Tillbaka till startsidan
Lästipset
Liza Marklund: Nobels Testamente
Piratförlaget
2006
En sak är säker. Liza Marklund är en mycket duktig försäljare av sig själv. Det
verkar som om det är viktigare att ta plats i media och bli omtalad för vad som
helst än att skriva något som är tillräckligt bra. Efter Hollywood-principen,
det spelar ingen roll vad de skriver om dig, bara de skriver mycket och ofta så
är din berömmelse nära och du blir omåttligt rik.
Men som svensk deckarförfattarinna är hon miltals från de största i världen.
Nobelkommittén lär aldrig nominera Liza för litteraturpriset och det är kanske
just denna självinsikt som inspirerat Liza till detta storverk i omfattning.
Mästarinnan på sa-repliker har nu spridit ut sig på 450 sidor. Han sa, sa hon
och sa Annika upprepas som vanligt åtskilliga gånger på varje sida och språket
har inte utvecklat sig det minsta sedan Sprängaren skrevs och refuserades av
många förlag.
Nåväl, hur är det med Nobels Testamente? Det är en historia som spätts ut med
massor av vatten. Det är som om ett helt gäng journalister sammanställt en rad
politiskt korrekta men mycket intetsägande noveller. Här hittar du
diskbänksrealisten, skvallerjournalisten, kriminalreportern, den mediakåte
psykologen, personlige Persson, modejournalisten, resereportern och den grävande
journalisten. Allt kokas ner en ordrik bokstavssoppa, där du lätt ser vilken
journalist som skrivit det fragment du just nu läser. Dialogen är tunn även om
Marklund försökt att tuffa till den genom ständiga sarkasmer, men som vanligt
har hon inte frångått sin vana med han sa och sa Annika. Miljöbeskrivningar är
tunna även om tack i mångfald finns på slutsidorna till alla de som bidragit
till miljöbilderna. Handlingen är lika tunn trots alla indikationer på en väl
genomförd källforskning.
Kort sagt det är en deckare som mått bättre om kärnhistorian fått mer plats och
hela boken kokats ner till hundra sidor. Det var en jobbig bok att plöja sig
igenom. Den kan bara tillfredsställa de som vill ha allt i ett i en salig röra
med diskbänkrealism, kändisjournalistik, lite blod, lite lindrig innovativ fasa
och den förutsägbara upplösningen som inklusive alla förklaringar klarades av på
två sidor.
Kort sagt, avstå från detta testamente från Marklund!
William L Schirer:
Tredje Rikets Uppgång och fall, Del II Mellankrigstiden
Piratförlaget 1989
I Sverige pratar de flesta politikerna om behovet av en transparent politik och
utlovar att de som statsråd ska arbeta för den utökade transparensen. Men menar
dessa makthavare detta i verkligheten, eller är det bara ett sätt att få
väljarna att öka sin tilltro till våra ledare?
Denna bok är en mycket cynisk och plågsam verklighetsbeskrivning av hur en
målmedveten psykopatisk människa drev världen mot en katastrof som kostade
åtskilliga miljoner människor livet. Ett recept på konsten att starta ett krig.
Texten är späckad med fotnoter, citat från dokument i beslagtagna arkiv efter
kriget och återberättande av många underliga träffar mellan politiker i Europa,
vilket höjer trovärdigheten av denne amerikanske journalist.
Anledningen till att jag valde att arbeta mig igenom denna tjocka bok är mitt
intresse för det politiska spelet med sina ständiga dubbla agendor, ett
dubbelspel som vi dagligen ser i vår omvärld.
Schirer var en radiojournalist från amerikanska CBS som bevakade den tyska
politiken fram till 1940, då Gestapos intresse för hans person och hans kritiska
reportage fick honom att helt odramatiskt lämna Tyskland. Efter kriget har
Schirer tecknat ner sina egna minnen och kompletterat dessa med utdrag från alla
noggrant nertecknade dokument som beslagtogs efter kriget och användes under Nürnbergsrättegångarna.
