Tillbaka till startsidan
Henrik Berggren och Lars Trädgårdh
Är svensken människa?
Norstedts 2006
När jag fick Henrik Berggren och Lars Trädgårdhs Är svensken människa? rekommenderad för mig i en bokhandel hade jag inte stort hopp om att det skulle vara en läsvärd bok. Inte för författarna. Henrik Berggren känner jag som en sansad liberal debattör och Lars Trädgådh hade jag i alla fall inte hört någonting illa om. I stället var det den överförenklade titeln som störde mig. Vem kan tala om hur ”svensken” är?
Nu när jag läst färdigt boken förstår jag att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Någon ”svensk” finns naturligtvis inte precis som den typiska mannen eller kvinnan heller inte existerar. Däremot måste man för att kunna tala om någonting ibland utgå ifrån ett slags idealtypisk ”svensk”, ”man” eller ”kvinna”.
Vad det innebär att vara ”svensk” har definierats och omdefinierats sedan ordet blev en kategori att tala om. Författarna tar sin utgångspunkt i Geijer och hans ”avfall” från konservatismen till liberalismen. De menar att Geijer med utgångspunkt i en gammal odalbonderomantik såg en självständig svensk i kamp mot en ogin natur som idealet. Eftersom Geijers personliga erfarenheter av familjen var positiva men han ändå såg varje vuxen svensks självständighet som ett egenvärde hamnade han i en med moderna ögon sett märklig mellanposition: kvinnan hade för all del rätt till allt det mannen hade rätt till, men hennes modersinstinkter borde hindra henne från att utnyttja rätten att verka offentligt.
Mer radikal var Carl Jonas Love Almquist som i Det går an (1839) verkligen skakade om publiken med sin plädering för den fria jämställda kärleken. Han var den första in en tradition som hävdar att för att det ska vara fråga om äkta kärlek får det inte finnas några band av beroende och allt ekonomiskt tvång måste bort.
En mycket viktig person för formandet av det svenska var ”Nietzsches svenska profetissa”: Ellen Key som runt förra sekelskiftet pläderade för att kvinnan skulle värderas högre än mannen då hon stod för barnalstringen och barnuppfostran. De båda liberalerna Almquist och Key var dock båda tvungna att ta till olika statliga ingripanden för att får sina visioner att gå i lås. För Almquist var det barnen som var bekymret och dessa skulle uppfostras av ett slags daghem, inte olikt den moderna svenska lösningen. För Key, som såg hemmafrun som idealet, låg lösningen på den orättvisa maktbalansen inom familjen i ett väl utbyggt ”vårdnadsbidrag”. Bara på så sätt skulle modern slippa vara beroende av barnens far.
Nittonhundratalet kom till stor del att formas av Socialdemokraterna och några av de mest kända företrädarna för det partiet var de dubbla Nobelpristagarna Alva och Gunnar Myrdal. Även för dessa stod kvinnans frigörelse central. Men Alva, som var den som tydligast diskuterade just jämställdhetsfrågor, delade in en vuxen kvinnas yrkesliv i tre faser: först när hon började arbeta, sedan när hon var hemma med barnen, och sedan, när barnen var stora nog att klara sig själva, återinträdet på arbetsmarknaden.
Författarna jämför mycket grovt Tyskland, USA och Sverige, eller ibland de nordiska länderna. Gränsen är inte helt skarp: I Tyskland har staten bildat allians med familjen mot individen. I USA har individen slagit sig ihop med familjen för att hålla staten kort och i Sverige har individ och stat ett förhållande där familjen blir mer irrelevant än på andra håll.
Naturligtvis är det här grova förenklingar. Men den överdrivna kontrasten gör att man kan se någonting betydelsefullt.
Under senare år har Sverige på många sätt slutit upp kring en statligt dirigerad individualism. En individualism som förutsätter en stark stat. Det slår igenom på allt från studiemedel till särbeskattning inom äktenskap.
Mig gav den här boken nya insikter i psykologin som behärskar det land i vilket jag bor. Särskilt bra är att författarna undvikit att själva ta ställning. Den statligt beroende individualism som vi lever i beskrivs detaljerat, men den varken förkastas eller hyllas.
Måns Axkull
Ensam framför datorn i Ystad
Ellen Key
Barnets århundrade (Bonniers 1900)-
På en gång feminism och vårdnadsbidrag det är vad särartsfeministen Ellen Key levererade för lite drygt hundra år sedan i den omtalade Barnets århundrade (http://runeberg.org/barnets/).
Det som slår en nutida läsare är hur mycket av det Key tar upp ibland i förbigående, ibland animerat, som skulle vara fullständigt osägbart idag. Ingen offentlig person skulle idag hålla med henne om att epileptiker bör steriliseras eller att människan har att stäva mot ett genetiskt definierat övermänniskostadium. Hon verkar också fullständigt ha missförstått Darwin när hon tillskriver honom åsikten att förvärvade egenskaper går i arv. På det sättet blir att läsa Ellen Key och hennes samtida en övning i att skilja på sådant hon kan bidra med i vår tids debatt och sådant som är ett utslag av den tid hon levde i och som man faktiskt lugnt kan lämna åt sidan.
Det hon verkligen kan bidra med är en mycket långt driven särartsfeminism. Åsikten att kvinnor och män har olika saker att ge samhället och att samhällets uppgift är att se till att kvinnor kan ägna sig åt att uppfostra barn utan att vara beroende av sin make. Hon menar verkligen att män ska arbeta och betala skatt som sedan ska ges till de kvinnor som väljer att skaffa barn. Ett slags vårdnadsbidrag av förra sekelskiftesmodell.
En annan idag inopportun åsikt hon när är att kvinnor inte bör ge sig in i politiken under den stressigaste tiden som mödrar. Om jag förstår henne rätt gäller inte motsvarande regel för män.
Så vad är då feminismen i Barnets århundrade? Det handlar om värde och makt. Hon menar att den arbetsfördelning som eftersträvades då där kvinnan var hemma och mannen arbetade i huvudsak var riktig. Problemet låg snarare i att kvinnan genom den tidens organisation av samhället hamnade i ett ekonomiskt underläge och ett beroende av sin make. Det tänkte hon sig skulle lösas genom att det allmänna tog in skattepengar och omfördelade dem i de hemarbetande kvinnornas favör. Bara på det sättet, menar Key, kan kvinnan klippa av beroendet av sin man och bli självständig i en djupare mening.
Personligen har jag svårt för det tvingande i modellen. Det kan hända att fler kvinnor än män biologiskt (sic!) är predisponerade att ta hand om barn. Men om andra föräldrapar hittar en annan lösning ser jag inget fel i det. Sociala konstruktioner liksom biologi spelar definitivt in. Vad som är vad vore för all del inte så svårt att utröna, men det finns ett tankeförbud på området som dessvärre hindrar kreativa lösningar. Men att det finns ett tankeförbud för inte göra att man överreagerar. Även kvinnor som inte kan tänka sig att stanna hemma längre än de får med föräldraförsäkringen kan vara mycket goda mödrar och det finns absolut fäder som ger barnen riktigt mycket om de är hemma. Ett antagande som inte borde vara kontroversiellt är att pappan kan bidra med mer och mer ju äldre småbarnet är.
Slutligen kan jag rekommendera läsning av Barnets århundrade. Inte för att den står opåverkad av tidens tand. Det gör den verkligen inte. Utan för att den fortfarande är en av det mest vältaliga förespråkandet av särartsfeminism som finns på vårt språk.
Måns Axkull