröstet som gjorde det svårt att andas, så bekymrad var han över det han ställt till med.
- Solen här är kall, så hur kan det vara ljust så länge?
- Det är såhär innan sommaren, Aziz ryckte på axlarna, Är det varmare där ni kommer ifrån?
- Hos oss är solen så het att man inte kan vara ute på dagen, men på kvällarna är det mörkt och kallt, förstås.
- Min pappa kommer från ett land där solens strålar bränner sönder allt, människorna måste skydda sig från den.
Så fördrev pojkarna tiden, det pratades om allt som finns i världen och säkerligen om sådant som inte finns. Draken som hade vaknat, låg stilla och noterade pojkarnas likhet. Han rynkade sin redan rynkiga panna.
Solen vandrade vidare på sin himmel, över pojkarna i stenarnas magiska krets.
- Varför har ni kommit hit då?
- Alfred kan inte låta bli att knycka sin mormors trollspö, och då händer det konstiga saker.
- Ja, och den här gången blir väl jag inlåst i elfenbenstornet. Alfred lät dyster inför
den tanken. Draken rös till och lade sin stora skalle på hans ben.
- Men, jag fattar inte, varför kan du inte få leka med det då?
Enligt Alfreds morfar så är det ett jättegammalt spö, fyllt med farlig magi, om man inte är en kunnig trollkarl, ja eller häxa såklart.
Asiz som var en rätt ensam pojke lyssnade på berättelsen om en annan värld. En magisk värld. Hans tyckte att den bruna staven liknade en trädgren och han tog den i handen.
Fascinerad av vibrationerna från det lilla spöet i hans hand, lyfte han det över huvudet, utan att egentligen ha tänkt mer än att känna på det.
Alfred och Draken ropade samtidigt ett ,nej låt bli, men inte snabbt nog. Mormors trollspö hade ju som vi vet en egen vilja. Innan meningen avslutades låg tre pojkar i en trasslig hög framför det lutande elfenbenstornet.
De tre pojkarna tittade på varandra och Aziz som fortfarande höll i trollspöet, öppnade sin hand och stirrade på trollspöet när det föll ur hans hand.
På håll hördes ett vrål och Alfred såg en klunga människor, med morfar i spetsen, komma emot dom och han suckade.
Naturligtvis blev det en hel del kalabalik, fast det är en annan berättelse.
Denna saga slutar där den började, på elfenbenstornets trappa.
Madeleine Nicolaizen 2007