Vågbrytarens staplade stenar ramar in hamnen, där solblänk fångas i havet.

Lukten av havet fyller mig och vatten är det jag kommer ihåg, resan över vatten mot stora vatten, och fiskarna. Fiskeläget kretsade runt havets invånare.

Det vita huset morfar byggt på ön långt ut till havs, där mamma växte upp. Fjöset där korna bodde, också det byggt av morfar, dit brukade jag smyga in och titta på idisslandet. Jag kommer ihåg ljudet och blicken upp på deras koarslen med viftande svansar.

Kor kan sparkas hårt, men avhyvlingen jag fick av morsan var något man förträngde allt man kunde.

Sporten var att hoppa över det illaluktande diket bakom huset, idag en smal fåra jag kliver över.

Norges hav är inte det lugnaste av ställen i vindhänseende. Vi ungar hade kul där, även om vi kivades om småsaker, och skvallrade på varandra hos de vuxna. Vi hade många kusiner runt våra år, och vi hittade på mycket skojigt tillsammans.

Det vita huset var stort men sängarna små, och vi barn skickades i säng innan de vuxna, som tillbringade timmarna innan sömn med att umgås.

Storebrorsan fick alltid med mig på bus, vi rodde ut och jagade brännmaneter som vi skrämde lillsyrran med.

Lugna dagar såg man genom vattnet och vi trodde man kunde nå botten med årorna. Det var inte lika kul när vi tappade en åra, då blev tuffa storebror också vit om nosen, men vi fick tag i den till slut. En gång såg vi en porslinspotta och ville fiska upp den men det var för djupt.

Vi rodde till lanthandeln och klättrade uppför trätrappan som var hal av snäckor och alger. Favoritdrycken var något som hette rödbrus, vatten drack man inte i några mängder på ön.

En gång plockade vi sjöstjärnor och lade i morsan och farsans säng, då tog det hus i helsike.

En gång hade tidvattnet något konstigt för sig, och vattnet mellan öarna drogs tillbaka, mamma gick på botten vi såg från båten. Det tjatade vi alltid om att få höra, bara en gång till. När det stormade och havets humör vällde inöver ön, kurade vi ihop oss i storstugan, och lillebror tvättades i plåtbaljan medan mormor hällde varmt vatten ur en kanna.

Fester förekom på öarna i närheten och då dansades det. Vi älskade att titta på mamma och hennes systrar, de förvandlades till andra personer med stora volmar av hår som sprejades upp, och kjolar av mycket tyg. Det var en hel procedur med att tvätta sig, vatten hämtades för att sedan värmas på den vedeldade spisen.

Det fanns blodiglar i den lilla sjön av sötvatten med dyig botten.

Det var alltid spännande att inspektera spannarna med vatten som hämtades. Blodiglarna fascinerade oss och hade vi tur så fick någon en igel i håret, det var inte populärt bland kvinnorna i morfars hus.

Allt arbete som bristen på el och rinnande vatten skapade, utfördes utan knot. Det var inget konstigt, så var det på barndomens ö.

När jag tänker på livet på ön långt ut i havet, förstår jag att det inte alltid var så kul.

För umgänge fick man gå eller åka båt långa sträckor, till skolan rodde man. Jag tänker ibland att de verkliga hjältarna var den tillvarons män och kvinnor.

Det finns många bilder från Norge, oftast på en bunt ungar eller vuxna, på en båt eller vid hamnen.

Det finns en bild på mig och syrran när vi kramas och jag älskar den bilden. Vi har våra pyjamasar som mamma sydde till oss, likadant mönstrade men i olika färger, nu förstår jag att det inte alltid var så lätt med pengar, då var det mest gulligt med våra hemsydda utstyrslar.

Då fanns det mycket fisk i havet och min morbror sade en gång.

Fick jag inte äta färsk fisk varje dag då dog jag.