Detta stora arbete presenteras i denna bok i tre delar varav jag läst den andra
som behandlar det politiska spelet under mellankrigstiden.
För att förenkla boken återgår jag till Hitlers recept, som täcker perioden från
1919 till krigsutbrottet den 1 september 1939 genom det oprovocerade anfallet på
Polen och Englands påtvingade krigsförklaring två dagar senare.
1.
Reta dig på något! I Hitlers
fall var det Versaille-fördraget som tvingade Tyskland till förnedrande
krigsskadestånd och nedläggning av försvaret.
2.
Skaffa en ideologi som
garanterar ett väljarstöd men döljer de mest provocerande åsikterna. Detta
gjorde Adolf i Mein Kampf, där antydningar finns till både judehatet och ett
Stortyskland med starkt utökat Lebensraum för den äkta ariska befolkningen.
3.
Börja arbetet med att bilda
ett politiskt parti och skaffa en nära krets av följeslagare som i sin tur kan
börja skaffa anhängare. Här blev Ribbentrop, Göring och Goebbels de första
trogna medarbetarna som följde Hitler ända till slutet.
4.
Erövra den politiska makten
och behåll den sedan med våld om så behövs.
5.
Starta arbetet med att
förhandla bort det betungande fredsfördraget genom utrikes förhandlingar. Starta
samtidigt organiseringen av infrastruktur och uppbyggnaden av ett starkt försvar
(=militära styrkor som kan blixtsnabbt anfalla efter principen att anfall är
bästa försvar). Här gällde givetvis att hela tiden förhandla med tänkta fiender
som Ryssland, Frankrike och England och hela tiden prata om fred, vänskap och
goda handelsförbindelser
6.
Förbered för krig mot
önskade landområden, men arbeta även för oblodiga maktövertag. Politisk
krigföring blev Österrikes och Tjeckoslovakiens fall. Detta skedde genom att
Hitler och hans utrikesminister planterade trogna nazister i maktpositioner och
sedan använde de Nazitysklands nya diplomatiska protokoll med skarpa ultimatum
och rena hot om militära ingrepp.
7.
Se till att eventuella
fiender utlovar handlingsfrihet och att inga angrepp görs under krigets första
år. Under perioden 37 till 39 var Tysklands militär så dåligt uppbyggd att ett
tvåfrontskrig skulle vara på förhand förlorat för Hitler. Därför ingick Hitler
pakten med Stalin och hade dessutom sina gjorda fredsgarantier till Frankrike
och England.
8.
Starta kriget genom en
provokation. Tyska livstidsfångar dödades, ikläddes polska uniformer och vapen
varefter samtliga sköts för säkerhets skull.
9.
Nu har enligt Hitlers egna
ord alla broar bränts och kursen mot drömriket Stortyskland gick inte längre att
avvika från. Och sedan vet vi alla vad som hände!
Detta var en bok som krävde mycket tålamod, då detaljer, fotnoter och citat
översvämmade texten. Men den avslöjar hur det politiska spelet bakom kulisserna
går till. Personligen tror jag inte att skillnaden är så stor mellan Hitlers
diktatur och dagens diktatorer. Det är bara att hoppas att dagens analyserande
demokratiska politiker kan sin historia och genomskådar de värsta lögnerna i det
diplomatiska spelet. Och förstås att ingen av dagens diktatorer får samma
möjligheter till upprustning och därmed inte får möjligheter till ett
angreppskrig.
Spelet mellan mellankrigstidens tids ledare blev en dokusåpa med fredssamtal och
fördrag i massor samtidigt som Hitler och hans hantlangare planerade och byggde
för krig. Den svage Mussolino försökte balansera på slak lina då han redan
förbrukat sitt lands ekonomiska styrka och guldreserven var i princip slut. Han
försökte blidka Frankrike och England de sista dagarna i augusti innan anfallet
på Polen med känt resultat. Frankrikes president Daladier och Englands
Chamberlain trodde länge att de skulle kunna rädda Europas fred men båda
tvingades att inse att de dubbla Berlingtungorna hela tiden avsett att annektera
Österrike, Tjeckoslovakien och Polen och om det inte gick med oblodiga metoder
skulle militär styrka användas genom planerade ”gränsprovokationer mot Tysklands
gränser” som givetvis SS sedan flera år hade ansvaret att genomföra.
Detta är en bok som varnar oss för skillnaden mellan politikers offentliga ord
och deras verkliga mål och handlingar. Som till exempel när Chamberlain och
Daladier skickar sista varningen före krigsförklaringen och påpekar att denna
not är bara en varning och inte ett ultimatum. Den semanstiska striden om ett
enda ord ter sig konstigt när man vet att flera miljoner artonåriga män ska
förlora sina liv de närmaste sex åren.
Denna bok av Schirer visar behovet av att vi kräver en noggrann bevakning och
väl genomförd analys från samtliga politiska journalister och att vi kräver en
total transparens och en obegränsad och sanningsenlig ärlighet av våra
politiker.
Men tyvärr är denna transparens långt borta då alltför många politiker vet att
deras väljare lätt faller för en ideologiskt styrd retorik och propaganda som
bara innehåller en sanning åt gången!
Jonas Jonasson:
Hundraåringen som klev
ut genom fönstret och försvann
Piratförlaget 2009
Underhållning är fult i kultursverige. Av denna anledning tog det lång tid innan
alla våra litteraturkonsumenter hittade denna bok. Men när det väl hände var
finkulturisterna tvingade att läsa kometen på litteraturlistorna. Det tog nästan
två år innan man i detta finrum erkände Jonas Jonassons bok som god
underhållning.
Nu har även jag läst Jonas bok och leendet i själen kommer att vara länge.
Vad är det för en bok? En historiebok för unga om nittonhundratalets
nutidshistoria? Ja, kanske för den som kan sålla bort alla historier från
historiens verklighet. En deckare för alla dessa blodtörstiga läsare? Knappast,
även om det finns en poliskommissarie som förtvivlat försöker utreda några
misstänkta mord i boken. En relationsroman för alla som vill läsa om den
överallt närvarande socialrealismen i ? Ni kommer att
bli grymt besvikna om ni har den förhoppningen.
Däremot är denna roman en samhällskritisk underhållning som blandar Fritjof
Nilsson Piratens skrivsätt att göra om verklighetens sanningar till en sannolik
osannolikhet med Lasse O Månssons burleska sätt att vrida om allt till humorns
bisarra kullerbyttor.
Allan Karlsson, som hundraåringen heter, är en opolitisk man som tar dagen som
den kommer och agerar då inte alltid helt efter lagens alla paragrafer. Men det
sunda bondförnuftet, en ständig längtan efter en snaps och en stor kunskap i att
spränga saker i luften driver alltid honom vidare på en underlig livstur, både
när Allan är på rymmen och under hans gångna hundra år. När hans hundraåriga
historia rullas fram parallellt med hans äventyr med att vara på rymmen från
ålderdomshemmet, ser man de stora händelserna under nittonhundratalet som genom
Gröna Lunds skrattspeglar. Allt blir förvridet. Alla personer som skrivit in sig
själva i historieböckerna blir karikatyrer på sig själva. De gör om samma fel
som sina föregångare och alla stora händelser får plötsligt sitt naturliga
sammanhang och blir självklara för alla historievetare som egentligen aldrig
förstått. Världspolitiken blir en standupcomedy-scen och den svenska
nittonhundratalspolitiken reduceras till diskret kvackande i den blågula
ankdammen. Polisen gör nästan allt fel och råkar ändå få till det, åklagaren
blir en karikatyr på riksåklagare van der Kwast. Rättväsendets roll i boken
beskrivs som en misslyckad kamp mellan ett gäng kriminella som vill bli rika men
misslyckas gång på gång och en polis som aldrig lyckas bevisa brott, då även
brottslighetens försök oftast misslyckas. Åldringsvården har i Jonas ögon blivit
en regelstinn förvaringsinstitution.
Vad är det som fångar läsaren? Är det handlingen med sina ständiga kopplingar
till världshistoriens största händelser och mest kända personligheter? Delvis
kanske, men det som fångade mig mest var sättet att skriva. Språket gör varje
mening till en stor underhållning. Jonas leker med orden i bästa Povel-anda
eller HasseochTage-stil och låter Allan till exempel spränga sitt hus i luften
med dynamit, när han skulle döda räven som tagit hans katt. Han låter även Allan
få ett glas mjölk av en svagsint 84-åring servitris när Allan beställt en drink
på vodka utspätt med vodka och kommentaren från Allan är obetalbar. ”Du lovade
mig att du aldrig skulle servera mer!” Det var ett avkrävt fyrtio år gammalt
löfte!
Kort sagt, vill du bli underhållen, se en respektlös lek med nittonhundratalets
politiska personligheter och känna befrielsen av skrattets förlösande känslor
när du ser alla bisarra ordvändningar och konstiga och groteska händelseförlopp,
då får du inte missa denna bok!
Jean-Christophe Grangé: Vargarnas Rike
Albert Bonniers Förlag 2004
En för mig ny bekantskap, denne franske journalist som lyckats med bedriften att
prenumerera på den franska bestsellerlistans förstaplats. Följande har saxats
från Bonniers hemsida:
Jean-Christophe Grangé, född 1961, är idag den franska thrillerns oomtvistade
mästare. Sitt stora genombrott fick han med De blodröda floderna, som
även filmatiserats. Hans böcker har sålt i över två miljoner exemplar i
Frankrike och översatts till tjugo språk.
Jean-Christophe Grangé är verksam som journalist på Paris-Match och låter alltid
sina böcker föregås av omfattande research. För den svenska publiken
introducerades han med Vargarnas rike (2004).
Detta är den andra thrillern jag trollbands av. Den jag läste först var ”I
djävulens spår”, en roman som handlade om konflikten mellan den katolska
religionen och en fanatisk djävulsdyrkan. I denna väcktes frågan om
religionernas krav på okritisk lydnad som ställdes mot en blodig sekt som hade
sina renlevnadskrav på samhället. De två huvudpersonerna var helt osannolika men
ändå hämtade från verklighetens extrema personligheter. Båda var prästutbildade
men hade av olika skäl gått skilda vägar i livet.
Vargarnas rike leker med invandrarpolitikens problem, där en illegal
invandrargrupp ägnar sig åt utnyttjande av lika illegala landsmän i både legalt
näringsliv och med brottslighet. Parallellt med denna dramatik pågår en historia
om forskning hur man gör om personligheter med hjärntvätt. Historierna går så
småningom samman med en oväntad och osannolik dramatik.
Romanen är en fängslande historia som hyllar Fritjof Piraten Nilssons tes att en
roman ska inte vara sann men sannolik. Den skrämmer läsaren från vettet med sin
utopiska berättelse om hur det går när en hjärna tvättas kemisk ren från sin
historia, men låter vissa grundläggande kunskaper sitta kvar utan att tala om
hur de landat i hjärnvindlingarna.
Grangé skriver på ett sätt med högt tempo som hela tiden för handlingen framåt
och gör läsaren nyfiken på det som kommer. Drygt fyrahundra sidor utan den
klassiska sidutfyllnaden som får många läsare att börja bläddra. Det verkar
dessutom som om Grangé ägnat mycken tid åt källforskning, både när det gäller
den illegala arbetskraftens villkor i Frankrike och när det gäller den
hjärnforskning som så ofta döljs för
oss medborgare. Manipulationens kraft är stor, när Grangé skapar skräckscenarier
i gränslandet mellan forskningsvärldarnas utopiska teorier och vardagsmänniskans
hjälplöshet.
Kort sagt är Jean-Christophe Grangé en ny upplevelse med ett skrivsätt som
påminner om Stieg Larssons Milleniumtriologi, men utan hjältar!
Eller? Läs själva, så får ni se hur denna thriller skapar nya oväntade
huvudpersoner när handlingen vävs samman i en skrämmande utopisk verklighet!